Part 2

Ännu skiljde oss en skogstrakt ifrån åkerfälten som omgifva Prestgården, och vi erhöllo ordres att genast framtränga dit. Uti skogen stötte vi på en stark Jägar-kedja, som 2:ne gångor repousserade oss. -- Vi hade redan icke obetydligt blesserade, då vi erhöllo en förstärkning af 30 man Björneborgare, hvarefter vi med bajonetten och med de muntra hurraropen hastigt nog rensade skogen; åtskilliga Ryska blesserade tillfångatogos här. -- Ankomne till skogsbrynet gjorde vi halt, och rapport insändes att hela Ryska styrkan var under gevär, uppställd framför Prestgården, då vi genast med förnyad ammunition, fingo ordres att från skogsbrynet underhålla en liflig eld med Ryssarnes Jägarkedja, men att ingalunda framrycka på slätten.

Till höger om mig hade jag en liten i åkern utskjutande skogsbacke, hvarifrån jag trodde kunna derigera min troupps eld med bättre fördel och äfven bättre observera fiendens företag på andra sidan backen. Slätten, som skiljde mig ifrån backen, hade icke öfver 30 alnars bredd, men vid öfvergången deraf erhöll jag en svår blessur som afbröt min vidare verksamhet härstädes. -- Jag har således med min blod besannat denna enkla berättelse och att kl. nu var nära sju kan jag med godt samvete intyga, Herr Holm till föga heder, som sedan min broder 21 år hvilat i grafven, vill belasta honom med vanäran att hafva gifvit falsk rapport.

Sedan jag genom badning med kallt vatten för att hindra förblödning, enär ingen förbindning här kunde äga rum i brist af Fältskär, dragit mig ur striden, affördes jag af min broders betjent uti hans släde till Lumijocki. Då jag under vägen hörde första kanonskottet, frågade jag min brors betjent, hvad klockan var, och han svarade ½ till 9. Om man afdrar den halfva timman för ljudet att hinna mitt öra och någon skillnad mellan urens gång medgifves, så var kl. åtminstone 8 då 4:de Brigaden började sitt anfall. Herr Holm har dock här visat någon sorts hederskänsla, då han sökt urskulda den Brigads långsamhet till hvilken han var ett bihang, men det är likväl fult att på sanningens bekostnad söka tillvägabringa excusen.

Herr Holm säger: "_Det säkra är, att Ryssarne, sedan de _slagit_ och _förföljt_ Adlercreutz, återtagit sina qvarter och frukosterade som bäst._"

Åter 2:ne stora osanningar, hvarken var Detachement under Adlercreutz slagit, eller förföljde Ryssarne honom ett enda steg. De voro kanske glada att slippa hans påhälsning. Likväl torde hända att General Gearnault var utsänd i ändamål att förfölja Adlercreutz; men han gick, utan att lossa ett skott, raka vägen till Sikajocki med sina 500 man. Adlercreutz deremot, sedan han i 4 timmar hade fortsatt striden mot en så öfverlägsen styrka, för att invänta Cronstedts ankomst, trodde då att orderne till honom icke hade framkommit, och ansåg derföre ändamålslöst att vidare fortsätta striden, hvarföre han, utan anfall af Ryssarne, drog sig tillbaka.

På 19 sidan heter det vidare: "_Lika så måste jag bestrida hvad Grefve Klingsporr och Öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva: det Öfverstens anfall kl. mellan 3 och 4 bidrog till den seger som Grefve Cronstedt med 4:de Brigaden sedermera tillkämpade sig._"

De fångar som om morgonen togos, de dödskjutne och blesserade som Ryssarne fingo under den tidigare striden, men i synnerhet General Gearnaults återtåg till Sikajocki som fullkomligt var en följd af Öfverste Adlercreutz anfall, lärer icke ringa bidragit till Grefve Cronstedts seger; om härtill beräknas den moraliska inverkan som en föregående djerf attaque från alldeles motsatt sida åstadkom, så lärer Herr Holm böra medgifva att Adlercreutz i någon mohn bidragit till den sednare segern, hvilket skulle bevisas.

Att det skulle varit Adlercreutz's afsigt: förringa Svågerns, Grefve Cronstedts och 4:de Brigadens verkliga förtjenst, för att derigenom upphöja sin egen, är, lindrigast sagt, en Holmisk uselhet, alstrad i hans medelmåttiga hjerna, eller ock under samtal med de yngsta af Befälet. Brigadens berömvärda förhållande vill och kan ingen bestrida, men som derför icke med skäl får upphöjas till rang och värdighet med under- och storverk, såsom Herr Holm synes hafva pretenderat, lärer den upplyste Allmänheten ursäkta.

"_Att Brigad-Chefen, då han skulle göra anordningen till anfall, sannerligen var i en svår belägenhet_," säger Herr Holm. Han vill dermed locka oss det vi tro skole: att han stod vid Brigad-Chefens sida, således i têten, der Grefve Cronstedt vanligen tog sin plats; men i vår upplysta tid tror man icke på Jesuiter.

Att Grefve Cronstedt icke ägde den ringaste kännedom om fiendens styrka i Revolax, är en ytterligare osanning. Orderna till honom af den 26 April 1808, contrasignerade af Baron v. Knorring, innehöllo att General Bulatoffs styrka var omkring 2,500 man, hvarpå Grefven ägde att förlita sig, utan vidare bekymmer. Fiendens ställning var han skyldig sjelf inhämta och på stället öfverskåda. Om jag skulle tillåta mig någon anmärkning mot denne redbare mannens åtgärder vid Revolax, grundad på Holms beskrifning, skulle jag tro att han begick ett väsendtligt fel, då han delade sin styrka förr än på slagfältet. Utgången visade ock, att han deraf hade mera olägenhet än nytta, men jag erhindrar mig att det är lätt klandra en Generals åtgärder med ett om här, och ett dito der, det kan hvar torpare och skräddare, men göra bättre när det gäller, skall vara svårare; derföre tiger jag.

Att hela utgången skulle berott på Collonne- och Bataillons-Chefernes köld och rådighet, som författaren säger, derföre att Cronstedt i sin rapport yttrade det han hade att tacka Försynens skickelse för den lyckliga utgången. Menar då tjenstförrättande Regements-Presten, att man icke alltid har att tacka Försynens skickelse för en lycklig utgång, äfven då den icke beror af Colonne- och Bataillons-Chefs köld och rådighet? Att General Gearnault med sitt uppställda Regemente på kanonskotts afstånd från Revolax skall hafva afhört striden i afbidan på ordres, såsom Herr Holm anför, ökar ännu hans syndaregister med en osanning.

Under det jag såsom blesserad låg uti Uleåborg hade jag äran göra General Bulatoffs bekantskap. Han sjelf uppgaf sin styrka i Revolax, efter Gearnaults aftåg, hafva varit 1,500 man. Om således Herr Holm aldrig så många gångor förnyar sitt påstående och sina uppgifter, att Ryssarne voro 3,000, måste jag anse sådant för blott förnyade osanningar.

"_Hade stormningen skett en timma sednare, skulle den sannolikt hafva misslyckats_," säger Herr Holm. Deremot tillåter jag mig anmärka: att om den skett en timma förr, som den kunnat och bordt, så hade den säkerligen gått bättre än nu, och då hade troligen hela Ryska fördelningen blifvit tagen.

Det anstår verkligen f. d. tjenstförrättande Regements-Presten Holm, att med alla sina om, men, och i händelse etc. bedöma Adlercreutz såsom en oklok anförare och att anropa både samtid och efterverld att bedöma honom som sådan. Är det sålunda som en ärlig mans bemödande att tjena fäderneslandet efter sin bästa förmåga skall belönas? Försynen hade kanske icke begåfvat honom med så stora egenskaper som Herr Holm, men han älskade äran, fäderneslandet och sanningen öfver allting annat, och hvarje ögonblick var han, färdig att uppoffra lifvet för dem, derpå gaf han sina medborgare flera bevis. Att han icke var någon stor Statsman -- blott en djerf Soldat, det har den store Capten Lindeberg skrifvit -- och hvem kan vidare derpå tvifla? Men det felades ännu att Finnen, tjenstförrättande Regements-Presten Holm, skulle lägga lök på laxen.

_Om Adlercreutz haft några Batailloner med sig, så hade han kunnat uthärda striden till dess Savolax-Brigaden_ (den 4:de menar Herr Holm, ehuru han icke har någon reda på sig) _hunnit anlända, och då skulle ovilkorligt hela den vid Revolax befintliga Ryska fördelningen blifvit tagen_, säger Författaren. Hade detsamma icke inträffat om 4:de Brigaden i rätter tid infunnit sig på stridsfältet? Det var således icke Adlercreutz's, utan 4:de Brigadens fel, att alla Ryssar i Revolax icke blefvo tagne. Att Adlercreutz hade hos sig tre hela syslolösa Brigader är icke sant, och om dessa icke behöfdes att betäcka stora vägen, tillåter jag mig icke att bedöma. Men hade Ryssarne på densamma erhållit en större förstärkning och angripit, så hade det varit farligare, om Adlercreutz hade begagnat troupperne från denna sida, för hela Arméen, än om 4:de Brigaden hade blifvit afslagen. I alla fall visar utgången att den mot Revolax använda styrkan var tillräcklig. Herr Holm hade således bordt förlåta Adlercreutz att han häruti handlade efter sitt, och icke efter Herr Holms hufvud. Visserligen tror jag också att Adlercreutz, utan allt biträde af 4:de Brigaden, kunnat slå Ryssarne vid Revolax; men 4:de Brigaden hade icke sett någon fiende sedan retraiten från Toivola den 15 Mars; deremot hade de andre 3:ne Brigaderne slagits den 16 April vid Kalajocki och den 18 vid Sikajocki. Herr Holm har dessutom sjelf berättat att enär Brigaden högt yttrat sitt missnöje öfver att ej hafva fått slåss, samt äfven yppat deras brinnande lust att mäta sig med Ryssarne, så hade det varit hårdt hindra Brigaden förtjena den Lager, hvilken den nu förvärfvade.

Men att General en Chef Grefve Klingsporr derföre blef Fältmarskalk, Adlercreutz General-Major (hvilket likväl skedde för Sikajocki-affairen) och Grefve Cronstedt Riddare af Svärds-Ordens Stora Kors, utan att Herr Holm för sitt åsyna vittnesmål och sin rådighet icke en gång fick en Cardinals-hatt, var bra hårdsmält.

Herr Holms resonnement på 28 sidan är af så låg beskaffenhet, att det icke från något Svenskt Boktryckeri bordt utgå. Han gör Finska General-Befälet, Fältmarskalk Grefve Klingsporr, General-Adjutant Adlercreutz, icke till mindre än Fäderneslands förrädare. Männer som intill sin död likväl åtnjöto Konungens och Nationens aktning samt välvilja, som hedrades med deras förnämsta utmärkelser, hvars handlingar voro gillade af både Konung och Folk; men f. d. tjenstförrättande Regements-Presten Holm beröfvar dem nu lönen för hela lefnadens mödor -- NB utan andra bevis mot dem, än Herr Holms fantasier om motiverna till deras handlingssätt. Och detta får äga rum i vårt Fädernesland utan ansvar inför Lag?

Herr Holm är visserligen en så lumpen Författare och dess arbete så utan all förtjenst, att han icke är värd en ärlig mans afseende. Men slagdängan, om den utan tillrättavisning finge fortlefva, faller i händerne på en kommande generation, som icke kan föreställa sig Rikets förlägenhet och detresse under perioden af åren 1808 och 1809, och då skall slagdängan förvilla våra son-söners söners omdömen och väcka deras förakt för Fädrens minnen -- och detta tror jag hvarken vi, eller de män, som af Herr Holm angripas, förtjena.

_Men vårt General-Befäl_ (Fältmarskalken Grefve Klingsporr, General-Adjutant Adlercreutz) _syntes icke hafva någon böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunct hade varit lätt och hvilket så tydligt bevisas af Sandels förhållande._ Dessa äro Författarens lika märkvärdiga, som nedriga, eller måhända blott oförståndiga ord.

Att icke hafva håg återtaga Fäderneslandet då det lätt kunat ske, kan ej kallas annat än _förräderi_ och är icke eller annat.

Kastom derföre ögat på kartan. Sandels har ända till Kuopio och Vehmasmäcki, blott en enda väg att betäcka. Honom kan återtåget således icke afskäras, så länge den större Arméen icke är slagen och alldeles tillbakakastad. Sandels hade i denna Armée alltid en stödjepunct. Hans styrka utgjorde omkring 2,000 man. Han framträngde i den mohn han insåg möjlighet att föda sin corps. Der ett fiendtligt förråd eller magazin fanns, dit framträngde han. Ingen kan med större glädje än jag erkänna Hans Exellence Fältmarskalken m. m. Grefve Sandels förtjenster såsom Befälhafvare; men äfven han kunde icke göra omöjligheter, hvarföre han också af den ädle Författaren i sinom tid, får uppbära andelen af tadlet -- beskyllning för falsk Rapport.

Voro nu omständigheterna lika för Fältmarskalken Grefve Klingsporrs Armé-Corps?

Visserligen hade han med all lätthet kunnat rycka fram för Ryssarnes Militairestyrka i norra delen af Österbotten, Hans corps utgjorde omkring 7,000 man stridbare; men hade han alla förnödenheter för denna här? kunde han med de utsvultne och utkörde Artilleri- och Tross-hästarne framskaffa Artilleriet och Ammunition, ägde han transportmedel att framskaffa nödig subsistance i fall sådant icke funnits i de blifvande qvarteren som vid Finska Arméens och Ryssarnes frammarsch i det hufvudsakligaste var medtagen och som Ryssarne troligen skulle ytterligare förstört då de funnit att deras eget väl derpå berodde.

Ehuru från 1:sta, 2:dra och 3:dje Brigaderne intill denna tid inga nödrop hade hörts öfver bristande föda under tåget, så hade sådant likväl så lätt kunnat hända, i synnerhet om bristen blifvit alltför stor och sedan den otåliga tjenstförrättande Presten hade blifvit ett bihang till denna Armée-Corps.

Redan i Gamla Karleby skulle Grefve Klingsporr nödgats dela på sin styrka om han icke velat löpa fram såsom en tjenstförrättande Prest.

Ju längre fram Grefve Klingsporr med sin här hade trängt, ju mer hade han nödgats dela den, i mohn som communicationsvägarne blifva flera.

I Wasa, Åbo och vid Hangöudd stodo större och mindre Ryska Corpser utom den Grefve Klingsporr hade emot sig på sjelfva stridsbanan. -- Grefve Klingsporr skulle således aflägsnat sig ifrån sina med säkerhet påräknade och förberedde tillgångar, medan fienden närmade sig till sina egna och de förstärkningar han väntade som sedermera inträffade.

Den 25:te April erhöll Fältmarskalken underrättelse att Amiral Cronstedt på Sveaborg hade capitulerat och att Fästningen den 3 Maj skulle åt fienden öfverlemnas, i fall icke ett bestämdt antal Linie-Skepp såsom förstärkning innan den tiden voro i hamnen inlupna. Isarne voro ännu denna tiden fasta som berg och med sundt förnuft kunde hvar man, utom Herr Holm, förutse att Fästningen skulle gå öfver.

Härigenom blef Ryssarnes belägrings-corps emot Sveaborg för dem disponibel, då deremot Grefve Klingsporr icke hade mer att vänta någon appui af denna Fästning eller dess Garnizon. Han skulle således framryckt utan att i landet hafva ägt en enda stödjepunct, i fall hans här lidit något nederlag, hvarigenom hela Arméen, Grefve Sandels Corps deri inbegripen, tvärt emot Konungens bestämda instruction, äfventyrats.

I Maj månad, som nu var för hand, förestod öfvergången från vinter till sommar, som i Finland sker med mycken hastighet. Floderna svälla öfver sina bräddar och vattnet rusar fram med stormens fart. I och med detsamma tillföll också Ryssarne de stora fördelar, hvarom Författaren i början af sin skrift gör så mycket väsende, nemligen de fördelaktiga passen i det genomskurna Finland, der Författaren påstår att en liten styrka länge kan hindra och uppehålla öfverlägsna fiender.

Kunde väl Grefve Klingsporr här nu anses Ryssarne så öfverlägsen att dessa icke i de fördelaktiga passen skulle kunnat hindra och uppehålla honom tills nödiga förstärkningar från deras operationsbas kunnat utgå?

Herr Holm pretenderar nu äfven att Finska Arméen under fiendens eld skulle slå bryggor öfver de framrusande vattnen som genomskära landet. Huru skulle de dervid stupande ersättas? Jo, i händelse Grefve Klingsporr hade fått begagna sig af alla Författarens om, så skulle det gått bra. T. ex. om Arméen alltid fått sina behofver och förstärkning när det behöfdes, samt blifvit rätt anförd, så skulle Arméen, såsom f. d. Konungen påstod bordt ske, kört Ryssarne ur Europa. Men då skulle icke händt hvad likväl nu inträffat och som Författaren sjelf berättar: att Savolax Jägare vid Lappå-affairen nödgats qvida: voj-voj minum Jalkanin. Författaren har äfven velat vara en hänförande målare, men har glömt att utan en riktig hållning ingen målning duger. Men då Författaren berättar förenämnde anecdot, minnes han icke hvad han här sagt.

På samma sida, säger han vidare: "_att vi nesligt öfvergifvit landet_." Det är en skamfull osanning. Hvar gång fienden nalkades, försvarade vi oss såsom män ägnar och anstår, men vi retirerade utan knot på våra förmäns ordres, vi lydde -- sådan är krigarens pligt.

Att Författaren i Kalajocki fick under islossningen uthvila och roa sig efter alla sina utståndna fältmödor, klandrar han, men yttrar missnöje deröfver att sådant icke fick ske i Uleåborg, då Brigaden behöfdes på ett annat ställe. Författaren är en öfver allt, och med allt, missbelåten man.

Men hvad blef nu slutligen också Fältmarskalken Grefve Sandels öde? Jo, att gå tillbaka -- rik på ära, men utan nytta för arméen -- för land och rike.

Hvad hade väl den större Finska härens öde blifvit, om den efter Herr Holms förslag framrusat utan alla beräkningar och försigtighetsmått? troligen detsamma som Grefve Sandels, i fall dess återtåg icke blifvit afskuret; men huru många olyckor -- huru mycket lidande besparades icke det olyckliga landet, genom inställandet af ett sådant tåg? men hvad rör sådant en tjenstförrättande Regements-Prest? blott han får klandra General-Befälet.

Hade Sveaborg ännu varit Svenskt och man med säkerhet kunnat räkna på en förstärkning af 12 à 15,000 man reguliera troupper jemte nödiga gevär och ammunition till Finska folkets väpning, då hade det varit oförlåtligt att lemna fienden rast eller ro -- då hade man kunnat lemna något mer åt hazarden. Men hela verlden, utom Herr Holm, visste att f. d. Konungen ville leka krig, icke allvarsamt göra det, hvilket ock öfverallt är bevist, då under Finska Arméens framträngande till närmare Tammerfors, gjordes några landstigningar med 2 à 3,000 man, som icke kunde framtränga 3 à 4 mil i landet, icke ens få fast fot der.

Herr Holm citerar det Spanska Guerillakriget såsom bräckande Napoleons lycka; må han kasta ögonen på de 9,000 Polska och Lithauiska Bönder som af ett enda Ryskt Regemente sprängdes.

Presten Holm tror icke att stridernas utgång beror af Försynens skickelse, men han tror att med platta predikningar kunna slå fiendtliga härar och eröfra länder.

Ett enda tillfälle lärer gifvits, då Finska Fälttåget troligen kunnat få en annan vändning än det nu tog: det var då första och andra Brigaderne i Tavastehus hade sammanträffat.

Till Generalen m. m. Friherre af Klerkers ära och af tacksamhet mot denne tappre Gubbes minne, må mig tillåtas att här anföra en anecdot, som af en aktningsvärd man nyligen blifvit mig meddelad, hvilken verkligen ägde tillfälle vara tillstädes då General Klingsporr anlände till Tavastehus och af Generalen Baron Klerker mottog Befälet, samt att åhöra deras första samtal.

Innan Grefve Klingsporr anlände, hade redan General af Klerker vidtagit alla nödiga anstalter att följande dagen angripa den fiendtliga styrka, som hade förföljt oss på vägen åt Tavastehus, till och med var ett betydligt antal hästar och slädar upptagne för att dermed i händelse af en lycklig utgång, framkasta 2 à 3 Batailloner på vägen till Helsingfors och sålunda afskära fiendens tillflyckt och förening med Belägrings-Corpsen i Sveaborg.

I och omkring Tavastehus var vår styrka fullt ut lika, om icke större än fiendens. Här skulle troligen Finska krigarens förmåga utvecklat all sin kraft. Det hade gällt här allt hvad som var oss heligt, ära, maka och barn. Den moraliska kraften var här fulkomligt på vår sida.

Hade det lyckats General Klerker att spränga fiendtliga Corpsen mot Tavastehus, som icke synes alldeles otroligt, så hade Sveaborg varit räddadt; en del af dess Garnizon kunnat understödja oss; den Corps som hade framträngt på vägen åt Hangöudd hade fallit i våra händer utan svärdsslag, och om ifrån Ryssarnes operationsbas, icke genast nya krafter kunnat framtränga, hade deras anfall för det året åtminstone echouerat. Men åter är jag en stor Fältherre med mina om, hvarföre jag återgår till tystnaden.

Emedlertid skall General Klerker hafva erbjudit sig att med sitt 70-åriga gråa hufvud ansvara för sakens utgång, men hvarå Grefve Klingsporr skall svarat: Min instruction är bestämd, "Ordres skola genast utfärdas om Arméens marsch i morgon." Härvid skall tjenstgörande General-Adjutanten Grefve Löfvenhjelm, som var närvarande, tillåtit sig flera inkast, men då Grefve Klingsporr påmint honom om Lewenhaupts öde förföll all vidare discussion derom.

Författarens raisonnement på 29 sidan är det plattaste man kan läsa.

Han säger t. ex. "_Och utan att veta hvad man flydde för._" Finska Arméen marcherade alltid med fullständig ordning; den lydde vid alla tillfällen ordres; den försvarade sig när fienden angrep.

Kallas det att fly? förstår denne författare hvad han säger?

"_Men man hade en gång fattat föresats att retirera, och det retirerades med eller utan skäl._"

Må man läsa den instruction Konungen hade utfärdat för General-Befälet i Finland och döma om General-Befälet fattat föresatsen eller lydde föreskriften. Men hvad frågar bedrifternas åsyna vittne efter Konungens föreskrift, han lyder ej en gång Evangelii, ty då hade han icke skrifvit som han gjort.

Finska Arméen fortsatte sin marche utan att angripas, utan att förföljas. Det är sant, den gick således för att uppnå, hvad man kallar en operationsbas, eller en sådan punct, der den icke af en öfverlägsen fiende mer kunde tourneras eller afskäras från Fäderneslandet. Detta kallar den djupsinnige Författaren flykt. Hvem rår väl före, att man vid Författarens bildning lemnat en sådan lucka i hans vetande, att han icke förmått uppfatta sådana saker? Likväl tilltror han sig kunna skrifva en Krigs-historia, att bedöma Generalerna lika väl som Soldaten. Också har han riktigt gått på i ullstrumporna och bedömt allt huller om buller.

Här upprepar han åter de vackra fraserna: om de många utvägar landet erböd till försvar, förmodligen åter de fördelaktiga passen -- de obeväpnade tappra bönderne. Han riktigt söker nöta sitt eget oförstånd på läsaren.

"_Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet?_"

Emedan man icke ville blottställa Arméen, utan all förut synbar nytta, att förlora hvad den genom så ansträngda marscher och mödor ändteligen hade upphunnit.

På slutet af 29:de och 30:de sid. yttras:

"_Härvid kan jag icke undgå att göra den anmärkningen, grundad på _alla_ Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande: att drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt General-Befäls vilja och afsigt._"

Här kan min vedervilja mot alla smädelser icke längre återhålla rätta benämningen å Författarens yttrande, neml. att detta var en ägta Holmisk __Lögn__. Författaren behagade, så vida benämningen icke skall vinna vitsord eller laga kraft, uppge vid hvilket tillfälle han kunnat inhemta "_alla_" Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande i detta ämne.

Att hvarken jag eller någon annan af mina närmare bekanta hört af en sådan fråga, kan jag med godt samvete försäkra. Och icke har någon af den större Arméens Officerare, som NB. kände förhållandet, möjligen kunnat ge ett sådant intyg, som Herr Holm uppger, om ej för att drifva litet spektakel med _Bedrifternas åsyna Vittne_.

Hvad General-Befälets afsigt, i afseende på Sikajocki-affairen, var, är temligen klart, att den låg utom deras beräkning, nemligen: att Ryssarne skulle till sin ofärd komma åkande med 3 à 4 Batailloner för att upphinna oss. Men deremot, hvad viljan beträffar, skall följande korta relation om affairen ådagalägga, att den från början var bestämd att afslå Ryssarnes anfall.

Den 16 April, sedan Grefve Löfvenhjelm blifvit fången, kallades Brigad-Chefen, Öfverste Adlercreutz, af Excellensen Grefve Klingsporr att emottaga General-Adjutants-befattningen för Arméen. Han framställde genast för H. E. Grefve Klingsporr, att Arméen redan vore så concentrerad, med Savolax-Brigaden deri inbegripen, och att Arméen redan upphunnit den ståndpunct, att ej mer kunna afskäras från Sverige; att Arméen behöfde hvila och en reorganisation, efter den våldsamma marschen, samt att nu också vore tid på att försvara Arméens krigsära.