Part 1

ANMÄRKNINGAR OCH NÖDVÄNDIGA UPPLYSNINGAR VID Herr C. J. HOLMS Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809;

af G. ADLERCREUTZ, såsom Medlem af Finska Arméen.

STOCKHOLM, H. G. NORDSTRÖM, 1836.

Uti N:o 102 af det fjerde Aftonbladet den 26 Maj 1836, under rubrik: Litteratur, läses en recension af anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 af Carl Johan Holm, tjenstförrättande Regements-Pastor vid Savolax Jägare-Regemente. Denna recension är bland de värdigaste och mest hugnande belöningar för qvarlefvorne af Finska Arméen, för öfverståndne faror och uthärdade mödor. I synnerhet om bland dessa någon skulle finnas, som, genom en eller annan händelse, orättvist blifvit förbigången vid utdelningen af Militaire belöningar, hvilket så lätt kan hända äfven den bästa -- den mest opartiska Befälhafvare.

Detta uttryck af nationlig erkänsla och välvilja, uppväger i sanning både stjernor, band och titlar; åtminstone för den kloke mannen. För honom måste det vara mer tillfredsställande, att med godt samvete kunna af en sådan belöning tillegna sig den vederbörliga andelen, än om han utan särdeles utmärkelse erhållit en Tapperhets-medaille eller en Svärds-Ordensstjerna, -- hvilken sednare icke alltid utdelas för krigsförtjenster och således ej alltid bevisar mycket.

Den sålunda gifna belöningen tillkommer ej endast de decorerade af Finska Arméen, den tillhör ifrån och med Trumslagaren till och med Befälhafvaren, om icke för gjorde Storverk, åtminstone för ståndaktig tro och ihärdighet i fosterjordens försvar. Den tillhör alla, utom de få svaga, hvilka som sjukliga odugor, öfverlemnade sig i fiendens våld och dymedelst för evigt brännmärkte sine namn.

En Nation, som ger offentliga uttryck af aktning och erkänsla för krigarens bemödande att uppfylla sina pligter, skall aldrig sakna en god -- en tapper armée. Derigenom lifvas ynglingens kärlek till ära -- han kan ej önska sig en skönare lott, än att få ägna lif och blod för Konung och Medborgare. Men ingalunda sker det derigenom, att man för en ringa och föga oväntad öfverilning söker nedsmutsa den militaira ynglingen med trycksvärtan. Kanske man borde dermed vara mera sparsam och nogräknad i vårt land, i afseende på dess inflytande på sjelfva National-lynnet, som, i hänseende till vårt geografiska läge, bör vara krigiskt. Den sansade Medborgaren kan i alla fall icke undgå att se, hvarifrån stridsorsaken utgått -- och öfverilningen straffad efter landets, icke efter utländska lagar, måste tillfredsställa alla.

Men denna, för Finska arméen så smickrande recension, är framkallad af en skrift, som skulle kasta en mörk skugga på denna Armée, om Författaren dertill varit en af dess Militaira medlemmar. Skriften upphöjer Arméens förtjenster till skyarne, i synnerhet Savolax-Brigadens, hvartill Författaren varit en sorts bihang under det att ett gement klander riktas emot dess Högre Befälhafvare. En låghet så vanlig hos de store Fältherrar, som efter krigens slut framstå, sedan alla faror, alla svårigheter och bekymmer äro förbi, för att ifrån sina skrifbord med pennan utbasuna huru mycket visligare och tapprare de skulle handlat, om de fört Befälet och ordnat företagen.

Ja, tjenstförrättande Regements-Pastorn C. J. Holm, viste nog huru Finland kunde med Finska hären försvaras emot Ryska öfvermagten; huru det lätt kunnat återtagas, äfven sedan det var förloradt. Men föga kärleksrikt var det af Herr Holm emot Fäderneslandet, att hålla sin stora förmåga förborgad, medan ännu tid var.

Jag tackar emedlertid Försynen att denna lumpne Författare icke hörer till mina Vapenbröder. Ädlare tänkesätt lifvade dem, än att de skulle tillåta sig kasta smuts på dessa Befälhafvare, som så mången gång hade fört oss till ära och heder, som delade med oss mödor, försakelser och faror. -- Författaren hörer till ett stånd af hvilket man väntat öfverseelsens mildare språk, emot mensklighetens ofullkomligheter, äfven hos en Befälhafvare. Men han har nedlåtit sig till smädelsens tungomål.

Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr Holms anteckningar åt deras förtjenta öde, om han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat min aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve Adlercreutz och alla Arméens högre Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att hafva anställt gyckelspel, der det gällde menniskolif och att på andras bekostnad hafva sökt upphöja sin ära.

Den respectiva Allmänheten må ursäkta: att jag icke med tillräcklig kallsinnighet kan se en Broders minne sålunda angripas; och ehuru ringa jag erkänner min stilistiska förmåga vara, för att mätas med Herr Holms, hvilken synes vara lika stor i det militära som i det evangeliska vetandet, så nödgas jag likväl våga mig till strids med denna Buse, och sålunda blottställa mig för alla de obehag Herr Holm förmår åstadkomma på ett stridsfält, der han redan är mera hemmastadd än jag, och som han nyligen med några så vackra recognosceringar ecclairerat.

Jag börjar mitt anfall med den frågan:

Hvarför har Herr Holm så sorgfälligt recelerat sina anteckningar och sitt vetande ända till nu?

Nu, med Generalen m. m. Grefve J. A. Cronstedts frånfälle, äro alla de män nedstigne i grafven som Herr Holm genom sina anteckningar och omdömen angriper till heder och ära. -- De kunna ej mera uppstå att försvara den och tillrättavisa angriparen, som med sitt Stånds värdighet ansett förenligt, att i grafven störa de dödas hvila. -- Han har förmodat att de bortgångne icke mera i lifvet ägde några vänner som kunde eller ville försvara deras hittills obefläckade namn.

Se der det enda svar, som den värde Författaren kan gifva på min fråga.

Ty förgäfves åberopar han sin kärlek för sanningen. Den hade vunnit mer om han utgifvit sina anteckningar medan de deri angripne lefde och fullständigt kunnat utreda hvarje klandrat förhållande. Nu måste dessa anteckningar räknas till smädelsens utgjutelser.

På skriftens första och andra sida säger Författaren: "_Med en styrka 20,000 man skulle i ett så genomskuret land som Finland, mycket kunnat uträttas; vid de många fördelaktiga passen, kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla öfverlägsna fiender._" (Nu var det likväl vinter), men på femte sidan säger Författaren redan:

"_Ehuru Fienden vintertiden, då isarne öfverallt voro farbare, kunde på fem särskilte vägar intränga i Savolax._"

Hvartill tjente då de fördelaktige passen och vattendragen, hvaraf Finland var genomskurit?

Passen kunde nu på isarne kringgås och vattendragen öfverridas både med Cavalleri och Artilleri.

Redan denna inconsequense i yttranden så nära inpå hvarann, ger något nära tillkänna Författarens halt och värde och hvad tillit man kan fästa vid dess omdömen. Om honom kan man med skäl säga, att han märkte grandet i Befälhafvarens öga men icke bjelken i sitt eget.

På andra sidan börjar Herr Holm utveckla sina vackra militaira åsigter, med den frågan: "_Hvem har kunnat klandra Finska hären om den, seende de usla anstalterne etc. -- om den förlorat modet, ledsnat och återvändt till sina hemvist?_"

Derpå svarar jag å egne och mine vapenbröders vägnar: att vi blifvit af våra fiender begabbade och hade förtjent det. De medborgare, som nu så välvilligt emot Finska Arméen recenserat Herr Holms skrift, hade då med rättvisa föraktadt och kallat oss uslingar -- och Herr Holm sjelf hade i sådant fall icke nu sutit vid ett godt brödstycke och Kongl. Wasa-Orden inom detta Fäderneslands område, hvilket bordt tysta munnen på hans ärelystnad som Författare och skona qvarlefvorne af Finska hären från så lumpna frågor som denna.

Hans ytterligare raisonnement på samma och följande sidor ådagalägger Herr Holms fullkomliga obekantskap med ärans och en riktig militair-esprits fordringar. Han anför att intet annat än "_Finska folkets trohet och medfödda tapperhet -- -- Arméens från barndomen inplantade vördnad och tillgifvenhet för Konung samt ett med modersmjölken insupit hat till Ryssarne_" skall qvarhållit Finska hären under sina fanor.

Finska Arméen hade likväl svurit sina fanor att med lif och blod försvara dem -- att icke förr än i döden öfvergifva dem -- Fanorne voro Svenska och Sverige var vårt fädernesland. -- Men Författaren, tjenstförrättande Regements-Presten, tillåter sig ändå fråga om någon kunnat klandra Arméen, i fall den svikit sin ed och förrädiskt lemnat sig i fiendens våld! Det var icke det gifna löftet, med ed bekräftadt, som förbandt Arméen vid sina Fanor, det var frugtan för Finska Folkets tro och tapperhet som höll Finska Arméen till sina pligter. Bevare Gud, för slika Predikanter!

Finska Befälet visste att Arméen hade en Krigsära att bevara, hämtad från Lützens slätter, och jag hoppas man medger att detta befäl uppbudit all sin förmåga att försvara den. Detta är allt hvad Finska Arméen uträttadt. Men denna bevarade Krigsära är en klenod, om hvars värde Herr Holm icke synes äga något begrepp.

Herr Holm påstår: att Savolax-Brigaden, till hvars bedrifter han uppger sig hafva varit åsyna vittne (förmodeligen likväl alltid utom skotthåll), skall varit Finska Arméens kärna. Härom kan jag med full visshet försäkra att Herr Holm betydligt förnärmar sanningen. Väl var Savolax-Brigaden en del af kärnan, emedan Finska Arméen för det mesta bestod af kärna.

Att Savolax-Brigaden alltid vid återtåget skall utgjort Arméens eftertroupp, är en uppenbar osanning, enär denna Brigad icke förr än efter den 27 April 1808 stötte till den öfriga hären, som då redan hade gjort ett betydligt återtåg, och derunder flera gånger slagits med fienden.

Att samma Brigad deltagit i den stora Finska Härens (om den så kan kallas) alla hufvudsakliga strider är äfven en dito osanning. Affairen vid Sikajocki anses af alla dem som förstå något, vara en af de hufvudsakligaste af flera skäl; men i synnerhet, emedan den återgaf Finska Arméen initiativen eller förändrade dess förhållande från defensift till offensift; emedan Finska Arméen här för första gången fick göra Ryssarne ett alfvarligt motstånd; emedan här gjordes ett betydligt antal fångar, trophéer m. m.

Dessa betydliga oriktigheter i uppgifter bör upplysa Herr Holm, att det icke är så lätt att vara Militair-författare och Krigsdomare, samt att man icke äger snille fast man är galen, såsom en af Sveriges stora författare sagt.

Den totala bristen på arrangement till ett alfvarligt krig, som i Finland förefanns 1808, är så allmänt känd, att Författaren väl kunnat spara sin svaga tekning deraf, likasom jag besparar mina anmärkningar öfver den.

Savolax-Brigadens enskilta förhållanden, rörelser och drabbningar, känner jag för ofullständigt, för att derom tillåta mig något yttrande; men det klander författaren Holm ansett sig värdigt att allestädes låta påskina mot sin Brigad-Chef och Arméens Högre Befälhafvare, skall jag, om icke till fullo vederlägga, åtminstone i betydlig mån förringa.

Författaren framställer Magazins-anläggningen i St. Michel, som alltför obetänksam, men är likväl så samvetsgrann att han åt andra öfverlåter bedömandet, förmodeligen såsom klandervärdt, tör hända till och med äfven såsom egennyttigt, emedan Magazinet kort derefter brändes; men huru mycket af de sköna Spannemåls- och Hö-förråderna som lemnades åt lågorna, har författaren ansett för obeqvämt att uppge. Saken var emedlertid välkommen. Den gaf anledning klandra Befälhafvaren.

Förhållandet härmed är likväl sådant: att då Uppbrotts-Orderne för Finska Arméen utfärdades, uppmanades derjemte Rust- och Rothållare i hela Landet att af kärlek för allmänt väl förse sitt manskap, Cavalleri- och Tross-hästar med Proviant och Fourage för en månad, hvilket de med beredvillighet allestädes fullgjorde på Trouppernes samlingsställen. Det är nu denna lefverering jemte en ringa upphandling för de värfvade Corpserne, som författaren gör till en stor Magazins-formering, hvartill i Finland vid krigets utbrott icke fanns några penningar, Kongl. Maj:t och Kronan tillhörige.

Längre fram i skriften skriker likväl författaren som en örn öfver brist på föda i de få och spridda qvarteren, oaktadt så mycket medfördes ifrån Magazinet i S:t Michel. Månne bristen på föda, om man icke haft något med sig -- om man uraktlåtit all omtanka i detta afseende, blifvit mindre?

Att Savolax-Brigaden samlad låg qvar så länge i S:t Michel, tills man med någon säkerhet kunde förese, huru och hvar fienden ville inbryta i Landet, lärer icke klandras af någon annan än författaren Holm. Man vet att en samlad styrka imponerar aktning, då deremot en fiende icke kan önska sig bättre än att få sin motståndares Här spridd i Detachementer längs gränsen, likt den Svenska mot Norrige 1808. Dessutom synes tjenstförrättande Regements-Presten Holm icke hafva fått någon del i Brigad-Chefens förtroende om de säkra kunskapare hvarmed han hade omgifvit Brigaden, efter Holm är så orolig öfver dess qvarliggande, och i sin himmelska vishet förutser händelser som likväl icke inträffa.

På ett annat ställe klandras Brigad-Chefen för det han för hastigt och utom drabbning öfvergaf Brigadens hembygd och här för det han icke genast rakade bort. Hvilket mische-masche i tankar och omdömen?

Brigad-Chefens pligt var att ställa Brigadens rörelser i samband med den öfriga härens, hvilket han gjorde till Högste Befälhafvarens tillfredsställelse, hvarmed Holm äfven kunnat låta sig åtnöjas.

Hans yttrande i dessa afseenden är ett ägta Holmiskt skryt, med sitt bättre vetande.

Att Brigad-Chefen Grefve Cronstedt skall låtit Brigaden, i följd af ett falskt rykte, stå hela natten under Gevär, så att folket störtade till marken af köld, tillåter jag mig icke att tro; väl måste man gilla Grefvens försigtighetsmått att hålla Brigaden samlad, i synnerhet då det kunde hända att han ibland fick vänta på en Bataillon en hel timma, såsom det hände i Paavola; äfven att han icke tillät Bivouaqueeldar. Men deremot kan man med skäl lägga Herrar Bataillons-Chefs till last, om manskapet icke bakom Bataillonens kopplade Gevär fick röra och hoppa sig varma. Savolax-Brigaden, som skulle vara Arméens kärna, borde väl icke varit klemmigare än vi öfriga, som utan vakteldar ofta fingo stå på fältvakt i lika köld. Det var således icke värdt att Författaren tänker förbluffa alla läsare med sådane underverk. Grefve Cronstedt, om han ännu lefvat, skulle säkerligen vederlagt Författaren med ännu kraftigare skäl; men för Författarens eget anseende hade det varit bättre att han hade hållit sig närmare sannolikheten.

Här lärer det nu vara i ordningen anmärka: att den Corps, som ville anses för kärnan af Finska Arméen, icke bordt knota, ännu mindre att högt yttra sitt missnöje öfver de åtgärder Brigad-Chefen vidtog i följd af ordres och instruction. Sådant kallas eljest brott emot tuckt och krigslydnad.

Brigad-Chefen sjelf liksom vi öfriga af Arméen hade nödgats öfverge hem, maka och barn. Vi stridde när som så fordrades, men vi voro ej så öfvertappra att vi knotade och högt yttrade missnöje då vi nödgades retirera. Vår egenkärlek tilltrodde sig icke att bättre förstå Arméens och Fäderneslandets bästa, än våra högre Befälhafvare.

Påståendet att Grefve Cronstedt afgifvit falsk rapport om den obetydliga affairen vid Läppävirta är, lindrigast sagt, en oförsynt skamlöshet. Grefve Cronstedts instruction att icke inlåta sig i någon afgörande strid eller att onödigt blottställa sina troupper, utan gå norr ut och betäcka vägen åt Uleåborg, satte honom utom allt behof att med en osanning bemantla sin retraite från Läppävirta och det ringa motstånd han der gjorde. Det är således alldeles otroligt att en högre Befälhafvare utan något behof, skulle blottställa sitt anseende, genom anförande af en så lumpen osanning.

Författaren har också blott calculationsvis uppgjort beräkningen öfver Brigadens styrka i och omkring Läppävirta, då deremot Grefve Cronstedt i rapporten endast upptagit de troupper som deltogo i striden, dit Brigadens åsyna vittne troligen icke vågade sig fram, att räkna rotarne. Hvad förtroende kan då sättas till _åsyna vittnets_ bestridande af rapportens riktighet.

Af lika halt och värde är Författarens berättelse angående den bortglömda posteringen i Jyngkkäby.

Då denna postering utsattes, erhöll den förhållnings-ordres.

Jag kan icke ens se: att då Brigad-Chefen ansåg denna instruction tillräcklig för alla händelser, att han på något sätt hade af nöden att underrätta Posterings-Chefen det Brigaden gick från Kuopio öfver sundet till Toivola ½ mil, blott för att bevisa Herr Holm att han icke glömt densamma.

Men efter Herr Holms framställning synes att Capitaine Dunker uraktlåtit sin pligt att inrapportera så snart posteringen af fienden blef angripen, och således i betydligare mohn brustit i de föreskrifna iakttagelserna, än Brigad-Befälet. Utgången visar ock att någon vidare ordres ej var af nöden.

Men bland de många löjligheter, som i denna skrift nästan öfverallt förekomma, må här nämnas Författarens uttryck: _Vår Kanon_. Vi presterskap, sade klockaren, eller månne kanonen kunde förkunna Evangelii lära och således var en Presterlig kanon?

Tapperhet fordrades visserligen här, såsom vid alla tillfällen, der det gäller förlusten af armar, ben eller lifvet; men någon särdeles rådighet -- något hjeltemod, ser jag icke här kunde ådagaläggas, i synnerhet då författaren medger att snön, som betäckte isarne, var så djup att Cavalleri-attacken förlorade allt inflytande; icke eller har Författaren försökt uppgifva någon hjeltedat som dervid blifvit utöfvad, utom Cornett Dunkers, hvarföre han också blef decorerad.

Ingen af Finska Arméen missaktar eller förnekar Capitainerne Dunkers och Malms egenskap och förtjenster. Med högaktning och vänskap hedras deras minnen af Finska Arméens qvarlefvor. Här bör åter icke förgätas huru Författaren uppger att Cavalleri-anfallen på isen afslogos med drufhagels-_Salvor_, ehuru detachementet endast hade en enda Canon med sig.

Den ädle författaren yttrar på sidan 13: "_Ingen bör förundra sig deröfver att Grefve Cronstedt i sin rapport icke upptager: att han och hans Adjutanter vid Brigadens aftåg från Kuopio glömde hela fältvakten._"

Är detta språk värdigt en religionens tjenare, som uppger sig nitälska för sanningen? såsom sanning söker han påtruga Läsaren sina egna enfaldiga misstankar, hvilka han icke med ringaste bevis förmår styrka. Han borde hafva påmint sig att han nu icke talade i Predikostolen.

Vidare anför författaren att Grefve Cronstedt, för att förringa Dunkers och Malms förtjenster, uppger det Fältvakten fick till understöd utom Artilleri och Cavallerie 2:ne Batailloner.

Efter sig sjelf, dömer man andra, det är en erkänd och obestridlig sanning. -- Något bevis att motivet för en sådan Grefve Cronstedts framställning, var, att fördunkla sina underhafvandes förtjenst, har sanningsvännen Holm icke förmått låta framskymta.

Han påbördar Grefve Cronstedt här en nedrighet till hvilken han sjelf varit capable. Och hvad skäl kunde väl en Befälhafvare äga till en sådan afund mot underlydande Befäls skicklighet, duglighet och förtjenst, som vanligen plägar utgöra en Befälhafvares tillfredsställelse och största glädje; men att Grefve Cronstedt af en ganska vanlig sak icke gjort ett underverk, det kan Herr Holm icke så lätt förlåta.

Vid den af Herr Holm upprättade marchroute öfver Brigadens Tåg till och ifrån Uleåborg, är ej särdeles att anmärka; men det eviga knotet, som Herr Holm ifrån denna Brigad låter genljuda öfver allt, skulle verkligen kunna förringa den, ifrån kärna, till en, af egenkärlek och missbelåtenhet med allt, maskstungen och bräcklig yta, om de militaire medlemmarne deraf deltagit i en så dålig esprit, som likväl aldrig förmärktes förr än Herr Holms skrift såg dagsljuset.

Sedan han med särdeles öfverdrift beskrifvit sina fältmödor under Brigadens återtåg, yttrar han på 16:de sidan: "_Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort._"

Hvem hade lofvat och hvem kunde lofva en längre hvila? Det har författaren icke uppgifvit.

Hädanefter fäster Herr Holm sitt skarpsynta öga och sitt genomträngande omdöme emot General Adlercreutz, medan Grefve Cronstedt något får hämta andan; men såsom vanligt börjar bekantskapen med ett misstag eller osanning.

Kl. 8 f. m. den 26 April afgick Ordres från Högqvarteret i Limmingo, till Grefve Cronstedt i Paavola, beklagligtvis, icke såsom Herr Holm säger, med Courier, utan, genom misstag, af en Adjutant vid Staben, med brefposter. -- Denna Ordres hade dock med säkerhet bordt vara framme kl. 2 eller 3 eft. m., då emellan Hög-qvarteret och Paavola icke är mera än 4 mil, då tiden bordt vara tillräcklig för Brigaden, att på tid och ort kunna inträffa.

Herr Holm medger att fjerde Brigaden hörde mellan klockan 3 och 4 att strid vid Refvola från annat håll var börjad, men oaktadt Brigaden då bordt påskynda marschen, åtminstone fortsattes den utan uppehåll och således på några timar hade bordt närma sig betydligt, förmådde Herr Holm likväl icke höra att den började striden var häftigast emellan kl. 6 och 7. Vådan för hans åt Himmelen helgade lif och räddhågan, hade troligen redan då tilltäppt hörsel-organerna.

Utan annat bevis, än sitt eget inskränkta omdöme, tillåter författaren sig beskylla General-Adjutant Adlercreutz att hafva afgifvit falsk rapport -- ja han anser sig tvungen dertill, genom hvad, är svårt att förstå -- om ej af sin smädelust.

På 18 sidan yttrar Författaren: "_Vid ringaste besinning måste det ock synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsätta striden i fyra timmar utan att innehafva någon särdeles stark ställning._"

Men det är ock en bestämd osanning att Ryssarnes styrka i Revolax öfversteg 2,500 man, och det medgifves gerna, att det varit en orimlighet med 150 man angripa den, om det icke hade skett i förening med 4:de Brigaden, som skulle göra det verkliga anfallet.

Ehuru motbjudande det är, att göra en framställning som kan hafva något utseende af skryt, nödgas jag här undertrycka äfven denna grannlagenhets-känsla för att tillrättavisa den oförsynta Presten.

Med posteringen i Lankinen under Lieutenanten Blums vid Björneborgs Regemente Befäl, bestående af 100 man utaf nämnde Regemente och 50 man af Tavastehus Regemente med nödigt Öfver- och Under-Befäl, uppbröt General-Adjutant Adlercreutz omkring kl. ½2 om morgonen den 27 April 1808. Under tyst och sakta marsch nalkades vi Revolax, gjorde ofta halter för att höra om Fjerde Brigadens anfall hade börjat. Klockan omkring 3 upptäcktes vi af en Cosack-Patrull helt nära Cosack-vakten. -- Valet emellan att återvända eller attaquera, var hastigt tagit. Jag och Lieutenant Blum, med 40 man hvardera, beordrades att genast rusa på Cosack-vakten, hvilken flydde med sadlarne i hand. Vi formerade Jägarekedja och fortsatte marschen framåt circa 1,600 alnar genom en gles småskog. Framkomne till slätten stötte vi på Ryssarnes Infanteri Fältvakt omkring 100 man stark. Betäckta i skogsbrynet, der vi stadnade, underhölls här en liflig eld nära en timma, allt i förväntan på 4:de Brigadens ankomst, eller ock att Ryssarne åtminstone med någon betydligare styrka skulle vända sig emot oss och vi sålunda kunde lätta 4:de Brigadens anfall. Men då ingendera inträffade, beordrades jag och Lieutenant Blum att med bajonetten bemägtiga oss de Rijbyggnader, hvarifrån Ryssarne underhöllo en ganska häftig eld emot vår troupp; detta verkställdes med vanligt hurrarop och lyckades väl. Ryssarne öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning; uti Rijan togs några och 30 fångar, hvaraf flera blesserade, hvilka dock i början ville försvara sig; men sedan några blifvit nedskjutne in i Rijan sträckte de öfriga gevär.