Part 3

Se, Persson,--var så god och sitt ner--som han nog bör kunna begripa så äro vi, liksom alla andra, entusiastiska beundrare av kvinnan, vilken för samhällets fortbestånd och angenäma trivsel egentligen är nästan lika nödvändig som mannen. Även Persson bör lära sig denna beundringens vackra konst. Han skall tänka på att när han var ett litet, mycket litet barn, såsom han tvivelsutan varit, så hade det antagligen nu icke varit mycket med honom om han saknat modersmjölken eller om icke tilläventyrs en ömsint kvinna räckt honom den lilla flasknapp, tack vare vilken icke så få människor nått en nästan mogen ålder. Han skall vidare besinna att när han då var en liten gris så var det inte något ont i det, eftersom han levde i oskyldighetens tillstånd. Men om han då saknat den renande handen, som aldrig tröttnade--om dagen och den långa natten igenom, då hans mors nog ofta av bekymmer, omsorger, möda och vakor trötta kropp behövde sömnens vila--så skulle Persson kanske ännu i dag sett mycket rälig ut och varit sig och alla till en fruktansvärd vämjelse. Och så skall han tänka på mycket, mycket annat, som han själv kan tänka ut, och han skall då komma till precis samma tanke, som vi ha, nämligen att av allt, som finns på jorden, är kvinnan ändå det allra, allra bästa. Och varhelst han än vänder sig--i Skåne eller i Hottentottiens land--så skall han finna att både han och vi andra män nog i somt kunna vara rätt bra men att de renaste själarna och de trognaste hjärtanen bo icke i oss utan i kvinnan.

Detta var nu egentligen bara en liten inledning, som Persson kan lära sig utantill om han så vill. Vad vi ville komma till var H. Hr Perssons uppfattning om kvinnan och försvaret och hans förmenta mening att kvinnan icke bör syssla med något som helst, som har med vårt lands försvar att skaffa, och att det ity är orätt även om kvinnan ägnar t.ex. sjukvården i ett ev. försvarskrig sitt arbete.

Det är här som Persson råkat alldeles på avvägar, och vi be vänligen att någon välsinnad kvinna måtte taga P. om hand och bättra honom. Vi tro tvärtom att även kvinnan kan rycka någon stund från hemmets arbete och offra litet för fosterlandet, eftersom det ju även är hennes tillhörighet. Och när vi se exempelvis så många (mer och understundom något mindre) vackra studentskor valla av och an på Boulevarden, så undra vi mycket starkt varför de aldrig komma på den idén att bilda ett litet amazongarde, gå vi in vid Södra Skånska Infanteriregementet, där det är oroväckande gott om ogifta löjtnanter, få en vacker uniform och öva sig i vapnens bruk. Det skulle vara något splitter nytt och få ett skallande bifall över hela landet. Och det skulle kunna hända att de i farans stund bleve dubbelt farliga för den välaktade fienden.

Anförare skulle de med all sannolikhet icke sakna. Det finns kanske folk, som skulle slåss om platsen. Och Persson--rätta på sig, yngling--vad säger han, om han skulle gå med dem och med tiden kanske stiga till GENERAL? Men han finge inte springa när det gällde, såsom ofta de för sed hava, vilka äro mycket stora i orden men ogrändalöst små på jorden.--

Så tacka vi nu Persson för hans välvilja att höra på oss, önska hr Persson en glad jul och emotse med nöje H. Hr Perssons vidare brev, dem vi icke hava tid att läsa.

Ärade Perssons in i döden trogne vän

_F. T._

EN FRIDFULL ORT.

_H. änkefru Johansson!_

En fridfull ort! Jo, för all del, av den sorten ha vi flera st. på lager. För exempel Värnamo.

Där är så skönt och så lugnt och så fridfullt så att det aldrig i livet kan vara bättre. 1,046 människor samt två hotellägare bodde där häromsistens och fördelade sig lekamligen på 1 liten kyrka, 1 stort missionshus, 1 lokal för svenska frälsningsarmén, 1 för amerikanska dito, 1 stort baptistkapell, 1 metodistkapell samt 3 st. goodtemplarehus. Varjämte desslikes funnos KFUM, KFUK, en vegetarisk förening, en teosofisk dito, en »förening för det godas befrämjande», en avdelning av svenska föreningen »bort med tobaken» samt en filial av andeskådare, vilka när sommarsolen skiner och junken faller på tidtals lära samlas på en holme i Lagan, vilken syndaflod är hygglig nog att tvätta samhället utvärtes.

Modern kultur står alltid där i härligaste blomning, och dess främsta språkrör är Värnamo-Ropet, som till på köpet är frisinnat; och det så att det ryker om det. På ena spalten bevisar det hurusom den otäcka högern förstör fäderneslandet, och på den andra klargör granneliga en rättsinnad yngling huruledes vi skola älska vår nästa såsom oss själva och icke hysa agg i vårt hjärta mot någon, eho det vara månde, vid äventyr av påföljd. På tidningens kontor får Ni köpa gravkransar, guitarrer, bastubor, ljusstakar, m.m. till upplysningens och framåtskridandets tjänst. Och i fönstret hänger ett jätteplakat om amerikanska frälsningsarméns »Filadelfiamöte». »Kommen mangrant!» »Samlens alla!» skriker Ropet.

--Så att där uppe, snälla Fru Johansson, är det visst och sant fridfullt. Nedanför de dödas gamla gård glider Lagan, förtjusande vacker, så som den runnit i tusen år, och inne i kyrkans vapenhus möter Er en gammal gravplatta av järn, på vilken Edra ögon skåda följande skrift:

Här hvilar den som dygds och flitens egen Wän ej nånsin kände smickrets färg med namnet utaf HAMMARBERG.

Så enkelt och fridfullt har nämligen folket där varit att ingen blivit högfärdig och kaxig ens för det att han burit ett genom tidevarven så lysande namn som Hammarberg. Däremot berättas det om en stådare däruppe, som hette Hammarspik. Han förlorade de sista hopsamlade resterna av sitt förnuft när han varit där i 8 dagar.

På grund av vad vi sålunda anfört rekommendera vi alltså på det hjärtligaste Värnamo såsom en vederkvickande station på vägen till evigheten.

Obs.! Torrlagd. Medtag lilla nubben!

VÄRLDSUTSTÄLLNINGEN I OXLANDA.

Protokoll, hållet vid sammanträde med verkställande utskottet den 3 april.

* * * * *

§ 9.

_Kommissarien_ föreslog att utställningsstyrelsen måtte besluta, att låta uppföra en toalettbyggnad i omedelbar närhet av A.-B. Dominicas blivande utställning i det fria. Ritning och kostnadsförslag (Bil. 6) förelades, och skulle kostnaden för byggnaden uppgå till 220 kr.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

Ledamoten _August Johansson_ fann det högst besynnerligt, att kommissarien ens ville komma med sådana förslag. Vad utställningen behövde, vore besökande och icke toaletthus. Kunde kommissarien skaffa utställningen så många besökande att en särskild toalettbyggnad vore ofrånkomligen behövlig, så skulle tal. med all sannolikhet icke gärna motsätta sig uppförandet av en enkel sådan. Men till dess så inträffat, ansåg han frågan vara för tidigt väckt. Yrkade avslag.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

_Kommissarien_ framhöll ytterligare nödvändigheten av uppförandet av en toalettbyggnad å utställningen----

Ledamoten _Thornérbergh_ hade aldrig kunnat förstå detta märkvärdiga skrikande på toletthus, som på senare tiden gjort sig hört i samhället. Tal. vore principiell motståndare mot dylika moderna hönsburar och hade i stadsfullmäktige i detta avseende med kraft och framgång värnat om de mindre skattdragarnas medel. Genom ett skrivet anslag vid ingången till utställningen kunde allmänheten i tide upplysas och dylika påhitt undvikas.

Hr _ordföranden_ meddelade, att han på grund av tvingande skäl vore förhindrad att längre närvara. Och då v. ordf. icke kunnat med kallelse anträffas, utsågs ledamoten Persson att leda de återstående förhandlingarna.

Ledamoten _Linnér_ erinrade om den moderna hygienens betydelse för individen och samhället och om de krav, som i sanitärt hänseende kunna ställas på det sistnämnda. Han fann för sin del kommissariens förslag vara ganska välbetänkt men ansåg dock, att kostnaden för den föreslagna institutionen vore alldeles för hög. Å andra sidan ville tal. likväl icke påtaga sig ansvaret för att utställningsstyrelsen helt och hållet avvisade denna angelägenhet. Tal. hade under besök i Paris å boulevarderna därstädes sett dylika inrättningar av en enkel men tilltalande konstruktion. Ytterväggarna behövde knappt vara en meter höga och ingalunda räcka ända ned till marken, varigenom en avsevärd besparing kunde ske. I det inre behövdes också endast _en_ apparat, då kommissarien säkerligen ändå icke menade att en besökande skulle använda mera än en sådan åt gången. Yrkade att utskottet måtte anslå 30 kr. för uppförande av en enkel byggnad enligt tal:s förslag.

_Kommissarien_ utvecklade ytterligare skälen för det av honom väckta förslaget--och yrkade bifall till detsamma.

Ledamoten _Gunnarsson_ ville på fullt allvar fråga om kommissarien ämnade ruinera utställningen innan denna ännu öppnats. I tal:s gård hade under de 40 år, han innehaft den, icke funnits någon särskild toalettbyggnad och det hade gått ändå. Kommissarien kunde tala om sin erfarenhet från så många utställningar han ville. Om det vore han, som skulle råda här, och icke utställnigsstyrelsen, så bleve kanske hela utställningen ett toaletthus. Tal. ämnade åtminstone freda _sitt_ samvete.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

Ledamoten _Jöns Johansson_ bad hr kommissarien icke fästa sig vid vad Gunnarsson anfört, då Gunnarsson nämligen vore en känd tasse, som av misstag kommit in i utställningsstyrelsen.

Ledamoten _Andréehn_ skulle häri instämt men avstod från ordet.

Hr _ordf._ anmärkte att han väl, i likhet med kommissarien, fann det nödigt att en toalettanordning gjordes å utställningen men däremot icke kunde finna det lämpligt att därmed belasta utgiftssidan. Under den estrad, som skulle uppföras för Herr Landshövdingens tal vid utställningens öppnande, bleve ett tomrum, som mycket väl kunde till toalettinrättning anordnas. Då emellertid ordinarie ordföranden, Herr Direktören och Riddaren Svenhanius, lämnat sammanträdet just under detta ärendes handläggning och Herr Direktörens avgång säkerligen icke skett utan sin givna anledning, så ansåg hr Persson att det skulle vara en förolämpning mot Direktör Svenhanius, om ärendet avgjordes i dennes frånvaro. Ordf. ansåg sig därför förhindrad att framställa proposition i ärendet men yrkade detsammas bordläggning.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

Utskottet beslöt att bordlägga ärendet, varvid dock ledamoten Gunnarsson ville till protokollet ha antecknat att Jöns Johansson icke skulle tala om rep i hängd mans hus. Den mystiska eldsvådan i Johanssons ladugård vore därtill i allt för färskt minne.

* * * * *

Som ovan Sekreteraren.

SKALLIG PÅ EN NATT.

Yddingeodjuret.

En ganska ledsam historia inträffade i förrgår å säteriet Gullnäs vid Yddingesjön i det att porslinsblåsaren Efraim Jönsson då blev illa skrämd med en högst beklaglig påföljd.

Då hr Jönsson vid 5-tiden på morgonen nere vid den lummiga stranden var sysselsatt med att sylta ollon, såg han plötsligt ute på den av stormen upprörda sjön att ett föremål av okänd natur rörde sig sakta upp och ned. Med anledning härav skyndade han hem och intog lunch, varpå han tillkallade lägenhetsinnehavaren Johannes Hansson, som var bortrest. Jönsson, som är född i Kivik men i all sin tid åtnjutit en god och hederlig vandel i Stora Svedala, gick därpå ned till sjön och seglade med revad fock ut på det skummande vattnet. Kommen ungefär mitt för Lillö stannade båten häftigt, varvid hr Jönsson med ögonen iakttog att rakt förut ett gredelint föremål av enormt omfång reste sig ur vattnet och fräste som ett lokomotiv. Hr Jönsson blev härav så skrämd att han rodde hem, intog sängen och blev skallig.

Händelsen har i orten väckt så mycket djupare medlidande som samma dag en ung gosse i Holmeja på ett mindre tilltalande sätt djupt förolämpat en äldre kvinna, mot vilken man hittills aldrig någonsin haft någonting egentligen allvarligt att invända...

PIGAN SOM VÄRPTE.

En nästan knappt trolig, men rätt rolig historia meddelas oss från vår bygd, där gammaldags heder och dygd guskelov ännu är bunden vid torvan, som hänger fast vid bonden.

Det hela gäller en skomakare, som har ett hus, i vilket bor en bakare, som är frälst, men tuggar snus. Hans piga låg i vintras på lasarettet i Lund och led som en hund, ty hon hade skavigt sig på benet, så att hon fick ältan och blodet gick avigt. Nu var hon kommen hem, litet mager, men svajig och fager, och skojade inte så lite här hite och där dite i hagar och ängar, där hon dansade med byns drängar.

Så en kväll innan hon ordet visste miste hon sansen och slog i en vägg. Folk kom till och fick tag i'na och märkte då--död och pina!--att människan värpt ett ägg. Och sedan dess var kväll, då solen står i väster, samlas byns folk och präster och bevittna med andakt och skärpa, att pigan kan värpa.

Hur underbar är inte livets mystik? Billige läsare, lyft dess flik och se hur det är tillagat! Allt går till en tid. Sen blir det uppdagat.

GLASMÄSTARE JÖNSSON.

Det är oss smärtsamt att i dag nödgas meddela den ärade allmänheten att i går var glasmästare Jönsson så i tag och ånyo förveten på denaturerad sprit att han fördes till lasarettet och kom dit som ett lik, för vilket ögon, öron och förnuft och alla andra lemmar voro som luft.

Egentligen är Jönsson ett beskedligt skrå, som tar sig en sup då och då och för resten knogar med ramar och rutor och kitt och låter var och en vara i fred med sitt. Men så plötsligt blixtrar det i klotet: »Skall jag, en friboren man, stå här som en slav? Nej, så anamma» och med detsamma vräker han ramarna och skrotet och det bär av till apoteket, där han hampar sin liter, gudaboret obekymrad om dess sviter.

Nu ligger Jönsson och begrundar sin levnad. Hans enda trevnad består däri att hans bakre parti är hyddat med plåster och dukar och klutar. Det hände sig nämligen i går då han ingenting visste att han tog miste och satte sig relativt lugn på en glödhet ugn så att dess ringar och det namn, som gett ugnarne rykte, sig vackert tryckte av uppå Jönsson där Jönsson slutar.

Sens moralen av denna händelse är en kall maning till drinkare och gaminer att omedelbart skrida till omvändelse och akta sig för denaturerad sprit och varma kaminer.

PANTALONGER OCH BONDÅNGER.

Det var en gång en människa, som inte betalte sin skräddare.

Till slut blev skräddaren ond och drog sin tredskande kund till rådhusrätten i Lund. Men innan målet kom före, hade människan betalt vartenda öre--det var hela 40 lock för pantalonger och rock. På samma gång svor han och sa', att hur det än ville bära åsta, så skulle ingen kunna avtvinga honom så mycket som ett ruttet lingen för stämning och resolution och annan tocken där don, varmed man pungen får lätta, då man blir stämd inför rätta.

Följden blev, att målet ropades om igen och om, och kostnaderna hopades, då människan aldrig kom. Där satt rätten och väntade--vaktmästare Larsson ropade och gläntade,--men människan var beständigt väck, och det såg ut, som om han ville driva gäck med käranden och hans advokat och vår vällovliga magistrat. Kan väl någon förtänka, att rätten började betänka den kitsliga situationen och dömde personen att böta gång på gång, tills hans böteslista blev så lång, att den sprang upp till hundra riksdaler.

Då tar karlen reson och betaler 70 kronor--det täcker hålet för kostnaderna i målet. Men böterns hänga ännu och vänta och växa med ränta på ränta.

Sens moralen, min vän, den är den: kritar du pantalonger, så får du bondånger, ty den, som icke betalar för stycket, får satsa fem gånger så mycket.

TEATERRECENSIONER.

THEATER OCH OECONOMIE

På den academiske theatern i Lund spelades i går comoedie af en skådespelaretrupp, som uppgafs wara från Stockholm.

Det stycke, som derwid framstäldes, war benämndt Jeppe på Berget eller Den förvandlade Bonden, en pièce, som skall wara diktad af en dansk norrman wid namn Holberg. Denne herr Holberg, som lärer hafwa fört ett widlyftigt och kringswäfwande lefwerne, skall slutligen hafwa stannat i Köpenhamn, der han utfört ett ordnadt arbete men sedermera aflidit. Hans nu uppförda skådespel innehade många lustigheter och amuserade mycket publiquen. Det framstälde huruledes det är galet att den, som icke är född adlig, kommer till werldslig ära och magt, hwilket altid slutar med att denne upkomling dricker sig full, faller på en gödselhög och blifwer tyrannisk.

Herr Oscar Bæckström, som uppgifwes wara anstäld wid ett theaterhus i Stockholm, är en ung man, hwilken derstädes hafver wäckt gode framtidsförhoppningar. Nu framstälde han wår Jeppe så fullständigt att man, utan att förgripa sig på sanningen, måste säga att herr Bæckström äger mycket naturlige anlag. Dock brukade han månge swordomar samt jemtväl fule ord. Wi undra mycket om detta kunde vara aldeles nödwändigt. Konsten är wäl dock det ädla, som skall försköna lifvet, men intet är det wackert att höra en skådespelare tala om smuts och sådant då han i stället kunde nämna solens up- och nedgång, fåglarnes sång samt den förunderliga alwisheten i naturen.

Utom herr Bæckström framträdde äfwen åtskillige andre comoedianter, deribland twenne mamseller. Om äfwen alle desse woro af mosaisk börd är oss icke weterligt; men det såg så ut.

Publiquen hade kommit tillstädes i rikt antal, och syntes bland densamme flere af stadens fruar, en academisk lärare och åtskillige studiosi. Det förnams jämwäl att wid hwarje paus flere af desse studiosi reste sig upp och gingo ut samt återkommo om en liten stund. Nu uppgifwes det att de gingo ned i en källare och drucko starka drycker, hwilket oskick för sed blifwit. Dock syntes det icke att någon af dem somnade eller på annat sätt sig oskickligt uppförde. Men det bör allwarligen frågas om icke procancelleren borde wid ett sådant tillfälle wara tillstädes och förmana de unge att icke lämna sina windsrum efter det mörkret fallit på. Nu applauderade de flitigt jemte den andra menigheten, hwilket wisar att de till och med ega wana att bewista publique förlustelser.

Jemväl i dag framträder skådespelaretruppen med ett lustigt spel, benämt Första fiolen. Det begynner kl. 8 på aftonen och densamme herr Bæckström kommer dervid att änno agera, hwilket är glädjande att erfara då man befinnar att han i går uppe på teaterscenen drack så mycket att han flera gånger der ramlade aldeles omkull.

* * * * *

_Den trötte Theodor_.

Med anledning av uppförandet av det bekanta Shakspearska sorgedramat »Den trötte Theodor» på vår akademiske teater i går i aftonstunden hade så många människor infunnit sig att ingen tom plats kunde upptäckas och att somliga medborgare sutto ovanpå varandra.

Sedan ridån gått upp började diverse människor inne på scenen att tosas och galna sig på ett högst besynnerligt sätt. Särskilt utmärkte sig härvid en hit nerkommen person vid namn Sjöström, kallad Victor. Vi skola icke inlåta oss på någon beskrivning, då denne lille pennen därtill är för ringa. Men så mycket vilja vi likväl ha sagt att så som Sjöströmmen skapade sig ha vi hittills aldrig sett maken till. I sus och dus skuttade han omkring, bedrog sin hustru och misshandlade även på annat sätt sin lekamen, vilket vållade en naturlig trötthet. Till följd därav snarkade han så förskräckligt att han väckte hela publiken.

Sedan detta var gjort, var spelet förlorat. Den ene tittade på den andre, och rätt som det var började dom skratta, och skratta, och skratta ... så vidunderligt att många blevo alldeles fördärvade. Till slut jämrade sig hela allmänheten som 6,093 kattor i mars. Och när skynket för sista gången föll voro flerfaldiga personligheter alldeles upplösta.

Det kunde dock icke förmärkas att någon hade något ont i sinnet mot herr Sjöström. Tvärtom funnos flera som tillkännagåvo ett försonligt sinnelag och tillönskade honom lycka och framgång i det kommande livet.

NOTISER.

_Vi äro glada_ att i dag kunna meddela våra läsare att _nu_ har domkapitlet på 1:sta förslagsrummet till kyrkoherdeskapet i Kristianstad och Vä uppfört vår docent i exegetisk teologi Matheus Lundborg. Vi äro, dess bättre, icke av den sortens folk, att vi vilja skräppa över vår andel häri, men så mycket anse vi oss dock i förtroende kunna nämna, att kyrkoherden Thulin i Skepparslöv och lille komminister Lundblad i Fleninge kommo å andra och tredje förslagsrummen, vartill vi önska dem lycka och glädje.

Exegetisk är den teologi, som förklarar. Huru oändligt mycket behöver nu icke Kristianstad ha förklarat? För att icke tala om Vä! Begagnen nu därför tillfället, infödingar i Kristianstad och Vä, och förvissen er om Lundborg.

Eljes kommer han kanske tillbaka till Lund igen.

* * * * *

_Av en huggorm_ blev i går morse i Holmeja en medelsålders, ogift man biten i det nedersta bakbenet. Som mannen hade träben, vilket ormen antagligen ej observerade, generade missödet honom icke utan intog han omedelbart middag hos en person, vilken varit gift med en kusin till hans faster.

* * * * *

_En sannfärdig berättelse_ berättas till rättelse av en notis om en gris, som i en obevakad stund kommit ner i kryptan i Lund. Svinet--så berättade malisen--hade rymt från sin vaktare när det skulle till sin slaktare och då förföljts av polisen, en äldre jungfru och en skomakare samt en organiserad bakare. I kryptan hade blivit kalabalik med språng och hopp och skrik tills bagaren huggit grisen i svansen och gjort slut på dansen...

Det är gruvligt vad folk kan prata när dom gå omkring och ä lata och göra ingenting. Det hela är nonsens från början till slut men tar sig för resten inte sämre ut än det telegram, som i dag förtälja lät, att hr Lindqvist, Hans Grönaste Majestät, haft den övergående nesan att bli hängd och få »frikort på resan.»

* * * * *

_Munskänken, kandidaten och glasrutan_. Ett förargligt missöde inträffade i natt i Lilla Fiskaregatan, där en större, till 500 kr. värderad butiksruta hoppade ut på en överstemunskänk med påföljd att rutan gick i bitar men munskänken höll jämförelsevis väl ihop.

Saken var egentligen den att munskänken A. under nattens timmar förvärvat en evig vän i kandidaten B., varunder de tittat litet djupt i kristallglasen. När spöktimman kom, skulle de ut och beundra månen och råkade därvid in i Lilla Fiskaregatan, vilken förargligt nog inte ville ligga stilla utan rörde sig i bukter med påföljd att munskänken rätt som det var stöp på näsan.

B. skulle nu hjälpa upp A., vilket icke precis var så lätt då gatan alltjämt var i svår gungning. Så kom händelsevis en chaufför C. och skyndade till hjälp. Med förenade krafter fingo nu B. och C. upp A. på det torra igen. Till tack för hjälpen slog munskänken genast chauffören på kraniet och även kandidaten gav chauffören en liten kroppslig påminnelse om hans dödlighet. Man torde inte förtänka chauffören att han blev något förbluffad över dessa uttryck av människovänlighet, och som han inte begrep sig på skoj, så tog han munskänken i ena vingbenet och hyvade honom mot butiksrutan så att det small.

Epilogen avspelades på poliskontoret, och bland åsyna vittnen inställde sig även månen. Nu är det blott _en_ fråga, som är avgjord, nämligen vem som skall betala rutan. Som emellertid både A. och B. och C. äro millionärer, så är det spörsmålet av en relativt underordnad natur.

BREVLÅDA.

_Kandidat Olsson!_ Vad menas! Vet ni inte, att det är prof. Rydberg och inte vi, som uppfunnit elektronerna? För övrigt är er teori om dem nog oriktig. Enligt vår uppfattning äro elektronerna små astronomiska djur, som leva, ovanpå luften. De livnära sig av atomer samt sakna ben. Vid inträdande svårare köld gnugga de sig häftigt mot varandra, varigenom utvecklas värme, som framkallar norrsken. Påståendet att de skulle orsaka magnetiska stormar måste däremot vara oriktigt, enär intet väder råder där de leva.

Det kan väl hända, att denna uppfattning i någon liten obetydlig detalj kan justeras. Men i regel är det rätt, som vi tro.

* * * * *