# Allvarsord om allting och ingenting

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/allvarsord-om-allting-och-ingenting-15731/index.md

Härtill borde komma att ceremonimästaren vid sin högra hand förde, icke en stav eller sådant, utan något, som allegoriskt påminde om gillets äldre historia, då gillet var en sammanslutning för målskjutning. En bössa av gammal konstruktion vore nog det tjänligaste. I anseende till detta vapens våda vore det dock kanske lämpligast att ceremonimästaren bure en båge, dock utan pilar eller andra kastföremål.

Det är min oförytterliga mening att en sådan omgestaltning av gillets yttre ceremoniel, som här föreslagits, skulle vara till dess fromma. Och tillåter jag mig vördsamt föreslå direktionen att taga detta förslag i beaktande och om möjligt genomföra det till nu stundande årshögtid.

_Gammal Knutsbroder_.

* * * * *

Till Redaktionen av Folkets Tidning, Lund.

Med anledning av »Gammal Knutsbroders» anförande i Folkets Tidning angående officiell ordensdräkt åt Knutsgillets ceremonimästare, ber jag att, i princip anslutande mig till förslaget om sådan dräkt, få framhålla att dräktens beskaffenhet visserligen kan i allmänna grunddrag en gång för alla fastställas men att dess detaljer alltid måste lämpas _efter varje individuellt fall_. Om t.ex. ceremonimästaren är en lång och ståtlig man, med högburen och reslig gestalt, som sätter stil på ämbetet, så krävas naturligtvis däremot svarande jämkningar i dräkten, såsom exempelvis längre benkläder--korta sådana skulle i det fallet verka riddare, vilket ju icke är meningen, eller rent av förlöjliga mannen. Skulle däremot ceremonimästaren vara en kort man, till huvud och kropp som till lemmar, måste andra modifikationer i dräkten inträda, anslutande sig till stommens arkitektur så att former och linjer så vitt möjligt harmoniskt sammansmälta. Att till en sådan dräkt komma med en kalottliknande hätta, vore naturligtvis orimligt. Här måste figuren höjas, icke genom ett postament utan genom åtgärder ovanom håret. Därtill tjänar exempelvis en mycket hög huvudbonad, t.ex. hälften mitra, hälften sockertopp, gärna med allegoriska bilder på sidorna och med en liten gul vippa i toppen. Vad så beträffar benkläderna böra dessa, för att icke störa ensemblen, naturligtvis vara _mycket_ korta. Ja, det kan väl t. o. m. vara fråga om huruvida icke byxor helt och hållet borde saknas och benen i stället överklädas med någon hudfärgad shirting eller madapolam eller eljest något textilt alster, som kunde giva en stämningsfull påminnelse om Gillets skyddshelgon, Knut den Helige, om vars benklädnad historien dock med berömvärd finkänslighet underlåter att lämna något närmare meddelande.

Det ena som det andra bör likväl enligt min uppfattning överlåtas åt en sakkunnig kommission, som bör framlägga förslag. Och får jag tacka »Gammal Knutsbroder» för hans initiativ att ha framfört detta ämne till en diskussion, av vilken det viktiga ärendet endast har att vinna.

_En ung Knutsbroder_.

ELLEN KEY.

Vi måste allvarligen förehålla vår kollega och konkurrent i Venedig, Gazetta di Venezia, att icke kränka det svenska fosterlandet med sanningslösa uppgifter. Så skriver bladet i sitt senast hitkomna nummer att »den framstående tyska skriftställarinnan Ellen Key» har meddelat att Nobelpriset i litteratur för detta år skall tillfalla Giosuè Carducci, som därtill redan är utsedd och som kommer till Stockholm till Nobelfesten.

Det är en dålig ursäkt att kollegan låter telegrafera nyheten till sig från Florens. I ingen stad på jorden, näst Trälleborg, ljuger folk så mycket som i Florens. Vi för vår del hade ingenting där att göra. Men Gazetta di Venezia skall veta att Ellen Key är barnfödd på Sveriges jord, där vaccinerad, mantals- och skattskriven, och att vi, d.v.s. det svenska folket, icke tillåta att man berövar oss vår nationalegendom.

För övrigt tro vi fullt och fast att Carducci skall ha Nobelpriset, eftersom nu Ellen Key har sagt det. Oss gör det för all del ingenting. Men om nu Svenska akademien ger den Nobelpriset, som började sin skaldiska bana med en hymn till den onde, vad ger akademien då oss? Vi började en gång vår poetiska dekadans med en dikt om Waldenström.

KORKEN.

För en tid sedan reste jag till Köpenhamn. Jag skulle dit och vända. På båten träffade jag en bekant. När vi gingo förbi danska flottan tittade vi på pansarfartygen.

--Hör du, sa' han, jag begriper egentligen inte ... men, inte kan det vara järn till dom alltihop? Det är fysiskt omöjligt. Di skulle ju sjunka.

--Kära du, inföll jag, det vet du väl, det är det inte heller. Det är järn ner till vattenlinjen, som ju också är skottlinje. Sen är hela fartyget undertill klätt med kork.

--Kork!? Vad menar du med det? sa han och såg misstänksam ut. Varpå jag tydligt förklarade att det _måste_ vara det lättaste av allt för att bära upp järnkolosserna. Ergo var det verkligen kork.

--Ja ... ja, det har du ju förresten rätt i, mumlade han efter en stunds funderare och tillade: Det är ju egentligen märkvärdigt. Men det har jag aldrig tänkt på förut.

Så blev det landgång och vi skildes åt för den dagen.

* * * * *

Det gick så en månads tid tills häromdagen, då jag kom in i hallen på hotell Mollberg i Hälsingborg. Jag var inte väl kommen in förrän H.--han hette så--kom rusande mot mig, av uppsynen att döma något irriterad och hotfull.

--Hör du, vad var det där för nåt nonsens du slog i mig på båten? Vad menade du med det? Var det din mening att driva med mig?

--... båten?... nonsens...? Vad menar du med detta? inföll jag och såg mycket ovetande ut.

--Du behöver inte göra dig till, fortsatte H. Du minns nog att du ville inbilla mig att där var kork i botten på pansarbåtarna. Men den lögnen lyckades inte ... nu så mycket så du vet det, svarade han i en något stolt ton som om han med ens hade besegrat den onde.

--Lögn, sa jag med eftertryck och tog H. ner på ett par stolar. Hör du, vem har inbillat dig att det är lögn?

--Jo, det skall jag säga dig, sa H. Jag träffade häromdagen vår gemensamme vän ingeniör Å. Och han sa jag skulle hälsa dig att det var en evig lögn.

--En evig lögn, upprepade jag, tog en djupt allvarlig uppsyn och förmanade H.: Hör du, du känner synbarligen inte Å. riktigt, det hör jag. Han skojar med alla. Du kan väl begripa att när jag säger en sak, så är det sant. Tror du mig inte, så kan du gå över till marinen när du kommer till Köpenhamn och fråga. Förresten kan du väl själv begripa att där _måste_ vara kork i botten; annars skulle dom ju sjunka!

--Ja ... ja ... det var det jag sa Å., replikerade H. Visst f--n skulle dom sjunka! Ja, du skall inte misstycka. Jag har aldrig trott att du inte talade sant. Det är ju förresten alldeles tydligt att där måste vara kork. Och när jag kommer till Köpenhamn i nästa vecka skall jag dessutom gå bort och höra.--

* * * * *

Så kramade vi hand och skildes åt. Nu har jag ingen lust att träffa honom mer. Nästa gång skjuter han.

STATIONSHÅLET I KRISTIANSTAD.

Nu ligger Skåne bländande vackert i nyfallen snö, slätterna blänka i solljuset och skogarna stå som frusna buketter i vitt. Men hur i all världen sköter hr översteprästen i Kristianstad sitt kall? Eller ligger järnvägsstationen där utanför hans fålla? Huru som helst, men kalla genast styrpinnarna i Blekingebanan in för kyrkorådet och ge dem en varning att för framtiden laga med så, att då passagerarna från Blekinge lastas ut på stationen i Kristianstad de slippa att fastna i djupan dy utan kunna taga sig ut i livet utan att medföra så lerbehängda galoscher, att var enda människa nödvändigt skall ha reda på att de varit i lilla Paris. Och skall det nu så vara att 1:sta klassens väntsal där allt fortfarande skall vara klippt i två bitar, av vilka den ena, som nu är III:e klass, får 1:a klassens sol och ljus och luft, och den andra, som skall vara 1:a klass, får 4:de klassens sol, 5:te klassens ljus och 9:de klassens luft, så slå i Herrans namn itu taket och släpp in den granne solen och vädra hålet.

Detta säger jag icke i ond mening, käre Matheus Lundborg, ty du vet att mitt hjärta flödar av kärlek till såväl dig som människorna. Men rätt skall vara rätt. Och jag kräver bestämt, att dina undersåtar skola varda om icke precis luttrade och fejade i bedrövelsens ugn, så dock allvarligen tillhållne om vad deras frid gentemot farandes gentlemän tillhörer.

BREV TILL PÅVEN.

_Herr Giuseppe Sarto Pius X. Vatikanen. Rom._

Helige Fader!

Taxamt mottagit Eders Helighets ärade av 8 d:s och beklaga de portugisiska kalamiteterna.

Sverige är--såsom E. H. högsinnat anmärker--ett mycket präktigt land. För munkar sakna vi dock användning, tack vare någon sorts paragraf i lagen. Icke ens nunnor äro tillåtna, vilket här i staden alltid väckt ett livligt beklagande. Vi nödgas därför be E. H. dirigera det portugisiska överskottet annorstädes hän, t.ex. till Norge, där hovet lärer känna sig litet ensamt och allmän rasförbättring icke skulle skada.

Skulle däremot E. H. själv ha lust att slå sig ner här i landet nu sen Frankrike, Spanien och Portugal blivit kitsliga, så hjärtligt välkommen till Lund. Här ha vi en gammal bra domkyrka, en hygglig biskop och ett trevligt domkapitel, en teologisk fakultet, som varierar mällan svart och rött med stark skiftning i grönt, landets enda verkliga stiftstidning, i vilken E. H. kan få redigera predikoturerna, en mild ordningsmakt och ett kulturhistoriskt museum, där E. H. kan bli predikant i Bosebo kyrka om Han bara kan samsas med Karlin. Men en sak: skall det vara, så rappa Sig medan vårt nuvarande kyrkoråd ännu sitter vid makten! Det har nämligen alltid visat en berömlig omsorg om främmande potentater. Och vart det kan ta hus med det intresset längre fram i tiden kan man inte så noga veta.

Alltid med nöje emotseende Edra värda ordres teckna vi

Högaktningsfullt

_F. T._

BÖN OM REGN.

_Såsom att_ gräsen uppå marken förtorka uti sine strån, fåglarna i himmelen tystna att blåsa, floderne stanna uti sine lopp, djur och människor lida utav torkans kval och tidningar på gott och ont bliva jämmerlige att skåda,

alltså och emedan måne och förmane vi härmed alle trogne och otrogne överstepräster och skriftlärde, födde och ofödde, att sig vända och omvända i böner om att himmel ens alla fönster måge öppnade varda så att

betor, panntofflor och allehanda jordens örter kunna svullna och bönderna fete vara vordne,

djur och människor tillväxa till kommande släktens trivsel,

krigsmakten till lands och vatten röras och formeras samt

rikets övriga inbyggare frodas och glädjas tills de i livets tysta småtimmar viska ett stilla godnatt och tåga in uti Evighetens Säkra Hamn.

_OLSSON_, djur- och människovän.

POTATISBÖSSA I STADSFULLMÄKTIGE.

Får man medföra potatisbössa till stadsfullmäktiges sammanträden och i nacken tussa de fullmäktige, vilka tala för länge, frågar oss en benägen insändare.

Vi måste obetingat svara nej. Jakträtten å stadens mark tillhör staden själv. Och stadsfullmäktiges sessionsrum är stadens område så gott som något, så vida man icke rent av får likställa det med en »hägnad jaktplats» eller »djurgård». Emellertid hänvisa vi insändaren att söka överenskommelse med drätselkammaren. Den fick senast så illa på huden av åtskilliga fullmäktige, att den kanske icke är obenägen att arrendera ut jakträtten.

Vidare frågar oss insändaren, om man åtminstone har rätt att kasta s.k. tollar på fullmäktige. Vi betvivla det svårligen; men påpeka dock, att det därvid delvis kommer an på storlek och tyngd. Och tyngdlagen har, som bekant, grundlags natur och upphäver jaktlagen.

För resten fästa vi uppmärksamhet å Jaktstadgans § 10, däri det heter: »Träffar någon tillfälligtvis, evar det vara må, skadligt rovdjur, då må han det fälla och behålla». Det hela kan således bero på, om man träffar eller icke. Att skjuta över målet eller slå ett slag i luften är alltid olämpligt, i all synnerhet i stadsfullmäktige.

MÅNGA VACKRA BREV

få nog tidningsredaktörer i allmänhet mottaga under år och dag. Och vår redaktör är i det fallet icke sämre än andra. Då han t.ex. i dag på morgonen öppnade sin post, låg i den ett litet lokalbrev, som innehöll följande enkla, men läsvärda ord:

»Din förbannade knöl».

Detta; och icke ett ord mera. Förgäves spanade han efter namnet, såsom man ju eljest brukar finna under synonyma försäkringar sådana som »din tillgivne vän» N. N., »din skalliga moster» N. N., o.s.v. Men intet mera fanns, intet mer än »din f--de» o.s.v.

De enkla orden angiva, att bakom dem döljer sig en olycklig, som pinats innan han fått säga ut vad han är för något. 1:o) framgår ju nämligen att brevskrivaren anser sig vara en »knöl»--läsaren ursäkte att vi begagna hans egna ord; 2:o) att han känner sig vara förbannad; och pro 3:o) att han förmenar sig vara vår redaktörs »f--de knöl».

Det är egentligen inte mycket att vara. Bättre ställning i livet kan man ha. Men när nu brevskrivaren inte har någon annan, så får man förlåta honom att han skämts för att sätta ut sitt namn och gömmer sig i obemärkt löndom. Liksom haren då han går i smyg och idisslar.

SKÅNSKA KONSTNÄRSLAGET OCH KONSTEN.

Till Konstnärsartesten Albert Larsson. Stockholm. Di Skånske målarna.

Högädle Larsson!

Som att jag bor i Skillinge men hafwer målat En Tafla som att jag ser att Herrn är putträtterat i Tidningarna och som är ett Fartyg en slättopadt Skonare i full Storm så dett hoppar oppet och ner ute i hafvet och gungar så så ingen Menniska dett kan förstå så frågas om jag får utställa dett i Stockholm där som att jag aldri varit men längtat ditet och länktat om igen. Jag spelar på giutarr samt sjunger och är artist till Lif och Blod samt Snickare och Taflan har blifvit berömd af många framstående Personligheter. Gästgifvaren i Borrby har bjutt ända till 12 kr. men då kan hon hänga där hon hänger. Om jag får skjicka henne det är full storm och ett räligt väder och hon står fint emot sjöarna. Var så beskedlig och svara jag bor i Skillinge.

Anders Johansson, artest. adrs Borrby,

detta är hemligt.

* * * * *

Till Den ärade Redaktören för Folkets tidning i Lund.

Anhålles att ärade Redaktören måste skrifva ett stycke i sin tidning om ett missförhållande i Skillinge som har uppstått genom di Skånske konstnärerna i Stockholm. Undertecknat har ända sedan sin barnatid föröfvat Målarekonsten samt spelar på giutarr och sjunger och är artest till lif och blod och snickare; så hafver jag målat en Tafla som är ett fartyg en slättoppat Skonare i full storm och hon står fint emot sjöarne och går opp och ner; och hafver skrifvit till Konstnärsartisten Herr Albert Larsson ved di Skånske Målarne i Stockholm som är så hög att han intet hafver svarat, om nu detta kan anses för riktigt! När en person är i den ställningen som han är i och icke svarar en person som är i Skillinge hvad skall man kalla sådant för--Är det örkesafund eller är det ett vanligt offer på fåfängans altare; jag har gjort rätt för mig i all min tid och slitit som en hund men att få utställa en Tafla ibland di andre Målarne det får man icke lof när man bor i Skillinge.

Nu vill jag intet krusa längre utan säga ett ord till alla Målarne i Sveriges rike och den ärade allmänheten! Kommen hit ner till sommaren till Skillinge så ska vi göra en målareutställning i Skillinge, den store skolesalen är utmärkt; när den gamle skoleläraren blef död så klädde vi väggarne med grane och hadde basar där och kulörta lyktor och transpirang och kaffe med föredrag om hedningarna som var alla belåtna. Där är rent utmärkt och spik och allt sådant fås gratis och vår skolelärare är ordförande i en sångförening som kan sjunga och är det så det inte generar så tar vi en bit på giutarr.

Här är mycket utmärkt och en utmärkt strand med utmärkta bad och mycket ungdom med många flickor och rätt som det tar dom så går alla Målarna ner och badar i hafvet och Borrby sångförening kommer hit och sjunger, och kommer Herr Albert Larsson hit så kan han också bli tvättat men hans Taflor ska också bli dedömta därefter.

P. S. Var så god och skrif litet om detta; det är hemligt.

Högaktningsfullt

_Anders Johansson_ artest i Skillinge adrs Borrby.

EN ENKEL MÄNNISKA.

(Från Hälsingborg).

Herr Redaktör!

Jag ber om ursäkt, att jag är litet påträngande, men jag rår inte för det. Jag är i litet trångmål och skulle vilja be Herr Redaktören säga mig hur jag skall bära mig åt.

Saken är den att jag såsom varande mycket frisinnad tillhör Frisinnade valmansföreningen härstädes. I min egenskap av lägre tjänsteman i en inrättning, som idkar handel med och avslutar köp om pänningar, har jag ansett mig böra tillhöra även stadens handelsklubb och dess köpmannaförening. Såsom tjänsteman anser jag det tyvärr vara min plikt att i dag ingå även i den tjänstemannaförening, som nu skall bildas. Och såsom bekant med flera av stadens fabriks- och hantverksidkare är jag jämväl medlem av Fabriks- och hantverksföreningen, varjämte jag sedan flera år tillhör Djurskyddsföreningen samt Stadens Pastoratskomité av Malmöhus Läns Kongl. Hushållningssällskap.

Nu har i samhället uppstått ett slags kommunal angelägenhet, som kallas för stadsfullmäktigeval, och till min ganska förvåning haver jag bemärkt att flera av här nämnde föreningar utlyst stämmor för att dryfta bemälde fråga eller s.k. »kommunalval». Nu ville jag fråga Herr Redaktören, som ju ligger i den allmänna lagen, om jag, såsom varande betald medlem i samtliga här ovan uppräknade föreningar, jämväl är skyldig infinna mig på allas deras möten och rätta mig efter allas deras beslut. Jag är en enkel människa och lever enkelt. Därför ville jag ock be att få veta huruledes jag såsom en hederlig person bör handla, därest nu alla dessa föreningar stanna i olika beslut, som bliva mot varandra stridande.

Jag ber Herr Redaktören om ursäkt, men det hjälper väl inte. Om Herr Redaktören i stället vill förlåta mig, vore det bättre; ty jag vet varken vad jag gör eller skall göra.

_Ynglingen Jönsson_.

DEN VÄRLDSLIGA NÅDEN.

_Lillemor Jönsson!_

Ärade Fröken! Ni har alldeles rätt i alltihop men har fått den världsliga nåden galen.

Detta slag av nåd är nämligen av många slag.

_1:o_ ha vi den kungliga nåden. Denna sönderfaller i tvenne underavdelningar:

a) sådan, som tilldelas hyggliga människor, vilka icke behöva bättra sig. Denna nåd består stundom i ordnar, vilka vid festmiddagar och andra livets högtider hängas utanpå hjärtat. Ju flera ordnar en varelse har, desto bättre människa är han. Detta är nämligen alldeles sant;

b) sådan, som tilldelas ohyggliga människor, vilka bättrat sig. Nåden består då av ett papper, som dock saknar bankvärde.

_2:o_ ha vi »hennes nåd», ett tilltalsord, som kom till en gång, då gamle kung Gösta klappade en ung hovdam under hakan. Hittills har det använts uteslutande i fråga om mognare damer av blått blod. Nutilldags mottages det med nöje även av damer ur hästhandlareadeln. Däremot säger man aldrig »hans nåd», icke ens till adelsmän eller verkliga ädlingar. Deras nåd är nämligen uteslutande hennes nåd, vilket beror därpå att det svenska ridderskapet--på fem undantag när--ända sen Gustav III:s tid stått under toffeln.

_3:o_ förekommer även min nåd och din nåd, vilka i regel icke äro mycket värda. De äro i alla fall icke brukbara på en gång, enär de aldrig trivas ihop.

Till slut finns det en hel del nåd, som det är en ren nåd att slippa. Ett undantag härifrån utgör vår nåd, som Ni får gratis. Fröken lilla, behåll den gärna som ett minne för livet!

VIS MAJOR.

F.d. sergeant G. E. skriver till oss följande:

Med anledning därutav att det i Folkets Tidning för den 3:e dennes lästes en så lydande artikel:

»Starkt snöyrväder rådde här i orten i går----(Red:s förkortning). Så där omotiverade yrväder mitt i vårbrytningen anse vi vara oberättigade, så vida det ej kan styrkas, att de bero på en vis major, som makt haver i vädret»

Så tillåter jag mig fråga om Tidningen verkligen menat någon viss major eller av frucktan för tryckfrihetsåtal ej vågat utsätta namnet eller att det kanske skall vara en av tidningens vanliga s.k. »kveckheter» varmed den vill nedsätta armén uti allmänhetens ögon! Men simpelt är det i alla fall.

_G. E., f.d. sergeant_.

Vi nödgas vänligen erinra hr schersanten om 1) att uttrycket »vis major», som är litet vårlatin, icke har med någon krigsman att skaffa; 2) att vi så mycket mindre velat nedsätta den svenska armén som vi för denna hysa en särdeles vördnad; samt 3) att vi, till vårt eget fredande, eventuellt nödgas draga hr schersanten inför Krigsrätt att där inför Lagens Majestät stånda till ansvar för att han i sin skrift falskeligen beskyllt oss för att hava begått ett brott, till vilket vi äro relativt oskyldiga, samt dessutom kastat okvädingsord på oss och kallat oss för »simpel».

Vill hr schersanten ta tillbaks och sluta fred och få nåd, så kom genast hit. Men kom i parad.

MORMONERNA OCH RÄVSAXEN.

Vi äro ledsna att i dag nödgas meddela Folkets Tidnings läsare, att vi råkat i konflikt med här varande mormoner, vilka tillsänt oss en protest med anledning av en notis i tidningen rörande i vår brevlåda nedstoppade omvändelseskrifter. Författarna betyga oss sitt djupa förakt och meddela, att vi ha att emotse både andliga och lekamliga straff, därest vi dels upprepa tilltaget, dels underlåta att göra offentlig avbön för detsamma.

I anledning härutav få vi, som i Council Bluffs personligen skakat hand med hans högvördighet ärkebiskopen Brigham Young, meddela att vi i ägande hand innehava ett ex. av Förbundets Bok, den vi snott åt oss på ett ärligt sätt och den vi allvarligen begrundat i de nattens stunder, då Lund sovit de mer eller mindre rättfärdiges sömn. Vi ha därunder med ett särdeles nöje iakttagit bokens goda vinkar för såväl det praktiska som opraktiska livet och jämväl granneligen ventilerat villkoren för den befordran, som ligger i den i boken utlovade eviga upphöjelsen. Men då det förnämsta, i kap. 132 för upphöjelsen stipulerade villkoret, nämligen månggiftet, synes oss vara snuskigt, önska vi de siste dagarnas helige en lyckosam resa dit till det Sion, där pepparen växer, vilket skall vara beläget någonstädes i Saltsjödalen. Och vi kunna icke underlåta att kraftigt missunna dem det ressällskap, de här söka värva i våra jungfrur, vilka i sina hjärtan böra begrunda, att fosterlandet av dem kräver, att de här hemma fylla sin bestämmelse, till landets ära, till krigsmaktens förmerande och trivsel samt till förgörande av de fiender, vilka tilläventyrs vilja hota landets gränser.

Till dessa varma önskningar foga vi meddelandet, att vi, tack vare kemisk hjälp från Karolinska universitetet, lyckats med vår brevlåda kombinera en synnerligen sinnrik rävsax, som fungerar ordentligt, men endast så snart något osande nedstoppas i lådan. För denna praktiska och hemtrevliga inrättning ämna vi söka patet hos något mindre lärt än snedigt ämbete, vars välvilja vi godhetsfullt tillförse oss.

PERSSON OCH KVINNAN.

Ärade Persson!

Vi äro i besittning av H. Hr Perssons ärade av gårdagen och tacka hr Persson för Perssons däri gjorda uttalanden. Då han emellertid söker klargöra att vi skulle ha visat ovilja eller illasinthet mot den nutida kvinnan, så har Persson fått den saken alldeles om bakfötterna och måste tåla en liten revision.