Part 1

Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders

ALLVARSORD OM ALLTING OCH INGENTING

AV WALDEMAR BÜLOW

C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND, 1917.

INNEHÅLL:

Företal Kyrkoherdebostället i Svalöv Thorild Wulff Karl XI:s staty i Lund Då Lagan invigdes Gå i oktober! Knutsgillets ordensdräkter Ellen Key Korken Stationshålet i Kristianstad Brev till påven Bön om regn Potatisbössa i stadsfullmäktige Många vackra brev Skånska konstnärslaget och konsten En enkel människa Den världsliga nåden Vis major Mormonerna och rävsaxen Persson och kvinnan En fridfull ort Världsutställningen i Oxlanda Skallig på en natt Pigan som värpte Glasmästare Jönsson Pantalonger och bondånger Teaterrecensioner: Theater och Oeconomie Den trötte Theodor Notiser Brevlåda Tankar av Flodqvist Från allmänheten

FÖRETAL.

Välaktade läsare!

Understundom (ett gammalt bra ord) har det även för mig inträffat, att jag inte haft något annat att göra än att tänka. Vid dessa besynnerliga tillfällen har det kommit för mig, att det ändå finnes bra mycket, som aldrig blivit ordentligt utrett, många tilldragelser, som ej blivit rätt skildrade, och många den nästan fullt ärade allmänhetens frågor, som icke blivit nöjaktigt besvarade.

Detta förhållande har synts mig olidligt, och jag har därför funnit det vara min plikt att söka bidraga till ett bättre i dessa avseenden. Jag har då tidtals låtit pännan raspa ned litet, som jag smugglat in i mitt blad. Och då jag nu gripits av den villomeningen, att dessa små allvarsord kunna vara fosterlandet till nytta, så har jag plockat ut en del av dem ur årgångarna för att nu sända ut dem i ett samlat olivoblad.

De böra helst icke missförstås. Min avsikt med dem är i alla fall god, och då jag äger tillräckliga kroppskrafter, varnar jag för obehörig kritik, vilken i dessa kritiska tider för resten är alldeles onödig.

Till slut anser jag mig böra meddela, att om det finnes någon, som icke är nöjd med boken, så bör han icke skicka den tillbaks utan inställa sig personligen. Ingenting är så lärorikt som människokännedom, och jag är tacksam för material till en eventuell ny upplaga. De, som utan vidare behålla boken, få skylla sig själva.

Jag tvår mina händer.

_Förf._

* * * * *

_Andra upplagan._

Då allmänheten så missuppfattat mina Allvarsord att den utrotat dem från bokhandeln, anser jag mig skyldig att omedelbart utgiva en ny upplaga, vilken jag på det varmaste rekommenderar.

Samtidigt begagnar jag tillfället att tacka dels den okände människovän, vilken efter inhämtande av bokens lärdomar sänt mig en skinka såsom hedersgåva, dels de ärade recensenterna, vilka samtliga äro välkomna så långt skinkan räcker.

_Förf._

KYRKOHERDEBOSTÄLLET I SVALÖV.

(1908).

Nu söker vår pastor Adrian det efter ABCD lediga kyrkoherdebostället i Svalöv, dit vi önska honom en lyckosam resa. Men aldrig finns det något, som man får ha i fred för sig själv. Och här komma nu komministern i Trälleborg och komministern i Ringamåla och vicepastorn i Stångby och vilja göra vår Adrian platsen stridig, vilket på det allvarligaste rört upp våra bekymmer.

Varför vill t.ex. komministern i Trälleborg övergiva sin trogna stad? Var i Svalöv plaska storsjöböljor så lent som vid Trälleborgs strand och var i Svalöv framglida kontinentroutens ångande svanor så stolt som vid Trälleborg? Skådar icke hr komministerns öga från Trälleborg konturerna av Europa, men vad bidar hans inre blick från synranden av det fjärran Svalöv? Kantas icke där horisonten av medborgaren Bondesons besatta svin och doftar det icke från vångarna av blasten från utsädesföreningens välgödda rovor. Ärade hr komminister! Handen på hjärtat; svin och rovor--hav och liv. Var så innerligen beskedlig och gäck in i kammaren och välj.

Och Ringamåla, Ringamåla! Vi önskar herr komministern där byte på luft och natur? Ser han icke genom sina flugfläckade rutor den fagra Asarumsdalen, som i vårens tid snöar i apelblom, och njuter han icke av en blekingsidyll, blidare och vackrare än den Svalöv någonsin kan bjuda. Och då det bolmande lokomotivet larmar förbi Svalöv och störer livsron, kan han då icke i Ringamåla stoppa sin pipa i frid och på den trebenta bänken under den stora granen på byns tysta griftegård stilla sin brinnande världssmärta och med stoiskt lugn meditera över den täcka gravskriften å det enkla träkorset:

Här vilar en Familjegrav En Moder med Tre barnabarn Från Ringamåla voro de Ty Gud dem alla Hade kär.

... Hr Komminister! Ringamålas hjärta gråter: torka dess tårar och bliv!

Men mest av allt gör det oss ont att vår vice pastor i Stångby, broder Nils Groos, vill övergiva den feta slättens bygder och draga upp till det ännu endast på försök uppodlade Svalöv. Groos, Groos, skådar du icke från arla morgon till serla afton de böljande fälten i milavägsfång, de fetmande Ayrshires beta på doftande klövervall, gässen, de älskvärda fåglarna, gräsa i tusental på Bellisklädda ängar och trinda nassar vagga julens sköna sågel kors och tvärs på trädorna! Groos, Groos, horra dig runt och titta på dômens båda vårdtorn, som lysa i morgonsolen långt bort över Stångby, och känn sen om du kan slita dig från dem. Jag tror det inte. Och jag tackar dig, ty jag ser redan på dina ögons ljuvhet att mitt tal är vordet hört.

THORILD WULFF.

Denne dagen är egentligen ganska besynerlig. Det är nämligen i dag som fil. d:r Thorild Wulff å studentaftonen kl. 9 håller föredrag om »Strandhugg i Japan», belyst med många och vackra bilder. Det blir fullt hus och applaus.

Thorild Wulff är som bekant född på Island, där han tillsammans med den sedan likaledes till Sverige överflyttade psalmisten Albert Engström i yngre dar vaktade får. Här i landet studerade han diverse bättre vetenskaper, i vilka han tog doktorsexamen. Kort därefter utrustade han sin berömda expedition till Tibet för att befria Hedin, som hölls fången i en hönsbur därför, att han velat omvända Dalai L'hama till judendomen. Länge dröjde det härefter icke förrän vi funno Wulff i Kina, där han ingick morganatiskt äktenskap med änkekejsarinnan, därpå under boxareupproret flera gånger blev ihjälslagen, störtade kejsardömet och införde republicken, till tack varför han av Juanschikai upphöjdes till Mandarin med Höga Knappen och fick Spräckta Västens orden i äkta nickel.

Sedan han civiliserat Kina, överflyttade Wulff till Japan. Vid landstigningen i Kumamoto mottogs han av 6,000 gudasköna geishor, vilka överhöljde honom med körsbärsblommor och förde honom i förgyld rickshaw till kejsaren, som lade bort titlarna med honom. I Japan verkade nu Thorild Wulff länge som missionär, införde toppspel, pomril och kubernetik, upprättade soppkokningsanstalt i Jamagata samt släckte Fujiyama, som länge sprutat eld i onödan.

Höljd av ära återvände Wulff därpå till Sverige för att bli ecklesiastikminister, då herr Westman tröttnat. Och på genomresa till Danmark, där han ämnar återupprätta den europeiska freden, gästar han oss nu i kväll.

Vi hälsa den frejdade medborgaren hjärtligt välkommen!

KARL XI:s STATY I LUND.

_Underdånigt förslag, godkänt av Karl XI själv._

Kommittén för åstadkommande av en ryttarstaty i Landskrona över Konung Karl XI har i dagarna utsänt ett av 65 namn undertecknat upprop, i vilket läses bl.a.:

»Allt för länge har den store konungens minne varit försummat av svenska folket. Andra konungar hava ihågkommits med vedermäle av vördnad och tacksamhet för allt vad stort de hava utfört för Sveriges folk och Sveriges rike, men Carl XI, en av våra största konungar, väntar alltjämt på svenska folkets kärleksfulla erkännande.

Försummad av förmyndareregeringen i allt, vad tillhörde en konungslig uppfostran, emottog han vid sitt tillträde av regeringen ett rike, som i allo låg i lägervall, en uttömd skattkammare, ett försummat försvar och en fruktansvärd upprorsanda uti de av hans store fader återförvärvade provinserna, vilkas erövring återgivit Sverige dess naturliga gränser i söder och väster.

* * * * *

Stödd på sitt folks kärlek och uppoffrande tillgivenhet, på sin visserligen till antalet svaga, men till dess mod ojämnförliga här, utkämpade Carl XI den ena striden efter den andra, alltjämt segrande över den övermäktiga fienden och slutligen genom slaget vid Landskrona vinnande _en för krigets utgång avgörande seger_.»

* * * * *

_En öppen och redeligh skrifft till Waldemar Bülow.

Stormechtigste_ Redacteur, _högtärade elskelige käre_ Waldemar.

_Thet hafwer inför mine öghon kommit en_ akt, _hwaröfwer iagh blifwit så_ accablerad _at iagh thet als intet_ exprimera _kan. Ack att iagh_ kapabel _wore at_ aucteuren _uthaf then smädelighe och_ insidieuse _skriften medh eghen handh kindpusta och thereffter hånom och hwar tijondhe mann af_ soubscribenterne _hängia, såsom iagh the_ rebelliske _snapphaner_ traiterade _uthi mijn kraffts daaghar, då iagh et hetsigt prompt och lefwandes gemöt hade.

Hwaad er thet för lastelight taal at mit minne_ negligerat _warit uthaf Sweries folck? Jagh wil hafwa den_ presumption _om migh siälf at iagh hafwer_ miraculeuse actioner _bedrifwit, så at hwar och en af Sweries inbyggiare är skyldigh med_ veneration _och trogen_ devotion _sådant uthi hugh komma. Men hwar hafwa nu_ aucteuren _och the_ 65 soubscribenter _af_ pasquillen _thenna_ connaissance _förwerfwat at iagh af the Swenske försatt är uthi en otacksamh_ oubli? _Själf hafwer iagh intet sådant kunnat_ constaterat. _Twert therimot_ considererar _iagh at thet swenska folcket af skiljda_ conditioner _migh_ placerar _widh sijdan af the höghprijslighe_ maijesteter Gösta Wasen _och thes sons son_ Gustavus Adolphus.

_Hwi hafwer_ aucteuren _thessuthom en slijk lögnacktigh_ infamie inventerat _at iagh intet blifwit ihughkommen medh wedermähle af würdtno och_ reconnaissance _såsom andre konunghar. Om the_ 65 soubscribenter _wilje nogra fåå skerfwar tillhoopa läggia åt_ aucteuren _til en förnöjeligh_ excourse _til stadhen_ Carlscrona, _så må han therstädhes en god_ occasion _finna at min bildstod_ admirera.

_At iagh uthi min förste_ jeunesse _blifwit af rycksens råder_ negligerad _til min_ education, _thet wil iagh intet_ negera, _men thet er mijn_ private affaire, _och theruppå lärer thet nu ingen tidh wara at_ ameliorera. _Thessuthom wil iagh intet_ cachera _at iagh nogon tijd widh_ academian _uthi_ Upsala _minna studerningar uthi acht tagit och gofwo widh min ankombst dijt tillochmed professorer samt Borgmester och rådh och borgerskappet i gewehr twå gånger salua så wäl medh stycker som med_ musqueter.

_Men elskelighe_ redactuer, _at iagh nu uthi thenna affaire Digh_ molesterar, _thet skier besynnerligen therföre, at iagh gönom Din_ journal _wil med all_ force _och_ auctoritet protestera _mot then_ ridicule imagination _at man genom en ryttarestodh uthi then_ modesta _stadhen_ Landscrona _migh_ remarquabelt glorifiera _kunde. Ther som nu thenna_ aucteuren _intet wet om min_ statue i Carlscrona, _som dockh uthi_ importance _thet beskiedeligha_ Landscrona _mycket_ supererar, _så monde_ posteriteten _så mycket thesmindre förmå at mig uptäcka i thenna_ caderade _lille plett uthaf riket.

Genom Digh, stormecktigste_ Waldemar, _wilje wi nu_ resolvera, at derest wij medh ytterlighare en ryttarestodh skole_ celebreras, _så skall thenna als intet annorstädhes_ posteras _än uthi stadhen_ Lund, _ther wi wår mest_ fameuse action _hafwe utfört. Och skall thenna_ statue _thessutom så_ placeras _at wij_ dirigere _spettsen af wår wärjo mot thet fenster therifrån Thu daghligen och_ continuerligen _framhärdar uthi wårt werck och inbyggiarne i stadhen_ Lund _medh good_ effect _tucktar. Ja, elskelighe_ cousin, _therest thet Digh intet_ incommoderer, _wil iagh_ proponera _at man Din billd och liknelse wid_ basen _af thenna_ statue arrangerar, _enkannerligen som iagh fuller wet at thu est »af et härlight utwertes anseende» såsom thet sades om_ de la Gardien kansleren.

_Stockholm uti Riddareholmens kyrckia anno_ 1911. _Förblifwer din gamble_ cousin CAROLUS XI.

_Effterskrifft.

Förtälj migh_, cher ami, _hwadh_ qualitet _thesse personer ägha, som sine nampn hafwa under thetta actstycke prenta låtit. Jagh läser många adelighe_ signaturer _icke utan_ surprise. _Thet wil migh tyckias at the Swenske icke fyllest mit werck_ propagerat _och at mycket_ resterar _til en blifwande_ reduction. De la Gardien _kienner iagh, så och_ Gyllenstiernen _och_ Wrangeln, Bonden _och_ Wachtmeistern, _men ingen hafwer migh noghot förtalt om then herren som skrifwer sigh_ J. P. Jesperson. _Om_ Professoren _uthi_ Historian, nomine Stille, _hafwer iagh erfarit gönom minna glorwürdigha kolleger_ Saxo _och_ Apsalon, at han i sin_ jeunesse _mycken snälhet hadhe uthi allsköns luftight_ plaisanteri _och thesslikes_ pretenderar _min herr son, at_ Stillen _är flinck och rapper uthi_ interpretationen _af_ documenter _och_ acter. _Hwi hafwer nu slijkt skickelight hufwud låtit sigh_ persuadera _at thenna als intet spetsfundiga skrifft signera?

Idem.

DÅ LAGAN INVIGDES.

(1910).

Vid genomseende av det av redaktören personligen lämnade referatet, vilket redaktionen av hänsyn till hans kroppskrafter icke ansett sig böra vägra införande, hava vi funnit, att han beklagligt nog råkat göra en del förbiseenden och överdrifter, vadan vi tillåtit oss supplera hans referat med följande riktiga skildring av färden:

Hit kom extratåget med ett 50-tal Malmöbor, tyngda av allvar från livets handel och vandel, mest handel, och här steg ett nytt 40-tal på, rysligt allvarliga och högtidliga. Det såg till en början trist ut, tills vi upptäckte den ende humoristen i hela skaran, biskop Billing, vilken i själva verket är den roligaste biskop, som Sverige haft sedan smålänningarna underläto att skona Tegnér från kallelsen till Östrabo. Vi passerade Eslöv och Hässleholm och fäste föga avseende vid de hyllningar, som vederforos oss å båda dessa hållplatser, tills vi äntligen nådde smörgåsserveringen mellan Hässleholm och Bjärnum. Här utfördes ett vackert arbete i den mänskliga odlingens tjänst. För vår del hunno vi med 5 smörgåsar, överingenjör Montgomery tog 9, i anseende till hans större kraftstation.

Vid Bjärnum stucko vi ut huvudet och tackade 66 kommunalordförander, som beredvilligt givit möte för att beundra oss alla.

Så voro vi i Majenfors och lärde oss kraftstationen. Av den hade vi icke begripit mycket, om icke kyrkoherden Roslund från Landskrona förklarat det. Nere i ett underjordiskt hål sitter en mölla, som driver vattnet. Vattnet går upp i en elektricitetsmaskin och blir positivt. Härigenom verkar det på en hop trådar och bråte, som mest äro till för syns skull. För att bereda sysselsättning åt så många överingenjörer, ingenjörer, underingenjörer, övermaskinmästare, maskinmästare etc. som möjligt, äro en massa maskiner och konstruktioner uppförda. De se mycket bra ut. Rör man vid dem i vardagslag, så osar det katt. Detta kallas för elektrisk energi, vilken därpå föres ut på långa ledningar, genom vilka i framtiden en ny stiftsindelning blir möjlig.

Detta gladde pastor Lysander från Malmö, enär han då hoppas bli biskop. Det kan han förresten gott passa, till, ty han vet allt sen han var nere i Amerika. Där jagade han bufflar, vilka äro 4-benta. Nu jagar han Värner Rydén, som går på 2 ben.

Då vi gingo tillbaka till hållplatsen voro vi mycket hungriga. Redaktören Österdahl i Malmö stoppade fickorna fulla av en samhällsvådlig svamp. Hans tillstånd lärer i dag vara betänkligt.

Så foro vi till Knäred, väl bekant sen en del år tillbaka. 88 kommunalordförander voro oss här till mötes och sjöngo för oss. Vi sjöngo tillbaka. I ett väl format anförande erinrade en trälleborgare dem om traktens betydelse. Här, från höjden av deras berg, blickade århundraden ner på dem. 30-åriga krigets avslutande genom freden i Knäred mellan Karl XII och Napoleon vore för alla tider en lysande bragd, vars storhet de aldrig finge förglömma. Sedan vi tagit dem alla i hand och de högtidligen lovat att vara minnesgoda, fanns icke längre någon anledning att kvarhålla dem, varför vi reste på decauvillen till Bassalt.

Detta såg betänkligt ut. Vagnarna höllo på att kapsejsa, vadan vi flyttade de mera vägande, såsom stadsnotarie Heyden från Lund, redaktör Hägge från Halmstad samt ingeniör N. Gust. Åberg från Malmö m. fl. över till högersidan. Så pep tåget och gick. Men rätt som det var tvärstannade det vid en stupande brant, med det lodräta berget på ena sidan och floden tvärbrant under oss på andra sidan. Det orkade icke längre, entan fram eller tillbaka.

Det resonnerades icke länge. 17 av de närvarande släpptes i floden, där de med lekande lätthet simmade till Knäred. Vi fortsatte.

Så stannade det bums. Det kunde icke mer. De mera ädelt tänkande hoppade av och drogo i lokomotivföraren, som höll i lokomotivet. Det lyckades alldeles förträffligt. På det viset släpade vi hela tåget till Bassalt, som vi icke tittade på. De övriga begagnade vår frånvaro till att inviga kraftanläggningarna. Vid vår återkomst luktade vi tydligt på kanonröken att något varit på färde.

Så åto vi middag. Mitt emot oss satt d:r Ninian Wärnor. Han drack ut all champagnen och skylde på oss. Vi hade det riktigt trevligt.

Vi hörde många bra tal. Statsministern tyckte vi om. Han talade som en karl. Men vi voro ängsliga, då han ideligen knyckte på huvudet. Om han hade tappat det! Låtom oss icke tänka oss följderna.

Så foro vi hem. Det var rätt fridfullt i kupéerna. Lektor Edw. Lindahl och Arbetets redaktör debatterade en kommunal dagsfråga så livligt att vi måste gå emellan och bilda skiljenämnd. Det gick som det alltid går. Kontrahenterna blevo vänner men grälade på oss.

Av förekommen anledning meddela vi härmed att vi frånbedja oss alla anbud till inträde i skiljenämnder.

Vid återkomsten till Lund gingo de bättre av oss till hemmets härd. Somliga drogo till Grand. Om deras öden är oss ingenting vidare ont bekant.

GÅ I OKTOBER!

(1911).

_Herr Lindman, Stockholm!_

Nä, herr Lindman, vi tro honom inte. Skall han gå, så skall han skynda sig. December är alldeles omöjlig. Dröj för all del inte till dess, ty då ser det ut som om han fikade efter ett Nobelpris i belöning; och det vill vi inte föreslå honom till. Dessutom är det ju jul då. Alla tidningar fyllas av annonser och murvlarna få inte tid att skriva hans historia så vackert som sig bör. Ergo december komplett oduglig.

November är åtminstone olämplig. Det är egentligen en simpel månad, full av dimmor, rusk och köld. Under och tecken äro visserligen då många: Saturnus sitter i Vädurens och Oxens bilder, vilket ju kunde tydas som en vink från ovan. Men så ha vi ju gamla Mårten, Luther, vet vi. Det var i alla fall en ärans människa, och åt honom är november helgad. Första 10 dagarna föreberedelsen till gåsen, så 10 dagar gås och resten av månaden matsmältning, madaro. Var så innerligen vänlig och beskedlig och stör oss inte i november, för då äro åtminstone vi här i Skåne absolut upptagna.

Men oktober, hr Lindman, _oktober!_ Sicken en härlig slaktmånad! Då ramlar frukten, då dala bladen till evinnerlig ro i de tysta skogarna, rovor, betor och pantofflor ryka upp ur den sköna skånska jorden såsom fordomtima manna regnade från himlavalvet, och allt vad fett och levnadstyngt är av kringvandrande fågel och fä undergår förvandlingens lag och varder till medvurst och skinka och revbensspjäll och sylta och blodkorv och palt och alltihop detta, vars höga uppgift är att breda ett försonande skimmer över jordelivets motigheter och vedermödor.

Och så många dagar sen som där är att välja på! Först ha vi den 7, då det är jämnt 520 år sedan lilla rara Birgitta blev kanoniserad till helgon. Alltså alls ingen oäven dag. Men passar den ändå inte, så proponera vi t.ex. den 10, då det är jämnt 440 år sedan våra tappra förpappor vid Brunkeberg räddade det svenska fosterlandets självständighet samt 10 år sedan den proportionella valkommittéen tillsattes. Den senare dagen kunde väl åtminstone smaka, men anses den icke förty oduglig, så låtom oss ta den 12, då det är 419-års-jubileet av hr Columbi uppstigande, icke till himmelriket, utan till Guanahani, vilket lär vara en ö, som ligger långt inne i det svartaste Ryssland, enligt meddelande från Hedin någonstädes nere i Uralbergen.

Men--bevara oss väl!--hur kan vi egentligen sitta och titta så galet och glömma den bästa av alla oktoberdagar, den tjugofjärde Michaeli, den sköne gamle brae flyttedagen, då alla ledigblivne eller på annat sätt uppsagda omgjorda sina länder, samla sina förråder och under glädje och suckan överge husbönder och andra bönder. _Då_, hr Lindman, _res då_, och hjärtligt välkommen! Tag hit ned och rekreera sig ett slag i ängderna. Här är månen absolut förmörkad och evangeliet för veckan handlar då om »den borttagne», vilket med litet god vilja bör kunna uttydas till det bästa. Här ligga då ännu ängarna i mjuk grönska, och i aftontid dansa där fagra älvor lika tilltalande såsom då han i ungdomens förlåtande vår en 14 juli på kvällen å Place de la Sorbonne dansade cancan med m:me Boulanger. Härnere är det landet Gosen, som flödar av mjölk och honung. Och skall det vara särskild diet, så ha vi vid den tiden, om naturen sköter sig, kanderad flugsvamp och griljerad liksopp i vacker välsignelse jämte god skånsk valsoppa med ingredienser proportionellt avvägda. Tja, herr Lindman, välkommen hit och res inte värdshus förbi till utlandet, utan gynna det gamla Sverige. Ty det är i alla fall av det vi leva, han som vi, och ju förr vi levat ut, dess bättre plats blir det för de rälige att leva.

KNUTSGILLETS ORDENSDRÄKTER.

Till

Bröder och Systrar i S:t Knuts Gille!

Undertecknad tillåter sig härmed avgiva ett förslag, som torde omfattas av en mycket allmän mening inom gillet.

De tider äro ju nu lyckligtvis sedan länge förbi, då gillet var allenast ett likbärarelag eller ett sällskap, där man sköt till måls på papegojor och därjämte berusade sig av öl. Nu har gillet helt andra uppgifter, och till dem hörer ju alldeles särskilt att anordna den stora årshögtiden och vid denna utveckla så mycken--helst gammaldags--ståt som möjligt.

Det synes mig då ligga makt uppå att man också i denna årshögtid inlägger så mycken sollennitet som möjligtvis kan åstadkommas. Dit hörer ju icke minst den rent yttre ramen, lokalen, musiquen, den ledande överheten samt systrar och bröder.

I all särskildhet vill jag nu fästa uppmärksamheten därå att det alltid förefallit mig litet pauvert att se t.ex. ceremonimästaren leda det stora intåget, iförd en vanlig frackdräkt. Det kan icke gärna vara Knutsgillets mening att detta är alldeles i sin ordning. Man vill vid detta tillfälle se litet mera festivitas, och jag tror mig uttala mångas mening, då jag här framställer att Knutsgillet till bruk nu och framdeles borde anskaffa en särskild högtidsdräkt, som vid tillfället i fråga borde ceremonimästaren påföras.

Om huru denna dräkt bör vara beskaffad, därom kunna förvisso meningarna vara mycket delade, och vore det nog gagneligt om i detta avseende olika förslag komme till synes. För min ringa del vågar jag föreslå en klotformig, röd huvudbonad, på vars höjd gillets symbol, papegojan, borde trona; (eller, om man så hellre vill, någon symbol på vishet och förstånd). Vidare borde mästaren iklädas en mantel eller lätt kappa av något tyg, som medgåve plastisk attitude. På denna kappa kunde lämpligen sinnebilder av papegojor eller andra liknande företeelser målas. Så borde till dräkten höra ett par mindre benkläder, likaledes av något sirligt tyg, varpå benen borde fortsättas nedåt med linor eller något slags längre strumpor samt avslutas med uppåt riktade tåhättor i gotisk stil.