Part 9

"'Och nu' -- bifogade jag -- 'är ni god och ger mig hvad ni händelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.

"'Farväl mitt herrskap' -- fortfor jag --. 'Lefven sälla.'

"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg till stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref, ringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka därefter gungade jag på Atlanten, -- -- och nu -- är vår soldat här." --

En koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår hydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och däremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom ordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom, att han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af kontrahenterna gemensamt.

Soldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och benkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen och ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på portugisisk-engelsk rotvälska:

-- "Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning -- villa visa -- signores -- raka vägen på Injambane -- villa bara ha ett inglesi pund per hufvud och att hvite bror" -- mig ignorerade han fullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid -- ... "att hvite bror uti Injambane -- lagar ihop vänskap emellan Signor Fer--ro Ca--do, -- hans chef -- och Sambande Monko. Sambande Monko varit för länge hos sina kvinnor -- alldeles för länge"... tillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det beklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera på folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och nöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på andra sidan.

Altsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men en dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera sågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här mindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde en ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.

Af de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med myrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi intet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt med strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större vattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt triumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en "société" af otaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och den ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu fulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes närvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej ens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor, elandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter -- antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan, hvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll. Här och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af någon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest skränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta upptäckas lika litet. Någon gång -- ett par nätter -- uppfånga våra öron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande irrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och ber oss skynda framåt.

Vi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo Eskola väl svär i mig som bäst.

Skog och skog och öppnare platser däremellan.

En morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone sköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken en leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och mörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko smög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något fjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af en flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.

Vi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde, men byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva oss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss -- dock medhafvande en tupp och en höna -- den hedersknyffeln -- -- -- Hafsbrisen kittlade våra näsborrar -- och hvad är det? Omedvetet aftogo vi hattarne -- Sambande Monko hade ingen -- och lyssnade. -- Det var Injambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.

-- "Är det ett välkommen! Jambone?" frågade jag.

-- "Gott weiss" -- genmälde han.

Vi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo det midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i ljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i midten.

Sambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina tre hustrur.

Jambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett slags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande Monko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen. Oroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys agitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik efter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.

Solen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande till en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände redligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några mangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp igen, men intet afhöres från Jambone!

Jag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga bränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: "om icke Jambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa mig ombord å briggen."

Gudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till fiskaren -- efter proviant -- jag gaf honom de tre engelska shillings jag egde kvar -- säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af Injambanes bryggor och paddla öfver till oss.

I båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och Jambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag obeväpnad fram ur gömslet.

Jambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några, samt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört "Limpopo's" besättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i Beira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen "Si, signor" och återgaf mig mina papper.

-- "Hvar ligger Finland?" frågade han därefter plötsligt. "Jag har aldrig sett finska flaggan", tillade han eftertänksamt.

-- "Icke jag häller tils dato, men väl dess färger", genmälde jag och afgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han underrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela Afrika...

Med ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit öfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår. Jambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af kommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin blifvande befattning hos Hans M:t Umzias -- portugisernes lydkonung, tributär, bäste vän och -- dödsfiende.

Då han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade han äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände en tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare tillträde.

Jambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit afskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af ett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare och tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B--qvist i Lorenzo hört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få beskåda dem.

Vi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till småfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna Injambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den hette.

Efter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och vapen -- negern hade en knölpåk -- och så begynte vi ånyo vandra på Afrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom de ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.

Vi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en mer nordvästlig riktning.

Floden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden och Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom Hlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty negrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så att man altjämt "slår klöfver" och gör slingerbultar. Sambande Monko hittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg -- möjligen också en slafstråt.

Elefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.

En afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken "ån" ej mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi floden.

Vid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer från Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i barndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader älskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag, glammade på stranden kring elden, agerande kockar.

Alt det där är nu förbi -- förbi och ännu mycket mera därtill som skalden säger:

Som ung dör den som gudarne ha' kär Och slipper gå den långa väg och hala Se vänner dö och som värre är Vänskapen själf och alt det ideala.

Månen lyste genom trädens kronor grannare än i "Gluntarne." Alt var tyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip eller ankans snattrande.

Nej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller trettio steg ifran oss.

Sambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.

Ljudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.

-- "Dumt att vi ej ega en hund" -- mumlade Jambone och försökte med blicken tränga genom snåren.

Morrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning. Jo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen ej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En "sportpappa" skulle väl varit förtjust öfver situationen -- fast kanhända lagom -- ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis måste hålla noga utkik.

Fisk hördes plaska i "vassen" af tumstjocka bamburör; men ett otal slingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.

Djup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma ögonfägnad som våra vackra "Järvet." öppna vattenplättar här och där som "neckrosor i ån." Jag menar naturligtvis härmed icke de stora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju undervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.

Flere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta om deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade om öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare hväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt "Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?"

En obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att stanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det bäska, men välgörande läkemedlet.

Men hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med sig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna blodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i nacken återse vi spången.

Och munförrådet -- jo det var det mest humoristiska kapitlet och det för oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde andra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.

Ja -- inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa nöjsammare för det.

Ändtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna platser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro långt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och mot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af aktningsvärd storlek.

En hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet af voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor, utan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med palmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs. Fylliga och kraftfulla gestalter allesammans.

Våra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott skryta med våra trasiga kläder -- förlåt -- Jambone och jag dessutom med vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.

Sambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll från det första, huset begynt med hög röst basuna ut "Kejsar Umzias arkitekts nådiga anländande" och sin egen höga samhällsställning. Som jag engång nämde -- mig ansåg han vara "en blott till last", ett nonsens -- och rätt hade ju karlen i det stora hela. -- -- --

Djaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande surdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde på blancmanger!

Och kokt höns med ris! -- man trodde sig ett moment vara turkisk pascha vid pillaven.

Åtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så hungriga voro vi. Cassava, bananer -- O! De unga flickorna, eller som bror Sambande uttrykte sig "de möra pärlhönsen", närmade sig först något skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände här och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en artig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone, som länge sedan rest till "Ejäderholmarne" under den aflånga, upp och nedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot breda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. -- Jag förvånar mig alls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern, och det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för luxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där "pärtkorgslogement."

Emellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone blifvit "bestäld" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars fort nog kunnat blifva "bestälda till middagsmat" af de kannibaliskt blickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än vårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl "hvit" med tiden -- utom i två fall: han kommer aldrig att fatta "Den bärgtagna" hvarken han, den svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att förakta vegeterianer. "Kött som kött" bara det är mört, sak samma hvad djur det tillhört -- fast en Homo sapiens.

Vi erhöllo besök af en "arabisk" handlande -- hufvudsakligen i slafvar -- som jag för min del omöjligt kunde skilja från de andra svarta.

"Araben" talade bruten engelska och erbjöd sig hjälpa oss fram till Sabavägen, då han hört att vi voro Umzias "hvite män." Där läg knuten. Han skulle upp till konungen och "handla" om en tid. Om det låg i vår förmåga att gifva par engelska guinéer och dessutom ginge an att något berömma honom hos H. H:t, så hade han -- Kulum ul Haleh -- intet synnerligt däremot.

Jambone uppträdde som en förnäm man egnar och anstår, och jag drefs omedvetet, af beundran eller något dylikt, att mer och mer föreställa hans "hofmästare." Sanningen att säga var det en tacksamhetskänsla -- icke för att han varit en god kamrat, eller skänkt mig sitt andra skopar, eller för att höja hans anseende hos den svarta hopen, utan rätt och slätt för att han räddat mitt lif genom att taga mig med sig...

Icke hjälper det mycket där hemma att höra till "Ridderskapet och Adeln", men ännu mindre därborta...

Höfdingen syntes icke till. Kulum torde hållit honom under toffeln.

En dag därefter, -- vi voro icke ännu fullt äterstälda efter strapatserna i skogen, -- reste vi norrut med herr Kuluins karavan.

"Schyboms" kraal låg bakom oss. Mangora västvart, ostvart åter Galbula bärg och flod; sådär ungefär på 22 1/2 Syd. Lat: 34° Greenwich longitud var det och norrut gick det.

Jag red på ett ungt nöt, som rände i väg med mig öfver stenar och moras, så att jag ibland förtviflad fick hålla det vid bägge hornen -- respektabelt stora redan. Trodde det vara en dresserad oxe, men underrättades sedermera om att det var en ko.

Nervretande var att se ett långt tåg af folk af båda könen -- äfven barn -- fastbundna vid hvarandra på en 5 à 6 stegs distans med en fin kedja, dock gröfre än den med hvilken vi fastkedja gårdvaren. Fullvuxna karlar hade dessutom sina halsar instuckna i en sorts grepar af trä.

En viss oro förnams hos uppsyningsmännen på grund af oroande underrättelser från området kring Pungwe och Busifloderna, där "inglesi" sades röra sig.

Nog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera tjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?

Det förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth kringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna stränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets rytande -- jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att omnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de stackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där "handelsartikel" dör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom eller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget vid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens lidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor få resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar eller ett ämbar vatten -- att ej tala om andra vidrigheter vid ett sådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda här i vår jämmerdal.

-- Nog f--n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska bofvar ändå!

En vacker morgon, när dagen gryr, hafva "kedjans innehafvare" på flotta eller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande "dhowwen" uti deltats smygvrår eller Gud vet -- hvart!

Karlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med hvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid dagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig vän, "en simpel arbetare" utrustat en "adelsman" så väl, att han utan nöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.

Aldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart nog många gamla -- fiender. Fatum est -- man undgår ej sitt öde!

Ensam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma väl nog olika, på en grushög.

Månen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa spåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.

Långt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula strimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna mörka molnen.

Närmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.

Susande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon glänsa när månen skymtar fram.

Men märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla pelare -- hvarken romare, dorer eller korinter -- och grushögar och halftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor -- eller grafvar!...

Med några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter Zimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort mot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??

Intet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir sjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!

Tanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan försjunka i förgängelse -- för evigt? Aldrig!

Jag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig, får ej -- om jag ock skulle vilja.

Manihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå "daska" vi ned för floden -- tvänne "kolorerade" utanpå och en som är det innantill.

Hvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone Zambesi och redan Moses Nilen?

Båten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig med till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.

Hinner blott kasta en blick på Chiloane -- lågt, sumpigt, moskitiskt och kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.

En ny Noaks ark ligger kullslagen på stranden. Torde vara ett minne af en listig hvit affärist, som förespeglat "guvernören" att Chiloane med egen flotta snart nog blefve världens centrum. Han fick anslag och begynte med "arken." När skrofvet blifvit halffärdigt rymde gunstig herrn med briggen m.m. -- och därmed blef det -- utom att guvernören blef afsatt, naturligtvis.

Det vore bra om guvernörer alltid blefve afsatta, när de begå dumheter, men så är gu'nås visst icke fallet.

Lilla Falcon hade knagglat sig upp hit utmed kusten ifrån Natal efter många motigheter och faror.

Nu var vädret härligt med små svalkande regnskurar, och vi kilade i väg gungande endast för den evinnerliga oceandyningen, som aldrig slutar och om hvilken ingen vet hvar den börjar. Vi styrde kosan tvärt öfver den rektangelformade bukt, som Sabas delta bildar i söder, Busi och Pungxve floderna i norr.

Vi resa genom en veritabel skärgård och komma in i Beiras vida vik. Ljus blinka från fjärran, och på vår gälla hvissling svarar brummande gamla farbror "Limpopo" -- ångaren --.

IX Kapitlet.

På tropisk stråt med Simo Eskola.

Huru vi återfunno hvarandra. Den egendomliga sångartrien. Vännen Luusi. Zambesi floden uppnås. Tigrar och en förfelad "karonka". Limpopo i Kilimane. Becki' båtsman. Negerstudier. Djunga.

Februari 1891.

Falcon lade sig invid Limpopo's sida till natten och jag klef upp för fallrepstrappan. Sökte här och där på det stora fartyget innan jag fick tag på Simo Eskola, som låg innerst i hörnet uti ett af de stora lastrummen på en packe halm med våra säckar under britsen och med cirka 150 negrer af alla åldrar och kön till reskamrater. Vi hade nu varit skilda sedan vi voro i Lorenzo Marqueso.

Han sof så tungt, att jag icke ville väcka honom, för den händelse att han möjligen fått arbeta strängt. Plötsligt öppnade han ögonlocken, men trodde sig se mig i drömmen. "Olisko se mahdollista että A. vielä elää?" sade han slutligen, i det han uppreste sig, gnuggade sig riktigt vaken, och så -- skakade vi hand.

Limpopo hade alt haft sina äfventyr, den med, under afstickare i de föga eller ej alls kända hamnar den besökt. Elfenben och annat mottogs -- tyger, kram och -- krut m.m. gaf man i utbyte, mot en beräkning af 1 för 100. -- Uti Inhambanes stora bränningar hade fartyget varit i fara att kantra, då det genom befälets obekantskap med det märkliga strömdraget på stället råkat komma med bredsidan emot den oförmodadt, skyhögt sig upptornande vågen. Böljan hade fullkomligt begrafvit skeppet för en stund.

Utmärglad af dålig föda, feber och strapatser kom jag öfverens med Eskola, som ännu hade några pund i behåll, att uppoffra myntet så att vi kunde slippa med Limpopo så långt som möjligt norrut för att sedan färdas landvägen.

Förste styrmannen, som lånat mig Edw. Westermarcks bok, sade att vi gärna kunde följa med ända till Djunga eller Matla, hvarifrån vi måste söka "krafla" oss upp till Mozambik.

Fartyget skulle dock ligga kvar ännu en vecka i Beira, hvarför jag föreslog Eskola att med mig göra en exkursion öfver Muzunguri, Ignamonto och Buttohöjden till den stora floden Zambesis delta och Kilimane.

Utför strömmen tänkte jag mig på något sätt kunna få oss flötade ned till Kilimane, där ångaren Limpopo skulle inträffa om någon tid. Med styrmannen hade jag öfverenskommit, att han i alla händelser skulle kvarlämna våra effekter å den vid Zambesis norra utlopp befintliga lotsstationen.