Part 8

Strax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan Komati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska kolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten måste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de sydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta af den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan öfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen -- och icke utan sina faror.

Framåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade sig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt aftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta färger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än ett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga cykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande likt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med hvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina häjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett vattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig, med slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver resenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade fotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop babuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast. Ett par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn blänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt oväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några uttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och försvinna i ett ögonblick.

Ofrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta fram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega. Jag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke lomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang! Besten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft språng nedåt vägen, ständigt nedåt... Man urskiljer knapt vägen. De vildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk vildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.

Ts -- hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis brusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W. Surringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka efter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir jämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna ängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när solen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af plantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en akasiebuske.

Jag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande kyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser jag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett! Jag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun kalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna fåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.

"I think you are very ill, my friend" -- yttrade mannen till mig med vänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. "Sannerligen blef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här tvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så nog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för er att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån kommer ni? Från kusten eller inifrån?"

"Sir, från Finland!" -- Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i mitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste knapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.

"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss. Mitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle gentlemannen som eger plantagerna här."

"Thank you, thank you" -- var det enda som kom ur min brännande strupe, medan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå filthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så leddes jag bort som ett barn.

Vi anlände ändtligen till ort och ställe -- jag redan medvetslös. Slutligen kvicknade jag dock ur domningen -- malarian går emellanåt som den kommit -- och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt strutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för blodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i taket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den hemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i fönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus, medan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon åsnas skri, grymtande grisar m.m.

Af en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då för att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag redan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William Surringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort med rekommendationer.

Familjen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö med anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk köpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.

"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen, för fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som inte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir bättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och lyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af 'old Englands' gamla frihet och geni", sade mr S.

Härpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld för hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys fru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande ögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med intelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla munnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor och de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen englalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa och naturliga.

Ehuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid -- ja kanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för hemresan, ändrade jag mig dock.

Någon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men denna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till familjen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s förord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den unkna hafsslätten invid Delagoa Bay.

Ofrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika metoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var en riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett håll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat håll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin halfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och bäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en stor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.

I staden -- säkerligen den mest supiga stad i hela världen, -- såg jag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung lägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt en stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins skull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den resterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna, hvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld svart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta fruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!

Men Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en grundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i värmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden, där tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar, löpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer eller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen i vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för svåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars gebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla crustacén -- eller arachniden -- hade spindelben med "kräftklo" på en skild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med kräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax saknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och hufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej blifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla dem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea Arachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur -- och af hvilken nytta sedan!

På de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför hufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några förhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma behandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.

Beklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig, då den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade omsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.

Simo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af hjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en längre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone, murare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort landsvägen.

En icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var Jambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd Helsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på "Nybergs kafé". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och ordentlig som en tysk.

Kroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på kött, blod, ben och hufvud -- ett godt omen för oss i Finland.

Berömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en Afrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.

Vi vilja göra likaså. -- Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.

Som följer:

Min, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena pipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone preparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),

Jambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).

Jambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något tunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och nödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke, enligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade jag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta korta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant -- skeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet socker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin, klorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda fältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade ekiperingen.

Då jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets reservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare, ehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.

Dock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir -- det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För min del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och var ej den enda hos oss i detta fall...

Jambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde trigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och glaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof medelst dem "purra palt i negrer".

Lördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från hotel "Ultramarino" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat äta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi gingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk dow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden Inhampuros mynning, vid namn Manhela.

I Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för att bära en del af våra effekter mot -- för att skryta -- rent engelskt guld.

Därifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som från Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o d:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes utlopp.

Araberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva de förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å sjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de visserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras "dower" med höga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m. duga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta ganska fort med fören i vågkammen.

Vi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig alt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en liten bukt och vi fördes med båt i land.

Några individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el. Limpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga underhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk bondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär och tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman, Bullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty en sjukdom hade -- koppor gissar jag -- farit af med näsan. En glad fyr var det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.

Ridån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med sanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.

I fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är hafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar oförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig vara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme nästan ångande jordytan -- de äro Jambones, min, Bimaschis och den fryntlige koppärriges utan näsa -- Bellmans. Den sistnämda bar en af araberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig nått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många sandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.

Täta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga vattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett här i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och upptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af eldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det ett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar för att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få betaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod intet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf slutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen fiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. "Vakten" höllo moskitos, men då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad trästam -- och fyra kvinnor -- jag tror nästan Pullmans egna fruar. Hvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han med en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan, hvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att karlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika paddelårorna.

Strömmen var stark och vi drefvo långt ned.

Jambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat sig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade framför oss någorlunda rätt.

Den gamle finnen B--kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig om de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat namnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara lat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet, såsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast hinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth vid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera obetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af hans hemlighet -- han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt bära titeln "hofarkitekt" mot en kolossal lön af guld, elfenben och slafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja hålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot valuta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i Elsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.

Scenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den norra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne skuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade och vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en hvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.

Drifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från skogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda bibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. "Pas habité, tant mieux", yttrade han.

Vi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt som möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af "en villig gesäll" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels vertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i en knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare hittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina snören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut på våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut oss med blossande pipor.

Eld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en rekognoscering.

Vi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer. Jambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde vi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi vaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att vi hörde röster.

Tysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom springor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde sig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste äfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i yttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att först hastigt ha genomögnat dem. --

På den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande en äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då Jambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi lunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget riktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den ålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana. Flickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader mässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes öronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och hängande ned -- man kan säga -- nästan till axlarne.

Jambone lyssnade. Alt samma gamla historia.

Den äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan åt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds geten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af detta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla och kongoiten pombé.

Ynglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par kurbitser palmvin, hvartill "gammeln" invände etwas om oerhörda fordringar.

Den arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det bero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.

"Vår proviant är slut", hviskade Jambone till mig "så att vi i alla fall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle". Utan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande minut midt ibland de af fasa förstenade svarta.

Men Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i att invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på en vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det "fem vänner", som turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan försmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig efter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.

-- "Mon cher George", sade Jambone till mig, "jag tror att det primo är bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har mer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon, geten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan ersätta med hundra andra."

Man skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! -- "Tertio -- blir tösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för att kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och kärleken -- kommer nog efter äktenskapet."

Knapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt domsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.

Ynglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de sistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls karlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya fästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen gladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.

När slutet är godt -- är allting godt, och trygga sofvo vi natten öfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de följande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till portugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en permitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och sades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att själfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.

Andra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och skorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från en regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och berätta för hvarandra våra lefnadsöden.

Jambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl sitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif härledde sig hvarken af specielt vinstbegär -- ty han hade små behof, -- ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen -- nej.

"En afton" -- berättade han -- "hemkom jag, som arbetade som finsmed och filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt. Jag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att surprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.

"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade dörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken af min fru, som satt i min brukspatrons knä."

"Ni känner mig, mon cher George. -- Utan onödiga exklamationer gick jag lugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i fickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck."

"'Skrif min herre' -- mannen var gift -- 'skrif att ni å banken deponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att lyftas hvarje kvartal.'

"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse med hans signetring som bilaga.