Part 7

Genom bekanta försattes jag i tillfälle att ifrån Durban göra en utflykt genom kolonin Natal per järnväg ända bort till Ladysmith, på vägen till New-Castle Afrikano, ett rikt stenkolsdistrikt, samt Barberton guldfälten. Därifrån gick stråten per egna ben till Upper-Tugela, en bärgsby vid Tugelas källor, hvarifrän Drakenbärgstoppen Mount Al-Sources vid soluppgången lyser blå, gul och karmosinröd, naken, vild och skräckinjagande ibland rundtomkring spökande dimmor, hvilka rifna af vinden synas dansa i månljuset likt spökgestalter.

Champagne-Castle söderut, som ger upphof åt Orange floden i väster och lilla Mooi i öster, hvilken rinner i Tugela, är 10,500 fot hög, hör till samma släkte som Al-Sources, men bjuder på gröna skogar och ängar lägre ned.

Befinner man sig djupt nere i dalen, omsväfvad af ljumma fläktar, uti blomsterdoften på stranden vid Mooi ån, sysselsatt med att vattna sin nye väns herr Louis Vanlicks, från Utrecht, långa oxspann, med tillhjälp af hans båda Zulus och flere unga vackra Basutoflickor från den närbelägna negerbyn och därunder blickar upp mot bärgen -- då -- ja -- då inbillar man sig ett ögonblick, att världens lyckligaste tillvaro är "herdars och herdinnors".

De skrattande, plaskande skönheterna, af hvilka några hafva en filt kastad öfver sig, andra en röd shertingstrasa omkring länden och de yngsta -- ingenting, ehuru lika oskuldsfulla som trots någon af våra baldockor! De röda och hvita oxarne, sörplande vatten eller idislande, flegmatiskt viftande med svansen åt näsvisa flugor och bromsar. De båda kaffrerna i sina korta hvita byxor och röda öppna bomullskjortor, skrikande åt sina kräk och klatschande med piskan. De hvita, höga, magra vindthundarne, hvilka med vädrande nosar och spetsade öron följamed några enorma råttor, som simma öfver ån. De små honingssugare och stora fjärilar, som fladdra omkring bland buskarne. Blomdoften -- alt bidrager till att stämma sinnet för idyll, då plötsligt Vanlicks "hvita fru" -- (jag misstänker han hade några svarta med sig också) -- med sin framskjutna haka och hvassa, krökta näsa borta under vagnens soltält begynte hålla sparlakansläxor för sin beskedlige man, som låg utsträkt på gräset nedanför.

-- "Du skall få se, att du ångrar dig hafva tagit den där loafern och röfvaren till oss". -- Med "loafern och röfvaren" menade hon mig. -- "Innan vi hunnit Maritzburg skall han hafva mördat oss alla och farit i väg med oxarne, vagnen och godset". -- "Skrik ej så högt, han kunde höra dig och det vore minsann en skam". -- "Höra -- han må gärna höra -- desto bättre, så skäms han packa sig på oss, den gemena ruinacken". -- "Han är ju ingen engelsman, vet jag", återtog mannen.

Jag kunde ej höra vidare, ty det kom en sådan störtflod af bittra utgjutelser från den "hvita frun", att de hittils så muntra Basutoflickorna blefvo förstämda och gingo bort till sin by.

Långsamt gick jag upp till Vanlick och sade på tyska: -- "Med tack för eder vänlighet tror jag det är säkrast jag åter reser ned med järnvägen. Har pengar nog därtill och kommer fortare fram. Jag..."

Vanlick steg upp från sin liggande position. -- "Gud dömme mig, om jag låter Er gå. Att resa ensam med käringen och de dumma negrerna hela långa vägen till Howick -- då man kan få trefligt ressällskap -- nej pass! Hvad tror ni mig om?" -- Ett rasande ordflöde ur vagnen afklipte Vanlicks tal, men han drog mig bort vid armen och vi gingo tillsammans till den andra vagnen, där gubben bjöd på en "knäpp".

Backe upp och backe ned, öfver grönskande slätter eller genom dungar af silfverpoppel och blommande kaktus kommo vi en afton ned till de stora engelska farmarne vid Howick, där floden Umgheni gör ett flere hundra fot högt vattenfall.

För att slippa sin äkta hälfts aftonresonemang proponerade Vanlick, som träffat en gammal bekant, negern Maruka, tschinownik hos den mäktiga Maffasse, att vi med denne ännu samma afton skulle göra ett besök hos höfdingen, som höll palawer och med hvilken Vanlick gärna ville ingå affärsförbindelser.

Trakten kring Natals hufvudstad Maritzburg är pittoresk, och sedd från verandan af det lilla värdshuset "Town Hill" å Drakbärgens utgrening är den rent af storartad. Bärg och dälder omväxla behagligt, och en vacker aftonstund, då solen sänder sneda strålar öfver bygden, ter sig det vidsträkta landskapet måleriskt. Blågrå bärgstoppar med grönskande sluttningar, mot hvilka de af oxforor och ryttare upptrampade rödbruna vägarne och de silfverskimrande små bärgsfloderna med sina många kaskader bjärt afsticka. Här och där flockar af betande får samt några framilande strutsar i närheten af farmarnes rappade hus, hvilka äro försedda med tak af zinkplat. Husen äro öfverskuggade af planterad australeukalyptus. Längre bort mellan breda bärgskrefvor skådar ögat lunder af bananas och guaver, skogar af cactus, tamarind, akasie, valnöt och mulbär. Apor af olika storlek och brokiga papegojor täfla i lifligt meningsutbyte ibland trädens kronor, men öfverröstas ibland af åsnornas skrän från åkertegen, medan kolibris och tallösa fjärilar svärma bland blommorna på slätten, där äfven en och annan orm ringlar sig.

Långt i fjärran vid horizonten, knapt skönjbara på bärgsryggen under rosenfärgade moln, ligga vid palmernas fötter kaffrernas runda, svartbruna hyddor.

Men på kullen, bakom hvilken Umsindusi framrinner, ser man höfdingen Maffasse's stora kraal, som egentligen utgör målet för vår färd under denna vackra afton. Vi följa troget, men andtrutna, den gråulliga negern Maruka i spåren. Han är Maffasse's så att säga "journal officiel."

Höfdingen Maffasse, som, åtminstone hvad han själf påstod, hyllade engelsmännen, civilisationen och framåtskridandet, hade nämligen fått kännedom om, att regenterne i de civiliserade länderna hade sina egna tidningsorgan, hvilka vanligen få dansa efter regentens pipa, och då den store höfdingen hvarken egde tryckpräss eller lämplig redaktionspersonal att tillgå, hade han anstält Maruka, hvilken ansågs såsom en af de mest förslagna männen i hans höfdingadöme, att fungera i egenskap af officiel tidning.

Men i och med detsamma som den officiella tidningen "utkom", begynte en annan likadan utgifvas, hvilken var besoldad af oppositionspartiet, och hvad var då naturligare än att dessa båda lefnadsfriska "tidningar" litet emellan skulle komma i lufven på hvarandra. Jag skall här i korthet skildra tillgången vid en dylik sammandrabbning mellan de båda tidningsorganen.

Maffasse håller i kväll "palawer", och från vida näjder rundtomkring tågar folket till hofkraalen, för att hedra och skatta till ättlingen af den fordom så fruktade konung Dinga. Storkonungarne hade alla gått till sina fäder -- Dinga, Panda, Cetewayo och Dinisulu -- men deras småkusiner hade fått en del af arfvet, ehuru, så när som på Maffasse och några andra, bra litet af äran.

Maffasse måtte varit en riktig Bismarck. Han stod väl inne hos engelska guvernören, och att döma af den talrikt besökta "palawern" äfven hos sitt folk.

De unge männen med sina af zebra- och panterskinn skickligt sammansydda "karosser" öfver skuldran höllo skölden och asegajen i ena handen, medan de med den andra ledde en mager krake, mula eller oxe, och de unga flickorna, med den röda filten eller kretontyget näpet draperadt kring länden, upptagade gruppvis, bärande kokosmjölk i stora pumpor på hufvudet.

Strömmen af anländande blef större och större, högen af gåfvor växte alt mera, sorlet af röster ökades hvarje minut, och då skymningen inbröt, rådde ett virrvarr utan like. Rostiga, spruckna kittlar puttrade öfver stora eldar, ur hvilka ångan af kokande getkött och höns uppsteg.

Månen steg upp på himlahvalfvet och spred sitt sken öfver "kung" Maffasse, där han med en stolt min satt på en afsågad palmstubbe, iklädd ett par trasiga byxor och en urblekt slokig filthatt. Månen kastade sitt sken öfver hans dansande undersåtar, hvilkas svarta skepnader vid ljudet af ett slags trummor och en sjömans-harmonika utförde egendomliga, groteska rörelser.

"Landthandlanden" infann sig, och efter en majestätisk gest af Maffasse utdelades krukor och flaskor, innehållande såkallad "nigger-brandy" och på köpet rullar af den starka, berusande hamptobaken "daggan."

Vår vän Maruka tillkallades. Han hördes snart utbasunera nyheterna för dagen, redogöra för skattebeloppen under den kommande tiden, och han framvrålade slutligen något, som skulle föreställa höfdingens reformförslag.

Hvilken oväntad scenförändring, möjlig blott i ett rådslag med oberäkneliga, af brandy upphetsade negrer.

Trummorna tystnade, harmonikans ljud afstannade med några klagande toner, och i nästa ögonblick utbröt det vildaste slagsmål emellan "Den officiella tidningen" och en annan äldre neger, som förestäldes tillhöra det konservativa oppositions-partiet. Handgemänget blef allmänt. Maffasse uppsteg, snart sagdt blek af vrede, och efter att ha hugnat sitt officiella organ med en väldig spark, ropade han på sina tjugo eller trettio gemåler, högväxta, starka kvinliga varelser, hvilka mangrant anrykte och genast kastade sig in i det värsta vimlet.

Utan att afvakta vare sig upplösningen af den afrikanska regeringskonseljen eller "den nådiga propositionens" möjliga öde, funno vi främlingar oss föranlåtna att taga till reträtten, tillsammans med den illa tilltygade Maruka, som sedermera under marschen förklarade sig aldrig mera vilja blifva "ett officielt organ", "ty", sade han, "högdjuren äro alltid otacksamma." -- -- --

I ett hörn af den öppna waggon, som med tåget ifrån Maritzburg snart skulle komma ut på slätten vid Durban, satt eder landsman trångt ihopklämd bland negerfolk med fruktkorgar, indier med stora tvättbyken och kinesiska kulis med kräftor, krabbor, fågel och fisk, hvilka alla skulle ned till torgdagen i Durban. Jag var den ende hvite personagen i hopen.

Äfven den simplaste af denna färg brukar resa antingen i högre klass eller i reserverade kupén -- jag åter ville åka med vildar. Efter många om och men af konduktören dref jag min önskan igenom.

Maritzburg med sin härliga park -- parker äro nu engång för alla de sydafrikanska städernas stolthet och prydnad -- samt sitt annars något föråldrade lif och utseende, om man undantager de prydliga publika byggnaderna och minnesvårdar efter de i de många zulu och boers krigen fallne -- Maritzburg där herr Vanlick tänkte försöka få sin fru att antingen ändra ton eller gå in på skilsmässa -- Maritzburg med minnet af herrskapet Sandström och herrarne Sjöblom, den ene svensk, den andre finne, och deras mig visade vänlighet -- Maritzburg skymtade ännu i hågen då tåget bromsade. -- Jag böjde ut halfva kroppen och såg ett oxspann med en väldig kärra bakom makligt röra sig utmed järnvägsbanken. Det var några af Vanlicks gammalmodiga landsmän, som på detta vis roade sig att förtreta den moderna engelska metoden för att komma fortare fram med ånga.

Efter ett hiskeligt oväsen, svordomar och ett otal piskslängar fick boern med sin vagn fortsätta färden -- i diket, och vi brusade framåt för att några timmar därpå stanna vid bangården i Durban, sedan vi redan länge dessförinnan uppmärksammat tornet på stadens statliga rådhus, hvilket beherskar terrängen vida omkring likt domen på vår Nikolaikyrka.

Durban är, som redan nämts, en stor och vill äfven vara en civiliserad stad, men i en stor och civiliserad stad kommer man svårt till rätta utan penningar och utan arbete...

En vecka låg jag hos R. men fåfängt -- marknaden var öfverfull af från Europa tillströmmade herrar, som voro nöjda att för 6 shillings arbeta vid järnvägens mekaniska värkstad eller som lastupptecknare vid hamnen. "Ingen ville ut på landet och blifva uppäten", yttrade en titulus till mig.

En åderlåtning föranleddes visserligen genom utrustande af ett halft dussin guldsökarepartier till Beira, Manica, Tati och Maschonaland -- äfven mig erbjöds emploj, men jag hade tagit Matti ur skolan och redan i Kap fattat ett beslut att resa hem igen, fortast möjligt samt på hvad sätt som hälst. Min gamle vän, lilla "Meta" låg åter i hamnen, efter en ny tur på East London, och jag begaf mig ombord. Gamle kapten Petersen var samme ädle gubbe som förut.

-- "Jaså ni har nog nu", -- sade han småskrattande. -- "Nej -- kapten, jag skulle vilja känna litet mer om Afrika och tänkte fråga Er, huru jag skulle kunna komma härifrån till Zansibar?"

Gubben stirrade förvånad på mig.

-- "Men det är mycket kittsligt äfven när man har fullt upp med pengar, ty det är dåligt med kommunikationerna, alt ännu, den där Mozambik vägen."

Då berättade jag för gubben en del af "mitt lif" och fick höra ett och annat i gensvar; ett mera hårdt, många gånger mer växlande lif än eder pröfvade skildrares. -- -- -- "Men jag förstår, Ni vill göra något extra -- lägga kaka på kaka. -- Vänta, om jag kan! Kom hit i kväll, Ni skall råka några norska, en svensk och en dansk sjökapten -- kanske vi tillsammans kunna göra något för en 'res-finne'."

Gubben P:s kvadruppelallians hade äfven den effekt, att jag kunde fatta en viss plan; planen att varpa mig hem Zansibarvägen till sjös eller till lands -- fast genom luften. Sådant var humöret. Och sedan -- om man ej förmådde göra annan nytta åt fosterlandet, så lärde man sig att duga till ciceron, i fall de där hemma skulle komma till ett: "bättre fly än illa fäkta" -- hvilket Gud förbjude!

Mina personliga synpunkter om hvad man bör eller icke bör göra må lämnas därhän. Till sjökaptener skall jag emellertid ständigt hysa en stor klockarkärlek; det borde föröfrigt alla finnar göra -- en sjöfarande nation hafva vi ju varit.

Juldagen hade vi en treflig utfärd från Durban till Umgheni, bland hvars skogbeväxta höjder trädgårdsmästar Lundh hade slagit ned sina bopålar. Högt från kammen af en ås skeno några hvita fläckar i solljuset. Det var Lundh's hus emellan lummiga mango och apelsinträd.

Hvilka hjärtegoda, kloka och världserfarna människor, herrn, frun, döttrar och son -- och så emottogo de främlingar med ett finare sätt och mera takt, än mången af de förnäma damer vi känt i "des jours de fête qui sont passés."

Vi togo oss ett bad i floden Umgheni, i närheten af ett ställe, där flere hundrade negerkvinnor och indiskor tvättade byke under glam och prat. Floden är strid men grund genom sandbankar, hvilka omsättas hastigare än H:fors procentareväxlar.

Unge Meyer, som legat och solat sig på rygg uppå en af dem, begynte plötsligt skria "krokodil, krokodil, hjälp!" Till vår fasa sågo vi honom glida ned från sanden i den djupa putten bredvid banken. Krokodiler äro numera här ytterst sällsynta, högre uppåt, floden gifves det dock af dessa vidriga reptiler och enligt herr Lundh's sons utsago påträffas flodhästen i de små träsken ett tiotal eng. mil härifrån, bland bärgen vid Sicalec. Utan all vår medvärkan kröp M:r emellertid ånyo upp på banken, högst förvånad att ha sina bägge långa ben i behåll. Gåtan löstes genast, då två unga kafferflickor döko upp i strömmen nära andra stranden. Kiknande af skratt gjorde de lång näsa åt M:r, som såg förargad ut. De hade oförmärkt simmat öfver och knipit M. i benen -- för att agera krokodil. Den konsten tyckas fruntimmer älska att öfva på olika sätt. -- -- --

Komiskt är att åse en kaffer, som går utmed landsvägen och pratar högt med sig själf. Deras lifliga temperament vallar detta. Äfven begynna de tilltala en person långt innan man kommer inom hörhåll.

Ett negersällskap, arbetare vid den pågående järnvägsbyggnaden, firar julhälgen och den lediga tiden med att dansa och musicera i skuggan af en dunge träd. På det entoniga stränginstrumentet -- mazimba -- ljuder ständigt samma melodi och några negerflickor nästan i paradis dräkt hoppa outtröttliga oafbrutet om hvarandra uti samma enformiga rytm som musiken. Några svarta unga karlslokar åskåda dansen, utsträkta i gräset, medan de röka inhemska vidunderliga pipor, bestående af buffelhorn, i hvars smalare ända befinner sig ett hål med instucket trämunstycke. I en slags skål, skrufvad i andra ändan af hornet och stor som ett barnhufvud, brinner en riktig "kokko" på stark hamptobak. Aristokrater äro de goda negrerna ej; ofta sprättar. -- -- -- Några indier föra källvatten till staden på ryggen af antagligen från Indien transporterade helt små uroxar. Vattnet förvaras i säckar af hud. Den ena huden ser ut som ett pösande, f.d. svin, den andra påminner om släktet Eqvus: d.v.s. har i tiden varit ett tre månaders föl.

Intressant är att här i de svartes världsdel se de indiske kulis bostäder och lefnadssätt. På grund, så sade man, af negrernas håglöshet, lättja, tjufskhet och afvoghet mot hvite användas kulis som tjänstehjon och vid lägre järnvägsbefattningar. En del äro tvätt- och glanstrykningsaffärister och några slutligen rika köpmän med kontor, hela kusten upp, ända till Zansibar.

Meyer och jag bevistade en hinduisk gudstjänst i en pagod några kilometer från Durban. Läsaren har väl reda på Indien bättre än jag törhända, men vill jag blott framhålla de underliga känslor, hvilka bemäktigade sig en då man efter slutad brahmansk kyrkoceremoni trädde i det fria och såg en hop stojande negrer, som tågade förbi med den uppfiskade, af hinduprästen just i floden lagda gud, som han förklarat hafva länge sedan simmat igenom oceanen, hän till Bombay. Indierna låtsade icke märka negerskojet med deras gud.

Strax härefter åhörde vi Pastor W:te i skandinaviska baptistkyrkan uti Durban. Fattade af en viss mani gingo vi sedan till episkopal kyrkan och slöto hälgdagen i en närbelägen negerby, där under vår närvaro en schism utbröt emellan en kristnad reformert kaffer, som fick halfva byn på sin sida, och en regnmakare och medicinman af den gamla fetischskolan, som knep den andra hälften. Katolska präster sågo vi den dagen icke.

Vi äro återkomna från vår utfärd och taga oss före att lindra svettningen genom ett ytterligare jul-bad, denna gång i Port Natals hamns salta vatten. -- -- --

Snygg och måttlig måste man vara i varma klimat, annars kan det gå en illa, och ändå super den kaukasiska rasen icke mindre där än hemma hos sig i Europa. -- -- --

Andra dagen går jag ensam ut för att bese en aflägsnare del af staden. Jag passerar alldeles i utkanten en smutsig gata, regnet hade nyligen fallit i strömmar. Jag hör skrål och sång ifrån en restaurant af sista klass; tonerna af en harmonika jämte bekanta melodier från hemlandet. Altsammans med en äkta finsk brytning af svenskan. Jag steg in i huset och gick om en stund därifrån ned till mitt kvarter med landsmannen Simo Eskola.

S.E. var sedermera min kamrat under en del af den 4 månader varande rutschen upp till Mozambik och därifrån sedan till Zansibar, Port Said och Stambul.

Sämre kamrat kunde man hafva, måhända äfven en bättre, men hvar och en har sin natur. Felas det mig ett och hvarje -- eller Eskola något -- som gärna erkännes, så frågas därjämte ödmjukast: herrar landsmän och I bönder med! Ären I då några englatyper? Älsken i fosterlandet mera än vi, för det att ni mått bra hemma, och en del aldrig slitit ondt eller sett mer af världen, än edert eget porträtt i den irrgångssalong försynen placerat eder uti?

VIII Kapitlet.

På tropisk stråt med Fredrik Jambone.

Lorenzo Marqueso. En afrikansk possessionat. Bismaschi och bror Bellman. Inhampuros öfvergång kostar en del "gamla kläders". Skogsidyller af olika slag. Vår lifdrabant Sambande. Umzias hvite män. Herr Kulums slafkaravan. Zimboes ruiner. Beiras ljus blinka.

Januari 1891.

Den oformliga och urgamla lastångaren Limpopo sätter sin rostiga propeller i rörelse, följd i hack och häl af den lilla, men lifskraftiga ångbåten Falcon, som skall upp ända till Beira för att användas på Pungwe floden. Farväl i vänner i Port Natal, föga kan jag belöna eder för all visad vänskap, men det kan Gud. "Om Gud så vill håll dig blott still" -- heter refrängen, men om nu Gud icke vill, att vännerna hemma hålla sig stilla, utan sänder dem att röra på sig ur vårt kära fädernesland, så kan jag gifva dem goda adresser, önska de åter handla och utbyta varor med de rika trakter jag i hast genomflugit och ännu kommer att genomflyga, har jag den glädjen kunna betjäna "de mina" med référencer. Men bäst vore om den finska nationen sände såväl lärdt som praktiskt folk för att grundligare och med framtida profit för fäderneslandet inleda transaktioner och knyta förbindelser. Mellanhänder äro dyra och man behöfver icke nödvändigt vara beroende af dem. Detta är nu en käpphäst, som jag också ständigt skall rida uppå...

Lustigt var att se huru fänad, fjäderfä och hemåt resande negerarbetare "i en och samma pott" sammanföstes på det rymliga fördäcket, och tokroliga voro de scener man fick bevittna; så t.ex. kan jag ej glömma huru negrernas höfding förtviflad löpte omkring sökande sin femte fru, som slutligen hissades ombord i samma korg med fyra får och ett par feta grisar.

En frisk kultje blåste och lilla Falcon blef så småningom efter.

En tid ångade vi fram med Zululandets kuster i sikte, tils man åter befann sig ute på det vida hafvet, den indiska oceanen. -- -- --

Limpopo hade något slags hemlighetsfulla uppdrag; frakt m.m. för Beira, Maschonalandets strategiska punkt vid hafvet, beläget nära Pungwe flodens utlopp. -- Beira ligger ungefär 35° O. Greenwich longitud och 20° Syd. latitud.

Om Maschona land hade nyligen det engelska s.k. Charters Company, portugisarne och boers -- alla tre -- kommit i lufven på hvarandra. "Kullan pyhä nälkä" -- här som på vissa andra platser af jordklotet.

Jag fick ej klart för mig hvems af de trennes intressen gamla ångaren Limpopo ansträngde sitt lappade skrof för ute på sjön.

Ombord fans material för den portugisiska guvernörens hus i Beira och en flock hvite arbetare för någon negerkejsare i det inre -- Lobengula eller Umzilo. Då desse hvite män hade en viss ridderlighet i sitt uppträdande och alla voro engelsmän, misstänker jag, att de voro engelska Charter Companys förklädda soldater, som reste inkognito. Men den ena affären, som den andra. "Vaken affärsman och vaket samvete lär icke alltid hålla ihop", sa' Flintus Adamson.

Hafvet har jag talat om i en "Utflykt till antipoder" och äfven här mer än tillräckligt. Väderleken var för öfrigt duskig och regnig, hvarför jag i stället för att studera haf och negrer, dem vi äfven haft nog af, gick till första styrmannen, en liten, trind mycket glad och treflig herre, som pratat bort med mig en timme och lofvat låna reslektyr.

Döm om min förvåning! Utom L. Mechelins franska bok om Finlands lag och rätt, af hvilken jag under färden sett ett par exemplar hos sjökaptener, var V. Petterssons "En polisgevaldigers berättelser ur H:fors lifvet" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt land jag under denna resa sett, men "tre ting äro goda". Med orden "I will give some book of Yours" gaf styrmannen mig en bok -- och vid ankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: -- -- Edw. Westermarcks doktors disputation: "The Human marriage". Styrmannen hade direkte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt erhållit boken. -- -- --

Då Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till Kilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt af de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden efterforskande en viss, mystisk herre "Bonbon", "Jambon" eller "Mauvaiston" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva sig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han påträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig, men skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare feberanfall. -- -- --

En hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en svart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för att "pennyless" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad med Lorenzos egenskaper -- har skådat flere dylika i världen föröfrigt -- altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till landet... -- -- --