Part 6

Jag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt sig segerpalmen -- Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle Sicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss sinsemellan.

Plötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars "Old man", som genast stannade och begynte blöda ur näsborrame.

Jag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från fäderneslandet lättat min kamp för lifvet. "Turkki", den lilla bulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med en stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.

Dorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta den. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins "pater" hade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden. Nu den stackars "Old man", som pustande lagt sig ned på gräset -- pilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett par gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt raseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru fåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade den lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen upprörda sinne.

Uppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i den andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp mot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt, men se där två af mina vordna svagheter...

På femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af de fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är en plikt, men en häst!

Drifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser ut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt begripligt föröfrigt -- ty karlarne voro troligen uppbådade till "värneplikt", med anledning af "krig."

Jag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut, slutligen i språng.

En ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig. Skulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället för att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.

Kvinnorna skreko som besatta och "ragassade" förfärligt. Jag tog min filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig riktning mot hafvet.

Innan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och tjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring "The old man." Jag fattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till "halstrad biff." Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag törhända fått samma öde som han -- före honom.

Blodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter kompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan och fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver bärgstopparne.

Rastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!

En tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen lyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens beskaffenhet och jordmånens natur.

Ännu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en stor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta ormar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i en tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt eldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att stupa öfver ett par lik -- strypta äldre negresser, ty jag finner ej nägot blodspår.

Jag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman fuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.

Ändtligen måtte jag nått den dominerande punkten!

Hafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver gående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag oceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band -- de finska färgerna -- men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och Söderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden att klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar under lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt 100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en vik, ty sjön därute går hög.

Engång har man tur, en riktig bondtur!

En liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att blifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.

-- "What do you want?" -- ropar en af männen i båten.

Jag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken, ropar på svenska:

-- "Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!"

Bränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.

-- "Akta dåm sej för hajar. Vänta litet!" -- Ett rep susar genom luften. Jag griper det, fäster ändan om mitt bylte, samt viker det sedan dubbelt under armhålorna, med en knut på ryggen, ty annars kan man få flyta med benen i vädret. Inom en minut är jag genomvåt och i den nästa med pick och pack i jullen, samt inom fem minuter ombord å "Meta", kapten J. Petersen -- en hedersgubbe -- som skakande på hufvudet frågar:

-- "Huru ska' man så där begifva sig in i landet just som negrerna befinna sig i slagsmål."

-- "För att få lust lefva igen, en tid, och sedan ha något att berätta om hemma", svarar jag.

Pondos rika, för ögonblicket af blod besudlade höglandsbetesmarker försvunno ur sikte, likaså Umzinvubus eller St. Johnflodens imponerande dalgång och mynning, som lilla "Meta" käkt seglat nära intill, själf väl knappast märkbar, i den skummande jättehöga oceanböljans kamp mot strömhvirflarna.

-- -- -- Like giant sentinels on either hand, The stately portals of the river stand, Their rugged crests, and headlands bold and free, Rising in silent grandeur o'er the sea, Whose foaming waves engird with silvery showers St. John's grand cliffs and castellated towers Low at their feet, in deep eternal shade, The river flows past mountain, krautz and glade, Onward and onward from its distant source, Till, midst this scene sublime, it ends its course. -- -- --

Umzinvubus "norska" sceneri hörde blott till minnet -- såvida vi icke från Finland företaga oss en ny vikingafärd dit, en vikingafärd fin de siècle...

Får man inte, hyggligt folk, hålla sin täppa i fred, så kan man ju resa dit och eröfra de oberoende "Pondodalarne" -- hämnas stackars "Old man!"

Den 22 november 1890.

Kuttern formligen rusar genom vägen för svällande segel natt och dag.

Jag sitter tyst och antecknar med blyerts de senast upplefda äfventyren. I fall en månad tillbringas på det här viset, blir det alt en tjock lunta. Hvad klokt kan jag väl företaga här i Afrika alldeles ensam, utan instrument, utan det ringaste hopp om statsanslag och med föga hopp om fyrkar i bref -- ja icke ens enkla bref från de femhundra eller tusen vännerna.

Men man är så otacksam, så omöjlig... i sådana stackares ögon, hvilka äro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att "klå" sin nästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick själfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få den reducerad till en enda, simpel gåspenna...

Nå, nå -- så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när man älskar sina fiender...

Kuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken af skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid floden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa proportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan -- grått, blått och grönt -- nakna klippor, himmel och skog -- skåda "tre åldrar." Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka lysa som eld långt ut till hafs -- i ljusrödt, rosen och blodrödt -- däraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän, anmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån den jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga pyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder -- af sjömännen kallade "Djäfvulsbarnens grafvårdar." Den gryende dagen visar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen än St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska familjer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan hamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att af T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan E-felt just kunde måla landskapet med "tre åldrar" på en duk. Det är sannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan något besvärlig och dessutom något dyr!

VII Kapitlet.

Kolonin Natal.

Durban -- också en hufvudstad. Torra statistiska data -- för helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad. Titulus Simo Eskola anträffas.

December 1890.

Den senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan gjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en fulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med naturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms', Helsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den vilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda sig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och profpredikan.

En person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt välsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han vill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill då ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra vågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst ett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. -- -- --

Natten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga ljus, som blinkade från Port Natals "Point", och den vidsträkta, på slätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.

Omkring den sandudde, som utgör spetsen af Point, äro redan nu stora kajbyggnader färdiga; andra äro under anläggning. Midtemot udden på andra sidan sundet löper såväl längs hafskusten i sydväst som i en halfbåge norrut en hög, brant skogbeväxt ås, hvilken inåt land bildar en naturlig hamn ända till floden Umghenis mynning och i sin vinkel, vid udden, en naturlig väldig vågbrytare mot oceanen. Högt uppe på "The Bluff" är ett fyrtorn uppfördt och något längre bort med utsikt öfver hamnen en "Alphydda".

För att skydda den stora insjölika saltvatten hamnen från uppslamning utbygges, efter Sir Coodes anvisningar, ett, om jag får taga mig friheten symboliskt uttrycka: horisontalt liggande Eiffeltorn.

Vågbrytaren begynner med flere armar för att sedan afsmalna ju längre den hinner ut i ocean.

"Människovärket" pågår alt fortfarande, människovärket som vill besegra naturen --.

Stora muddringsvärk arbeta rastlöst vid flodens mynning och i hamnen.

Natal gör sannerligen stora uppoffringar för att förskaffa sig en oceanhamn och göra Durban till en världsstad. Sörnäs! Sörnäs! Du blir på efterkälken.

Den högre belägna villastaden är en tjusande boningsort, medan de lägre stadsdelarne sjuda af det nervösa lifvet hos ett släkte, som vill fram; dam, ryttare, oxforor, tramways och sjungande negerbärare. Ett undantag utgör "Catos Creiche" med sina några bulevardgator och sina mot inre viken vettande "djungler", hvilkas stråtvägar utgöras af spångar och där, midt i en storstad, apor och ormar ännu hafva sitt tillhåll. Ortens grundläggare bar namnet Cato. För decennier tillbaka kom han dit och stälde sig så väl med då regerande kafferhöfdingen, att han för en romflaska och en dosis bengaliska eldar erhöll i förläning hela det sköna hamnstället. Hans hus ligger vid Creichens utkant och en hög mast med en ständigt svajande flagga visar främlingen dess plats.

Att Cato gjorde en än bättre affär än ägarene af köpingen Salo eller nuvarande ägaren till Gumtäckt kommer att göra, detta oaktadt Durban är detsamma som vårt Helsingfors, eller vid köpets afslutande var det -- kan tagas för säkert.

Men det är företagsamheten som bör betalas. Klimatet, läget och en rik jord jämte frisinta politiska förhållanden äro därjämte dyra artiklar.

Cato är mycket aktad af medborgarene, en sak som vanligen ej är banerbrytares, uppfinnares och grundläggares lott.

Port Natals inbyggare torde icke spekulera på att flytta till oss, men går det illa med tiden få vi kanske lof kippa öfver till Natal; dessutom: när jorden afsvalnar hinner kylan troligen förr H:fors än P:t Natal. Sker detta icke -- desto roligare.

Apropos -- hvarför icke i god tid grundlägga en finsk koloni, som kunde hafva regelbundna affärsrelationer med moderlandet, som gjorde dyra kaffe-, socker-, frukt- och bomullsmellanhänder öfverflödiga och med moraliska band skulle hålla emigranten fäst vid moderlandet.

Förut har jag pläderat för Patagonien, nu röstar jag på Zululand. Det är ingen skam att ändra åsikt, blott man alltid sträfvar efter en rättvis och god.

Natals regering, som är stadd i full täflan med Kapstadens och gärna ville undgå dennes lust för annekteringar, tager med tacksamhet inom sina landamären emot hyfsade europeiska element, hvilka den beviljar alla möjliga politiska, nationella och andra förmåner.

I denna lilla bok är ej min afsikt behandla affärsförbindelsers ordnande på aflägsnare bygder eller emigrationsfrågan i detalj, uti hvilket jag icke är fackman, utan min enda önskan är att, liksom i "En utflykt till Antipoder", såvidt omständigheterna tillåta, gifva uppslag till något nytt, framvisa nya, måhända fruktbringande synpunkter.

Då jag ogeneradt följt nutidens vackra princip att oafbrutet tala om det viktiga "jaget" -- en god princip för en hel nation, men öfverflödigt använd mindre sympatisk för individen -- för att således slippa att tala om mig själf skall jag -- äfven för ombytes skull -- på några blad skildra Natal, dess förhållanden samt slutligen draga några paralleler med rivalen Kap.

Dessförinnan hembär jag emellertid min hjärtliga tacksamhet till ingeniören Eckhoff, Th. Rasmussen, N. Nielsen, herrar Lundh, Engh och Höijer samt landsmännen Michelsson och Sandström -- den senare bosatt i Maritzburg.

Till min stora glädje återfann jag unge Meijer välbehållen i Natal -- han är nu på en affär i Stänger, i Zululand.

En treflig utfärd gjorde vi, några nordbor, julen 1890 till herr Lundh och det natursköna Umgheni, ett slags "Tölö-Tivoli" vid floden af samma namn, några mil från Durban. Därmed skall jag dock hafva äran sedermera traktera läsaren.

Zululand har sin särskilda struktur, lagom medelhöjd öfver hafvet, något sandblandad jordmån, den stora "Tugela" och en mängd mindre floder, som genomströmma detsamma, samt också några goda hamnplatser. Skogfattigt i allmänhet har det dock här och där präktiga skogar. En barrträdart, jämförd med vår fura; australisk eucalyptus; ek (Quercus pedunculata) m.fl. trädslag äro med framgång planterade, utom de inhemska trädslagen, hvilka, med tropiska växtblandningar, äro de samma som i Kapkolonin. Zululand är nämligen kyligare till sitt luftstreck än den koloni det nominelt underlyder eller Natal, ehuru det ligger närmare ekvatorn. Efter dess vordna konungars -- Dinga, Panda, Cetevayo och Dinizulu -- täta strider med boers och engelsmän äro dess bygder glest befolkade och väl lämpade för nordisk emigration. Ad notam!

Norrom Zululand ända till Portugiskolonierna och västerut mot boers stater befinner sig det behagliga och bördiga Svaziland, för närvarande underlydande en drottning, som främst utmärker sig för sin kolossala fetma, men äfven för ett listigt och kraftfullt regemente, omringad som hon är af olika jordspekulanter.

Natal är ett förlofvadt land, förlofvadt med ett klimat, icke alls ohälsosamt och det bästa i världen för odling af alla slag utaf ädlare frukt. Om Egypten har varit världens kornbod, så nog blir Natal dess fruktmagasin. Kaffe, socker, tobak, ris, hvete och mais äro hemmastadda inom dess landamären. Boskapsskötseln är i stark utveckling, till och med mejerihandteringen.

På min vandring med en kringresande handlande rundt om staden Maritzburg såg jag hos landtbrukare af olika bildningsgrad svenska De Laval separatorer (såsom hos Sutton i Hovick), tröskvärk (s.s. hos George Ross) m.fl. Utmärkta mulor och äfven hästar acklimatiseras mer och mer.

Solicitor general (advokat) Scott i Maritzburg gaf mig intressanta upplysningar öfver somliga förhållanden i det leende landet, hvilka här emellertid vore för vidlyftigt att upprepa.

Natal kan fördelas i tre välbevattnade distrikt, hvaraf hafsbandet är fruktboden, midtellandet kornboden och upplandet mot Transvaal har boskaps- och mjölkhushållning jämte en altmer stigande bärgshandtering. Stenkol har man, isynnerhet på senare tider, funnit uti rika lager, hvilket mycket invärkar på realiserande af påtänkta järnvägsförbindelser vida ikring. Kolonin Natal hade 1889 omkring 750 eng. mil järnvägar i fullfärdigt skick, medan en projekterad linje sträkte sig till Elands Laagte öfver Ladysmith, för att möta den från Lorenzo Marqueso bygda banan öfver Komati floden. Strutsfarmandet är ej här så utbredt som i Kap, ej häller är vinberedningen ännu på modet, kanske för att kapkolonisterna hunnit längre.

Här kan omnämnas huru strutsen plockas.

I en trälår ledes djuret in. Den långa halsen med dess fårhufvud sticker ut. Längs öppningar i sidorna kan man föra in handen och rycka ut fjädern. Vid hvarje utryckning får lådan en spark. Strutsen är ej jordens slugaste djur -- man kan plocka djuret tio gånger, innan det anar oråd och får motvilja för låren.

Te och kaffe ha med fördel kultiverats, äfven olika moluckiska krydder. De förnämsta fruktsorterna äro följande: apelsiner, citroner, guavas, galläpplen, ananas, bananas, mango, persikor, aprikoser, (acklimatiserade) gronodiller, alla våra bärsorter -- utom hjortron och lingon. Vindrufvor, äppel-granat, amotingula, päron, fikon, laquats, valnötter, almands (mandel), tamarinder och mulbär. Från maj till september är vinter, och kylan känbar emellanåt inåt landet. I Zululand tränger den sig ända ned till kusten, ehuru det ligger närmare tropiken.

Regn faller mest sommartid (från oktober till april). Medeltal för värmen är 64° Fahrenheit -- Londons medeltal är 50°, Brisbanes i Australien 70° och ön Mauritius' 76°.

Ehuru emigrationen i allmänhet borde försiggå i större skala, med ett visst kapital och kredit som bas att stödja sig på, vill jag nedan meddela några notiser för enskilda emigrationslystne.

Till intet nytt land bör man begifva sig utan en god hälsa och en fast karaktär. Den finaste gentleman bör ej tveka taga ihop med kroppsarbete, om det så gäller. Ordspråket: mycket behöfs, litet förslår, får äfven vara en lefnadsregel -- i början åtminstone. Gentlemän, som vid glasens klang prata bort halfva dagen å kaféer, äro underkastade diverse öden, innan de komma i riktiga kolonigängor. Icke allenast i kolonier, utan äfven i gamla länder bör man föröfrigt sträfva ej för sig själf, utan för sina barn och fosterlandets väl...

Landtbrukare med mindre kapital -- to begin -- samt efter dem folk som lärt sig ordentligt något handtvärk "do best".

Förresten säger mig en viss erfarenhet, att hvarje man eller kvinna som vill "do well" -- kan göra det lättare i nya länder, än i gamla, där korruptionen ofta vill ha det illa gjordt, eller icke vill ha alls något gjordt (sic.).

En äfven den minsta kännedom af engelska språket är absolut nödvändigför emigranten -- han må nu begifva sig till hvilken ny näjd af världen som hälst -- undantagande Sibirien.

Fogdar, öfverherdar -- negrer användas som vanliga vallhjon -- och domestiker hos högre tjänstemän, rika köpmän och farmare -- öfriga använda negrer -- erhålla jämte kost och logis en månatlig aflöning af ungefär 50 à 60 engelska shillings, längre inåt landet till och med det dubbla. Vanliga hvita kroppsarbetare förtjäna -- kvinliga 25 shillings, manliga dubbelt mera. Negerarbetare erhålla endast från 2 till 3 shillings, jämte födan. Handtvärkare utfå en dagspenning -- utan mat och kvarter: --

Bokbindare (blott i större städer... 6-7 shillings. Typografer -- " -- ... 8-10 " Tegelslagare ... 6-10 " Snickare och timmermän ... 7-13 " Murare ... 7-12 " Sadelmakare och garfvare ... 5-10 " Stenhuggare ... 9-16 " Skräddare och skomakare ... 10-16 " Maskinarbetare ... 10-17 " Finsmeder ... 7-11 " Grofsmeder ... 10-15 " o.s.v.

Den högre betalningen gäller, ju mera inåt man beger sig.

Inackorderingar kosta för arbetare från 20 till 35 shillings i månaden, medan finare handtvärkare betala 50 à 60 sh. alt inclusive logis.

Priset på förnödenheter per pund är: för bröd 2 à 3 eng. d.; kött 5 à 7 d.; korf 1 sh.; smör färskt 2: och salt 1 sh.; ost 1 sh. 6 d.; te 3 sh. (indiskt); kaffe 9 d.; socker 4 d.

Ofvannämda är beräknadt för städerna, likasom efterföljande pris på: ett dussin skjortor (bom.) 30 sh.; skor 6 à 9 sh.; benkläder 6-20 sh.; rockar 7-25 sh.; strumpor (linne) 1 sh. 6 d.; madrasser 18-40 sh.; täcken (filtar) 10 sh.; kalikå per yard 6 d. och flanell per yard 2 till 2 sh. 6 d. I klädesväg är bäst på förhand vara välförsedd. Tullförhållandena äro relativt liberala.

Kapkolouins budget etc.

Inkomst 3,039.280 eng. pund. Utgift 3,384,287 " Statsskuld 21,171,855 " Hamnstyrelsens skuld 1,289,439 " Värde å räntegifvande egendom 37,799,508 " Area odisponerad kronojord 45,298,808 acres Jämvägarnes utsträckning 1,599 eng. mil. Telegraftrådens utsträckning 8,663 " Landsvägar 8,400 " Vingårdars antal 70,000. Brittiska ut- och inklarerade fartygs tontal 5,106,328. Andra nationers 275,789. Export af ull (1888) för 2,182,000 pund.

Från 1 januari till 1 oktobor 1887.

Export: Strutsfjäder för 295,519 £. Fisk 15,844 Diamanter 3,120,163 Skinn, hår och horn 494.234

Kolonin Natals budget etc.

Inkomst 811,925 eng. pund. Utgift 622,175 " Tullinkomster 1887 140,405 " " 1888 231,407 " Af hvite uppköpts 6,000,000 acres land. Reserveradt för infödingar 2,000.000 " (Zululand icke här inberäknadt).

Statistiska data öfver befolkningen 1886.

Kapkolonin. Européer 40,000. Infödda européer 300,000. Halfkast 50,000. Infödingar svarta 660,000.

Natalkolonin. Européer 5,000. Halfkast 1,000. Infödda européer 40,000. Infödingar svarta 500,000.

Transkeilandet. Européer 300. Infödda européer 300. Halfkast 500. Infödingar svarta 25,000.

Boers. Orangestaten. Européer 350. Infödda boers 62,000. Halfkast 2,000. Infödingar svarta 75,000.

Boers. Transvaalstaten. Européer 5,000. Infödda boers 80,000. Halfkast 1,500. Infödingar svarta 600,000.

Basutosland. Svarta 170,000.

Gricquland. Svarta 50,000.

Betjuana (engelska). Svarta 300,000.