Part 5

En eftermiddag stannade jag vid trappuppgången till den första "herrgården" i Berlin. Då sakerna på ryggen tyngde och dagen varit olidligt varm, hade jag blifvit både trött och svettig. Ingen människa syntes till. Jag gick därför uppför trappstegen, kastade byltet af mig, uttog patronerna ur revolvern för att icke ingifva misstankar om min fräjd -- och vräkte mig ogeneradt på en träsoffa å verandan.

Jag insomnade. Vaknar upp alldeles yr vid att man häftigt ruskar om mig. -- Hör sådana uttryck som: Donnerwetter! Verdamter teufel! Ist er verrückt geworden? I ett nu uppreste jag mig under tusen ursäkter. Skildrade på tyska hvad jag ville och hvem jag var, samt bad om kvarter för natten och mat.

Blickande omkring såg jag mig omgifven af en mängd personer. Fruar, "Gretchens" och småttingar med fingret i mun. Flere af fruarna buro dibarn på armen eller hade det vid bröstet. Dessutom voro där åtskilliga unga män af olika uppsyn. Ett par sprättar i höga gula stöflar och ridpiska i handen. En profryttarlik figur och flere karlar med bondaktigt skick.

Ett mummel af ogillande och spefulla, ironiska yttranden hördes här och hvar. Jag begynte känna mig på sju famnars vatten, då lyckligtvis en äldre person af anständigt utseende trängde sig igenom hopen och vänligt sporde af mig hvad jag önskade.

Jag upprepade det redan sagda med tillägg, att jag hade tagit värfning vid den och den skvadronen för tjänstgöring på Pondolandets gräns. Jag viste nämligen, att kolonisterna hyste en viss oro för att Pondooroligheterna skulle värka på deras grannkaffrer. -- "Oh -- sehr gut -- ganz gut", svarade den gamle herrn. Så hastigt vänder sig lyckans hjul. I fara att blifva sparkad nedför trappan, blef jag oförhappandes bjuden med på kalaset -- firandet af en förlofning emellan den gamle herrns dotter och den profryttarlika, långa figuren.

Jag blef nästan fjäsad af de unga damerna, så kuslig jag än såg ut efter marschen i hetta och dam.

Jag begagnade svada och världserfarenhet samt utgöt mig specielt à la Othello till Desdemona för värdens blodunga dotter, som, fruktar jag, snart såg upp till mig som till en af hjältarne i Niebelungen-Lied.

Sprättarne voro de enda, som drogo sig undan och tjurades i ett hörn på andra sidan den stora salen, medan fästmannen nervöst tummade om sin tjocka urkedja och betraktade mig med ögon fylda af förbittring och dödligt hat. Den stackarn hade blott haft kaffrernas fårstölder till konversationsämne.

En viss Heinrich Koch, f.d. officer, numera handlande i Berlin, erbjöd mig kvarter för några dygn. K. hade kämpat mot Zuluernes siste konung, Dinizulu, af engelsmännen internerad på St. Helena, där han, enligt sägen, bebor några af Napoleons rum. Koch berättade, att Zuluerne voro ett vildt men intelligent, fosterländskt och tappert folk. Han sade sin åsikt vara, att de ännu i framtiden skulle låta höra af sig. Om det vill illa, tillade han, så få vi upplefva en allmän kafferresning med Zulus uti spetsen. Större delen af de från kafferinstituten utdimissionerade hafva visat sig vara Zulus. Mycken stolthet känna Zuluerne öfver att de dödat kejsar-prinsen, Napoleon III:es son.

Då själfförtroende och tapperhet äro lika tilldragande som blind egenkärlek, skuggräddsla och feghet motbjudande, anser jag... men -- vågar icke fullända meningen, då jag är en nutids finne och ingen Zulukaffer...

Om Finland talade vi länge med herr Koch, medan jag, så godt jag kunde, bistod honom och hans fyra kafferpigor med en ny trädgårdsanläggning kring huset.

Kolonisterna bygga låga, men oftast ganska solida hus, med cementerade grundvalar och tak af zinkplåt. Golfven beläggas med ett slags asfalt. Klimatet erfordrar visst icke sådan grundlighet i byggnadssättet, men det gör i stället de feberalstrande ångor, jätteråttor, ormar och ohyra som luftstrecket, redan här, rikligen alstrar. Kapkolonin och jämförelsevis äfven Natal äro dock bra nog fria från feber och de skadliga utdunstningar de portugisiska kolonialprovinserna Delagoa Bay, Zambesi och Mozambik lida utaf.

Koch hjälpte mig välvilligt med kompletterande af min anspråkslösa utrustning, och den 28 oktober 1890 skakade jag å bantåget till Queenstown.

Elandsbärgens utgreningar och stora Kej flodens vattensystem bilda måleriska och fruktbara landskap, hvilka genom järnvägens utsträckning till Aliwul North utvecklat sig uti odling och kultur samt förefalla ganska tätt befolkade. Små städer, byar och farmer, utom infödingarnes talrika kraaler, gifva omväxling åt de jämförelsevis skogfattiga distrikten mot Stormbärgen, Tembu och Fingoland. Aliwul North, ett hveteland, ligger vid Orange floden, men för att komma med tåget till Blomfountein måste man fara den Elisabethska vägen öfver Craddock, som har heta svafvelkällor, och De Aar -- den Kap-Kimberleyska vägens Kaipiais.

Jag stannade vid stationen Dohn nära den på Elandshöjderna befintliga Stutterheim, också en af den tyska krimlegionens anläggningar. Gärna hade jag rest till Imvani och besökt de nyupptäkta kollagren vid Indve; ännu hällre hade jag velat se staden Queenstown med sin ryktbara "hanglip", som skjuter öfver 7,000 fot i höjden, men allra hälst hade jag begifvit mig till järnvägens slutpunkt i det inre, det uppåtgående Aliwul North, hvarifrån man har regelbunden omnibusförbindelse till de rika guldfälten Witwatersrand.

Guld är muld -- ibland och för somliga människonaturer. Tänk så nära möjligheten att gräfva eller röfva mig till en miljon -- ty hvardera sättet användes där borta -- och ändå afstå därifrån. Idiot! Vänta, förhasta eder icke i omdömet, medborgare! Blir man rik, kan det lätt hända, att man blir feg, och det folk, som frös och svalt och segrade tillika, var ej rikt -- men tappert var det. Alla stöpas ej som Gustaf Wasa, Washington eller Bolivar, tre rika patrioter. Garibaldi var fattig.

Jag måtte vara en åsna -- detta tro nog äfven många där hemma. -- Att hålla den gyllene kalfven fast från svansen och släppa tag -- drifven af hemlängtan. I stället för att låta kpt/100 förvrida hufvudet på mig, begynte hemlandssånger tona inom bröstet och jag påminte mig runan i Kanteletar som säger: att man hällre dricker eget lands vatten ur näfverrifvan än främmande lands öl ur krus.

Jag afstod således från guldjäktandet till förmån för detsamma värdigare individer. Måtte mina barn förakta det lika djupt, men dock hålla så mycket af varan i förvar, att de ej blifva tvungna krypa i stoftet för första bästa förgylda oxe; såsom jag, arme man, så ofta fått lof göra det.

Afstå från Witwatersrand tyktes mig ergo ej så svårt och det var ej häller för att söka guld jag så gärna rest dit upp, utan endast för att se om Mammons habitueer inne i Afrika besutto någon likhet med våra egna -- "midt uti H:fors och rundtom K-p-o!" --

VI Kapitlet.

Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.

En afrikansk varieté. Gamle Eljens måg-bekymmer. Natten på stenen i floden. Vänligt bemötande af en åsna. Kapten H-ton och "The old man" (icke Gladstone), Krig och fruntimmer. Skonerten "Meta".

November 1890.

Svårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande marionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de Croes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom musikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse, Kalle och den store kapellmästarens lille son.

Sällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga marionetter och söta hvita sujetter som drillade "Das ist die Liebe", så att både "Gerda och Anna" fått lust att resa med dem -- med mig naturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för den äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en biflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad, där man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det prosaiska namnet "Butterworth".

När jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis finnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden, Butterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till Umzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf. Nog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en sådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl, ehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt reservkompani för att reda sig -- och ändå är det troligt att hvarken han eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med helt skinn i behåll...

Jag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande, hastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare raster än någon halt för att tända på pipan.

Kvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder, hvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande, hvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte solens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.

Jag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där ej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där, synnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara formationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan sinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt...

Jag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter gamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka strömoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i Sofalalandet, på 20° S. Latitud.

Jag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar och relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à 20 dygn.

Icke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de i filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan revolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga enpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva godt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald Appelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var ovärderlig om nätterna och ville jag äfven för "minnets" skull icke lämna den ifrån mig.

Med den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs den med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då jag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag emellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma fotsulor.

En dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning, erhålla någon förplägning, men då jag var till fots -- boerskonvenansens första fordran är att en hederlig karl bör uppträda till häst, bra nog för många rackare -- då jag var till fots och icke talade den gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en gammal fru och hennes unga döttrar -- grymma kvinnor! Ett störtregn öfverraskade mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en annan enslig farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man mig en butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.

På Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes jag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru, bildadt folk, som af något skäl -- M:tons familj ville ej låta de unga gifta sig -- hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i utmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla son på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster. Den ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all säkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn lämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort "kaputt".

I sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under två dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med viftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför en med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den smala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver stockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett ögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter ytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade nöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska hvita tösar -- tyska bondflickor -- andtrutna fram till vagnen.

Jag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag handlat orätt. -- "Nej för all del" -- genmälte den ena. -- "De elaka kräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter". Flickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk farmare, en af de sista åt detta håll.

Efter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått ned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af gamle Eljens lilla farm.

Vid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på Argentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre romantiskt. Han bodde här sedan 1875 -- i trakten af Komgha -- och hade 1855 med tyska legionen kommit till Afrika.

Eljen och jag blefvo goda vänner -- sämre har jag haft hemma. -- Rik var gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många goda råd.

-- "Blif här och gift dig med en af mina flickor" -- brummade gubben. "Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på miltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla kaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset". Gubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade barn och redan var gift andra gången.

-- "Du har då kommit hit för diamanterna?"

-- "Nej -- endast för att genast återvända hem igen."

-- "Ah -- du reser för emigranter då?"

-- "Hm. Så ungefär" -- mumlade jag otydligt -- och lofvade sedan att sända alla kraftige unge "Well looking" hvite män jag skulle komma öfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga beridna poliser.

-- "Tack skall du ha. -- Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till slut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga bägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer ha ju ända till dussinet."

Rosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och fårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen och hviska: "Auf wiedersehen".

Stora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar och glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden. Spången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan som nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar sträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne var nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades jag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver natten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut sig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt geväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att denna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra finska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i hågen.

Jag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma mig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i daggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne -- puukkon hos våra landsmän -- stuckna under ena armhålan, stå bredvid mig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så dålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck än -- "Faza, Faza"... Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza betyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!

Kanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder, knäpte på geväret och upprepade skrattande -- "Faza, Faza. Yes, Yes!" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla bössan med tillhörande femton patroner och -- vännen Meyers klocka räddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe kafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala dyra färjpengar i Afrika -- åtminstone vid knepiga tillfällen!

Floden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är, betydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig egenhändigt öfver med sina "hjälphustrur" för presenten af min värdelösa gamla frack.

Sedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att tömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några skogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig riktning sade han tämligen begripligt: "Butterworth", "Nquamqwa" och försvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla ansiktet till en del vändt mot mig.

Han gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om revolverkolfven.

Förargad lunkade jag än genom täta skogsdungar än öfver blomsterprydda ängder. Marken var kuperad. Trädslagen bestodo af vild valnöt, bok, järn- och päronträd, men till största delen af det äfven i "Grand Cliaco" förekommande s.k. "Yellowwood" (Podocarpus) samt Stinkträd (Oreodaphne) -- ett sorts "teak".

Jag drack, rökte och hvilade mig de heta middagstimmarna vid någon i Kej floden flytande häck.

Inspirerades här af en god idé, nämligen att vandra om nätterna, de månljusa stunderna.

Redan första natten fick jag ressällskap. Jag hörde nämligen någonting galoppera efter mig och spände redan revolverhanen, då ett välbekant läte underrättade mig om att förföljaren var en -- åsna.

Åsnan hade grimma och en liten träsadel på ryggen. Djuret skubbade halsen mot min arm och tillät mig utan krångel, efter att hafva blifvit undfägnad med en bit maiskaka, att stiga i sadeln.

Jag tänker det var första gången jag blef vänligt bemött af en åsna och antagligen den sista. -- Åsnan var rask och kry och ehuru stigbyglar felades lät jag den gärna galoppera så mycket den behagade. Inemot soluppgången såg jag ett gärde af ståltråd omgifva mais-, hvete- och tohakstäppor, och snart framskymtade äfven hvita byggnader, en antediluviansk kvarn af gammal holländsk konstruktion och en liten kyrka, lik Kirjola ladugård, med kors öfver takåsen. Får äran presentera Butterworth, samlingspunkt för vakten mot Pondolandets bistra höfdingar! Min åsnas ihärdiga "yahhande" lockade till oss några andra betande åsnor och skrämde en flock tama strutsar och en fårskock på flykten. Stor uppståndelse!

Ett par beridna poliser kommo sprängande emot oss.

Efter en kort förklaring omhändertogs åsnan af poliserna och jag blef förd inför "el capitano".

Sköna själar förstå fort hvarandra. M:r H:ton och jag blefvo snart lierade. Jag framvisade min tjänsteförteckning och mina till engelska och franska öfversatta rekommendationer af generalerna P. och S. Ett bref från svensk-norska konsulatet i Port Elisabeth samt ett annat från kapten S:son gjorde ocksä sitt till. Erhöll ögonblicklig anställning som skrifvare, korpral och närmaste man efter kapten H:ton själf.

Med hvilken min af öfverlägsen nedlåtenhet mönstrade jag ej följande dag de två poliserna, som dagen förut gripit mig och åsnan!

Men ack -- högmod går för fall. Ändtligen -- välbestäld högre tjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida ödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och häftiga magplågor.

Jag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala som räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos hvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat till Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt, lämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en skinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader på engelska:

Min dyra M:r A.

Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt

vännen James H:ton.

Märkvärdigt!

Långt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan i hembygden somliga utspy blott etter och galla.

Hvad skulle jag göra?

Uppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?

En morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om framtiden. -- -- -- --

Den gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag "The old man" -- till minne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen "The old man" eller "The grand old man", och då flere af de värfvade voro matroser -- troligen förrymda -- så hade H:ton fått detta smeknamn.

-- "The old man" -- vallacken nämligen -- gjorde icke sin första tripp öfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.

Med nosen i marken likt en stöfvare skyndade den "fyrbente gubben" åstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. -- En dag blef jag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar, hvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper -- i akt och mening, tänker jag, att frånröfva mig "The old man" och effekterna.

Jag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå mig in på lifvet -- de voro till antalet sex -- och den störste till och med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned hufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd. De små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag, innan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8 till 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med sitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick min hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle hinna anlända.

Skjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott i luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera förvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick tid att kasta mig på hästryggen.

"I grefvens tid!" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar upp, och i samma ögonblick "The old man" föll in i galopp, hveno redan asegajer till höger och vänster.

Nu fick "The old man" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben med.

Hela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och här och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på "The old man." -- Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de blånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan genomvadat.

Umtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, -- Det fria Kaffraria --, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de brittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till lynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa näjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt folk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna äro, märkvärdigt nog, till sinnelaget "hvitare än de hvite" själfve.

Amerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en nigger.

Ja -- fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda soldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde jag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som anländt för Maschona-affären:

-- "Mig icke vara nigger (negro) -- mig vara soldat, kungens soldat."

Ärelystnaden glöder öfveralt under kolen -- eller om det sedan är bara fåfängan. -- -- --

Romanen mellan "The old man" och mig tog ett tragiskt slut.

Landets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag fäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess stränder.

Människor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända kafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan näjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de med.