Part 4

Men infödingen själf "massa nigger!" Jo, han var säkert ej frånvarande. Tvärtom -- han var mycket talrikt representerad -- ifrån djupaste ebenholz till skäraste ljusbrunt -- nästan som färgbrytningen på Knysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller prickig.

Jo -- det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen äro negrerna löjligt nervösa eller -- ha' de inga nerver alls. Huru "dåm" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå ut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke. Godmodiga och äfven älskvärda -- riktiga svarta fransmän. In i landet äta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i uppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig. Hottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål och listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par gånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa nationaliteter.

Hvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå in på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke erkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på intet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och godhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.

Vinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse gatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i villastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St. George, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner frekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.

Den i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre datum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd, vackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden och öppna hafvet. Alfredsparken -- namnet ett minne af hertigen af Edinburghs besök på 60-talet -- syntes mig åter med sin kägelbana och danspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid utgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med tjänstepigor -- svarta --.

Åter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en annan, växtligheten yppigare men krogarna lika -- dyra.

Jag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis -- i ett lider -- på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men föredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf. En viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade sig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned, öfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén att hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt uttryck... Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till M.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.

Fotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V. Pettersson lägo på bordet framför soffan.

Påminner mig att jag gaf M.N. ett medhaft exemplar af mina ungdoms pennalster, utgifna under benämningen Skuggan, ett redaktionsfel, ty de buro ursprungligen titeln -- I Skuggan -- reslektyr för mognare ungdom till sommarferierna.

V Kapitlet.

Utmed afrikansk postväg.

Tre landsortsstäder. Mundering. Statskalendern och Adolsboken. Dagrar & skuggor. En afrikansk postiljon. Backfisch à la kaffer. Umpanajas sköna själ. Kaffernotiser. Tyska legionen från krimkriget i Transkeilandet. Guldfält och "Den ledes" frestelser.

Oktober 1890.

"Tack skall ni ha, Martin Nyberg, och lef väl tils vi råkas" -- M.N. viftade med näsduken till farväl åt sin landsman.

Bantåget rusade i väg ibland gräsbevuxna, trädlösa kullar och det bar af mot norr, bokstafligen vers l'inconnu.

Med järnvägen kunde jag resa ända till Grahamstown. Därifrån tänkte jag vandra mot Boers republiker och sedan vända i en halfbåge till St. Johns river eller på Kafir Umsinvubu. Vid dessa exkursioner behöfver man väl ej vara utrustad med vapen och förnödenheter i den skala man är tvungen t.ex. vid expeditioner i Kongostatens inre, men icke kunde jag därför skryta med att vara väl försedd. Vapen -- en gammal, rostig Colts revolver af grof kaliber, ammunition -- 30 st. patroner.

Proviant: ett engelskt pund nio shillings. En ny pipa, present af Sievertson, med kort skaft och elfenbens munstycke. 2 god amerikansk tobak. Den afrikanska tobakskulturen är stadd i tillväxt, men som den nu serveras i kompakta rullar har den en frändskap med mahorkan ehuru den visst är lenare att tugga.

Öfriga förnödenheter:

Ett st. stärkt ny hvit skjorta -- för något högtidligt ögonblick.

3 st. ylleskjortor (Åbo, Juselius).

3 st. yllekalsonger (H:fors, Kräki).

2 par afrikanska mockasiner, för att icke krypdjur från marken skola intränga och vålla en olidlig klåda.

3 par af erfarne vandrare rekommenderade skor.

En kompass.

En god karta öfver Sydafrika (ännu i behåll).

Inga strumpor.

Inga näsdukar höll jag på att berätta, tvärtom jag var försedd med femtio à sextio stycken, röda med affigurerade clowner, englar och elefanter i hvitt. Ytterligare: ett par långa band hvita, blå och röda glaspärlor. Dessa artiklar skulle tjäna som betalning för mat eller hvilket var det samma, till att ställa sig in hos negerhöfdingarnes gemåler.

Lektyr skall jag då alltid hafva med mig. På Pampan i Sydamerika hade jag t.ex.: Statskalendern. Denna gång hade ödet fogat att jag utom ett Konversationslexikon -- engelskt kafirskt -- tagit med mig den s.k. Adelsboken. I händelse jag läst i den under de många ensamma stunderna skulle jag bestämdt nu duga till Ridderskapets genealog -- men jag duger icke --. Ursäkta att jag icke skäms för att tillägga att ett engelskt nya testamente, skänkt af Fru Hedenström-Welin i London och föga större till formatet, än att det väl inrymts i en större västficka, medföljde på färden.

Runebergs Fänrik Ståls sägner, Hertzbergs Kalevala och alla mina öfriga saker hade kvarlämnats i M.N:s värd, i Port Elisabeth.

Att jag har byxor och rock och bland de i filten inlindade sakerna äfven en kort oljetröja, som skydd mot regn, förstås af sig själft. Mycket behöfver man, med litet kommer man tillrätta. Med ännu mindre till och med än det ofvan uppräknade, som den hulda läsarinnan snart får erfara. Mina herrar där hemma, sänken edra anspråk!

Då man befinner sig ensam, fjärran från fosterjorden, leka dess förhållanden i hågen. Dagrar och skuggor framstå tydligare. Den s.k. komparativa anatomin är icke min specialitet -- om jag alls har någon -- men att jämföra människotypen ute i världen med den i hemlandet har oafbrutet sysselsatt mitt sinne och skall jag om förhållandena medgifva i en skild liten bok nedlägga frukten af mina iakttagelser härutinnan.

Bokens titel ljuder ungefär så här:

En profryttares observationer. Författade med anledning af att den artikel han gjorde uti var osäljbar, och då han hälst på något sätt ville tillgodogöra principalens på profven bortkastade kapital.

Utbjuder man en slik encyklopedi i bokhandeln, så ber jag att man hvarken gråter eller skrattar, bara småler invärtes, eller knyter näfven i fickan.

Medan vi pladdrat ditt och datt hafva vi passerat Alice-dals junction till Kimberley, en ort den jag uppriktigt sagdt aldrig besökt, ehuru jag på några afrikanska föredrag i Studenthuset tog mig friheten därom uttrycka mig något tvetydigt. I Grahamstown var jag däremot, och dit komma vi i rappet. Att Kimberley för att vara midt i en afrikansk öken är ett undervärk i sitt slag kvarstår dock som ett faktum. Kimberley är fokus för diamantsökare och guldgräfvarestånden. Guld och synnerligen diamanter är dagligt bröd, men det dagliga brödet däremot släpas långt ifrån och är därför dyrt, ja fattas emellanåt alldeles.

Då hos oss en kavaljer erbjuder sin sköna valet emellan ett guldarmband eller diamant brosch, föredrager Kimberleys täcka kön blifva inviteradt på ostsmörgås eller presenteradt med en portion biffstek avec potatis.

Man må ej misskänna mig då jag utropar: Människorna äro nog de samma, men förhållandena olika!

"Grahamstown" ropar konduktören.

Tåget fortsätter sin ilfärd ned mot kusten till Port Alfred, Grahamstowns hamn -- en liten ort cirka 100 eng. mil från Port Elisabeth. Staden själf ligger omtrent 100 eng. mil från Elisabeth och 50 d:o från kusten.

Näst Kapstaden är den kolonins hemtrefnaste ort och dess situation i en kitteldal bland Zuurbärgens grönskande långsamt stigande sluttningar, med deras lummiga skogar här och där, ger den resande intrycket af frid och ro. Häftiga vindar ega ej tillträde i Grahams dal och då höjderna äro behagligt afrundade, utan alla skarpa spetsar, mullrar åskan ej här så bedöfvande. Möjligen af detta skäl har Grahamstown blifvit Sydafrikas Boston. Lärda sällskap, bibliotek, museer, sjukhus, biskopen, högsta domstolen för ett vidsträkt distrikt, jämte styrelsen för östra Kapkolonins beridna polis hafva gjort denna ort till sitt rendez-vous. Vårt gamla Borgå påminner det om för mängden af i stadens park på soffor sittande, med brillor utrustade, åldriga, pensionerade kaptjänstemän och vidare genom sin fula kyrka.

Att societén i Grahamstown såsom den i Fredrikshamn är un petit peu pedantisk faller också i ögonen. Jag, som blott tänkte på naturen, studier af vildar och stråten hemåt, skyndade mig till en svensk målare Karl Anderson den jag blifvit hänvisad till.

På vägen mötte jag ett långt ståtligt begrafningståg. Kistan drogs af fyra med svart dok Öfverklädda hästar, och en kanon dragen af sex hästar, medan ridande artillerister i frivilliga arméns granna uniform på hvardera sidan, följde efter. Sedan en sorgklädd kvinna med tvänne barn. En flock officerare, municipalitetet, de omtalda lärda korporationerna o.s.v. Slutligen stadens samtliga hvita innevånare -- åtminstone en stor del af dem, äfven min målarmästare. En otrolig mängd negrer afslutade den effektfulla synen.

Att en musikkår gick i spetsen glömde jag omnämna, men kan göra det nu, med bifogande af en anmärkning, att så manstark kåren än var, den musikaliska prestationen på långt när ej gick upp emot de så kritiserade "frivilliga" jag i sista stunden lyckades snappa upp för mitt föredrag i Brandkårshuset: Jorden rundt.

Anderson bad mig hjälpa sig med tapetsering af en villa som låg vid en magnifik fikus allé i stadens utkant. Efter några dagars klistring fick jag en liten välbehöflig förstärkning till min klena reskassa, samt goda råd och rekommendation till den kände, käcke postföraren Ben Smith, en amerikansk neger från Sydkarolina. Ben Smith var en man af min ålder och, vågar jag säga, äfven något så när af mitt skaplynne.

Vid en flaska Hamburger öl -- pris 2 frcs -- blefvo vi såta vänner, och då Ben Smith upptäkte att jag rest i Förenta staterna proponerade han genast ett slags brorskål samt nämde mig därefter endast "käre landsman" med ett ständigt appendix af: "Ett elände att måsta lefva här, bland dessa fördömda niggrar. Ska' vi resa åter till Amerika?"

Till Amerika reste vi ej, men till Kingstown i en bekvämt inredd postvagn, förespänd med sex snöhvita lifliga hästar och åtföljd af tvänne ridande polismän. Det var aftonen den 16 oktober 1890 under det briljantaste månsken som vi kuskade åstad på den smala, rödaktiga men ställvis ganska goda postvägen till King Williamstown.

Först trafvade vi i väg igenom en skoglös vågig slätt, sedan blefvo kullarnes sluttningar högre och brantare och någon morgon därpå galopperade vi igenom en vild romantisk näjd. Vägen ringlade sig upp och ned, gjorde tvära vändningar eller sträkte sig i rät linie längs någon ås med afgrunder gapande på hvardera sidan. Solen strålade från firmamentet men rundt omkring öfver höjderna vid horisonten voro täta regnmolm lägrade. Åter och återigen fick man njuta af de underbara färgbrytningar, de märkvärdiga skiftningar, de skuggor och dagrar dem Afrikas sol -- och äfven dess måne -- förmå frambringa.

Molnen stego och på engång sågo vi kanske ett hundratal af skimrande regnbågar. Det var något det.

Landskapet ändrar sig småningom. Marken är ej mera så oländig, men ju närmare vi komma till Great Fish river, desto tätare blir skogen. Plötsligt stanna vi, vid mörkrets inbrott. Vi skola byta om hästar. Engång hade vi redan förut ömsat de svettiga, uttröttade kräken.

Kaphästen tror jag öfverträffar vår inhemska finska uti ihärdighet, är dessutom snabbare och vackrare. Engelskt fullblod lär väl ha sin del i förtjänsten.

Det är en undangömd plats af världen, den, där vi byta om hästar. Omgifven af majs, hvetefält och doftande blomsterängar, beskuggad af en gammal fruktträdgård, samt kringränd af urskogen, ligga vid en i Fiskfloden utmynnande å farmens af murgrön, vinranka och slingerblomster öfverväxta låga men hvitrappade och snygga bonings- och uthus.

Ben Smith, som här i posthuset brukade intaga sin varma måltid för dygnet, inbjöd höggunstigast sin "landsman" att dela kakan. "Niggern" eller skjutskarlen och de konvojerande poliserna fingo hålla till godo ute på gården.

Efter kvällsvarden hade vi en timmes rast och gingo ned till farmen vid åstranden.

Döm om min öfverraskning -- en öfverraskning hvilken sedermera blef en vana. Farmaren och hans unga fru voro hyggligt folk, vackert folk, bildadt folk, som hade fyra små söta barn och för 6 år sedan emigrerat för att slippa förödmjukelser af en rik och högmodig släkt, däruppe i "Old England". I deras sällskap skulle man godt hafva trifts i ett år. Vår timma tog snart slut. Vi fingo en skön varm grogg -- toddy -- till afsked och så bar det af igen igenom skogen, öfver stockar och stenar och mot daggryningen rakt ned i Great Fish river -- af misstag.

Ben Smith som insomnat ruskade om skjutsnegern, så att den skrämde karlen darrade som ett asplöf.

-- "Fördömde svarte nigger, har du inte ögon i hufvudet", röt den fruktansvärde postiljonen.

Jag försökte förgäfves kväfva ett ljudligt skratt. Skjutskarlen var nämligen en brun, ovanligt ljus kaffer, medan den värde mister Ben glänste som ebenholz.

Ursinnig blickade Ben på mig. Illistig var han och alls ej dum.

-- "Jaså, käre landsman skrattar åt mig!" utbrast han förtörnad och innan jag hann svara ett ord hade den starke mannen skuffat mig ur vagnen och kastat mitt i filten inlindade bagage efter mig.

Följande ögonblick stod jag ensam på flodstranden. Mina öron uppfångade ljudet af vagnen som körde ned på färjan och snart såg jag denna öfverfara floden med mitt forna ressällskap ombord.

Sådana förargelser har man i denna snöda värld för att man skrattar åt någonting löjligt -- och huru mycket är ej löjligt, mer än löjligt!

Det blef fullt dagsljus, men jag satt fortfarande vid färjstället och stirrade melankoliskt öfver floden. Ett ögonblick funderade jag att hala mig långsmed det utspända repet, men tanken på möjligheten af krokodiler, ehuru sådana icke förekomma förrän i Natal, närmare ekvatorn, och olust för att få filten genomdränkt af vattnet afhöll mig från denna utväg.

Rökande min pipa satt jag således, väntande på hvad komma skulle. Plötsligt hördes glada röster och nästa minut såg jag huru tre unga kafferflickor från 14 till 16 år... plaskade, plaskade lustigt... i Fiskflodens strömmande vatten.

Jag ropade med min mest inställsamma stämma, lyfte mitt bylte i höjden, pekade på färjan och slet remmarne som omslöto filten loss.

Flickorna simmade emellertid öfver utan att taga notis om mig. Ibland vinkade de åt mig, skrattande, än med armarna, än med benen...

Säker om framgång framdrog jag emellertid mina röda näsdukar, ifrigt uppmanande flickorna att hala färjan öfver till mig.

De unga svarta damerna, hvilka sanningen att säga icke hade mera på sig än de haft det vid sin födsel, höllo rådplägning på den andra stranden. Kort om godt, jag kom lyckligt öfver med en kostnad af 30 bomulls näsdukar. Rörd af deras barnsliga glädje vaknade inom mig den vordne finske gardesofficeren och jag öfverlämnade till dem äfven öfriga, i min ego befintliga bytesartiklar fortsättande min route med blott tre näsdukar och ett halsband på lager. Detta skulle jag icke hafva gjort för intet.

Efter en halftimmes vandring upphans jag af de muntra negertösarna, som med lifligt minspel, alla möjliga åtbörder och under ett oerhördt pladder syntes invitera mig till sin närbelägna by.

Efter någon tvekan följde jag de unga kvinnorna. Vi veko af på en smal spång, en genväg antager jag, men tråkig för den taggiga akacia, som envisas att växa just vid vägkanten och kallas "Vänta-litet".

Efter en marsch, kommo vi ut på en öppen plats, äfven den vid floden. På en liten kulle reste sig ett dussin runda kafferhyddor.

Kafferhyddan består af i marken instuckna bamburör eller af andra trädslag gjorda stänger, hvilkas spetsar bindas ihop upptill.

Väggarne täckas medelst ett dubbelt flätvärk af något slags styf, men seg bast. Emellan flätvärket instoppas riskvistar och annat, hvilket sedan beslås med ett sorts murbruk.

Klimatet nödvändiggör inga rökhål i taket, som täckes af platanblad eller i brist däraf med annat löfvärk. Maten kokas vanligen under ett midt i smärre byar uppfördt täkt skjul, på fyra stänger.

Kaffrernas föda består, utom det som skogen möjligen lämnar, utaf getkött och surmjölk; hos de mera driftiga tillkommer majskakor. I närheten af de hvitas kolonier och städer förstå de dock förse sig med ett och hvarje, ej alltid på lagligt sätt. Bland annat äro de djärfva och skickliga fårtjufvar. Den ridande polisen har ytterst svårt och lyckas relativt sällan gripa erfarna fårtjufvar. Den ser väl kaffrerne men aldrig fåren, hvilka i nödfall dödas och gräfvas ned -- ad interim. Därvid täckes marken såväl med löf och torf, så att blott inöfvade och goda hundar kunna uppspåra stället.

Som man kan förstå är den beridna polisen och Kapkolonins kaffrer svurna dödsfiender. Ingendera parten skonar den andra i obevakade ögonblick, utan vittnen. Näst amerikanska och kanadensiska gränsvakter mot indianerna hafva väl få män svårare tjänsteåligganden än Kaps ridande polis.

Förmögnare kaffrer ega äfven små boskapshjordar och hästar, höfdingar större och "stora" höfdingar, konungar eller ättlingar efter sädana äro i besittning af ett ansenligt antal nöt, får, svin, getter och hästar. Föröfrigt fick jag ej så noga reda på den saken, om hjorden följde med person eller personen höjdes genom det antal boskap han egde. Det kan ju vara likgiltigt när nu några människor ska göra sig bättre än andra, fast de ofta äro sämre.

Det var första gången jag befann mig ensam bland svarta vildar -- ty så måste jag väl nämna dem. Med indianer hade jag varit och -- tänkte jag -- den ena vilden som den andra.

Flickorna förde mig raka vägen till den största kojan, utanför hvilken en gammal kaffer satt på en något lappad och omfasonerad men värklig f.d. äkta vienerstol. Ett lifligt meningsutbyte vidtog, mest med tecken och åtbörder. Kaffren tilltalar mig på bruten engelska och antagligen god kafir samt säger ungefår så här:

"Mig vara Umpanaja -- vara en skön själ -- vara mycket duktig karl -- Kings-Towns fina köpmän vara min vän -- Mig vara rik svart -- Du vara fattig hvit -- Du vara god mot mina flickor -- Jag hjälpa dig -- men du gifva mig de tre sista näsdukarna och bandet. Sedan du få Mifasi att visa dig gena vägen till Kingstown -- Du kunna vara där om par dagar -- Du få af mig rekommendation." -- -- --

Det sista chockerade mig in i djupet af min själ, att behöfva en svarts rekommendation till sina hvita bröder! Jag tackade, gaf bort näsdukarne och halsbandet, erhöll en bit torkadt getkött, -- en stenhård hvetebulle, den jag blötte i vatten -- gick sedan att säga farväl och bocka för den imponerande Umpanaja -- "Du gå med flickan -- hon hafva också en skön själ -- andra kafferherrar vara inte goda på hvita" -- ifylde Umpanaja, i det han afskedade mig med en gest och icke utan en snål blick på mitt, i min granna, brunröda filt insvepta bylte.

Lätt om hjärtat men alls ej poetiskt stämd följde jag den vänliga Mifasi tätt i spåren. Det är ingen småsak att följa kaffrerna, som gå elastiskt som hade de gummisulor. En fullvuxen karl måste man följa nästan i halft språng. Att springa i kapp med kaffrer är en galenskap.

Mifasi kunde så många engelska ord att jag förstod, att hon förfrågade sig om huruvida jag ej vore villig att taga henne till hustru. Hon kunde, sade hon, baka bröd, bygga hyddor, mjölka getter, så majs, tobak, kassava och manihok m.m.

Jag låtsade underhandla ända tils vi tillryggalagt den 12 à 15 kilometer långa skogsspången och jag återsåg postvägen. I beklagande ton yttrade jag nu: "full af beundran för hennes dygd, talanger, skönhet och ungdom -- hon var knapt 14 år -- hade jag ledsamt nog förmånen att hafva cirka femtio hustrur förut -- och hvita voro de dessutom".

Den stackars Mifasi kastade på mig en fasans blick och försvann i blinken ur min åsyn.

Kafferhöfdingar äro smickrade af en hvit måg, men får en stackars kafferflicka ett oäkta barn af mulattyp säges hon ovilkorligen blifva dödad af sina stamforvandter.

När man betänker antalet "loafers" som guld och diamantfälten lockat till Kap, kan man tänka sig den oreda och det elände de åstadkomma; antagligen äro äfven de en af orsakerna till kafferstammens fientlighet mot hvita. Förresten förstå kaffertösarna nog taga sig i akt. Mången utlefvad hufvudstadsdam bar ej så fina själsinstinkter som den vilda kafferflickan, och har hon äfven finare, så är damen ej så stolt, synnerligen på ensliga skogsstigar...

King-Williamstown är en stad på 10,000 inbyggare, de svarta inberäknade, och har jämförelsevis ett engelskt utseende.

Trött af vandringen och uthungrad traskade jag förbi några vattenkvarnar och öfver den pittoreska bro, som är slagen öfver den än pittoreskare Buffalo River, samt steg in vid första matställe på Kidsons Yard -- Kings-Towns salutorg. -- Den vänliga värdinnan M:rs Valentine Kukard bemötte mig väl, gaf mig nattlogis och tillrådde mig besöka East London.

Hos några därboende skandinaver kunde jag skaffa mig protektion för inträde i den kår frivillige hvite, som skulle bilda gränsvakt mot det oberoende Pondolandet, i hvilket krig utbrutit emellan konung Sicgaus tvänne underhöfdingar, Umhlangasso och Manandu.

Se där något för mig! Ett godt stycke väg hemåt på kronokonto, det var lockande. För Kingstown och dess handel med Basutos intresserade jag mig ej särdeles.

Altså till East London att inandas hafsluft någon dag.

Halfva vägen beslöt jag lunka till fots för att få en inblick uti någon af de tyska kolonierna Frankfurt, Berlin eller Potsdam. Norrut från Kingstown nära Alice ligger Lowedales ryktbara "institut" för kaffrer. Nitiske missionärer och andre män försöka där uppfostra och bilda kafferherrar, åtminstone att få kafferungdomen till tron på Kristus.

East Londons hamn bildas af Buffalo flodens mynne. Sir John Coode, den ryktbare engelske ingeniören, försöker förbättra denna hamn, liksom han ledt arbetena i Kapstadens och andra Sydafrikanska städers. Efter konferenser med den gode och hjärtlige kapten M:r, en dansk, och svensken skomakaren C.V. Vahl, en gammal hedersgubbe med en likadan gumma, och några andra, bland dem den glade perukmakaren Axel Christensen, fick jag någorlunda klart för mig hvad jag hade att göra. Afreste med en segelkutter ett stycke längs kusten, landsteg vid Panmure, där jag träffade en för mig behöflig person. For därefter med järnväg till Potsdam och gick sedan till fots öfver skoglösa, böljande grässlätter till kolonin Berlin.

Tyskarne i Kapkolonins östra del härstamma fån den tyska legion, som för engelsk räkning deltog i krimkriget 1854. England, då i farten med att kolonisera Kapkolonin, erbjöd legionen jord härstädes.

Dessa vordna legoknektar, med barn och barnabarn, bilda nu hufvudkontingenten af possessionatsfamiljerna från East London ända till Elandsbärgen. "Herrskapena på landet, Kuopion takana".