Part 3

Buschmännen förefalla apmässiga och utgöra, måhända, Darwins saknade mellanlänk.

Den som är hugad blifva afrikakännare har nuförtiden ett rikt material i Mungo Parks, Livingstones, Camerons, Burtons, Barths, Spekes, Ch. Andersons, Schweinfurths, Manch's, Galtons, Du Chaillus, Pogges, Nachtigals, Serpa Pintos, Bakers, De svenske officerarnes "Tre år i Kongo" --, ett utmärkt arbete --, vidare H.M. Stanleys, Emins, Triviers m.fl. utgifna resebeskrifningar och vetenskapliga afhandlingar.

IV Kapitlet.

Kap-kolonin.

Sydafrikas hufvudstad. Nationalparken Knysna. Olika sätt att resa, gratis eller efter två guldfuchsar. Skilnaden emellan en Hottentottska och en Kaffer. Zigenare af högre rangklass. Landsortsstäder m.m.

Senare hälften af september 1890.

En neger i den för härvarande svarte arbetare traditionella dräkten, hoc est i en stor säck, med hål utskurna för hufvud och armar, stod med min sjömanskista på sitt ulliga, bara hufvud och mina öfriga effekter framför sig på marken, färdig att fatta tag i dem och bära sakerna hvarthän han än fick order af den hvite mannen.

Ordern var ännu ej gifven, och detta ehuru redan väl en halftimme förflutit sedan jag städslat karlen.

Villrådig satte jag mig på en lös kvadersten, som af någon anledning icke funnit användning vid de storartade, dels fullbordade, dels vidare fortgående arbetena på förbättrande af Kapstadens hamn, hvilken är öppen, synnerligen för vindar ifrån nordväst.

Min svarte hajduk blängde en stund, hvarefter han varsamt placerade kistan på kajen, satte sig uppå den och, med ett för en neger ovanligt lugn, ur en liten säck framdrog en tennflaska, fyld med vatten, ett par runda hvetebullar och en strut sandsocker, hvilket alt han strax lät sig väl smaka. Vatten, hvetebröd och en dosis sandsocker utgör negerarbetarnes i Kapkolonins hamnstäder hufvudsakliga föda. I nattkvarteret, skjul där de i större och mindre skaror logera, tillkommer emellanåt en skål kokt ris och vid "prasdnikar" en bit kött -- sak samma efter hvilket slags djur...

Särdeles sparsamma förstå de svarte arbetarne att inom 5 à 6 månader hopbringa en icke obetydlig summa, med hvilken de sedan tillhandla sig lämpliga bytesartiklar, för att i sina ofta aflägset belägna byar köpa sig nya hustrur m.m. Ju flere kvinnor en sådan man eger, dess ljusare ser han framtiden an -- motsatt mot oss. -- Nålpenningar till toaletter komma ej ifråga och medan mannen arbetar i hamnen, så bruka hustrurna jorden och förkofra boskapen. En dag synes karlen ej mer vid anmälningstiden å kontoret. Själf välbärgad negerbonde, sänder han en fattig kusin i stället! Aldrig vistas han i staden längre tid än halfva året. Ofvansagda gäller förnämligast kafferstammen. Hottentotterne, massan af arbetarne i hufvudstaden Cape Town och i småstäderna, äro jämförelsevis lättsinniga och vårdslösa.

Några regndroppar föllo. Jag blickade upp förvånad. Det regnar jämförelsevis sällan i denna västliga zon af Kapkolonin. Så hade jag hört och läst. Solen glänste ännu emot "Tafel-Table" eller på svenska Bordbärgets sluttningar, medan kring Lejonhufvudet och Djäfvulspiggen mörka lager af moln hade hopats. Själfva staden, där den utsträkte sig på slätten från bärgets fot till hafsstranden, låg i en egendomlig belysning. På en stadsdel föll ett stridt regn, en annan träffades af tre à fyra grant skimrande regnbågar, under det att några delar åter lågo i solljuset.

öfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och de spetälskas hospital -- Robben Island -- stiga äfven molnmassor. Vinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med ett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga blixtar.

En god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med, men min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag misstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren -- i september -- faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att rusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag gaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.

Från denna kaffe "schopp" begynte sedan min rastlösa 8 månaders hemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och uppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre, per järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva -- luftballong, med hästar, bufflar och mula eller "en footback"; ensam med blott stafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men äfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och hjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.

"Die Todten reiten schnell" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra år tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag "En vivant il faut se dépécher aussi tout de mème."

Negern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr -- en Borgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe, antagligen för sjömän och arbetare. -- Inredt på engelskt sätt med reminiscenser af gammal holländsk smak. "The old Dutsch" har i dag som är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt inrättade och "gåpående" Kapkolonin.

Själfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin docka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala publika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga gammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga bärgen i fonden -- själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig, oförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: "höga som kommande tider, dystra som de förgångna."

Refrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har det varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid varda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan "det hela som är ingenting?"

-- "Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar"... hörde jag en röst gnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat Kiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen i fråga. -- "I Arkadien" -- tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar man sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet ej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu varmare intryck.

Tilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka på någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands svenska ljuda "varmast."

Finsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla gossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. -- Den jag råkade på i kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och Anderson hette han -- icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej mera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade jag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår egen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons sånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun -- i närheten af, låt vara -- Goda Hoppsudden.

Tacka Gud måste man i alla fall. A. kände Kap ut och in och det dröjde ej lång tid innan äfven jag gjorde så, och dessutom slut på de fem pund jag förtjänat å Snowdrop. Går det engång, så går det, och bär det utför, så bär det! Jag formerade bekantskap med en finne Lz som, sedan flere år bosatt i Kap och gift med en hotellvärds dotter därstädes, var glad att få höra nyheter hemifrån och vänlig nog att hjälpa mig i väg på min beramade tur omkring Zansibar. Ingen småsak förresten för en "pank" herre och svårare att lyckas i, fruktar jag, än t.ex. att segla till Hangö välförsedd, eller rida på velociped från H:fors till Borgå midsommartid och skida tillbaka till julhälgen -- men sport, är sport -- när det kostar mycket penningar.

Den förnämsta gatan i Kapstaden är Adderley Street, alias Heerengracht. på vänster hand -- efter som jag kom in på gatan -- visade sig bangården, Standardbankens hus, den säkraste af alla afrikanska banker, af hvilka Union och Africanbank instälde sina betalningar innan jag ännu hunnit till Natal, vidare, högre upp, en gammal holländsk kyrka med en säregen spira. Till höger magasin med spegelglas fönster, butiker och kontor.

En vacker gata stöter där till, St. Georgs gatan. Vi styra kosan utmed den. Tidningsbyråer: Cape-Times, Annual argus' spedition, postkontoret, klubblokaler och en vacker katedral upptäktes här. I Öster, mot bärgen skådar man den engelska villastaden. Hvarje boning är omgifven af en den mest inbjudande trollska, större eller mindre trädgård med springbrunn och här och där utstälda statyetter -- af Venus, Psyke, Terpsichore, Bismarck och drottning Victoria.

Västerut ligga de urgamla holländska gatorna Loop, Burgh m.fl. I slutet af Adderley Street befinner sig den magnifika Regeringsparken, midt igenom hvilken en imponerande ekallé löper. Allén förefaller att vara innevånarnes älsklingspromenad.

I närheten af ingången till ekallén tronar Kap-parlamentets hus, kanske det ståtligaste i staden, uppfördt af röda tegel med trappor och pelare af cement eller en vacker, men något porös granit.

Ej långt därifrån äro bibliotek och muséer uppförda midt emot den Botaniska trädgården, på hvars motsatta sida Guvernörsresidenset befinner sig -- en oregelbunden, ful gammalmodig byggnad.

Kapregeringen är ganska själfständig, såsom alla Englands kolonistyrelser. Genralguvernören Sir Henry Lochs var för ögonblicket med svit och en skvadron husarer uppe i Betjuanaland. Premierministern Mr Cecil Rhodes är kolonins rikaste diamantfältegare i Kimberley. Ehuru af holländskt ursprung lär han vara både aktad och mäktig på grund af framstående egenskaper. Han torde drömma om ett stort sydafrikanskt förbund och torde vara en nagel i ögat för boers, liksom för Natalkolonisterne.

Garnisonen är tämligen stark, men förstärkes yttermera af den "frivilliga armén", hvilken senare äfven fungerar som brandkår och till och med besitter eget artilleri. Dessutom finnes en talrik öfver hela kolonin spridd beriden polis eller gendarmeri. En afdelning af engelska flottan ligger städse i Simons-bay, till hvilken vik ett skildt järnvägsspår leder, till Kalkstation och Simonstown. Befästningar uppföras öfver alt på höjderna. Huru gärna hade jag ej, påminnande mig utsikten från Teneriffas pik, klifvit upp på Tafel eller Flata bärget men i följd af hårda omständigheter och för att ej blifva längre på vägen än lifvet skulle räcka begaf jag mig ombord å en af de ångbåtar som trafikera Sydafrikas kuster. Några dagar därefter steg jag ånyo i land vid den vilda, natursköna orten Knysna.

I flerdubbla kedjor höja sig bärgen vid Knysna -- 23 1/4° Greenwich Long. 34° S. Lat. -- alt högre och högre inåt landet. Nyligen har man funnit guld i dem.

De högsta, längst bort belägna, höljas af hvita dimmor, närmare kusten te sig deras ryggar som gredelinblå, i zigzag gående strimmor och ännu närmare resa de sig skogbeklädda gröna, slutligen har man strandens höga sandreflar, silfver och guldglänsande i aftonsolens skimmer öfver rödfärgadt haf. Det är ett färgspel utan like som jag förr ej skådat, hvarken på Mont-blanc i Schveitz, när alptoppen hälsar ljusets ursprung en klar, tidig morgonstund, eller i St. Vincents kraterhamn -- hvarken vid Goda Hoppsuddens himmelsstormande klippa eller på Kap Agulhas romantiska, hafvet spetsen bjudande uddar; -- måhända dock ute på ocean, då en laber bris färgar vågornas ryggar hvita, solen går upp eller ned och månen blänker högt uppe, bland stjärnorna.

En suck lättar bröstet huru ensam man än är -- och i Afrika. Huru än öfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den gripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk natur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de högmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande skönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande skogsbäckar. Dödt! tanklöst! -- hvilka dumheter! Naturen lefver, icke alltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker, jag är öfvertygad därom -- ett strå hvassare än vi -- som väl ofta tänka tokigt.

Vi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum nedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet af en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af oss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.

Blicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o människa, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som är litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas narr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola ju skildra en afrikafärd och närmast nu -- Knysna.

Knysna är en obetydlig ort "med en hamn som ligger midt på torra landet", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan uppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten har rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode samt utnämna en hamnkapten.

Det bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga bärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har af kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono- eller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det dock mer än blott ett "tuppfjät" emellan ett, med iakttagande af alla vederbörliga former, uppsatt protokoll och ett "fait accompli".

En poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva instuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt, äfven på vilda djur --.

Om af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet, men Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af Kapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång enligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig själft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor -- af passabel storlek -- och hväsande ormar, men elefanter sågo vi icke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant -- en morgon i daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar och en panter eller leopard -- omöjligt att urskilja i den rådande skymningen.

En af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera hörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då han för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens skogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra elefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets tak och varit nära att vräka omkull hela kojan.

På sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och spången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana sig en väg.

Ett tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att komma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt för ormar och ohyran i löfvärket.

Jo, jo, men -- nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö chaussén efter de lifliga guldskymlarne!

Närmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom slut.

Vågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver Groote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara Karrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året är en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt och kloförsedt.

Slättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora -- tio par bufflar -- i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt välvilliga när de upptäkt att man ej är "en fördömd rödnacke", vill säga: engelsman.

Ehuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i dag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i dessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare. Äfven många judar och tyskar.

Kafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande hottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen "Niggrar", men mycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.

Utom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet för negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en ljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt på deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt -- hårdare än våra bondkvinnor -- åt sina män, som hysa inga anlag att ställas under toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft, gärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man bokstafligen -- baxnar.

Jag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och en hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna hvarandra som blåbär -- hvarken i afseende å svärta, profil eller karaktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt mer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser, nubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan zansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera ifrån den mörkaste natt till en "svagt rosenskimrande morgongryning"; kaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta nog värkliga "färggåtor" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva sina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna -- tertium non datur -- äro mycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att ingen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.

Hottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag för korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande proportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga, prickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd i hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser albinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta i samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika nyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk. Hottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på sin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet förakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu hällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade under min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta hälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding, som ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit drottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En annan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från Europa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru dukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller, rusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.

Stränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta landsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott, och -- finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en främmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan, men icke -- repet, om man nb. får tag i karlen.

Uitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams Town en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af Winterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa Bay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om engelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för konstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt landet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med strutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på tvätten af ull.

Strutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen utmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till Atlanten i väster.

På den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej skog och vildmark taga lofven.

Kapsherryn är billig och utmärkt god -- ocksä tämligen stark.

Se, så där ja -- nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth med ett afrikanskt bantåg.

Gräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och eukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår handelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.

Port Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands metropol, törhända dock något mera.

Några steg och man står på "Jetty Street" samt är om några Ögonblick ute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.

Riktigt -- där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade "Snowdrop". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar. Tvä bref.

"Långt från öga långt från hjärta."

I brefven läser jag råd och förmaningar om huru man bör bete sig för att bäst reda sig i Afrika. Mycket tacksam, men skulle hällre emottagit hundra bref, utan en enda förmaning, men i stället fullskrifna af nyheter hemifrån.

Go'morron, go'morron! Nej så roligt! Snowdropkamraterna, de unga vännerna Meyer och Sievertson skaka hand med mig. Vi voro tre stycken där och endast Meyer hade ett pund i fickan, som den generöse gossen genast stälde till vår gemensamma disposition. Vi sofde godt i hvar sin säng i ett långt, snygt rum uti enkefru Lowes boardingshus. Andra dagen åto vi duktigt, men blefvo till natten bortkörda af den grymma enkefrun, då vi ej mera hade att betala kontant. Namnet gjorde intet till saken, ty "Lowe" betyder ju kärlek. Döttrarna togo oss dock vänligt i hand, beklagande vårt öde.

Rädda för kapstädernas stränga polis logerade vi med våra saker ute i det fria utanför staden, inbäddade i sandbanken vid hafsstranden. Månen blickade vemodsfullt ned på oss. Sievertson snyftade, Meyer såg mycket fundersam ut och jag -- var argare än en spindel.

Följande morgon tog jag reda på landsmannen Martin Nyberg -- för närvarande i Rangoon, i Asien. Ädelmodigt stod Nyberg oss bi. Han hade god plats som uppsyningsman vid en kajbyggnad.

Med Nybergs hjälp skaffade jag Meyer och Sievertson ombord på en norsk skuta, som seglade till Port Natal, där de unga männen hade bekanta och aflägsnare anförvandter.

Det var med tårar i ögonen jag tog afsked af ynglingarne, och Meyer tvang mig låna sitt fickur -- ett fickur som sedermera räddade mitt lif -- en tacksamhetsskuld som jag gärna ville återgälda Meyer hundrafalt icke för att jag så ifrigt hänger vid lifshanken, men för att jag sannerligen ej velat dö, fallen för en rofgirig kaffers käppslag -- och kanske bli kokad till ragout efteråt, till en mer eller mindre smaklig måltid åt hans fruar.

Jag skall pröfva läsarens tålamod med en kort beskrifning öfver Port Elisabeth, där jag vistades några dygn.

Det märkligaste intresset samlar sig kring Market Square eller torget, samt detta tidigt om morgonen.

En bråkdel, ehuru en mindre, af världens nästan alla nationer fyller då den stora platsen med dess springbrunn i midten; det ganska prydliga rådhuset på ena sidan och den parallelt med hafsstranden löpande hufvudgatan Main-Street's ena ändpunkt på den andra.

Main-Street är en ett par kilometer lång gata, med i början fina hus, som ju längre man går desto mera urartar till en stinkande gränd med usla negerruckel.

Jag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden, men antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven typerna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.

Kuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga indiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar, som äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf dessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland innehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga indozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock öfversållade med ofta dyrbara smycken.