Part 2

Om kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och tartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande stoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén anländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven trumma i spetsen. Vid "holydays", då lustfarare från och till landet passera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen värkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga nerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga dockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt sig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men redan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de tillslutna portarne. Karl den, som hinner först.

Snart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna ännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera ansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen fartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala ångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet på San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till kanalen...

II Klapitlet.

Snowdrop på Ocean.

Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom, hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!

Augusti 1890.

Man är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för att beskrifva oceanen åberopar jag ånyo "En utflykt till Antipoder" kap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor uttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.

Törhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad mellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med tjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt till.

Vi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla segel för en styf nordväst med byar.

-- "Skyskrapan bort", ropar the Captain och strax därpå: "Stagseglen bort utom apan."

Åskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden tjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och rullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig och stampningen mindre, gongongen ljuder, "åtta glas, Port watsch" skall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad hop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan den ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande svenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen högtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och den stackars unge fotografen Sievertson m.fl.

Vi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.

The first Mate's barska stämma ljuder oss tillmöte.

Storbramseglet, storöfverbramseglet och tvänne klyfvare bärgades i en hast.

Gaffelapan äfven och mesanmastens beginesegel.

Sedan kom turen till fockmastens öfre segel. Hej, hur det bar undan. Klyfvarbommen strök i sjön med sina vatten och skufblindor och hvad de alt må heta...

Men framåt gick det, för de refvade återstående seglen.

Med darrande knän och händer kommo vi tre landtkrabbor denna gång helskinnade ned på däck.

Meyer hade fått sig en knuff af irländaren, för att han icke hittat rätt på refsejsingarne, och Sievertson ett par patenta örfilar af svenskarne, för att den stackars gossen icke kunde förmås göra annat på förmärsrån än hålla sig fast.

Jag hade gudi lof erfarenhet nog att någorlunda nöjsamt draga mig ur spelet samt fick till och med en kompliment af första styrman, som nedlåtande slog mig på axeln för mitt arbete med den sönderbrutna klyfvarbommens fastande, medelst talja, vid ankarspelets cylinder.

-- "You will be a good sailor with the time", yttrade han småleende och tillade "What's your shipsname my boy?"

-- "Makefast" -- svarade jag utan tvekan.

-- "Allright -- nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare."

Styrmannen vände sig om på klacken.

-- Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt utmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid skenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina. Förstod ej då att uppdraget var ett sorts "mention honorable." Alla möjliga former har också afunden!

Frånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder, så hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till Marockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.

Såväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och luften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt strålade rakt öfver hjässan, uti Orion.

Tiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel uppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.

Förste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af remontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt hans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl under lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej i faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan och blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.

Kaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig på att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.

Mina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af andre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.

Detta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven svenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste styrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid till bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.

En annan gång råkade andre styrman i envig med en matros och då jag ilade till hjälp fick jag plötsligt bakifrån ett slag med en spake, så att jag döfvad föll ned på skansluckan.

Provianten var skämd, "bisketten" begynte "lefva" och vattnet smakade äckligt, knorret steg stund från stund.

Herran vete hvad det blifvit af oss, om icke vi igen blifvit undfägnade med en storm, hvilken visserligen till en början dref oss ur kursen, men sedan vände om till vår fördel, och för fulla babordshalsar fingo vi en vacker, solig morgon Afrikas höga kust i sikte ungefär vid 17 Greenwich longitud och 30 Sydlig latitud.

Vi kryssade nu några dagar upp mot Port Nolloth, hvars skimrande kopparrika bärg redan lyste i fjärran. Dock "Hast Du mir gesehen!" En ihärdig frisk kultje blåste emot, och då lasten till Nolloth var obetydlig, beslöt kaptenen vända om och styra kosan på Goda Hopps udden. Hvilken angenäm färd var det ej! En ren lustfärd långsmed Afrikas här och hvar synliga kuster.

Nattetid lyste hafvet med fosforglans vida ikring. Infusorierna bildade emellanåt långa slingrande eldrep. Om dagen seglade nätta, vackert färgade musslor sirligt förbi oss.

Oräkneliga skaror nyfikna tumlare-delfiner kommo rusande genom vågen långt ifrån. Flygfisk-svärmar flögo upp, skrämda af bruset kring skeppsbogen.

Vildändernas falanger sågos högt uppe i skyn och snåla kapdufvor och andra hafsfåglar kretsa oafbrutet öfver kölvattnet, i hvilket ett par unga hajar uppehålla sig.

En dag visade sig på afstånd hvalar och slutligen fingo vi njuta af anblicken utaf den majestätiska albatrossen.

The Captain förströdde sig med att skjuta på dem. Mig skulle detta ej varit i smaken om jag äfven bommat mindre ofta än han!

Under hela oceanresan hade vi på sin höjd fått sikte på 3 à 4 stycken seglare, ehuru väl 100,000 hvarje stund plöja hafvet, nu syntes de däremot hvarje dag. En kväll kort efter mörkrets inbrott signalerade utkiken "Light under portbaw" och vi blefvo i tillfälle betrakta en af Sir Donald Currie & C:is ståtliga första klass passagerarebåtar -- jag tror det var Hawarden Castle -- som rikt eklärerad ilade förbi oss. Sådana fartyg ha en större farhastighet än våra bantåg.

Följande dag passerade vi ett stort fregattskepp, kommande från Java, och vår besättning, som upptäkte några fruntimmersparasoller på akterdäck, kom i formlig extas, hurrade, "cheerade" och viftade med hattar och dukar. Cherchez la femme! -- Fören stöter emot Cape Towns dockkaj. Oceanen är åter lyckligt öfverseglad -- huru oändlig den än är, hvilka hemligheter den än gömmer i sitt ofantliga djup, -- vare sig lämningarna efter den försvunna civiliserade världsdelen Atalanta eller hiskliga blötdjur och pansarvidunder, ja fast själfvaste stora sjöormen, ett står fast: det är med klappande hjärta man hoppar i land på Afrikas jord. Nyfikenheten har så spänt nerverna, att man tycker flygsanden, som den starka blåsten för i ögon, öron och näsborrar, är skönare att inandas än passadens härliga vindfläktar. Oceanen är ändå bara vatten och fiskar, medan Afrika är jord, växter och varmblodiga djur och människor. Att största delen människor äro svarta märker man genast vid första ögonkastet. -- Farväl sjökamrater! Vill det väl -- återse vi hvarandra i Port Elisabeth, ty dit skall Snowdrop om några dagar ställa kosan -- och jag med.

III Kapitlet.

Afrikas allmänna geografi.

För menige män och lärde, som ej bekymrat sig om Afrika. Man bör ej marschera efter hvarandra likt kungarne i Sköna Helena.

Afrika ligger ungefär emellan 37 1/2° N. Lat. och 35° S. Lat. samt 45 3/4° Paris 50° Greenwich O. Long och 20° Paris 24 3/4° Greenwich V. Long.

Dess ytinnehåll är omkring en half miljon och par tiotusental kvadratmil. Finlands areal är 6,000 kvadratmil med några hundratal därtill.

Afrikas största floder äro Nilen, Niger, Kongo, Zambesi och Orange floden m.fl. Vårt land skulle icke inrymma någon af dem, knapt nog europäiska Ryssland. Nilen är längst, Kongo vattenrikast och djupast. Amason floden i Sydamerika är flodernas "Champion of the world", men den är grund.

Afrikas största sjöar äro Viktoria-Nyanza, Tanganika, Njassa, Tsad, Bangweolo eller Bemba, nära hvars strand Livingstone dog. Vidare N'gami, Meru, Albert Edvard och Albert Nyassa, Rudolfssjö, Mokarikari, Estoscha, Leopoldsjön och andra Kongoflodens sjöar.

Afrikas högsta bärg äro följande: Atlas i Marocko, Tar-So-Bero i Sahara, Pellot och Kolima i Senegal, Kamerun, midtemot ön Fernando Po i Guinea bukten, Erango i Hererodamara, Kapbärgen och Svartabärgen, Storm och Drakbärgen mellan Boers republiker och Natal, Motopa i Maschonaland, Bismarck, Zambo och Milundseka kring Zambesi och Schirvé sjön, vidare Tata-Magongo i Loanda-Benguela, Mbonda i det inre Lunda, Lokinga vid Bangweolo, Lomve västerom om Makualanden, Rubeho i Usagara, Kilimandjaro och Kenia mellan Viktoria sjön och Indiska ocean, Dem-Bekir i Bahr El Ghasel, samt Ruvenzori eller Mänbärgen bakom Viktoria och Schweinfurthbärget i Vadelai vid öfre Nilen. Ändtligen alplandet Habesch eller Abyssinien. De högsta bärgstopparne äro ständigt snöbetäkta, äfven under ekvatorn. På den stora ön Madagaskar i Indiska ocean, österom Mozambik kanalen, ligga höga bärg.

Afrika är rikt på mineralier och metaller.

Guld påträffas öfveralt, utom i Sahara och norrom denna öken. Mesta guldet finnes vid Guineaviken och i det inre mellan ekvatorn och 30° S. Lat.

Silfver är en för Afrika icke häller främmande produkt. Transvaal har flere silfvergrufvor. Boers länder äro rika på diamanter och stenkol. Diamantfebern har skapat den ståtliga staden Kimberley midt i en vidsträkt öken, där vatten sparsamt erhålles och lifsförnödenheterna endast långväga ifrån. Marmor och porfyr förekomma såväl i norra som södra Afrika.

Koppar erhålles från flere ställen i öfverflöd, såsom vid Port Nolloth. Kopparringar om armar och ben utgöra de afrikanska svarta fruntimrens största förtjusning, medan de däremot äro jämförelsevis likgiltiga för föremål af guld.

Synnerligen söder om 5° S. Lat. är Afrika rikt på både järn, bly, zink, salt m.m. Katanga lär vara ett värkligt Eldorado.

Att Afrikas fauna och flora är mäktig, omväxlande och, där ej vatten saknas, äfven utomordentligt rik vet hvar och en, men äfven i Sahara och Kalahari ryter lejonet då det fäller giraffen, medan antiloper och strutsar fly förfärade undan.

Ehuru negrerna hushålla med elefanter sämre än vi med veden, finnas dessa djurens kejsare ännu i talrika hjordar uti det inre, och var jag i tillfälle att se en flock af dessa väldiga djur taga sig ett hafsbad vid Cap Delgado, ej långt från Rovuma flodens mynning. Hvem kan uppräkna de olika slagen af "nöt", jag menar här fyrfota med hofvar och klöfvar försedda djur, af hvilka det formligen kokar i skogarne nedanom Kongo ända till Boers stater. Märkligt nog påstår Stanley, att urskogen emellan Aruvimi, en biflod till Kongo, samt sjön Albert var öde och tom.

Ehuru H.M. Stanley ovilkorligen är den djärfvaste och förste af alla Afrikaresande, fruktar jag i all min ringhet att han misstagit sig härvidlag. En stor expedition, som hans senaste, med en Maxims kulspruta kan skrämma äfven en noshörning på flykten, för att ej nämna små fåglar.

Gnubockar, damaantiloper och flodhästar förekomma "en masse", men ledsamt nog äfven hyenor, ormar, såsom den ilskna och giftiga Pufferten, hvilka icke tvekar att förfölja och kasta sig på en ryttare. Enfin de så att säga humoristiska, men elaka krokodilerna, hvilka jag gärna lämnar, då jag haft så många obehag af såväl fyr- som tvåbenta krokodiler.

Det indiska hönset, som öfverflyttats till Afrika, har så förökat sig på Mozambik kusten, att en höna säljes för ett pris motsvarande fem penni vårt mynt. Inhemska afrikanska pärlhöns äro dyrare. Getter äro Afrikas "pièce de résistance."

Utan att uppehålla mig vid äckliga leddjur och crustaceer vill jag vidare relatera något om de många, enligt våra begrepp underliga, fast ofta välsmakande fiskar, hvilka simma i floder, sjöar och längs kusterna. Här vimlar det af den spetsnosade Mölertsen och den trubbnosade Springerten. Lax och forell, gädda och kolsvart aborre. Gruntern, som vid fångande grymtar som en liten gris. Månfisken. Den enorma Viktoriatrattan. Hornfiskar. Blånosen. Elektriska flundran. Darrålen. Sandstocken, som är stor, alldeles genomskinlig och anses ytterst delikat. Krithvita simpor. Den otäcka kattfisken, som med sina palper hårdt griper om fiskarens fingrar eller vrist. Sandhundhajen -- liten men elak. En oändlig serie -- lefvande dels i salt, dels i sött vatten, samt ibland i båda.

Dock nog nu om fiskar!

Af deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise gräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken man vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad och tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå "Hara-Kiri" blott för att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar och papegojor återkommer jag törhända framdeles till.

Men om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min afsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag slå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal bygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik. M. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med påtrykt "Maschado Mozambik."

Följande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska gaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste "Uelzen Deutschland." Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande dödats.

En samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga ombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som förde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig nämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af en portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa. Hvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.

Tonga eller som jag tror de heta "sällskaps fåglar", små blågrå med hvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man högt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större kroppsstorlek.

Kolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln med sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare, scharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och "man soll sich nicht verblüffen lassen", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare besvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon rullning af ångbåten.

Men låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står otvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar Olje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i södra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke kaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar riktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en alldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör till släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab, apbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär, fikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. -- alla frodas de i Afrika vare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten uppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens röda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas skogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.

Det australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter himmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall det väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning och kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad nytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets terpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd om bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas äro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och citron, också de infödda afrikanska medborgare.

Detta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe för det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro numera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det samma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för "niggrarne" längs hela Mozambik kanalen.

I södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda sädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl negerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet af ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan pistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika kan bjuda uppå.

Till det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi räkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.

Blodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika förhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck, en strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och Kingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade densamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som tusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej "såg ängen för bara blommor." Hvilken arom i luften. Outsägligt!

Buffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika arterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till ljusblått och blekhvitt. -- Och när man sedan skådar hela byggnader öfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade, doftande ornamenteringar -- --!

Traditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en af Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera i flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo upphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens början påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom annorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga historikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad. Riken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden sträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet omfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans) torde grundlagt detta välde.

Vid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med hufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder och västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre Zambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner härröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir, i Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet sjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses utgöra en kvarlefva.

I det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från Bangwelo ända bort till Kongo och Nilen.

I dessa näjder finnas nu de obetydligt kända Lunda staterna.

Det säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha hade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste konungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu. Ett halft dussin "kilulu" voro ministrar, bland dem: kocken och skarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare. Efter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort muhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön utträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.

Ungefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500 Afrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för sitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och till indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.

Till och med den portugisiska gamla staden Mozambik vågade han anfalla. Mazimbus enka Matsussa eller Tin-bana-dumba fortsatte eröfringarna. Matsussa eller Tin-bana-dumba N:o II for fram ännu vildare och utbredde skräck i alla riktningar.

Djagafolket var kraftfullt men grymt och blodtörstigt. Deras plägseder voro sudlade med den värsta vantro, utan rediga moraliska begrepp vare sig i ett eller annat. Barnamord hörde till religionsbruken.

Inom tidens lopp blefvo dock sederna bättre och mildare, så att Mutata Kasangi-Polanka till och med lät döpa sig och sin familj, jämte det han bistod portugiserne mot den vilda negerdrottningen Anna Singa.

I slutet af 1600 talet splittrade sig den afrikanska "Stor-Moguls" rike för inre oroligheter, engelsmäns och portugisers påträngningar.

För närvarande finnas visserligen större riken i Afrika, men icke efter den skala, uti hvilken Kanem, Morapu, Zimbus eller Monomatapa voro tilltagna. Större delen äro mindre höfdingadömen, i besittning af obetydliga områden. Däraf oafbrutna talrika krig, mest för slafhandelns skull.

Som man vet, hafva -- utom den Fria Kongostaten och de i norden belägna Marokko, Egypten och Abbyssinien -- Tyskland, England och Frankrike nominelt beslagtagit all ledig mark, den icke portugiserne förut besatt.

Mahdins dunkla och prekära rike må vi här lämna åsido.

Den enda ras, som på senare tider och kanske ännu i framtiden sätter ett hårdt motstånd mot européns inträngande, är kafferrasen i Sydöstra-afrika eller de egentliga Zulus. Deras ryktbara furstar hafva gifvit engelsmän, boers och portugiser ofantligt bråk och bekymmer. Kafferns starka familjekänsla gör, att några hundratusen, ja tiotusental äro färdiga att bilda en nation, medan de talrika hottentotterna icke tyckas hafva begrepp om nationalitetskänsla, (solidaritetskänsla!) -- Detta oafsedt sitt vackra och rika språk. "Slagen till slant" passade åt hottentotten till ordspråk. Kaffern går däremot omkring och rufvar huru han skall kunna hämnas inkräktaren af hans jord. Det är den svarte indianen. Den svarta demimonde världen i kolonialstäderna räknar äfven 10 hottentottskor på en kafferska. Utom hottentottskan och Tete-Kafir är bland Afrikas otaliga dialekter Hainbundoabantu och Kisuabili språket vid Zansibarkusten de mest framstående.