Part 14

-- "Låt vara" -- genmälde doktorn -- "i afseende å mångfalden och den vidriga formen på brotten, men nog anser jag det vara ett faktum att i den mån snillet och kunskapen vidgas karaktären krympt ihop, nästan försvunnit ur den s.k. stora världen. Det enda recept mot denna tilltagande egoism och karaktärslöshet man kan skrifva lyder sålunda: Genomträngs af fruktan och vördnad för Gud, kärlek och aktning för dina medmänniskor. Annars", -- tillade doktorn och gaf mig handen till afsked, "går mänskligheten sorgliga öden till mötes. Det egna jagets kolossala egoism gör oss -- civiliserade -- till kannibaler, mera raffinerade än urskogarnas".

I Port Said åtskilde tvingande omständigheter S.E. och mig. Han afreste till London för att senare komma på besök till Finland, medan jag med njuggan nöd erhöll ett tillfälle att slippa direkte med den ryska pakettångaren "Odessa" till staden af samma namn vid Svarta hafvets kust.

Egendomliga rubbningar i nervsystemet. Ju kyligare luften blir dess nervösare känner man sig. De svartes välkomsthälsning bestod uti en afvärjande rörelse med handen och nu vinkar man så inbjudande: kom hit! kom hit! -- men likväl kommer en underlig rädsla öfver en.

Dumheter. "Borta bra men hemma bäst" ilar förtröstansfullt genom hjärnan, tils en fruktansvärd kollision med en ny vibration: "borta illa dock hemma värst" försätter mig uti en obeskriflig bäfvan. Bah, människan är ej till uteslutande för grubbel öfver sin egen själs och kropps välbefinnande, utan...?

Därför -- farväl du varma sköna Afrika!

Slutord.

Ändan kröner värket -- Talatta, Talatta!

April 1891.

När man kommit till Konstantinopel, korsfararnes forna gästgifveri, till Stambul, där halfmånen ännu är i inackordering, kan man väl säga, att afrikanska reseminnen redan svunnit hän. Efter ett besök i Floria Tschehmedje och San-Stefano, där de sista såkallade egna fyrkarna användes för att nedlägga några minneskransar å vära finska grafvar, gick det kort om godt med kronoskjuts till Odessa.

Från Odessa genom det heliga Ryssland till Petersburg, och därifrån, tack vare ungdomsvännen Lalle B., öfver gränsen hem till Finland.

* * * * *

Ett ädelt föräldrahjärta förnekar sig ej, men hvad öfriga hjärtan beträffar, hade de under min vistelse i tropiken, i följd af den kalla vintern häruppe, antingen förkylt sig, fått influenza eller frusit till isklumpar. Några mycket bekanta kände icke igen mig på gatan, andra icke ens inom hus. En, precis landsman var han dock ej, påminde sig mig så småningom, alt under det han åhörde en röfvarhistoria, som jag uppdiktade i hans närvaro och hvilken slutade med att jag blifvit egare till en af de största diamanterna i Kimberley. Det gjorde intet till saken att jag alluderade på, att jag förskaffat mig den genom inbrott, rån och mord -- den gamle gossen blef alt fryntligare, skakade hand med mig tillslut, gratulerade och sade förtroligt: "Diamant som diamant."

Anmärkas bör dock att ett par "patenta" karlar med stor hjärtlighet emottogo sin gamle, pröfvade kamrat. -- -- --

* * * * *

Egyptens sagorika bygder, Libanons snöhöljda skrefvor, Cyperns prunkande stränder, Arkipelagens trollska småöar, Smyrnas leende fjord... Abyssiniens bärgtoppar lysa icke så grant uti aftonsolen, som Suomis granithällar i morgonrodnaden...

Cypresser, mangols, palmer och sykomorer susa och rassla icke så vemodsfullt, som vårt lands björkar, alar och barrträd...

Mozambiks sångfåglar kvittra icke så muntert, som de våra...

Natals apelsiner och bananas gå icke upp mot våra hjortron, lingon och blåbär, tycker jag...

Kaps fina sherry och konstantiavin smakar ej närmelsevis så godt som "en sup renadt" eller "en tuting" drucken hemma i Finland...

Konstantinopels läge är tjusande, men det är ett intet emot Helsingfors...

Bosforens vatten skimrar i blått, grönt, rödt, silfver och guld, men dess glans öfvergår aldrig -- i mina ögon -- ensliga skogsjöars i vårt land...

* * * * *

"Che coglione" -- hvilken narr, säges Napoleon Bonaparte hafva utropat, då Ludvig den XVI visade sig i ett af Tuileriernas fönster med den röda, frygiska mössan på sitt hufvud. Narraktigt var det, men likväl måste hvarje individ med såkallade mänskliga egenskaper sympatisera med Ludvig och afsky Napoleon.

En god människa är faktiskt en narr. Rif hjärtat ur bröstet, förakta öfriga människor, betrakta dem endast som redskap för din egen vällust, glöm bort att du själf, åtminstone till det yttre, är en människa, samt drick utan skrupler ur Lethes vatten, när samvetet beslår dig med en ny infami.

Så låter devisen för vägen till lycka och framgång.

Huru hemskt om det vore sant. Men är det sant, så är det mänsklighetens eget fel och den får skylla sig själf.

Hvarför skall man vara en narr? De gamle grekerne filosoferade, romarne filosoferade och Kristus predikade.

Längre hafva vi ändå ej hunnit, utan äro vi alt fortfarande iklädda samma evinnerliga narrkåpa. Blomsternarrar, mjölnarrar, hofnarrar, men hufvudsakligen och framför alt narrar, sådana narrar som blifva lurade af sin egen narraktighet.

Denna reseskildring är redan alldeles för vidlyftig och innehåller, ledsamt nog, inga saker af vikt. Utaf en gnista kan ju emellertid en låga uppflamma. Om denna anspråkslösa bok bland sina läsare väcker någon på tanken att, bättre utrustad än författaren, göra en tripp rundt om Afrika, så kan vårt älskade och älskliga men undangömda och kyliga fädernesland däraf kanske draga någon nytta. Kanske kunna då handelsrelationer knytas, emigranter här söka och finna en bättre utkomst än hemma! Bra, äfven den störste af alla narrar har då tjänat fosterlandet och får aflägga sin narrkåpa -- sekel efter sin begrafning.

I händelse författaren vore i besittning af en god hälsa, solida kunskaper, snille i öfverflöd och ett starkt kapital, så vore han bestämdt villig att offra dem på "Vårt lands" altare. Själf i saknad af ofvanstående, anbefaller han hos dem af sina landsmaninnor och landsmän, som äro de lyckliga innehafvarene af en del eller af alt ofvanuppräknadt, att utan tvekan offra den dem af försynen gifna förmånen -- till fäderneslandets bästa, genom donationer och företagsamhet.

Glad är den resande emellertid, om blott landsmaninnors och landsmäns intresse blifvit väkt för ovilkorligen viktiga spörsmål, dem man ej afvisar endast med ett lätt utropadt: Fantasi! Utopi! Galenskaper!

* * * * *

Om man inser det sanna och goda i att innerligt älska sitt fädernesland, om hela ens tillvaro går upp i att se lyckan sprida sig, dygden uppblomstra, det sköna och stora omhuldas, afund, fåfänga och småsinne förkväfvas i vårt kära fädernesland, om man tänker sig detsamma engång förete bilden af en modellstat, af det förlorade paradiset -- så -- om man har sådana ideal, tjänar man indirekt hela mänskligheten och känner sig, om än annars olycklig -- dock lycksalig.

Måtte alla finska medborgarinnor och medborgare blifva lycksaliga! Lefve Finland! Eläköön Suomi!