Part 13

En laddning tokroliga markattor och en stor bur med hundradetal sångfåglar "winchades" upp på däck.

Då vi passerade Cap Delgado sågo vi den rara synen af tre elefanter, en stor och två mindre, som med snablarna högt i vädret togo sig ett hafsbad uti bränningen, som spolade öfver dem skummande, utan att förmå bringa djuren ur deras ställning. Dessa tjockhudars styrka måtte vara kolossal och tyngden dito. En gång i världen mötte jag oceanbränningen, som genast kastade mig omkull och sedan oemotståndligt drog mig med sig på djupt vatten, där ofta hajar lura på sitt rof. Jag skulle väl sluppit lifvet då, om icke en fiskarjakt i samma stund räkt mig en hjälpsam hand.

Det hände sig i Charleston, C.U.S. of A. anno 1880.

Vi hafva skridit öfver den tysk-afrikanska gränsen och floden Rovuma är bakom oss. Kusten blir alt mera pittoresk. Uddar och holmar; än låg-, än högland. Vid floden Rufidji och ön Mafia utskjuta långa uddar, hvilka bilda värkliga fjordar. Dar-es-Salaam, Monada, Vindi och Mago äro nästan sagolikt natursköna, äfven genom den tropiska vegetationens yppighet. De små floderna Rufus och Wami bilda underbara dalar. Sadani och Bagamoyo, hvars bakom sandreflarne liggande gredelinblå, höga kullar under klara dagar tydligt skönjas likt mörka molnlager under den 4 à 5 timmars ångbåtsresan till Tjanguebar, som namnet å orten uttalas.

Tjanguebar (Zansibar) gjorde på mig ett mäktigt intryck, om också ej ett Konstantinopolitanskt.

En frisk vind hade, sedan ett par störtskurar rensat luften, kommit svalkan på aftonkvisten att öfvergå i kyla. Så 5 à 6° nära ekvatorn vi än voro ilade frossbrytningar genom våra utnötta kroppshyddor.

Abdallah och Muhammeddi skaffade oss ett provisoriskt logis hos en man från St. Helena.

Ehuru för närvarande den tillbakadrifna arabiska aristokratins stamhåll är Zansibar jordens mest kosmopolitiska samhälle.

En ståtlig syn, ännu grannare än vår s.k. Majparad, ni må tro mig eller icke, företedde de olika nationernas stora prydliga örlogsmän, som i länga rader sakta gungade på böljorna. Af H:s M:ts egna ångare fans äfven ett antal tillstädes. Åtskilliga seglare likaså, bland annat en norsk bark; hvilken hamn på jorden hyser ej åtminstone en norsk skuta! Driftigt folk de där norrmännen på alla gebit, ehuru för mig -- och för mången norrman deras fatala gurgel med svenskarne förefaller vara ren extra humbug.

Ja, nog pluggade jag geografi i unga år och har sedan af ödet blifvit förledd att blifva praktisk geograf, men så många olika nationaliteter jag fick se och höra i Tjanguebar, trodde jag det icke fans till här i världen -- ingenting vet man, fast man pluggat -- till och med förnäma ryssar, som varit på elefantjakt till Mpu -- Mpwa, upptäkte jag -- naturligtvis drickande champagne tillsammans med några franska chansonetter. Ja, skall jag nu räkna upp alla människor jag såg, alla språk jag hörde -- vi talade finska -- alla de ting jag betraktade...

Kameler med förbundna ögon -- användes som kvarnar...

Ett sultanens hofekipage, förespändt med fyra snöhvita araber d.v.s. med fyra arabiska hästar, hvilket med ljungande fart reste ut ur staden, förbi fängelset -- en sevärdhet -- och utmed den goda chaussén, som leder rundtom ön Zansibar.

De döda bufflar, åsnor och kameler, och en och annan neger, som här och där låg på samma chaussé och dem polisen ej hunnit undanskaffa.

De vackra villor i dälder och på kullar, hela ön omkring, skuggade af härliga pandan- och andra träd, omgifna af blomsterrabatter, som tillhöra konsuler eller rika köpmän -- af alla möjliga religioner.

Sultanens stora nya palats midt i staden och just midtemot tullkammaren. Palatset är en fyrkantig byggnad i fyra våningar, grönt till färgen och med balkonger löpande rundtom. Täkta gångar leda högt upp i rymden; en till harem bakom torget, en annan till hoffängelset, en gammal ruin, vid den förnämsta gatan, en tredje till högvakten, där af general Mathews inexercerad vakt i persisk-franska uniformer ständigt logerar, en fjärde ändtligen till stallet, där den famösa suggan kan beses. Suggan är där för att fan skall fara i den och icke i hästarne. En femte underjordisk gång, från en lönndörr, är gjord för H:s M:t själf, troligen för knepiga tillfällen.

Mottagningstiden ser man på torget strax utan för palatset allvarliga, till tänderna beväpnade arabhöfdingar, i prunkande silkes- och sammetsdräkter, långsamt gå fram och tillbaka, i det de ibland sända en halft förstulen, trånande blick till balkongen, där arabernas förste adelsman snart borde visa sig. Längre bort på torget står plebs, bestående af nyfikna europeiska matroser, negrer med bakbundna händer i långa rader, med väktare och riskarlar bakom sig, några indiska köpmän, fria Suahilis, ett halft dussin chansonettsångerskor med sin impressario och jag, m. fl.

Kl. 11 f.m. visade sig sultanen på balkongen omgifven af vizirer och en eller annan konsul.

En grant utstyrd ceremonimästare höll ett andragande ifrån torget till en annan ännu grannare gubbe uppe på balkongen.

Sultanen vinkade med ena handen och arabfurstarne klefvo strålande in i palatset. Sultanen vinkade en gång till! Impressarion och hans chansonetter, ännu nytrare än de mörka ädlingarne, försvunno äfven de i palatsets portal. Sultanen höjde ett finger. Samtliga bakbundna negrer fingo ett kok stryk, hvarpå de släptes fria och löpte sin kos.

Sultanen vinkade ej mer utan gick fram till balustraden, blickade ett ögonblick ned till oss, vände sig om och gick. Det samma tänkte jag göra, då -- -- -- några "lifvade" engelska matroser från Mombassa och tyska från Bagamoyo begynte applådera från ett hörn af torget. Lyckligtvis fick en europé dem bort, han bjöd dem antagligen till någon krog på en snaps, innan någon skandal skedde.

På den långa, till bron åt Ungudja sig sträckande gatan var vandraren i tillfälle studera lif och typer från alla världsdelar; ja somliga skulle man trott tillhöra en annan planet.

Bagaren i värsta farten framför ugnen bredvid hofslagaren, som just håller på med att sko några trilska muldjur, medan mjölnarens pojkar drifva ett par kameler i utslitet skinn, gående med bundna ögon omkring ett valsvärk. Ett dussin ammande negresser. En fotograf som aftager dem och en engelsk lord som ser uppå. En lång rad kvinliga fångar -- slafvar? -- sammanlänkade vid en kedja, med sin jovialiska uppsyningsman. Indier, kineser, malajer, mulor, åsnor, getter, svin -- härstädes ingen märkvärdighet sedan engelsmän och tyskar annekterat fastlandet; vidare engelsmännen och tyskarne själfva, negrer i oändlighet, araber, madagasker, kattor, hundar, sjömän och jag; -- ts -- där kommer ännu vaktparaden under tonerna af flöjter och trumpeter.

Simo Eskola är ånyo insjuknad i feber. Märkligt att den starka karlen var känsligare för sjukdomar än jag, klene man. Efter stor möda fick jag honom in på franska hospitalet, hörande till "La mission catholique Française, Congrégation du S:t Esprit de S:t Coeur de Marie, fondé 1842." Denna mission är, näst den engelska Afrika-missionen i Zansibar, den förnämsta i världen, och hafva missioner gjort någon nytta, så är det dessa bägge, hvilka förfoga öfver stora tillgångar och ledas med insikt, energi samt en värklig kristlig själfuppoffring. Hafva jesuiter gjort illa i Europa, så nog hafva de sökt reparera det i Sydamerika och Afrika. Biskopen i franska missionen heter för närvarande M:ngr de Courmant och "Le père supérieur" är den ädle A. Le Roi. I Daar-es-Salaam är Le pére Allemande chef. Andra abboter äro Sacleux och Cauche. Vill man nödvändigt skicka en skärf, så är det till Le père A. Le Roi. Den mannen kan och förstår därmed göra mera nytta än alla skandinaviska och finska missioner tillsammans.

Genom Superiörens kristliga godhet fick jag äfven själf logis i klostret. Utsikten från mitt lilla fönster där förde blicken öfver till institutet S:t Coeur et S:t Esprit och den stora planen däremellan, där arabiska dhows ur- och inlastade sina frakter. Slafvar och slafvinnor släpade där från morgon till kväll, under det hårdaste ok. Detta sker midtemellan tre kristna etablissement, ty engelska missionen låg ej långt därifrån, inåt ön. Ingalunda var detta dock de uppoffrande missionärernas fel; nej, nog är det andras, tänker jag.

Men huru slippa hem?

Efter fåfänga försök hos den franske ångbåtsagenten herr G. lyckades jag bättre hos den tyske, sedan han hört att jag var finne. Emellertid kom den noble Père A. Le Roi emellan och förskotterade ett par däcksplatser åt S.E. och mig ända till Port Said. Jag hade redan tänkt taga anställning vid tyska skyddsvakten i det sköna landet Usagara och tillrådt S.E. att taga hyra som matros hos norrmannen.

Fattig som jag ju är, tvekar jag emottaga det generösa anbudet, men min ställning som far till fyra barn och man till en stackars liten hustru, -- att ej tala om den gräfvande känsla, som kallas hemlängtan, invärkade afgörande, utom att jag var förpliktigad hjälpa S. Eskola till Europa. Jag gick att säga farväl åt Mohameddi och Abdallah. Det var ingen tid att förlora, ty den stora franska pakettångaren från Madagaskar hade redan anländt.

Vi drucko ett afskedsglas på ett hotel tillhörigt en rumän, och i största hast sporde jag af männen hvem de höllo mera på: Stanley eller Emin, och de svarade Stanley. Jag frågade hvem som var strängare mot negrerne, tyskar eller engelsmän. De svarade: "tyskarne. De hafva hängt sultanens kusin Buschiri." Nå men af de två Stanley och Emin då? "Stanley." Inte blir jag riktigt klok på edra svar -- utbrast jag. Tippo-Tipp föredragen I väl framför alla? Mohameddi och Abdallah skrattade tils den ena yttrade: "Hör nu, herre, tala och skrif ingenting om de där sakerna, det är bäst för oss alla."

XII Kapitlet.

På tropiskt haf.

Röda hafvet, så illa beryktadt för sina hvirfvelstormar, -- icke att glömma det puts hafvet i bolag med Moses i tiden spelade Farao och hela hans här, -- Röda hafvet låg nästan spegellugnt och endast här och där såg man strömfåran efter ryggfenan på någon af dess fruktansvärda hajar. Solen, som obarmhertigt baddat på det stora fartyget, där det under propellerns enformiga ljud stadigt banade sig en väg genom den blanka vattenspegeln, som förargad fräste och skummade mot bogen och kring propellern, -- solen, som redan närmade sig horisonten, tyktes måla alt i röda färger. Sydvästra Arabiens kala höjder lågo under en purprad himmel och de alt mer försvinnande abyssiniska bärgstopparna voro omhöljda af rodnande dunster. Refvens basaltformade sandstensklippor lyste gulröda, och den emellan dem ibland framskymtande pyramidöknens mot Nilfloden sig sträckande ändlösa sanddyningar syntes brunröda. Eldarne klängde röda i fysionomin ur den väldiga ångarens stönande inre.

De på fördäcket utsträkta hemförlofvade zuaverna, från Mayotte, föreföllo röda i sina brokiga uniformer, liksom deras medhafda apor, papegojan och lejonungen, Proviantbufflarne voro röda. Rödaktiga voro skeppskatten och den stora bulldoggen. Några i konversationssalongen efter I:sta klassens utsökta middag kaffe et kognak drickande engelska officerare voro röda i ansiktet, ehuru iklädda endast tunt flanell, och de resande portugisiska damerna hade köpt sig röda mantillor i Tjanguebar (Zansibar). Stevarter löpte i korta, röda frackar, och drapering och panelning i hytter och alla vinklar och vrår glänste röda. Själfva hafsytan skimrade i rödt, och äfven månskifvan, som mer och mer gjorde sig skönjbar, hade feberglöd i anletet. Med obetydlig fantasi kunde man hafva drömt sig resa på Röda hafvet, så rödt tedde sig alt för blicken. -- Men nej, plötsligt upptäcker man en ung, alldeles ung fru, med azurblå ögon och gyllene hår, i hvit sidenklädning, nedsjunken i en garibaldistol midskepps invid en af de röda och svarta jätteventilatorerna för maskinrummet. Lutad mot den öfver däck höjda luftskorstenen, står en smärt, mörk, ung man med flammande blick, bleka kinder och ett hånande uttryck öfver munnen, i en oklanderlig tropisk gentlemannadräkt. Se där en syn, som ej var röd! Misstag! Mannen hade en stor, röd halskravatt och fruntimret rödt kring ögonen -- af gråt!

Närmare tre veckor hade förflutit, sedan vi lämnat Tjanguebar, och ännu skulle vi ett halft dussin dygn gunga på böljan, innan Suez nåddes. Hvarken de korta uppehållen i Mombasso, Aden och Obock, ej häller det emellanåt storartade, alltid säregna, då och då skönjbara kustlandskapet på bägge sidor hade förmått förjaga det betungade sinnet hos den hemåt sträfvande resenären. Härdt pröfvad "Ude och Hjemme", med ramlade illusioner och kväfda ideal, ensam i vida världen och under inflytelsen af sjölifvets monotona gång faller man offer för ett slags melankoli -- "sjösmärtan" -- törhända en afart af nutidens allmänna hemska åkomma -- Weltschmerz? -- Ingalunda dock att förblanda med den oskyldiga gängse sjösjukan. Åker man dessutom s.a.s. på sista klassen, utan komfort eller lektyr, så, så -- nå ja -- så karl man är, begagnar man sig af minsta tillfälle till förströelse. Tillfredsstäld nyfikenhet är ju också ett nöje och roa sig måste man för att fördrifva sorgbundenheten. Van att fatta sig snabt öfvergår man från tanke till handling och oförmärkt som en jaguar till tapirer smyger man sig förbi apor och bufflar, lejonunge och dogg, mellan zuaver och matroser, öfver packor och trossar och segelduk, igenom kockens "charcoalbox" till den stora ventilatorn och sätter sig i nedhukad ställning bakom densamma. Man begrafvar hufvudet i händerna och låtsar slumra. Är man då iförd en utsliten sjömanskavaj och stukad panamahatt, så märkes man icke, hur man än blir sedd. -- -- --

Man glömmer sina sorger. Hela ens tillvaro går upp i att lyssna och lyssna... Man drifves af en oemotståndlig otrå; af en dunkel aning om att det gifves andra olyckliga om bord. Hvilken tröst i blotta misstanken, att också andra människor äro nedstämda, kvalda i själen...

Det förgråtna vackra ögonparet! Och det spotska draget kring munnen! Man spårar sorgen som vindthunden gazellen.

En obeskriflig "suggestion" hviskar förföriskt: brott, samvetskval, elände! Ofrivilligt snuddar man med några hastiga ögonkast öfver den unga fruns, eller flickans, på en gång smidiga och fylliga gestalt, och skelar sedan på hans vackra, men likgiltiga och obestridligt falska uppsyn och sökta later.

Sköna själar äro vi i besittning af, vi människor. Vi afundas andra äfven deras lidande och deras förödmjukelse. Jag ville icke gifva femton finska penni för själens nobless hos en annan individ och -- möjligen icke fem för min egen.

De sutto tysta, men jag iakttog ihärdigt min afvaktande hållning bakom ventilatorn.

Rubikon var öfvergången. Jag skulle hafva reda på deras hemlighet och taga den med mig till min vrå emellan Peldoivis fjäll och Saimas fjärdar.

Jag ville hämta med mig hem fröet till en tragedi eller komedi.

Ändtligen hörde jag en vek, vibrerande stämma.

-- "Älskade Anatol!"

"Pass upp! gamle skämtare", tänkte jag. "Nu börjar det."

-- "Hvad säger du mitt ljufva barn?"

Han fick endast ett djupt snyftande och några suckar till svar.

-- "Men så lugna dig i Herrans namn, bästa Camilla", fortfor han i en tonart, som väl skulle vara smekande och mild, ehuru den ljöd nog hård och sträf i mina öron.

-- "Hvarför hafva vi syndat så svårt, Anatol? Hvarken Gud eller människor skola förlåta oss. Vi hafva bestulit..."

Lejonungen och bulldoggen hålla ett sådant oväsen, att man knapt hör ett ord.

-- "Guds förbannelse..."

-- "Bah -- Guds -- Du lilla fjolla... att i våra dagar..."

-- "Älskade Anatol, låtom oss dö tillsammans."

Det är så... modernt -- smålog jag invärtes.

En paus. Jag vred försiktigt på hufvudet. Anatol stod stum och blickade ut öfver hafvet.

Camilla hade dolt sitt anlete under mantillan.

Slutligen begynte Anatol, i det han förstulet såg sig omkring ifall någon var i närheten -- någon af salongspassagerarne -- en människa i utsliten kavaj och söndrig panamahatt är ej just med som faktor, vare sig på en ångbåt eller hvar som hälst för öfrigt.

-- "Camilla, du vet huru högt jag älskar dig, högre än alt annat i världen! -- Vi voro tvungna att taga detta steg. Ditt tillstånd hade ju annars upptäkt vårt förhållande. Vi äro försedda med ett tillräckligt kapital..."

-- "Hvilket du öfvertalade mig tillgripa af mina föräldrar. Din hustrus nipper... Un! hvilka fasliga syner! Natt och dag pina mig..."

-- "Tala då saktare. Du för oss i fördärfvet..."

-- "Alt är mig likgiltigt. Jag vill ej lefva mera."

Åter skelade mina ögon på dem, sägo hennes hufvud nedböjdt och honom stelt stirrande på henne.

Han eftertänkte synbarligen något. Plötsligen utbrast han äfven:

-- "Nåväl -- efter du så vill ha' det. Jag går in på din önskan. Rättare sagdt, jag är uttröttad genom ditt ständiga jämrande, plågad af att skåda dina kval. Jag är beredd. Så snart jag vidtagit åtgärd om vår kvarlåtenskap och skrifvit några bref, så..."

Skeppsmusiken -- en septett -- spelade i detsamma upp en kadrilj på det, sedan solen sjunkit, à la tivoli upplysta akterdäcket.

Parets samtal afstannade. Anatol trykte ett par kyssar på Camillas röda läppar och de unga tu aflägsnade sig. Camilla, numera lugnad, stödde sig, snarare hängde vid Anatols arm och blickade så strålande, kärleksfullt upp till hans stora, beslöjade ögon och sirliga mustascher.

Här tyktes ingen tid vara att förlora, och i en handvändning hade jag uppsökt den gamle fryntlige skeppsdoktorn, med hvilken jag blifvit god vän under förtroligt samspråk i de svala angenäma aftonstunderna efter mörkrets inbrott, och hvilken jag hade att tacka för en varm rekommendation till kocken, som därefter på bästa sätt förplägade den sjuke hemresande "sjömannen".

Jag knackade på läkarens dörr och steg in i samma fart. "Nå, hvad står på, my dear friend?"

Stum och förvånad åhörde han min berättelse och då jag slutat sade han endast:

"Merci, mon ami -- C'est ca entre nous." -- -- --

"Ska' det vara åsnor? Ridåsnor? Mulåsnor? Exemplariska åsnor?" ropade öfver hvarandra trasiga negerpojkar och fellahsynglingar, då vi landade vid den smuts- och flugrika staden Suez. Då vårt fartyg måste vänta i flere timmar, innan det kom i turen att få löpa in i kanalen, begagnade sig en del passagerare af en liten ångslup för att taga i skärskådande den på andra sidan af den vida hafsviken, ibland några halft uttorkade sykomorer, tamarinder och palmer på en sandslätt liggande staden. Den är lika oansenlig och ful som Port Said vid kanalens norra inlopp är ståtlig och snygg. Bland turisterna befunno sig Camilla och Anatol samt skildraren. Vi spredo oss emellertid åt skilda håll.

På utsatt klockslag voro vi alla åter församlade på den lilla ångslupens trånga däckstiljor. Camilla kom i sista laget buren i en bärstol. Hon såg sjuk ut och föreföll ängslig och upprörd.

En gäll hvissling ljöd. Det var signalen till afgång. Ännu gällare ljöd dock den arma Camillas anskri.

"Vänta, vänta! Anatol är ej här ännu!"

Och vi väntade. Vi väntade, tils en egyptier utstyrd i något slags hotelluniform kom rusande ned till båten med en biljett, som han efter några förfrågningar öfverlämnade åt Camilla.

Han försvann och vår ångslup satte sig i rörelse. Det var hög tid. Skeppet trumpetade redan efter oss. Men Camilla! Ja, hon satt likblek och stirrade på den lilla, hvita papperslappen i sin hand. Plötsligt sjönk hennes hufvud ned mot skuldran på den bredvid sittande personen. Efter ankomsten till fartyget blef hon varsamt af matroserna inburen i sin hytt. Den väldiga maskinen pustade några gånger. Propellern hvirflade om ett par tag, och vi gledo majestätiskt in i Suezkanalen.

Månen blänkte grant bland tindrande stjärnor och ljuseffekten ökades af kanalens eklärerade stationer, de bländande elektriska ljusen och andra mångfärgade lampor.

En mörk strimma rörde sig långsamt mot Sinaibärgen öfver öknen. Ett ringlande tåg af dromedarer, hästar, araber och negerkvinnor -- en hel karavan. På ett annat ställe tjöto gula bestar -- hyänor eller sjakaler -- kring något kadaver.

Ökensyner vid elektriskt ljus! Tankfull står man med hakan öfver relingens kant och betraktar alt det underliga omkring sig. Ibland är kanalen så smal och fartygets skrof är så högt, att man tror sig färdas på torra landet. Farten är ringa, och nästan ljudlöst glider man hän mot norr, is och köld. Men här är ljumt och skönt och ökenluften härlig. Emellanåt möta vi andra flytande palats med deras bjärta ljus i fören eller hvilande i djupt mörker förtöjda vid någon station.

Då och då stoj, rop och olika signaler, medan flaggor höjas och sänkas, eldar uppflamma och slockna, hvarefter djup tystnad åter inträder.

Vi passera några smärre och en större insjö, där vår väg är utprickad med lysande bojar.

Någon gång en höjd, som undanskymmer utsikten för utkiken i märskorgen. Äfven en och annan nog tvär vändning. Annars en evinnerligt sig utsträckande vattenlinial öfver det brungula, ofta gnistrande sandplanet. Vid stationerna försök till träplanteringar. Kanallotsar segla kors och tvärs på Ismailasjön. Också synas klumpiga negerfarkoster.

Nu... någon klappar mig på axeln.

-- "Herr doktor!"

-- "Har ni icke gått till kojs ännu? Men det må så vara, när man just passerar detta egendomliga ställe af jorden... Emellertid, jag sökte Er". -- Den gode doktorn talade så vemodsfullt. Det var icke hans vanliga muntra ton. En sorglig aning genomfor mig.

-- "Det har händt något, herr doktor?"

-- "Javäl" --

-- "Ah!"

-- "Hon är död och han är häktad."

-- "Min Gud" -- utbrast jag förskräkt. -- Allting sken i rödt därute på Röda hafvet.

Doktorn gaf mig en vink. Jag följde honom. Vi trefvade igenom första klassens långa, mattbelagda korridorer tils vi uppnådde "De dödas hytt". Där låg Camilla i sin hvita sidenklädning, men själf ännu hvitare... Det fagra hufvudet var böjdt och armarna lågo i kors öfver bröstet. Medresande damer hade smyckat liket med några sköna rosor, kamelior och andra röda blomster. Röda skulle de vara, ty det var redan på Röda hafvet hon druckit sig till döden -- såsom hon då trodde, tillika med sin Anatol. Men Anatol hade smuttat på bara rent vin. I Suez på hotellet hade Camilla andra gången tänkt sig komma att dö med sin förförare -- hennes egen svåger, hennes äldre systers man. Giftet hade nu ändtligen gjort sin värkan. I den biljett Anatol sändt Camilla till ängslupen erkände han sitt nya brott, sitt nesliga förräderi.

Doktorn förmådde icke mera rädda henne. Hon dog, men skeppets kommendant hämnades den arma. Genom hans telegrafiska omsorg blef Anatol häktad ännu samma natt i sällskap med en yppig kreolska, fru W:o. Fru W:o var en skön och glad madagaskisk enka, hvars tjusande spel och sång mången kväll under den långa sjöfärden hade fängslat passagerarne i första klassen.

Doktorn och jag kastade en sista blick på den stackars Camilla och gingo därefter sorgsna upp på däck. -- "Min vän" -- yttrade läkaren -- "här har Ni nu fått erfara huru det står till med karaktären och moralen. Se denne herr Anatol. Han gifter sig med en fin och bildad kvinna och får af sin svärfar en förtroendepost på Madagaskar. Hans unga svägerska kommer från Frankrike på besök till sin syster. Anatol begagnar sig af dennas barnsliga oerfarenhet. Han förgiftar sin hustru och flyr med Camilla, men glömmer ej förty att därom underrätta sin älskarinna fru W:o. Denna följer med och äggar Anatol till nya brott. Sådan är herr Anatol och icke är fru W:o just bättre. Sådan är världen nu och blir sämre..."

-- "Detta fall är väl ett undantags fall" -- mumlade jag.