Part 12

Det var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna hoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest skogbevuxna mon -- en furomo var det ej -- skulle egt sina behag under intrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt undersökte horisonten, om den "blåa randen" händelsevis ville yppa sig; denna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade varit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär hunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något vildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar aptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej alls varit oäfvet att åter kunna "kuppa" en kalkon eller skjuta ned ett pärlhöns -- men nej det bestods icke.

På ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något ljumma vatten.

Tankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten: Mozambik.

Vi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi gingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en fordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en hvit skjorta förfärdigad "tavallinen piikan huivi".

Högligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med otaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt och nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade. Jag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad drabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra sig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led af medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock ljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters längd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara diminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar af ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt uppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara nervös.

Men hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås trefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga svarta damer. Att de tillhöra "ståndspersons klassen" kan ses af de skynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör "plebsen och packet" -- hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt -- altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre förståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.

-- "Skola vi inleda bekantskap?"

-- "Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat" menar S.E. "Vi ha haft det lugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust."

-- "Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys" -- tillropade vi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af bestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen. Den sista formligen rullade sig ned.

Resoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi reste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning. Det gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på sluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej den älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit uppfångad af tvänne tvåbenta lejon.

Märkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller förskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.

De andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu därifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa, mamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.

-- "Ska' vi släppa henne", yttrade jag något rådvill.

-- "Nej", svarade S.E., "hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen till staden".

-- "Well", -- återtog jag, "men nog är jag tillräckligt gentleman för att icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta sätt" -- den unga kvinnan var högst femton år. --

-- "Well" -- genmälde S.E. -- "Förklara åt henne saken".

O! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag iflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en sorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en så grasiös slängkyss som möjligt.

Flickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte sitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram till mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand. Hon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi. Förhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla sig hvita vid högtidliga tillfällen.

Emellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf våra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.

Hon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en gudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E. att göra detsamma.

Där lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta flickan.

Dygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer -- äfven om de äro kulörta -- har för visso det. I stället för att schappa begynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason -- ytterst lifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och emellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes tillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och närmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken kan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under väl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var dem välbekant -- namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår anhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon förargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän i vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.

Vi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga flickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de skulle skynda sig. Utfattiga som vi voro -- halfnakna för att säga sanningen -- hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda flanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa ylleskjortan ännu i behåll...

Tre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt fullvuxet fruntimmer -- hennes mor? Hon var iklädd den röda flanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles omåttligt med ockra och palmsmör -- så nog fruktar jag vi lämnade ett krossadt hjärta därborta i byn Matumba.

Fruntimren gåfvo oss en kokt höna -- oplockad, stekt manihok, litet kassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag. Jag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss, medan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom uppäts med ben och vingar.

En urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt den äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt framtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer dem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade sig "Maisli", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi enständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen uppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss proviant.

Under de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna oss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande i armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg en hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla slätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott ur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde sin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo -- otack är världens lön!

Följande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar -- emellan 5-6 f.m. -- från en dominerande punkt se någonting starkt glimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en minuts reflexion utbrusto vi på engång:

"Kyllä se nyt on kaupunki."

Vi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten sig sträckande skogsregionen och sumplanden.

Vi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af att ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från kryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid nästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen liknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på alla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats sågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande dinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid noggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi blott förmådde. -- Det var människokött, åtminstone hade -- tvänne svarta "liljekullar" tillhört en kvinna.

Vi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera voro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.

Dagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade oss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i vattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne och fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade i väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig, allmän sensation intågade i Lumbu -- en negerförstad till Mozambik på fastlandet.

På vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu, en hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till generalguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden och fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.

* * * * *

Herr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis -- gevaldiger -- som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och staden Mozambik.

Gevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera af oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss landstiga med "vår gemensamma vän", var emellertid nog nobel att befria oss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket "som man går klädd så blir man hädd", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett glas utmärkt vin hemma hos sig.

Jag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.

"Si" -- utropade räddaren af vår ambition. "Jag känner Maschado mycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är kryddkrämare".

Följande ögonblick voro vi på väg, beledsagade af den portugisiska herrn.

XI Kapitlet.

Mozambik och Zansibar (Tjanguebar).

Några ord om dessa gamla städers natur och väsen. Fest för de ankommande "hvite soldaterne." Portugisisk -- engelsk -- tysk -- zansibarisk storpolitik. I sista laget och grefvens tid. -- Den högsinte missionären, jesuitpatern A. Le Roi's mellankomst.

Mars 1891.

I samma eleganta kostym vi förut omnämt och alt ännu något sotiga klifva vi tätt efter S:r Rebello in i Mozambik. Det är just torgtiden och talrika skaror röra sig på gatorna och den breda, lummiga delvis makadamiserade väg eller allé, som ifrån Lumbusidan igenom en stor negerförstad leder till de egentliga europeiskt-indiska stadsdelarne. Till höger resa sig branter, glest bevuxna med kokospalmer. Vänsterom, nere i den tätt skogbevuxna, djupa ganska vidtutbredda dalsänkningen, ser man mellan trädstammarne, i skydd af de yppiga kronorna och delvis dolda för blicken, de långsträkta bruna, af riskvistar, halm och murbruk uppförda, välbekanta afrikanska husen, med smala gränder som skilja dem åt. Dessa negerpalats hafva vanligen intet fönster, utan kommer ljus och luft in genom den smala dörren. Hvarje hushåll har ett större ytterrum, med en mindre kammare bakom. Flere hushåll bygga ofta gemensamt upp ett hus. Mellanväggarna äro nog genomskinliga och äfven ytterväggen ej altför solid.

En ensam uppmärksam vandrare kan därför under en promenad lätt få reda på alt som försiggår inom hus -- både se och höra. Märkligt nog lär negrernas likgiltighet för hemlighetsmakeri i hvardagslifvet, ja den frivola öppenheten i deras sinnelag, icke gifva något större rum för skvallret. Allting förefaller hvar och en -- så naturligt.

Vi gå förbi det storslaget tilltagna, men ofullbordade hospitalet och komma in i portugisstaden. Det är en gammal välbebygd stad med gårdar från Henrik Navigadors dagar och gårdar från nyaste tid.

Konsulerna hafva väldiga palats, och guvernörsresidenset, vid hufvudbryggan och med utsikt åt hamnen, är en solid och vacker byggnad i de här vanliga ljusröda eller blå färgerna. Utanför är en esplanad med musikestrad. Kyrkan framställer för inbillningen S:t Gudule katedralen i Brüssel, likvisst i karrikerad form. På östra sidan ligger en stor park och bakom parken fästet, en gammaldags borg.

Ehuru den fashionobla stadsdelen ligger här och äfven några portugisiska förnämiteter finnas, så hvarken ser eller hör man något som går under benämningen ekipager.

Generalguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt underhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s privatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig dandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en boricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta. Opåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar residerande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta fortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del beskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga, endast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest giftämnet är förkapsladt. Andra -- t.ex. en af våra vägvisare, den famösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller bromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af -- "tse, tse-tse, tse."

Gatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga. Hvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare vi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s. tjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för republikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom de 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart vice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var en indiska; ombyte förnöjer. Detta beror dock ej så mycket af brist på moral, utan mer af nödvändigheten att hafva någon som sköter om hemmet -- huru anspråkslöst det än är... Makua-kua karlar torde vara farligare att använda i tjänst än den falskaste Zulukaffer och mycket dyra, medan däremot de från inre landet hit flyktade, svarta kvinnorna äro trogna och tillgifna sin nye beskyddare, hvilken väl ej behandlar dem med synnerlig aktning, men likväl hvarken piskar, flår eller äter upp dem.

Dessa svarta damer äro till större delen tatuerade och tugga den tänderna totalt förstörande betheln; en vana hämtad af indierna och minst sagdt en af de afskyvärdaste det täcka könet kunnat hitta på.

Salutorget i staden, inom ett prydligt skrank och delvis öfvertäkt, erbjuder åskådaren en rörlig tafla på förmiddagen och äfven senare. "Landsorts" Kuanegrer frekventera ofta staden, ehuru de torde måsta skaffa sig något slags pass eller tillåtelse. Frukttillförseln är därför stor och mångfaldig. Äfven ebenholz, mahogny, palmolja, durrah, ris och elfenben omsättes i ganska ansenliga kvantiteter. Ett som förvånade mig var den rikliga tillgången på hönsfågel, såväl inhemska som utländska. Apor, papegojor och sångfåglar i bur fördes äfven till torgs.

Bland märkvärdigheter var jag i tillfälle här se en albinos, med nästan röda ögonpupiller, mager och klen, med krusigt hår, -- jämte ett dvärgpar, ganska välskapade och icke alls obehagliga, som Sydamerikas hemska jordätare, geofagerna, med deras utspända magar. Indiska köpmän, som på slafhandel samlat -- in partibus infidelium -- oerhörda rikedomar, sitta med benen i kors på korta divaner och förakta ej att själf servera åt kunderna "varor raras." Indiern är otroligt hushållsaktig. En indisk "baron", agent för sultanens af Zansibar ångbåtar, såg jag egenhändigt hjälpa till vid målning af märken på fraktlårar, fast mannen är mångmiljonär, och Adamji-Mijah khan, son till en pappa med hiskligt mycket "koftis", hvilken bistod mig att slippa öfver till Zansibar, försmådde ej taga däcksplats med oss, och ändå såg jag honom innehafva en skinnsäck, full med påsar af guldmynt och indiska rupees.

Snål var Adamji likväl ej, ty hela vägen och ännu i Zansibar uppträdde han mycket generöst. Konsten låg i de små behofven. Det var annars en bildad fin man, något kortvuxen och korpulent, men med ett vackert anlete och traditionella indiska prinsmustascher, som nog hafva förorsakat och ännu torde komma att vålla mången zigenerska af högre rang hjärtekval. Adamji khans familj hade aldrig besudlat sig med slaftraden, utan handlade via Bombay på Natal, Mozambik och Durban med engelska manufakturer. Adamji personligen intresserar sig dessutom för handel med indiska och afrikanska vilda djur.

Det var han, som välvilligt lofvade vid anfordran bestyra om tropiska djurslag för vår Högholme.

Flere indiska köpmän i Mozambik och Zansibar, åt hvilka jag berättade om vårt undangömda land, sade sig vara villiga att med våra köpmän ingå direkta affärsförbindelser för import af indiska och afrikanska produkter. Tjära och färdigsågade bräder, äfven järn och papper, tagas af dem gärna i utbyte. --

Midtemot sundet, på fasta landet, ligger Lumba, en transito ort för inre landet och i den djupa skogen, någonstädes norrut, det hemlighetsfulla Otrobando, en ort, som portugiserne på senare tider starkt befästat till ett slags Metz, vare sig mot engelsmän eller infödingar, och dit de fört kanoner, proviant samt låtit besätta med både hvita trupper från Lisboa och en del af Goas garnison. Goa ligger i hafvet i närheten af Bombay uti Indien, och tillhör ännu Portugal.

De dagar vi tillbringade i Mozambik voro "balsam på såren." Maschado var älskvärdheten själf, isynnerhet sedan jag till honom öfverlämnat brefvet från den namnlöse landsmannen.

Icke nog med att han intet tog betaldt. Han betalade ännu frakten för våra kistor, hvilka med en arabisk dhow fortsatt resan hit från Matla. Dessutom bjöd han mig på utflykter i grannskapet. Det intressantaste var besöket i det indiska kvarteret, som befann sig på en udde. Hvilka otroliga seder, hvilka egendomliga bruk hos dessa asiater!

Nog lefva vi i många hänseenden annorlunda än indier och negrer! -- --

En stor fest voro vi i tillfälle att öfvervara i Mozambik. Några stora portugisiska transportskepp med två hvita regementen och ett batteri anlände nämligen dagen innan vår afresa och general-guvernören lät föranstalta festiviteter af alla slag. Musikkårer utförde operapotpourrier; kulörta lyktor hängde i trädens kronor; raketter och bengaliska eldar; parad af fästets svarta garnison; bal hos Hans Excellens -- jag var en stund uppe i lånad röd frack -- och slutligen stor karneval i negerstadsdelen med dans på en öppen gräslinda.

På redden illuminerade alla fartyg.

Ingen kan förneka portugiserne patriotiska strömningar och tapperhet -- åtminstone här i Mozambik under festdagarna.

Lustigast var emellertid att åse negressernas dans ute i parken, vid en militärorkesters ackompagnement.

Om kapellet spelade glada eller vemodiga melodier -- lika godt -- de svarta damerna funno sig genast. Än togo de långsamma menuettsteg, än surrade de omkring som snurror. S.E. med sin nordiska tröghet satt på en bänk och skrattade så att tårarna tillrade.

I början trädde kvinnorna dansen med en filt, en kjol etc. uppå sig. Till slut voro de på håret lika Eva i paradiset innan syndafallet -- den svarta Eva menar jag. Ett rep spändt i en vid ring tillät ingen karl närma sig, -- --

H:s M:t Sultanen af Zansibar är en stor, ståtlig man, med rödblommigt ansikte -- åtminstone den dag jag såg honom på en balkong strax efter en festmiddag -- och ett kortklipt svart, tätt skägg från det ena örat till det andra. -- Den nuvarande sultanen, hvilken för några år tillbaka efterträdde sin äldre broder, torde vara en jovialisk och godmodig natur, som mer och mer vändt sitt intresse från arabisk politik, synnerligen sedan engelsmän och tyskar tagit af honom hela hans område så när som på öarna Zansibar och Pemba.

Sultan Achmed ben Siyjid har lämnat den otacksamma politiska rollen af arabernas padisshach och i stället bygt sig ett antal större och mindre ångare, och är nu sina forna höfdingars hufvudkassör, generalagent och bankir samt världens största grosshandlande.

Till vår lycka anlände just H:s M:ts i Zansibar kustångare Barava till Mozambik och tog -- med Adamji khan's bistånd -- oss ombord.

Värkligen en afrikafärd till sjös och till lands såsom få. Jag är ej tillräckligt falsk för att ej medgifva, att det började blifva tillräckligt af detta traskande med påsen på ryggen och stafven i hand, -- ja -- af sjöresor med; af alt detta tiggande. Tigga kallas hemma att "vigga" och detta tröstade mig något.

Med ett visst välbehag sträkte jag emellertid ut mig på den af Adamji "lånade" madrassen, högt på ofvandäck. Simo Eskola lade sig nere på storluckan, där han tykte det blåste mindre.

Fundersam låg jag på rygg och blickade upp mot tindrande stjärnor och lysande månhalfva, då tvänne i hvita burnuser klädda zansibarmän artigt förfrågade sig om de fingo taga sina sofplatser vid min sida. Det var riktigt hyfsade karlar.

-- "Med nöje" -- svarade jag på samma språk som de tilltalat mig eller engelskan.

På det viset fick jag i hast två präktiga karlar till sällskap och två hyggliga negrer till vänner.

De hette Mohammed -- en lång, ståtlig, allvarsam man -- och Abdallah -- en liten, liflig, munter figur. Bägge voro af H.M. Stanleys män.

Den ena hade som alldeles ung varit med genom "De Svartes världsdel" och sedan tjänat i Kongo under Stanleys generalguvernörskap. Den andra hade varit med på Emin-pascha expeditionen.

Se där tvänne afrikaresande, som förvandlade mig till en nolla eller kanske, med fästadt afseende vid alla strapatser och utstånden lifsfara, till + 1.

Flere floder flyta ned i oceanen emellan Mozambik och Zansibar. Deras utlopp hafva bildat vikar och en större eller mindre skärgård uti dem. En dubbelflikad vik, där vi med ångan uppe aflastade några kolly i en båt, bar den kuriösa benämningen Memma, medan en flod mera norrut hette Luuri -- ett namn som hos mig uppväkte ett vemodigt minne ifrån hemmet.

Vid Ibo lågo vi flere timmar för ankar. En stor fjärd med flere holmar och uddar karaktäriserar här trakten något i vår naturs styl.

För att Afrikas ostkust icke har inskärningar såsom Norge eller Europa i allmänhet, bör man dock icke tro, att den är en enformigt löpande sträcka som t.ex. Svarta hafvets.

Oroande underrättelser kommo från Tunga -- också ett namn -- där en upprorisk negerkung trängt in och, så påstod man, mördat hela garnisonen och alla hvita.

Vår kapten, en gammal arab, iklädd liksom styrmannen och maskinisten de indiska muhamedanernas nationaldräkt, beslöt iakttaga försiktighet vid infarten i Tunga viken emellan Majapi ön och Cap Delgado.

Efter en lång väntan kommo fyra stora båtar, af hvilka en hade den portugisiska flaggan svajande öfver akterstäfven.

Adamji khan, som var bekant med befälet från en föregående resa, sade åt mig efteråt, att det oroande ryktet delvis var sant. En del af garnisonen hade fraterniserat med kringboende stammar, några tredskande individer hade blifvit skjutna, några innebyggare i byn mördade och en portugisisk tjänsteman dödad. Det var hans enka och tre barn som nu med pick och pack skulle öfver Zansibar återvända till Lissabon.

Damen var sorgsen och blek och hade med sig en svart duenna för barnen. Portugisiskorna se behagliga ut och hafva ett allvarsamt städadt skick.