Part 11

Landsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade oss till hvila sent om kvällen:

-- "Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst för er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från Mozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en vägviserska"...

-- "Vägviserska?" afbröt jag förvånad.

-- "Ja -- en kvinna", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad färgade hans insjunkna, bleka kinder.

-- "Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag vistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke har länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert som möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från Mozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk till portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta nog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att öfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har emellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig igenom skogarne."

Underliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga gräsliga, vidunderliga...

Skulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit hemsk nog, men Nahakwa var svart och -- vanan blir halfva naturen -- jag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit om slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd med månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle hafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar -- och i godt sällskap till på köpet...

Medan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans tre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju hårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt; medan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden af afrikansk ras, "Muhlah", som i morgon bittida skulle åtfölja sin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till förstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln sakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade; medan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute på den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur och äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden belägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall eller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen i förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på marken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med svag, dämpad stämma lärde mig -- resignation; medan jag mer och mer försjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på hvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af palmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en högväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut öfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade blå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med blå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna, ett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af koppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var Nahakwa!

Hennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå hon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens fötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt -- antagligen mkua-sahili. -- Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta ögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd, då han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för honom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon ömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat honom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid affärströftåg i det inre.

-- "Emellertid", bifogade han, "måste hon bort. Mina dagar äro räknade och Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock säkrare."

Stackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet efter ett egoistiskt lif.

Jag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid förslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig "som på en hvit" men tilllade försiktigtvis: "och som på en gentleman."

Vi drucko vårt te och lade oss att sofva.

Solen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss i väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga stranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi begynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal till S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig respekt.

S.E. -- gubben fattig -- strök helt belåtet sina stora mustascher hvar gång jag nämde honom "gentleman och hvit", men hans stora, ärliga blå ögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej liten oro.

Emellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.

Jag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen under de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi gräto bägge -- ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag sedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han var så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att läsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver hans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver -- annat kan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för honom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja nog för resten.

-- "Lefve Finland till domedag" -- voro denne vår fjärran vistande landsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en kulle tillvinkade honom mitt "adjö" med den af honom mig förärade stora, starka palmfiberhatten.

Den som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär väl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr nog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal dygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och uppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända bort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier tillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i dessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra slafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter höra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar lågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar hittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor. Jo det går skönt till här i världen!

Alla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. -- Portugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så långt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom Mozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den internationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken sjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på ett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter, kurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända upp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den likt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig tidpunkt, vid lämpligt ställe.

I denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora "tvärgator", som gå tvärt genom kontinenten.

Utmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin frammarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten den säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom slaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter, antiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, -- de senaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.

Huru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt dess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?

Godt! Först sprang "Muhlah", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande åt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på hufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i spåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning bildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare för hennes medförda saker och vårt proviantförråd.

Vägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad. Böljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle; ett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång rad af något slags tropiska popplar -- pinier -- hvilka bildade alléer dem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar af antiloper. -- En art af respektabel storlek har utomordentligt långa korkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars liknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En gång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och visade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra i skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar -- gamar eller örnar -- kretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.

Västerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver den andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden. Då solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla regnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande hvita eller röda fläckar -- vatten, nakna porfyreller granithällar?

Österut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte sig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens "skymundan", mest vandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.

Inga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch slogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller Mtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en yngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.

Uttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga marschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E. och jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade öfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan om oss hade nästan slocknat.

-- "Hvad nu?" -- frågade jag yrvaken af S.E. på finska.

-- "Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss."

Jag reste mig och ropade ett par gånger "Nahakwa", men fick intet svar.

Nahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och proviantlådan -- alles war weg.

Ah du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på hvarandra, med våra filtar i handen.

Tystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en sarkastisk ton yttrade:

-- "Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet samförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med henne hos 'Juhani herra'."

Gåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss fortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i Djunga eller lät enlevera sig af ynglingen -- därom kan jag icke gifva någon upplysning.

Äfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen, lyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft undanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned till oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt. Några kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan solens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och tallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man kunnat läsa, skrifva och -- räkna tänkte jag -- jo -- räkna galet.

Falska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.

Nahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss i sticket.

Och vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där mycket är guldet värdt! -- Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och väskan med patroner, några skorpor och "taskumatti" i en tät buske, där vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi skuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi fastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta filtarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt kompassnålens anvisning.

Det blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade från ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen. Iklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade vi fram i adams-dräkt, två hvite negrer...

Det kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett promenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten och dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort så, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar kininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig däld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och hjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i hufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss dansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor lyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt skummande böljor "Den flygande Holländaren" seglade rakt på oss, under det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt... Någonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och... En öfverraskande syn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade medvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan tvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och stjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden. Slag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af hvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än stigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och med otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första älskarinnan kastar sig i hans armar.

Gamla gossar, vana gossar!

Vildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i vanmakt, och släpat oss till sin by.

Landsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro misstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf S.E. mina farhågor.

Jublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till anden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i Nagulue.

"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p--t saavat meidät kiinni ja kentiesi pistävät meidät kattilaan" -- menade S.E., och jag instämde fullkomligt.

Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss, nekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.

Till all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare grändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke bekymrat sig om att placera längre undan för oss.

Jag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen och kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska kognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft lyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande våra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.

Vi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af taggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur emellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången hackas till kalops.

"S--a p--e" -- utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.

"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se."

Ingen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades vi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände eld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt rum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några surmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft dussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af en ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort öfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade bössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt. Byarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga växter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn -- vi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för oss följderna.

Med feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är man så lagom "hittuger" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto på våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört stämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om bössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets ängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett mullrande rytande.

"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa till utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo oss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto det. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden förnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.

Kastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som mot lejonet i samma fart.

Knapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i dagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig ett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet. Djuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran stojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och var med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.

Jag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla odresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor del af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst plågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade, hvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället, stödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti en urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva druckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring. Dagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven där vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade in. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars stärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En liten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva oss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen. Oförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt den. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade också gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver. Som vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick min bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett minne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.

Den sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad rådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande höjder.

I nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med tvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe beryktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa ligger inbäddad.

Slafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män... Frie finske män -- hvad pratar jag för galimathias?

Landsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen Nahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet, den längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett och benknotar -- "cela suffit" skulle man tycka, men nej, ännu vänta oss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda generalguvernörsresidenset Mozambiks portar.

Vi hafva traskat öfver en vecka "immer vorwärts" och kanske när alt går ikring med bättre tur än mången annan -- på andra ställen af Afrika, ty denna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas sällan af hvite resande.

Den dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det innersta inre af kontinenten.

En skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås, talrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt stark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.

Huru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans namn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda på om de brukade äta upp hvarandra! Bah -- mitt öde var endast att samla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon lyckligare lottad, kompetentare landsman. -- Emigration till denna näjd kan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är sundare än det giftiga Guinea och Mozambik.

Hurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af insekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än getingar. Ett slags "Crocodilus minor" och otäcka iglar och argsinta platta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och apor, och apor, och apor. -- Huru gärna hade jag ej tagit allesammans -- ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel elefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens begapande -- en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare sysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och narra sig själf eller någon stackars flicka. Ack -- jag hade blott en blomma -- protea argentea -- med mig som ett litet minne; dock äfven "Silfverbladet" gick sedermera förloradt på vägen. Jo -- min hälsa strök jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne, ehuru något fatalt.

Emellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton hade vi lyckats "öfverkomma" en fet gås och på morgonen hade jag -- med vinchester kula -- skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven utan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya. Endast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka och vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade redan vägen framåt i ett par trasiga skor och -- kolt -- en röd flanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en vicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af sin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke värsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller på pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker bomullsnäsduk.

S.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller -- Bombay, medan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.