Part 10

"Altså allright Simo?" frågade jag.

"Kyllä, vaan en tahtoisi oikeen rupea siihen" -- mumlade S. Eskola till svar. "Jää pois sitten" -- utbrast jag, "menen yksin" -- och i förargelsen tillade jag yttermera åtskilliga "f--n anamma" och "s--a, p--e", hvilka kraftuttryck emellertid gjorde sin värkan, ity att S.E. plötsligt invände: "Tulen sentäänkin mukaan"; klappadt och klart altså!

Tidigt i morgonskymningen förde en båt oss i land.

Jämförelsevis låga, delvis sumpiga skogslandskap af samma natur som där nere i Illenga. För den blifvande fri- och stapelstaden Beira hade skogen undanröjts, några byggnader, skjul och tält och, längre bort, ett fäste blifvit uppförda.

Guvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på morgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören ifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta mustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller olika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till hans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet afvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans med fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna, bristfälliga fästet, och så litet passande för en -- guvernör! Den mystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet. Antagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.

En ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.

Hela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det väl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till Zambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen klok här i världen...

Jag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock döden värre än han vid Waterloo -- eller är det en brinnande önskan att uträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta ett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland -- Eläköön Suomi, till domedag!

Vi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig mark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan engång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga fördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot -- den halfva expeditionen af "nationell fåfänga" och den andra hälften utan att hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så -- nå -- så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.

Erfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos två sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från Kilimane näjden.

"En avant". -- Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade en ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom höjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande frustade.

Min kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart voro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.

Luuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde jag honom sjunga -- i falsett förstås: "Och en månskenskväll, och en månskenskväll" o.s.v., samt "Flickorna gå i dansen med röda gullband", och "Klara stjärna du som strålar" -- slutligen "Jäkeln hvad hon va' nätter den blå, den blå". -- Endast en eller par strofver naturligtvis! Simo Eskola gnolade å sin sida gärna: "Minä seisoin korkealla vuorella" m.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen eller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi -- i trio -- klämde till med "Suomis sång" till och med. Luuci -- han hade godt gehör -- uttalade orden ungefär så här.

"Hirrhurrhärrli Sungiskäller Ssmhumischång."

Icke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss ett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då mitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.

(glad) Hullu -- buppu Hu--u--boo Buppu -- hullu Boo--u--hu--u--u, Si signór!

och

(sorgsen) Malumi -- wauvgwe Kalatschi Makwali - mfazwe buldaki No signór!

Karaktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. -- Föröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom äfventyren.

Emellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och nattlogis, så att nog kunde kören "M.M." trygt resa midtigenom hela Afrika -- på längden, med blott "Kösses" taktpinne som vapen.

En afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg, hade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg ergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom till någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men skuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig örfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och vi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på ett sockerfält.

Vår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar och bambuskogar, -- ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne svärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna tänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig glädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då bössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan skämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det ofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde den storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn och faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.

Att vi slitit ondt, men också haft några "negerglada" stunder i ett par vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det värsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo på att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade här ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma "kuppa" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af stod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och öron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och morrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom i nacken samt skuttade bort i väldiga språng.

Den öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett träd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne tämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för rensning af deras täta, ulliga lugg.

Märkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och hörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon till och med.

Luuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden för att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under tiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna stockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken, tyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S--a P--e satte sig den något originelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I det samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i den dunkla dagern på en mindre -- krokodil, som förskräkt lommade i sitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga "hvilopunkterna" värkligen voro kullfallna trästammar.

Sånt ska ock hända här i världen.

Rädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full rätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.

Luuci återvände med några bananer och torkad fisk.

Då han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade något om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler naffsa behändigt bort äfven tjocka ben.

Det var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.

För fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på Appelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane -- fyra skulle varit schangtilare -- "Aber schaber! Aber schaber!"

Omöjligt att orientera sig!

Ibland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att råka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.

Det enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle fara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om en flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå och Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och Luuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga trygga och säkra "tervakukot".

Fåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg en och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa närmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med deras betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut. En natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och ett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från hafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar sedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen såg jag första gången tvänne enorma "pantrar (?)", hvilka masade sig i solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska djuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig -- och äfven jag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade varnande: "Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i kölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt."

Simo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: "Nuot totta ei ovatkaan kissan penikoita", och jag grubblade öfver min dumhet -- att icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag åtminstone fått gälla som sportsman. Ja -- skulle jag hafva trumpetat ut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan större kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då, detta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben, tredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit en "karonka" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott att tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och lidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att segla i väg och skjuta ned de två "pantrar" jag lämnade att masa sig på sandbädden vid Zambesi!

Vi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande genomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.

Paddlarne -- ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt -- vredo ut och in på sina ögon och mumlade: "Maluku, Maluku", i det de förde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig sälle.

En ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla soltält utspända midt på strömmen.

Den portugisiska fregatten har följt med. -- Det ser ut som om gamla Limpopo vore under polisuppsikt.

Kilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande -- till det yttre -- på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas och andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från en svunnen tid -- kanske från Vasco di Gamas -- så liknar den bilden af en större riddarborg från feodaltiden.

De anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af landsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller ro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller blifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den snöda jorden och händelsevis -- Gud vare tack och lof därför -- varit finne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att "tvåla in". Pro secundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor sträkt mig sin hand i mången nödens stund. -- Tertio om icke kapten H:tons "Oldman" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej hade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om icke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till Afrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke sprang, -- förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.

"Om icke" och "för att icke" väger tungt på jorden, synnerligen i kritiska ögonblick.

Jo -- människor, saker och ting hänga tillhopa alldeles som länkarne i en kedja, fast de ej alltid passa lika väl till hvarandra som kuggarne i två smorda hjul. -- Propellerns enformiga slag förnams ånyo. Mot arbete ombord sluppo de tvänne finnarne -- af första och fjärde -- rättare femte -- ståndet -- med till Djunga eller Matla Antonio -- efter behag.

Bra dunkelt var vårt öde än! De två geografiska graderna från Djunga till Mozambik tykte man ju icke vara "hela världen" -- nej hela världen var det ej, men bra mycket ändå för två fattige ensamme män -- och värst för den ena...

Hem var det långt ännu -- och hvad sedan om det nu icke varit så långt? Jo, däri låg knuten -- en vemodsfull inre stämma hviskade: det kan vara detsamma. Icke vet du hvad som väntar dig hemma häller, gamle gosse!

Men Gud är stor, god och mäktig, hans natur och mål härligare och mera storslagna än hvilken generals eller jurisdoktors som hälst, för att icke tala om någon vanlig magisters eller "simpel kaptens". Själfva professorn i själsanalys med tillhjälp af världens skickligaste ingeniör kommer ingen hvart utan det Högsta Förnuftet till: -- apulainen. Allah in Shallah!

Märkligt nog följde den portugisiska fregatten oss i spåren. Limpopo hade ögonskenligen en dålig "kritsch" hos Mozambiks generalguvernör.

Hafskusten visade en stoltare struktur. De flacka trakterna taga slut och blånande höjder kunna skönjas längre in, bakom strandens skogbevuxna branter. Emellanåt en värkligt pittoresk skärgård. Landet buktar sig. Snart ser man det ej mera, ända till dess vi anlöpa Djunga.

Gamla "Becki Båtsman" ombord är en stor humorist. Han vill hålla i slangen och ber mig hålla i grisen, som stånkar i hettan och skall få ett saltvattensbad. -- "Bästa vän -- hvad ni är opraktisk" -- säger han slutligen. -- "Jag kan ju skölja öfver er med det samma -- det kostar annars blodiga fem shillings och som ni är anstäld som kvasimatros får ni dessutom ej alls bada i mässen".

Det var logiskt.

Jag höll grisen stadigt fast i öronen och fick mig ett skönt bad gratis.

På lediga stunder gör jag anteckningar öfver olika negertyper -- och äfven hvita, som under ett evigt fortgående sorl röra sig öfver eller under däck.

De mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de ständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna. Höfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det anstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå eller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga endast: -- "Aha -- jag tror jag imponerar!" -- Jo -- det ena är lika löjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet beundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor, är visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i fantasins världar och bland folk med "klang i sina valdthorn".

Svarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer i slafvar och andra slag "kupetser" i Zansibar, Daar es Salaam, Bagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från Kairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu hafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller kopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med konstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut några -- för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått tatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring går om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste sätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.

Hvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes i Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina aningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför reflexionerna -- bona fide -- göra sig själfva. Huru de kunna glamma och ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att de ej hemma häller haft det -- så alt för roligt.

Slafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för att vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att fröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött, så lägger han sig gärna genast till hvila -- om i skuggan af den från feber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar honom föga. Våra europeiska emigranter -- utom i vanliga fall finnarne -- se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta -- rättare en tung börda från ryggen...

I lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor. En gammal filur -- en värklig "pelimanni" -- både en fiol med tre strängar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar rundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m. i den stylen -- alt under lifliga rop, sammanslående af händer och stampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla väderstreck.

Jag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes hafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde med mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En af dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel formade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara sig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd. Sjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E. och jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i gröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru jag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare vidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med ordet humbug -- på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han slog sig stolt för bröstet och sade, "Mig vara själf en tjänsteman". -- Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i förfärdigande af flätmattor.

En fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten vid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med mekaniska anlag.

Efter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar utanför Djunga -- Angoscha -- Maladschi. Det vanliga sceneriet med skogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde sig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af bärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak än de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland. Den som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den höga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga björkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.

X Kapitlet.

Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.

Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista stormstegen.

Vi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss hemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår Afrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen i den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske kommit i tillfälle varda stekta eller kokta. -- Nå, nå tids nog och rum tillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.

Gungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden, och de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt på årorna.

Nigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor våg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och hala båten ett stycke högre upp.

Jag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i sikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen har ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande dunkelblå.

Negerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och där, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge ser jag en stor arabisk "tembe" omgifven af en hvass pallissad. -- I förstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda frukt.

Från fartyget tillhandlad "biskets" utgör i förening med frukten vår frukost.

En hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.

Den hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig, ungefär som man gör, då man vill "titta ut" folk från en salong eller en krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så lätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger upp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans stumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga figurer. -- Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om skuldrorna och häftigt ruskar om mig:

-- "Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f--n har du kommit hit?"

Skulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på att få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än -- "ja, säj det!"

Hvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt. Vare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i världen många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen skall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke skall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en annan, alldeles glömsk af att han -- eller med förlof hon -- inför vår Herre säkerligen själf visar sig mer eller mindre "prickad." Glömmen icke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder själfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon finska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet, kunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. -- -- --

Vännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat sina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina sista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat än heder.

Efter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i anspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom hvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår marsch till Mozambik.

-- "Jag står på grafvens bredd", yttrade han "och den glädje slumpen beredt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig."

Ödets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt ofta nog ingripa uti människolifvets gång.

Utan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och själen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.

Landsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles ensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar, koppor och feber.

-- "Jag beundrar riktigt denne simple sjöman", utlät han sig om Simo Eskola.

Stackar S.E.! -- Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få skåda annat -- en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister, som tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt småleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling i lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta Högholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola somliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på hufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.