Part 1

AFRIKANSKA RESEMINNEN

Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Världsdel

af

G. E. v. ALFTHAN

Helsingfors, J. C. Frenckell & Sons boktryckeri, 1892.

INNEHÅLL:

Företal. Inledning. I. Den famosa resan begynner. II. Snowdrop på Ocean. III. Afrikas allmänna geografi. IV. Kap-kolonin. V. Utmed afrikansk postväg. VI. Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden. VII. Kolonin Natal. VIII. På tropisk stråt med Fredrik Jambone. IX. På tropisk stråt med Simo Eskola. X. Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig. XI. Mozambik och Zansibar. XII. På tropiskt haf. Slutord: Ändan kröner värket @@ Talatta, Talatta.

Finska folkets tusenåriga förmåga "att frysa och svälta men segra tillika", tillegnas detta ringa arbete, som därjämte söker bevisa, att äfven en stark hetta ej kufvar Finnar.

Företal.

Ett arbete kan vara sämre eller bättre, men har en människa engång besvärat sig med att skrifva detsamma, är det ju förvisso författaren till förargelse om det icke blir trykt.

Blir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De förtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke några förargelser -- det är en ren njutning att råka ut för censurens sax -- när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få njuta af dess utklipp.

Förargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda, sedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och gnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för eldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i tacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande "kunderna" har ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon genomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han -- eller hon -- förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt mig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de låtit alstret genomgå -- i den dubbla afsikten att medels strykningar förhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga kritiker eller en skuggrädd censur.

Tre ting äro goda -- hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän, skandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af solidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma färden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande -- om äfven med en ramponerad kropp och en kalfatrad själ -- hem igen.

I våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast tid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän, filosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer. En vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga läsarens strängt anlitade tid i anspråk.

Kritikern "ex professo" kommer väl i alla fall att få "myror i hufvudet" af en innerlig önskan att sänka "biets gadd" i dessa anspråkslösa reseminnen.

Vare sig han -- eller hon -- gör det för att läka min reumatism eller för att få de efter afrikanska "väntalitebuskarne" jämt och nätt helade såren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra en bok så "lyhykäinen" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig tanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet pryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion oförskämdhet mannen till.

Helsingfors den 7 Mars 1892.

G.E. v. A.

Inledning.

"Huru man blir resenär."

-- -- -- -- -- Ständigt man mig velat klandra Då jag ej fått likna andra. -- -- -- -- --

Medan de flesta af mina jämnåriga -- ungdomar äro de icke -- åtnjutit en relativt eller måhända -- äfven absolut fridfull tillvaro, har jag sällan fått förblifva i ro på stranden, utan städse, fattad af bränningen, åter och åter utkastats i vågsvallet...

Redan som blodung åtföljde jag min vördade fader på långa och mödosamma färder i Lappmarken. Den vilda jakten en hel höst tvärt igenom ryska Karelen utgör ej häller något minne af frid och ro.

1877-1878 deltog jag i fälttåget mot turkarne. 1879 besökte jag Paris och London.

Åren 1880-1881 gjorde jag en resa genom en stor del af Nordamerikas Förenta Stater.

1885-1886 vistades jag i Sydamerika -- se "En utflykt till Antipoder" G. W. Edlunds förlag 1887. 1888 företog jag en tripp till Berlin, Schweiz, Wien och Tyrolen, -- denna gång för att söka bot för min sjuka hustru.

Då man betänker att författaren däremellan iföljd af inträffade omständigheter åtskilliga gånger rest vårt eget land igenom kors och tvärs; vidare i "affärer" besökt våra nya vänner ryssarne och våra gamla vänner svenskarne, så nog blir äfven en zigenarsjäl trött med mindre --!

Det egendomliga ligger i att "den sköna själen" ursprungligen fasade för strapatser och att slita ondt, tvärtom var "den" ganska bekvämt anlagd, med hufvudintresset grupperadt kring nya uniformer, sköna damers baltoaletter och promenaddräkter. Reslusten inskränkte sig till en spatsergång på Esplanaden och något slädparti.

Naturbeundran visade sig i frasen -- vanligen riktad till en fager, gråögd tärna: -- "Hvilken härlig utsikt, min fröken!"

Jakt, fiske och all annan idrott ingaf leda om man undantager konsten att rida med någon dam på modet ifrån brunnshuset till senatstorget, och från senatstorget till -- brunnshuset, eller att promenera ledande en stor hund vid band "kapellet rundt".

Några djupare studier i filosofi, matematik m.m. kommo ej ifråga. Man tog lifvet från den glada sidan och var mästare i att brygga bålar, så varma, som kalla... Man var rätt belåten med sig själf, tänkte just icke på medmänniskor och ansträngde sig öfver hufvud endast då man måste ut på -- exercis.

Skulle jag fortsatt på samma sätt vore jag nu kanhända kammarjunkare och ansedd för en stadig herre, istället blef jag resenär och -- bondemåg.

Sådana lekbollar för omständigheterna äro vi människor.

Huru förändrad är icke nu efter "studier", pröfningar och strider min lifsåskådning. Mig förnöjer numera hvarken damers toaletter eller nya uniformer, icke ens om dessa senare äro prydda med glänsande tecken.

Nej -- det är ej mer blott bjällerklang som det gäller! Efter att hafva tagit afsked från militären -- militären utan tross och kanoner -- beslöt jag att egna mig åt jordbruk.

På det natursköna Kirjola upplefde jag sedan några lyckliga år under, som jag tror, sträfsamt arbete.

Så skänker lifvet en och annan stiltje... då och då solljus på blomsterprydda ängar... månsken i susande skogar och älfvodans... ljufva anderöster hviska om frid och försoning, om någonting bättre, fullkomligare, engång, för -- den finska människan...

Men oblida makter begynna åter sitt spel. Ogynsamma konjunkturer tillstöta. Resultatet utmynnar i -- "En utflykt till Antipoder". -- Farväl hustru, barn, släktingar och vänner...

-- -- -- Återkommen trampar jag ånyo fädernetorfvan, synnerligen kär för biltoge män.

Efter några omgångar tror man sig lycklig och säll. Solen ler och reumatismen ger vika. Affären går och det vackra hemmet öppnar sin famn åt mina små barn -- då modern sjuknar in för att aldrig mera repa sig. -- Idyllen tager plötsligt slut -- och penningarna äfven...

Jag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner och drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa, förlorade! Fadershjärtat vaknar och -- förståndet också.

Nu börjar "vigilansen", men då man blott bjuder på sodavatten -- går den illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en "gammal vän" -- som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag friar -- och får ja!

Hon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om mindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek och icke alls om -- penningar. Det var någonting det.

Vi gifte oss -- "mannen af börd och kvinnan af folket".

Många af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka utkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.

Här kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som: "Alla människors broderskap". Humoristen Saphir anmärker att frasen lyder så och icke: "Alla människors systerskap", emedan man lättare vägrar sin "broder" något -- redan artigheten mot täcka könet erfordrar ett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. -- Huru många "bröder" har icke jag, och -- likväl! -- Jag sett dem en tid, en annan och jag ser dem ej mera.

Men som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt den vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt mot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende. Aldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd af att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare följa broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller sig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna de fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar till mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag instämmer: "Gud signe eder hederspaschor!" Ja väl, mitt förflutna lifs många motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina små älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för min andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i det tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt dåligt -- och man påstår att det finnes samveten -- ändå sämre...

Det -- samvetet -- tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt mycket godt. Odlen edert samvete!

Vi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min hustru att återvända, blef jag allena.

Jo det var hemtrefligt!

Sorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti, trakasserier af kreti och pleti -- ända hit, finansiella trångmål, den ofvan beskrifna samvetsoron... möjligen därtill bitterheten af en eller annan oförrätt, som man lidit -- ah, man brydde sig ej mera om den usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra nytta åt världen genom att dö!

Då, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en optimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den gamla vännens bref, som kom med sista posten: -- -- -- -- -- "du som af envishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar, efter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än dit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då engång konsekvent, gamla gosse. Res igen -- res och res -- men res till Södra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra finska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för vinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det! Kanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser roliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande hem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt -- som, var du lugn för det -- så mångas här hemma... Lef väl och välkommen åter!" -- -- -- En timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som hållit sig så käck och försakat så mycket...

Man låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett beslut.

"Hän till Afrika!"

Ett oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och med detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande botten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad man, vid jämförelse, hemma ser vara: "blankt åt f--s" önskar man gärna se exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där gå spruckna kittlar och aflagda kläder med "fjång", medan klent mod, snobberi m.m. bortdunsta.

Slutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en del af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva, och sålunda blir man äfven "författare". Anhåller om öfverseende och tecknar eder

G.E. v. A.

Artsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.

I Kapitlet.

Den famösa resan begynner.

Stockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.

Juli 1890.

Nu -- vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att för bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan blifvit "satt på papper". Skall man våga försöket så måste det ske på ett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke häller vara.

Skärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet, Villastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om. Ej häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen med hela makten af historiska minnen eller "Djurgåln" med sina friska vindar och bilder "ur nya tidens lif" skall locka mig till en längre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och Bellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.

I det lilla undangömda värdshuset "Bellmansro" med dess porslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru och jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den förgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi, min andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse socialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i ådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra med sitt demokratiska "sans ceremonie" en vacker morgon i början af juni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att höra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika voro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem båda, hvarken fisk eller fågel... oförstådd af världen, den jag, uppriktigt sagdt, ej häller fattar...

Författaren torde nu -- efter företal och inledning vara mera känd än mången person, om hvilken tidningarna förkunna: "Den kände filologen N.N. har i dag aflidit", eller "den kände pianisten M.M. anlände i går till vår ort". -- Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt Göta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att yttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva midsommartiden!

Bäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och snygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om kanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar. Granens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder flyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.

Därpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla. Fjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.

Seglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är tilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars skönhet.

Däremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till Trollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i fosterjordens sköte: "Du blott en yngling är -- en konung synes denne mig!"

De nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare bärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!

I detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför, visar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.

Hvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan. Trollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra din berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?

Denna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt öfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist, "sminka" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd bland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall och rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad. Sannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!

Men jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här våra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter, icke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och kommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen som en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.

Halfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan. Det bästa folket (sic)!

Warum? -- Darum!

Till Amerika, Australien, Nya Zeeland -- och jag till Afrika.

På frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga svar: "Nog ä' ja' finne", eller: "Suomalainenhan minä olen". Samma gester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma folk fast de tala olika språk!

Med hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna äro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna ängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.

I den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske något sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens största stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första omsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker man ovilkorligen.

Utanför svallar hafvet -- hafvet med ebb och flod, och uppe på en af höjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I hamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas ifrigt.

Lif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på Esplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står däruppe vid ruinen! -- -- "Lilla London" har förlorats ur sikte och vi äro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.

Åter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga, sandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin blanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom oss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och gammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och vacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var köksan, vackra voro städerskorna och matroserna -- en värklig blandning af Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren som kaptenen godhetsfullt tagit ombord -- gratis -- för att Finland blödt för Sverge.

Vi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks, Gravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp maskin!

-- "Farväl kapten och tack"!

-- "Lycka på resan! Lefve Finland!"

-- "Yksin Lontoossa" -- rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck i en skranglig "cab" hvars kusk sagt sig känna en billig "boarding".

Att befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan är icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga bekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade beslutit försöka mig på: "help one self".

Hjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under Londonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke, utan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.

Men så påstår jag mig ej vara någon Herkules häller!

Sålunda visade sig svensk-norske generalkonsuln Juhlin-Dannfelt, hvilken jag hade att tacka för så mycket från min föregående resa till Sydamerika, åter vänlig och nobel.

En tagg ur den fosterländska törnrosen stack mig likväl här i hjärtat. Gemenhet och förtal synas då värkligen icke vara bannlysta ur vära landamären.

Falsifieradt skvaller begagnar till och med skriftliga utvägar, när munvädret icke kan uppfångas. Är det åter inskränkthet eller ren enfald, som intet förmår fatta, då, ja då -- skall det just varda si och så med vårt framtida "olento". Fosterland! -- morituri te salutant! -- Men jag afviker från ämnet. Herr generalkonsuln hade utstått en svår sjukdom och det var därför ett sant nöje att se den fine, kloke och ädle mannen ånyo återstäld.

Herrskapet Welin, frun född Hedenström, hvilka med stor framgång och oberäknelig nytta sträfva för de talrika skandinaviska sjömännens materiella och andliga bästa, voro ett par personer, till hvilka jag äfven för alltid skall stå i den största tacksamhetsskuld. Ingeniör Welin är föreståndare för "The Scandinavian Sailors' Temperence Home" och fru Agnes Welin-Hedenström har redan länge förut i London värkat såsom sina och våra sjöfarande landsmäns goda genius.

En förträfflig vän fann jag i herr Harald Appelberg nu bosatt i Malmö. Hans afskedspresent, en solid, kort sjömansrock af bästa slag, var mitt trognaste plagg i Afrika och höll dessutom upp min "prestige" bland "Snowdrops" matroser under den långa oceanfärden.

Slutligen vill jag ej glömma vår finska pastor herr S--man, som, ehuru välvillig, föga kan göra något för i nöd stadda landsmän. Han borde af staten utrustas med medel, om ej för Afrikaresande, så för andra emigranter och sjöfolk.

Mycket har i vårt land blifvit gjordt för modernäringen jordbruket, om äfven mera kunnat göras t.ex. med kronans öfverloppsjordar, isynnerhet där skogen växer glest, men råg, korn, hafre och potatis kan odlas. Nu, sent om sider, begynner intresset för modernäringen fisket.

Få se när modernäringen sjöfarten egnas tillbörlig uppmärksamhet! Det obetydliga i Exportföreningen, som icke tagit steget fullt ut, och anslaget till några ångfartyg faller bjärt i ögonen.

Frågas billigt, hvad tillgöres för sjömännen?

"En rå sjöman" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl så anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet, skall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles bör förgätas. -- -- --

Midnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt sitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas karta.

Fara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och blifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand och fot --?

Och hvarför? För mina synders skull. Nej -- för att man älskar tala fritt, skrifva fritt... För att man icke hyllat den gängse uppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en olycklig stjärna.

Men barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder, den bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt och mycket annat sedan! -- -- --

Följande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet "Snowdrop", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay. Ordres i sjön. Det var ett så poetiskt namn "Snöflingan". Måntro den sista man någonsin i lifvet skall skåda?

Innan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons märkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro i kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets skull måste jag fatta mig helt kort.

I trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för skandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det för orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter och dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre, förståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen; den vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras runnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga, oerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast kunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till exploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem tillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för par glas "schtarkt" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden, som man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.