Part 9

Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor armen, då ett par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kväll ville hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstämning. Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom »öppna balen» med Gunvor, då han ej själf kunde »trissa rundt» vidare. Under dansen skulle hon få tillfälle att tala några ord vid honom, som hon ej längre undflydde, utan sökte både med tankar och håg. Ingen mer än de två älskande anade denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden ville ej förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde något, som stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom farmor Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en skamfläck på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat! Farmor skakade sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade fått ett skärpt, ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit den lilla, lydiga drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den gamla för länge sedan insett, men tyckte dock, att hon kunnat försöka finna sig tillrätta med Haqvin trots hans fel. Han var ju ej värre än många andra, och han förstörde ingenting af hennes förmögenhet, förkofrade den ej heller, men fru Eiden trodde, att man kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva Bragehall lika mycket som herrskapet och stod på dess bästa.

Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten, men ej längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar kunde se de fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk plats än denna lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet lyste fjolårets matta af vissna boklöf med en metallaktig, varm glans. Längre ut på ängen reste sig de höga prästkragsstånden och blåklockorna ringde på smala stänglar.

Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin anlände. Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo genast emot dem. För herrskapet var en bänk placerad strax bredvid spelmännen, hvilka stodo på en predikstolsliknande upphöjning. Nu restes majstången under allmänt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina underlydande och utbragte med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol och kornett stämde upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en polskmelodi. De unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande fart. Föll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag, inte sprängde man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade mösskärmar stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det ljusa håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger. Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!» Det hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo upp storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med.

Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten och stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter en raskt fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen med sig, oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo de in på banan. Sedan de sett, att »han, grefven på Lögenäs, dratt sta' me' onga grefvinnan», stampade de i ett slag, satte ut vänstra armen raklång och klämde den andra som ett skrufstäd kring sin dams midja.

Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig en ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde stanna och öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt Bolla från gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt ha en sväng. Han var vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de generade och smickrade töserna, hvilka fnissade och tittade på hvarandra, drack karlarna till och tog slutligen både fiol och stråke från spelmannen för att själf traktera den.

-- Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck, hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin burleska munterhet, tycker du inte?

-- Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt att kurtisera bondflickorna.

-- Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i societeten, att herrarna -- hur skall jag kalla det? -- se sig litet omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets.

-- Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi? Tror du inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill förstå de inte, att smickret bara är tomma fraser.

Märta skrattade öfverlägset.

-- Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet du, om en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något, vore det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère.

-- Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han menade allvar med henne?

-- En grefve, söta vän!

-- Har kärleken börd?

-- Men, lilla Gunvor, det _vet_ du väl. Nu kommer för resten grefven hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med Eric.

-- Du håller af honom än?

Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med osäker röst framställde sin fråga.

-- Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du har väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det passar in på oss.

-- Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med?

-- Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig?

-- Då ska' vi vänta, knotade Haqvin.

-- Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu, det är en alldeles härlig takt!

Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt upp, så att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de båda i stulen, hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt och utan skuld finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja henne öfver mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att, som nu, skyggt hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det. Hon blygdes öfver hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon kunde aldrig få trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de band hon hatade nu, när hon visste, hvad kärlek var.

När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen.

-- Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De få röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande människobarnen såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga om, vännelill, när jag går därute på de sommarljusa stigarna?

Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm.

-- Du skall ju dansa hela natten.

-- Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen?

-- Nej -- och ja. Kan du dansa bort allvaret?

-- Hvilket allvar?

-- Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här.

-- Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast svänga dig rundt.

-- Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig.

-- Är jag borta nu då?

-- Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och skuldmedvetet inom mig. Och du -- du kan skratta åt alltsammans.

-- Ja, Gunvor, i kväll _måste_ jag vara glad. Det hör midsommaraftonen och -- natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en af skogens talande örter i natt? Då skulle jag lyssna endast till din stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis ljusa natt, du och jag!

Hon drog sin arm ur hans.

-- Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid.

-- Stolta borgfru! Hvi vredgens I? -- Han log. -- Så, Gunvor, fortfor han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång -- i morgon eller öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt Barabam lös, och inte det sötaste helgon i världen kan omvända honom. Godnatt, min drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i skogen går jag och talar med blommor och träd.

-- Eric! -- Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hörde det ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande tillbaka mot dansbanan.

Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och stannade sedan på terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det var nästan ljust, och i öster tändes det första morgonblosset, det spred långsamt sin röda glans öfver himmelen, först som en smal strimma, men så småningom allt bredare.

Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då. Gunvor knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig, som hon i andlös spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där landsvägen drog fram, hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och händöende. Gunvor lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde sig, hur de nu vandrade hemåt, alla de unga paren, där väl hvar och en funnit sin.

Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala, vårdade händer bland tusen.

-- Eric!

Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom, som blomman mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stämningen skiftat inom honom; han kom från skogens djupa allvar, och dessa helgd dröjde än i hans sinne.

-- Jag längtade efter dig -- så outsägligt, sade hon. Jag har längtat hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack, för att du ej dröjde borta längre, men gå nu -- gå! Tänk om någon ser oss.

-- Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare. Och en spöksyn ur lifvet äro vi väl! -- Han sköt henne varligt ifrån sig och suckade tungt. -- Det skall vara gods och guld, små tankar om andra och stora om sig själf för att man skall passa bland människorna. Gunvor! Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina armar i denna natt och bära dig bort till ett eller annat sagoland.

-- Framtiden skall bli en vacker saga!

Han smekte vemodigt hennes kind.

-- Skogens blomster sade mig inte det.

En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången.

-- Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! -- Hon räckte honom brådskande handen.

Han kysste den och gick.

Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint, och ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka mot slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon, att den stod på glänt. Förundrad stannade hon och såg sig om. Nu stod farmor på tröskeln.

-- Gunvor, sade hon sakta. Rösten lät spröd och bruten.

-- Ja, farmor!

Ett kväfdt, skärande skri ljöd från den gamlas läppar.

-- Hvad är det, farmor?

-- Det var således du. _Du!_ Ack, jag trodde, jag hoppades, att det skulle varit en synvilla, en spöksyn.

-- Kära farmor!

-- Nej, säg ingenting nu. I morgon få vi talas vid. -- Farmor stängde dörren utan ett vänligt afskedsord, utan en nick. Det vackra, silfverlockiga hufvudet hade förblifvit stelt.

Men när farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned på en stol; benen ville ej längre bära henne. Tårarna föllo stora och bittra nedför hennes kinder; hon grät icke häftigt; det var, som om hvarje tår frampressats af namnlöst kval. Aldrig under hela sin långa lefnad hade Margareta Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets och saknadens svåra år hade hon alltid kunnat hålla sitt hufvud högt. Nu sänkte hon det så djupt, att det föll ned mot bröstet. Så satt hon ännu på morgonen, när Karna kom med kaffebrickan.

-- Frun, är frun sjuk? Å, Herre Gud, så eländig frun ser ut, sade den gamla trotjänarinnan och satte brickan ifrån sig. Hon var van att finna sin matmor i sängen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen.

-- Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha.

-- Men frun, då!

-- Du hörde! Sedan skall du kläda mig!

-- Ja, frun!

Toaletten försiggick under oafbruten tystnad. När farmor var färdig, satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret, men ingen enda gång såg hon ut öfver terrassen.

-- Är grefvinnan uppstigen? frågade hon, just som Karna skulle aflägsna sig.

-- Jag vet inte det, frun.

-- Hör efter då och bed henne komma hit genast.

-- Ja, frun.

Karna gick undrande och ångestfull.

Månne gamla frun hade sett spöken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon skulle tro. Så konstig och tvär hade hennes matmor aldrig varit förr.

* * * * *

Gunvor infann sig ofördröjligen hos farmodern, eljest brukade familjemedlemmarna ej träffas förrän vid lunchen klockan ett. Haqvin sof alltid till tolf, utom på jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och använde gärna morgontimmarna till långa ridturer. På senaste tiden hade Eric och hon ridit mycket samman, och äfven i dag hade hon gjort sig beredd på ett möte därinne i den tysta, nylöfvade bokskogen, där nu naturen smyckat sig till midsommarfest.

Gunvor hade redan riddräkten på. Den svarta silkessammeten smög sig mjukt och graciöst efter de unga, smidiga formerna. På hufvudet hade hon en svart, gustaviansk barett med en lång, fritt vajande plym. Hon var så vacker, där hon stod, att farmor nästan bländades, ty det var ej dragens skönhet, som frapperade den gamla, utan det strålande, lifsmedvetna uttrycket i de mörka ögonen, de halföppna läpparnas smeksamma böjning, hvarje kroppslinjes rytmiska behag. Så hade hon ej sett sin sondotter förr; det var inte längre ett lydigt redskap för hennes fasta vilja hon såg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar allt under fötterna utan att märka det och går sin väg fram med ett jublande lyckolöje, blott den vunnit det enda, den begär. Denna stora makt hade en gång sköflat Margareta Eidens lif, och ändå hade hon välsignat den. Så skulle också Gunvor göra, också hon hörde till de kvinnor, som ge sig i kärlekens våld med hela sin själ tänd af dess flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon räckte Gunvor var iskall.

-- Är farmor sjuk?

-- Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Sätt dig!

-- Tack, jag står hellre.

-- Som du vill. Har du stängt dörren ordentligt?

-- Ja, ingen hör oss.

Farmors fasta, hvita händer med de höga, blåa ådernäten lågo hopknäppta på bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spänning, och rösten ljöd så tung och ansträngd, när hon sade:

-- Hvem träffade du i natt på terrassen?

-- Min älskade, Eric Gyldenlo.

Gunvor höll sitt hufvud högt. Hon hade väntat denna fråga och för sig själf besvarat den gång på gång under de flydda morgontimmarna. Allt det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de år hon gått ensam på Bragehall, skulle nu få luft; hon kände ingen miskund; det stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga längtan, hade nu fått namn. Hon förstod, att hon blott varit ett verktyg för andras syften. Ingen hade sett på henne som människa; de frågade ej efter hvad de förkväfde inom henne.

Farmor såg, hur känslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern och hon värjde sig ej mot öfverfallet med ett enda varnande ord. Det var bättre att låta det onda brusa ut först. Sedan skulle farmor försöka tala. Nu frågade hon endast:

-- Hvad har du vidare att tillägga, Gunvor?

-- Å, det är så oändligt mycket. Det är dagars, veckors, månaders och års tärande förtviflan öfver att _detta_ var lifvet. Jag har tusen obesvarade _hvarför_, som borrat sig in i mig som hvassa nålar. Nu skall jag rycka dem ur såren och kasta dem tillbaka på dem, som nödgat mig att lida och bära bördor, hvilkas mening jag ej förstod. -- Nu -- nu har jag ändtligen mod att göra mig fri! -- Hon drog ett djupt andetag. -- Det har begåtts ett brott mot hela min varelse, ett långsamt fortlöpande, systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn, när man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som är så försoffad både till kropp och själ, så -- så förfäad, att samlifvet med honom blir en hädelse mot kärleken, ett upprörande våld mot hvarje känsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro med att säga, att jag valde själf. Farmor, hur kunde du nedlåta dig till en dylik oförrätt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och varmhjärtad, lätt att fånga som en frusen fågel är det, och du lät en stor, grof hand hänsynslöst krama mig, endast därför, att det passade dina syften, att jag inte flög längre. Det var din förlorade lycka jag skulle gälda med hela mitt lif. Det var för att din älskades lefnadsafton skulle bli ljus, som jag måste in i mörkret. Det var för att han och du skulle få lägga era händer tryggt i hvarandras, som jag sattes till dörrvakt. Farmor, inser du inte, att du begått en skriande orättvisa mot mig? -- Hon gjorde en kort paus, de flämtande andetagen förrådde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprördt, färgen kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stånd att behärska sin vilda smärta.

Farmor däremot satt alldeles orörlig. Hon tycktes vänta, att Gunvor skulle fortsätta sina anklagelser, och när den starka, trotsiga, unga rösten ånyo dämpadt klang ut i rummet, nickade hon långsamt, som om det just varit detta sista hon afvaktat:

-- Nu, farmor, står jag här inför dig, älskande som du själf en gång, hänsynslöst kräfvande rätt för mig och min kärlek --

-- Jag gick aldrig smygvägar, afbröt farmor.

Gunvor log stolt.

-- Det gör inte heller jag hädanefter. Öppet inför hela världen skall jag bekänna, att jag älskar Eric Gyldenlo.

-- Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag _bar_, tills ödet befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en börda, brutit ett löfte.

Farmors ögon hade fått en underbar glans, och hon såg på Gunvor med en fast, djup blick. -- Du anklagar mig, dömer öfver mitt handlingssätt, barn, men blundar för ditt eget. Tror du, att man blir fri från egen skuld, därför att man gömmer den bakom andras? Kom ihåg, att min kärlek till Haqvin Brage aldrig var småsint och sudlad af hemliga möten, stulna kyssar, bedrägeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld, men icke en enda brand föll ut ur den härden för att tända vådeld i mitt hem.

-- Men du offrade i stället ett människolif åt lågorna; _det_ kunde du. Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor.

-- Jag såg skeft den gången. Jag trodde, du kunde bli så lycklig som de flesta.

-- Som de flesta! -- Var det nog?

-- Jag trodde det.

-- Men jag vet, att det _inte_ är nog. Lyckan är inte för de många, den är för dem, som våga älska så som du och jag, farmor. Och nu går jag ut i solskenet för att möta honom, jag har kär. Och i morgon eller öfvermorgon skola de undrande, lystna, små människorna på de tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden själf bryter väg för sig och sin älskade.

-- Du tänker inte på ditt barn?

-- Mitt barn! Jo, farmor, henne släpper jag inte ifrån mig.

-- Du ämnar väl skilja dig från Haqvin?

-- Ja.

-- Då ger lagen honom rätt till barnet.

-- Honom! En slö, tom existens, skulle lagen döma mitt barn i en _sådan_ fars händer? Nej, det tror jag inte på.

-- Gunvor! -- Farmor reste sig. Hennes hållning var bruten och stapplande och tonfallet nästan ödmjukt. Det var som en förklädnad glidit af henne; hon stod darrande, upprörd framför sondottern. -- Gunvor, jag ber dig, återvänd till dina plikter! Svik inte hederns bud -- öfvergif inte Haqvin Brage! -- Detta namn gick som ett skärande ångestrop öfver den gamlas läppar. Hon tänkte ej på den, som nu bar det, endast på honom, hvilkens minne hon höll heligt. För honom bad hon med hela sin starka själ återspeglad i den kvalfulla blicken. Den kärlek, som famnade ännu öfver dödens gräns, trodde sig en sekund kunna vinna öfver lifvets sjudande, nyväckta lidelse. -- Tro mig, Gunvor, du blir inte lycklig genom att slita alla band, genom att gå till -- _din älskare_.

-- Farmor, håna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det är det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det så, som världen menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud.

-- Det är ditt fasta beslut?

-- Ja.

Farmor Eiden rätade upp sig, hon lade sina händer på sondotterns skuldra och sade med tonvikt:

-- Godt! Gå då du din väg! Jag går min, och den leder som vanligt _rakt_ mot målet. Redan i morgon skall jag besöka Eric Gyldenlo. Jag skall tala vid honom, som jag talat vid dig; jag skall väcka och varna. Och kanske är han så mycket verklig ädling, att han inser sin skuld och blyges öfver att ha lockat sin väns hustru.

Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju själf yttrat för icke längesedan, och nu? Hon sänkte plötsligt hufvudet. Där var den igen, det förflutnas spöksyn, de alltid rastlöst irrande skuggorna af tankar och strider.

Farmor fortsatte:

-- _Om_ han afstår, vill du då fylla dina plikter och stanna i det hem, som en gång för alla är ditt?

-- Han afstår _inte_, farmor. Hör du inte, han älskar mig.

Hennes röst jublade detta segervisst, och ännu sedan hon lämnat rummet, dröjde ekot af dessa ord kvar; de ljödo med en underlig klang i den gamlas öron: -- Han älskar mig! -- Det var så den stora makten talade: utan fruktan eller tvifvel.

TIONDE KAPITLET. Farmors sista färd.

Det var numera högst sällan, farmor Eiden for ut och åkte, endast någon gång till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade så föga intresse af fruntimmers småprat, att hon ej blifvit intim med någon af traktens damer.

Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsägelse att spänna för. Fru Eiden skulle åka ut. Redan klockan elfva på morgonen skulle vagnen vara framkörd.

-- Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmänna förtjusningen för galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lögenäs att göra?

Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stället med lilla Hillevi. Hon hade stått vid fönstret i sitt arbetsrum och sett, när farmor steg upp i åkdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhåga makt med henne. Tänk, om Eric ansåg, att han handlade som en man af ära genom att öfverge henne! Hvad skulle hon då göra? Finna sig i sitt öde? Resignera? Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kämpa för sin frihet. Hon kunde inte göra sig blind igen, när hon en gång blifvit seende.

Farmor såg upp mot hennes fönster, och hon drog sig skyggt tillbaka. Nicka ett vänligt afsked förmådde hon ej. Hela hennes sinne var i uppror, och hon tyckte ibland, att den vördnad, beundran och innerliga tillgifvenhet hon hyst för farmodern försvunnit. Gömd bakom den skira gardinen, såg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De föreföllo med ens så härjade och vissna dessa fina drag, som de hvita lockarna omramade, och gestalten sjönk trött ihop på vagnens sidendynor.

-- Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag fått hålla af dig som förr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och gråta ut hos dig! -- Hon lutade snyftande hufvudet mot fönsterposten.

I detsamma hörde hon Bengtsson klatscha med piskan och hästarna frusta gladt. För sent att återkalla henne, för sent; farmor var redan på väg. Det var första gången så långt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej sagt godmorgon åt den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor tänkt på det, när hon såg upp mot sondotterns fönster? Gunvor log bittert. Å nej, hon hade väl tänkt: »Ser du, trotsiga barn, att jag far till Lögenäs; att jag har mod att krossa det, _du_ kallar lycka, för hvad _jag_ kallar rätt.»

Gunvors drag hårdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne. Hon lät det icke ske.

* * * * *