Part 7

-- Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken lätt drömmen om Österlandet.

Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga, distinkta rösten talade liksom förbi honom.

-- Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har jag märkt, att _fördel_ af ett eller annat slag är allas sträfvan, och -- hon hämtade djupt efter andan -- en man, en verklig man, som vågar stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en veklings -- rodocka.

Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod.

-- Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl göra litet toalett.

Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen. Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne.

Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna illusioner som hos Amelie.

Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång.

När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric.

-- Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara _en_ hade makt öfver honom, hade hon sagt.

De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i hennes ansikte. Om _hon_ kunde bli den, som på det sättet helgade Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist alla möjligheter, trodde hon.

Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers.

Farmor Eiden kom in till Gunvor.

-- Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon.

-- Nej, farmor!

-- Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta.

-- Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda.

-- Detta blir också bäst.

Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot håret och stack den slutligen genom knuten.

-- Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade farmor ånyo.

-- Nej, jag har inte hunnit.

-- Haqvin var där en lång stund.

-- Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren.

-- Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din man, och -- du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar.

-- När har jag försummat Hillevi, farmor?

-- Nej, du _har_ inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda de oss under sin tyngd.

Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med sin fasta, målmedvetna blick.

Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het röst:

-- Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt _att lefva mitt eget lif_.

Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna fingo falla fritt.

-- Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet. Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn och din man är din värld.

En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.

Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och Gunvor kommo in i salongen.

Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och fru Eiden.

Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden.

-- Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner, som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar.

-- Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand får man leta efter.

-- Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med min hand, sådan den är.

-- Med tacksamhet.

Han förde den till sina läppar.

Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen.

Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde, hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?»

Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han kallat sin »tankes sol».

Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet.

ÅTTONDE KAPITLET. Jakttur.

Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek:

-- Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt hårdt.

Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade sig från sin sprattlande börda.

-- Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp upp i hans knä.

-- En saga! Jag kan bara en:

»Det var en gång en saga så lång som en slaga, så bred som en dörr, har du hört den förr?»

-- Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan!

-- Jag kan ingen.

-- Hvarför kan mamma så många och pappa ingen?

-- Därför att -- att -- ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina dockor.

Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax därpå kom Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa håret ur hennes panna och sade vänligt:

-- Vill du åka med mamma till byn, Hillevi?

-- Ja-a då.

-- Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll Haqvin. Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och eländet.

-- Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet.

I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor.

-- Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de gamla?

-- Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med.

-- Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet.

-- Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar, när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har en liten grefve.

Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.

-- Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen till folkskolbarnens examen.

-- Det struntar jag i. -- Han gäspade ogeneradt. -- Det borde väl vara lunchdags snart.

-- Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris.

-- Det hörs, att du kommer från -- hä -- från de breda lagren, Gunvor, du idisslar jämt om folket och folket.

-- Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte, och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt.

-- Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte.

-- Din dressyr är möjligen inte den rätta. -- Men vi komma alldeles från ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna.

-- Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna, och då få de, hvad de behöfva.

-- Men det är frågan om en uppmuntran till barnen.

-- Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet.

-- Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga» afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två saker: frisk luft och ordnade begrepp.

-- Gunvor -- farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin drottninghållning. -- Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha tagit det i arf, ty _hänsyn_ är en grundval för verklig bildning, likaså själfbehärskning.

Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt:

-- Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor!

-- Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du, Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du _vill_ såra någon.

Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått sig och gick långsamt fram till sin man:

-- Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns ingen hjärtlighet i denna rörelse.

* * * * *

En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen.

Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en människa, som förstod henne.

Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne.

-- Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte känner.

Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad, sin längtan tillfredsställd?

Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i denna hägnade lyckovärld att göra?

Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka.

Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i detsamma ut på trappan.

-- God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen!

-- Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ...

-- Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och -- toddybrickan.

-- En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll?

-- Ja, säkert.

-- Hvad säger unga grefvinnan om det?

-- Det frågar hon inte efter. Hon har sina _högre intressen_, som hin måtte ta för resten.

Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning detta vållat henne.

Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins inviter att få honom med sig till den väntande toddyn.

-- Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera slottets ande, den grå mannen.

-- Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket blef alldeles vettskrämdt.

-- Verkligen! -- Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. -- Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och försvinna.

-- Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor.

-- Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade rummet?

-- Nej, aldrig.

-- Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen.

-- Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin. Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen.

-- Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen?

Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt med alla sina skiftningar i den belysningen.

-- Nej, svarade Gunvor likgiltigt.

-- Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad skulle ni i det förseglade rummet att göra?

-- Det var Erics idé, sade Haqvin trögt.

-- Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår glada lek, Haqvin?

-- Ja-a, nu är det ju så längesedan.

Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta, sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna. Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af drömmens vekhet.

Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin köttiga hand.

-- Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade spelat bort en rund summa.

Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. -- Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig vakt, där bedrägeriet vill fram.

Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt:

-- Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig själf fågelfri för flere år.

-- Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?

Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han log och skakade på hufvudet.

-- Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man ej vara tillbakadragen.

-- Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och strålande klart, just den rätta stämningen.

-- Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det förflutnas skuggor.

-- Tror fru Eiden på spöken?

-- Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad, ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt.

Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där.

-- Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet. Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå bittrare än tunga minnen.

-- Hvad då?

Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och förståelse i Eric Gyldenlos blick.

Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon:

-- Jag menar: gäckadt hopp.

Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: -- Har grefven lust att gå ett slag i parken, innan det blir skumt?

-- Ja, med nöje.

-- Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade hon med höjd röst.

Han såg upp.

-- Nu -- nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig. Kommer du inte med, Eric?

-- Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt sällskap i parken.

-- Jaså. -- Han tillade hviskande: -- Du, din spjufver, som aldrig kan motstå kjoltyg.

-- Ring, Gunvor!

-- Hvad önskar farmor?

-- Min mantilj och hatt.

-- Skall farmor gå ut -- så sent?

-- Ja -- det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en stark arm att låna mig.

-- Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga den i strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran.

-- Och mig -- vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl inte? -- Farmor Eiden log fint. -- Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än min fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur.

Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri.

Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf, att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe».

Gunvor tvekade.

-- Farmor ville inte, sade hon skyggt.

-- Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma.

Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.

-- Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är stor, vill ni använda den?

-- Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert.

-- Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg.

-- Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll Haqvin groft. Ska' du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då suckat i ny och nedan.

-- Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent.

Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin.

-- Hvarför darrar ni så? Fryser ni?

-- Nej, men jag är rädd.

-- För hvad -- för »den grå mannen», kanske.

-- Nej -- men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan slagit in.

-- Det kommer ni att berätta mig en gång.

-- Jag talar så sällan förtroligt vid någon.

-- Och längtar så ofta efter det -- inte sant?