Part 3

-- För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de finnas bara i barnkammarsagor.

-- Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är sant, ni jagar inte.

-- Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!

-- Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara grym?

-- Grefven tycker ju om jakt?

-- Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om mig; det skulle göra mig så ondt.

-- Jag -- vi -- det är ju en så kort bekantskap.

-- Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på Bragehall; så, har jag också känt det ibland.

Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:

-- Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna -- tack vare er.

Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga. Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.

Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef det honom själf för öfvermäktigt.

Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.

* * * * *

När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke. Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.

Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.

-- Så fin, min flicka?

-- Ja, farmor -- den passar mig, säg?

-- Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju bara husets folk.

-- Ja -- men ...

Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot den gamlas svala hud.

-- Kära barn, har han sagt något -- redan?

-- Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just nu. Det är som en saga.

-- Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.

-- Farmor lilla, låt mig drömma.

-- Och hvad drömmer du om?

-- Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor, hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga: »Nu längtar jag _så_!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig. De sista åren har jag också längtat -- tror du, man kan födas med sådant? -- Men nu är det så stilla inom mig. Det är som -- som det var julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.

-- Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.

Det knackade på dörren.

Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år, hade han sagt.

Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till, att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bäst så.

Gongongen ljöd.

Gunvor spratt till.

-- Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.

-- Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...

Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla. Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt fru Eidens hand till sina läppar.

-- Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.

-- Ingenting att tacka mig för, det ...

-- Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon på Haqvin.

-- Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla af rosor, som själf är den fagraste ros.

Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och mäktigt, hvilket fanns där inne.

FJÄRDE KAPITLET. Också en sibylla.

Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster, hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall i närmare tre veckor.

Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man vädjade till honom.

Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. _Han_ var inte kär alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna; _hon_ var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att farmor vakade öfver hennes framtid.

Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall, kunde hon möjligen unna sig någon ro.

Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö.

-- Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor.

-- Han _skall_ tala, barn, men först med _mig_. Arbeta nu flitigt på dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor!

-- Jag skall försöka, farmor.

-- Du skall _vilja_ det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både oss själfva och -- vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark.

Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände.

Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked ridderligt kysste hennes hand och hviskade:

-- Välkommen åter!

Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I rytmisk takt gled den upp och ned -- upp och ned, och slutligen vände Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga, glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre tung och tät.

Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på bordet.

De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin zoologi.

Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt, fuska ej så illa i sibylleyrket.

När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker.

Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda skrattsalfvor.

Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru Eiden, förstås, henne trotsade ingen.

Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster, eau-de-cologneflaskor och skrin.

Det var här Gunvor trifdes så väl i den hårdt stoppade soffan med sitt rödrandiga öfverdrag. På bordet framför henne stod vanligen något namnam att knapra på i skymningen. Sedan, när lampan tändes, skulle mamsell Beat-Sofi spå. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var ytterst nyfiken på hvad hennes Gunvor upplefvat där borta på det präktiga Bragehall. Karna och hon hade haft långa konferenser, och att »det var något i görningen», det voro de öfvertygade om. Karna hade dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse späckat sin berättelse med de spökhistorier hon i riklig mängd fått höra af tjänstfolket, och det var ej utan, att de satte fart i de där dropparna zigenarblod mamsell Beat-Sofis mamma låtit sin dotter ärfva; oroliga, heta, fantasifödande blodsdroppar, som aldrig ville riktigt låta späda ut sig.

Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det var ett oskyldigt nöje.

Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med ett egendomligt intresse brasans flammande eld.

-- Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi.

-- På lifvet.

-- Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om det skall vara för bittida att sätta på den än.

Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade en smula skyggt:

-- Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt! Tala om!

Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar.

-- En ungdomssaga -- jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på tocket. »Litet ska en väl ha med, sa' den, som tugga' åt katten.» Men det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det här var bara inspektorerna.

Gunvor såg häpen ut.

-- Tyckte du om -- om _allihop_.

Mamsell Beat-Sofi log belåtet.

-- Den ene först och den andre se'n, förstås. När de kommo till gården och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt dem, och -- och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en vers, och så var den sorgen öfver. -- -- Den andre for, därför att han fått ett eget arrende.

-- Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken.

-- Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna sattes ordentligt in i blåa boken, och vi -- hm, hm -- _han_ och jag traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till -- men se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli inspektorska, utan en annan. Mor min sa': Du skulle åtminstone ha ett kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord. Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten.

-- Var det alltsammans?

-- Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess -- och nu är jag glad för att jag ändå haft inspektorerna.

-- Glad?

-- Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan kärlek är som kaffe utan klarskinn. Man kan nog stå ut me't, men uschelt är det. Men si, min flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det. Ja, nu tänder jag lampan, så lägga vi ödets stjärna.

Ett par minuter senare sutto de båda lutade öfver korten.

-- Det kan se ut något det, pratade Beat-Sofi; hjärter åt alla håll, en ljus väg -- en -- två -- fyra -- åtta. Ser Gunvor ett sådant roligt bjudningsbref! Å, kors, så granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors egen kung tänker på henne! Det skulle väl aldrig vara grefve Haqvin heller?

Gunvor rodnade och teg.

-- För henne själf -- för vännen -- för huset, räknade Beat-Sofi snabbt och säkert.

-- Och, hvad som skall ske. Låt mig höra det först, Beat-Sofi!

-- Nej, i ordning med frågorna! Ser hon, min lilla, där ha vi förlofningsringen. Den kommer långväga ifrån; titta själf, tre sexor!

Gunvor stirrade på de betydelsefulla korten och frågade sedan så tyst, att det knappt hördes:

-- Synes det, om han håller af mig -- riktigt?

-- Han skulle väl skämmas annars! En sådan guds ängel som vår Gunvor -- och så rik se'n.

Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad, därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka:

-- Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i skräpvrån.

Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man lät bli att kasta i skräpvrån?

Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna, som Karna berättat henne.

-- Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar -- från ett försegladt rum.

-- Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen.

Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt, zigenaraktigt.

-- Han kommer sorgsen -- gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från en fest. Jag ser många, många tända ljus -- och en -- som tror sig vara den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger som ett mörkt töcken öfver hans väg -- olyckor och bråddöd, ser det ut som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad blir han, men -- får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver dem båda två.

Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur högt han älskade henne -- och så -- så skulle han väl kyssa henne ... På handen? Nej, det gjorde de fattiga. -- På kinden? ... Det gjorde farmor. På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud, en att famna och älska och trygga sig till. _Han_ skulle komma. Hon öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana grefve Haqvins blonda, blåögda typ.

Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref» snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att förtälja.

En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall.

Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste vant den stora, klara pikturen.

»Min kära, lilla flicka!

När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar -- julaftonen -- hoppas jag få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull fästmö. Farfar -- som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla gamle grefven -- längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte förkyler dig.

Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor

_Margareta Eiden_.»

Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket. Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart smycke om hennes hals och sagt:

-- Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra!

Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck.

Brefvet lydde:

»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya titel för borgardöttrar).

Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt åtrår.

Eder vördnadsfullt tillgifne _Haqvin Brage_.»

Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det, hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel, hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet hade väl legat i hennes egna händer.

Å, då måste han vara riddaren -- _måste, måste_!