Part 16

-- Du, lilla Snöhvit, med dina präktiga urskogsprinciper! Vet du hvad? Jag hade bedragit stämningen på dess finaste doft, om jag nekat mig att kyssa Saimas röda mun. Det förstår du inte?

-- Nej.

-- Säg mig då, har du aldrig haft en frestande tanke?

-- Jo -- kanhända.

-- Knappt, tyckes det. Det tror jag för resten också. Du är en liten genomhederlig, kemiskt ren själ, sund och god, men, ser du, jag -- han räckte henne plötsligt båda händerna och drog henne trots hennes motstånd ned på sitt knä -- jag hör till dem, som frestas af ett eller annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan både döma och fördöma mig, barn, men du kan aldrig vänta dig den stora segerns dag, då satyrspelet upphör inom mig. Jo, den kommer väl, segern, det är sant, när lifvet ändtligen släpper sitt offer.

-- Eric, hvarför kan jag aldrig vara ond på dig? Det är som om allt fult och styggt veke långt bort, när du tar mig i din famn.

-- Och är du nu nöjd? frågade han med någon bitterhet. Märker du, hur lätt afslitna stämningens trådar voro? De skulle brustit af sig själfva. Försök minnas det till en annan gång.

-- En annan gång? utbrast hon häftigt.

-- Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvändelse.

-- Var det då bara en kort dröm, att jag skulle få äga dig?

-- Nej, visst är jag din, med mina bästa tankar, och kärleken till dig ligger djupast i mitt hjärta som den äkta pärlan längst in i musslan. Men kan musslan hindra, att det stora mäktiga hafvet också tillför den tusentals små sandkorn och annat slagg, hvilket afsätter sig i dess vindlingar? Hafvet ger det och hafvet spolar bort det igen. Hvad mer?

-- Låt oss fara hem nu, Eric. Du är trött, det ser jag.

-- Och du?

Han strök henne öfver de heta kinderna.

-- Jag är också trött -- det är öfverallt så mycket att lära.

* * * * *

Och Gunvor lärde sig verkligen otroligt mycket både under denna vinter och de två följande, hvilka liknade hvarandra nästan stereotypiskt. På somrarna besökte de alltid någon utländsk badort och lagade då, att de äfven kunde hälsa på lille Erik. Barnet trifdes godt och tycktes bli friskare.

Gunvor hoppades att en dag få honom tillbaka till Bragehall och sade detta åt Erik, men han skakade endast afvisande på hufvudet.

-- Det är bättre, att han är kvar där ute.

-- Hvarför det?

-- Han blir aldrig fullt frisk.

-- Men om ...

-- Bygg inte luftslott af så dåligt virke, Gunvor, invände han sorgset, och när hon märkte, hur ämnet plågade honom, lät hon det falla.

Hennes tro på framtiden var ej heller längre så bergfast. Den ena gången efter den andra fick hennes kärlek svåra stötar. Och hon kunde ej längre se upp till Eric med samma oinskränkta beundran som förr. Han var för vek, för lätt att locka, för vild i leken och för slö i allvaret, och det hade funnits stunder, då hon sagt sig, att det dock vore bäst de skildes. Hans ständiga extravaganser unnade henne ingen ro.

Både godsets och sina egna affärer lämnade han vind för våg, och det grämde henne att nödgas åse, hur han slösade bort hundra- och tusental på ett eller annat nöje, en blomstergärd åt en skådespelerska, en aftons äfventyr med en varietéstjärna eller liknande.

De hade varit gifta fyra år och tillbragte ånyo vintern i hufvudstaden. Erics hälsa var mycket vacklande, men det föreföll som fruktan för att snart stå utom trollringen sporrade honom till att hänsynslösare än någonsin kasta sig in i förströelser af alla slag.

Gunvor hade denna gång tagit Hillevi med och ägnade mycken tid åt sin lilla dotter. Hon ville på det sättet döfva sin sorg öfver att Eric så sällan sysselsatte sig med henne. Han var visserligen alltid vänlig och ridderlig mot henne både i hemmet och när de voro tillsammans ute, men det var, som om han förtärdes af en inre oro, en rastlös, allt uppslukande åtrå att hinna tömma hvarje droppe af glädjens vin, innan det var för sent.

Gunvor hade upphört att visa svartsjuka mot alla de skiftande föremålen för Erics hyllning; hon kunde nu fullständigt behärska sig, och hennes leende min förrådde ingenting annat än älskvärd likgiltighet. Saima Iilainen hade hon visst icke glömt, men hennes bild hade utplånats af nya, likaså Märta Elgclous. Under dessa få år hade Gunvor liksom samlat ett helt porträttgalleri af unga, vackra kvinnor.

-- Det har kommit en ny stjärna till teatern, en tragedienne af första rang, sade Eric en dag vid frukosten. Jag såg henne i går afton och skall försöka få biljett i kväll med. Hon är danska, af god familj och med enastående scenisk begåfning. Har du inte lust att se henne?

-- Jo, hvarför inte?

Gunvor blef nästan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens briljanta återgifvande af rollen, och när Eric föreslog, att de skulle invitera henne till den dramatiska soaré de skulle ha följande vecka, gick hon villigt in på saken.

Så började den leken.

Fru Joppe hade snart Eric fullständigt i sitt våld. Gunvor tyckte själf, att hon stod som på en strand och såg ett skepp brinna långt ute på sjön. Det var ingenting att göra, endast att förtviflad stirra på lågorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka.

Det var första gången hon sett Eric gripen af en dylik flammande lidelse, för hvilken allt måste vika, och hon kunde ej förebrå Joppe Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare föreföll den unga skådespelerskan kall och otillgänglig, men Gunvor visste, att Eric kom och gick som daglig gäst hos henne. Hon visste allt. Hennes största skatt var på det brinnande skeppet, och hon kunde ej rädda den.

Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och Gunvor hoppades, att afståndet skulle återföra Eric till besinning. Annars, sade hon sig, måste hon låta honom gå, men vid den tanken sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke så mycket en älskande kvinnas lidande som en mors ångest öfver att nödgas stöta bort sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlämna sin son? Hon frågade utan att svara, och för att slippa grubbla tog hon sin tillflykt till Hillevi.

Ändtligen reste Joppe. Eric stängde sig hela dagen inne på sitt rum, och Gunvor hörde honom snyfta som ett barn där inne. Först mot kvällen kom han ut. Han föreföll dödssjuk, ögonen voro omgifna af blygråa, djupa ringar. Med långsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt ensam framför brasan.

-- Nu får jag tacka dig för allt, sade han vekt.

-- Hvad menar du, Eric?

-- Att det måste vara slut mellan oss.

-- Du vill det?

-- Jag uthärdar inte bojorna längre. Jag vill vara fri.

-- Och det blir du, om du lämnar mig?

-- Ja -- nej -- jag vet inte. Jag är så sjuk, Gunvor, och så olycklig.

Han gjorde som så ofta förr, lade sig ned, med hufvudet i hennes knä.

-- Stackars min vän!

Hennes hand gled genom hans hår.

-- Gunvor, jag lönar dig så illa, men du är för god för mig. Det är tryckande. Gif mig fri.

-- Ja, Eric. -- Hon suckade djupt. -- Du är -- fri!

-- Och du förlåter mig?

-- Ja.

-- Å, att jag vore som andra, då kunde jag få stanna i din famn, men frihetslängtan brinner inom mig. Jag måste bort.

-- Nu är du febersjuk; så snart du blir bättre skall jag ...

Hon kunde ej fortsätta; sorgen öfver att mista honom sammansnörde hennes strupe.

-- Gunvor! Du dömer mig inte? Jag rår inte för det. -- Jag rår inte för, att -- _hon_ kom.

-- Joppe Hartwigsen?

-- Ja, hon. Om du visste, hur hon fångat mig; en Lorelei är hon; jag kan endast lyda hennes vink.

-- Och det kallar du frihet?

Han reste sig och pressade händerna mot tinningarna.

-- Var det om frihet jag drömde? -- jag vet inte längre! Allt går omkring för mig. Gunvor, Gunvor, jag älskar dig, och Lorelei lockar och drager.

-- Så, Eric! -- Hennes hjärta skälfde af ömhet och smärta. -- Låt mig nu öfvertala dig att gå till hvila. I morgon är du kanske lugnare.

Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att grefven låg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast efter läkare.

Det blef en lång, flämtande kamp mellan lif och död. Gunvor vakade outtröttligt, och äfven när hon af doktorn och sköterskan sändes bort för att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de första veckorna hade han oupphörligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt ropat henne till sig, men så småningom tycktes detta intryck försvagas, och, när han ändtligen, efter tre ändlösa veckor, återfick sansen, sökte hans första rediga blick Gunvor.

-- Du har varit hos mig hela tiden? frågade han matt.

-- Ja, Eric.

-- Då måste ju det onda vika. Kyss mig, älskade!

Hon böjde sig ned öfver honom och kysste hans skumma ögon.

-- Tack -- tack för god vakt, Gunvor!

Så snart han tålde vid det, reste de tillsammans söderut; om skilsmässa talades det inte vidare; det var, som om han fullständigt glömt hela denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nämndes aldrig.

Under den sommar, som nu följde, var det som hade lyckan ånyo fått lust att bli stamgäst på Bragehall. Eric var i det närmaste återställd; endast synförmågan var mycket klen, men hans humör var ovanligt gladt och jämnt, och hans lifliga sinne tycktes spänstigare än någonsin.

SEXTONDE KAPITLET. Slut på leken.

Hela vintern stannade grefve Gyldenlos på Bragehall, och Eric hade ingenting emot det, då han nu allvarligare än förr angripits af sitt gamla onda i ögonen. Han hade rest till Köpenhamn för att konsultera läkare och fått sin dom: »I grund förstörda nerver, uselt blod; ingenting att göra, och tyvärr kan grefven vänta sig fullständig blindhet.»

När våren kom, blef hans fysik ytterligare försvagad, och när Gunvor talade om, att de snarast borde resa till någon badort, log han endast matt och skakade på hufvudet. Det tjänade ju till intet, sade han sig; snart måste han återbörda till jorden de fattiga resterna af en förbrukad existens. Troligen hade han inte långt igen. Det hade blifvit en fix idé hos honom, att döden skulle vara nog barmhärtig att taga det, som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han företog gärna långa ensliga promenader och styrde då ofta kosan ned till Lögen.

-- Jag har varit och hälsat på mitt troll, sade han vid hemkomsten till Gunvor. Hon erbjöd sig att följa honom, men han försäkrade, att _den_ vägen hittade han, om han också blefve alldeles blind, och dit gick han helst ensam. Det var så tyst nere vid stranden. Där satt han timme efter timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han alltjämt väntade.

När han en gång i början af juni måste rådfråga provinsialläkaren för en halskatarr och denne rådde honom till att vara mycket försiktig, sade Eric bittert:

-- Försiktig -- och försiktig, jag hör aldrig annat. Gudskelof, att ett så skört skal snart får rämna.

-- Hvad menar grefven?

-- Att jag väl inte kan ha långt igen.

-- Jo, många år, skola vi hoppas.

-- Ärligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Säg mig uppriktigt, det gör ni mig en tjänst med: kan jag lefva länge?

-- Ja, det är min fulla öfvertygelse.

-- Och jag skall naturligtvis fortfara att vara en probersten för alla krämpor, eller hur?

-- Grefven är ju klen, men ...

-- Se så, inga omsvep! Tror ni jag blir frisk? Nu först ögonen?

-- Ja, det ser ju vanskligt ut.

-- Och nerverna, de äro som darrande, spröda strängar, hvad?

-- Grefven måste stärka dem.

-- Och blodet?

-- Det är sjukt, men ...

Eric slog den lille fryntlige, sanningsenlige doktorn på axeln med sin smala, kraftlösa hand.

-- Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle följa efter ert grannlaga »men», säga mig tydligast er mening. Jag har kört med för lösa tömmar, och nu, när färden är slut, vore det godt att få sofva. Men alla era sömnmedel hjälpa mig inte. Dygnet har för många timmar för den, som vakar och tänker.

Gunvor försökte på allt sätt förströ Eric, men hon var själf förstämd, hade bekymmer, som hon måste bära ensam. Eric, som egentligen aldrig satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade däremot alltför grundligt begagnat sina rättigheter att njuta af dess afkastning och till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande lån, som han ämnade betala med följande års export af virke.

Förvaltarens varningar och råd hade han ej lagt på sinnet. Det var naturligtvis endast småaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En försökte flera gånger vända sig till Gunvor, men hon fordrade som en aktningsgärd åt Eric, att allt anförtroddes honom. Hon hoppades också, att godsets skötande småningom skulle bli ett intresse för honom, och att han då skulle afstå från sitt ytliga lif.

Nu hade emellertid förvaltaren fordrat att få tala vid grefvinnan. Tvärare än någonsin hade han stått framför henne och sagt:

-- Jag skall be grefvinnan att få flytta till hösten.

-- Skall herr En lämna Bragehall? -- Hon stirrade häpen på den undersätsige, kärfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon beslutit att ånyo taga öfverinseendet på godset. Hon visste också, att mycket behöfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjälp snart skulle låta sig göra, och nu sade han upp sin befattning. -- Hvad är det ni blifvit missnöjd med? frågade hon osäkert.

-- _Allt_, grefvinnan. Ett par år till på det här viset, och Bragehall är komplett under isen; det vill jag inte se på.

-- Men det har ju varit goda år, herr En?

-- Jaa då, men hvad hjälper det, när spannmålen skrapas ur magasinen bara för att kunna få ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan inte finnes utsäde, utan stora åkrar få ligga i träde, och mossarna, som vi hade börjat upparbeta få förvildas! De få ligga där nu till ingen nytta, för att grefven afskedar folk hellre än att betala deras dagsverken. Det är synd och skam att fara fram så med en egendom, det säger jag rent ut, och nu skall jag be att få gå.

Gunvor var mycket blek.

-- Stanna litet, bad hon. Jag har försummat den skyldighet jag hade mot Bragehall. Jag trodde inte, att det gått så långt. Finnes det ingen möjlighet att reda saken?

-- Den är mycket trasslig, grefvinnan.

-- Men jag sätter gärna till mitt kapital.

-- Det går inte åt småsummor, anmärkte förvaltaren torrt.

-- Herr En, jag sätter till _allt_, hör ni.

Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa fem, sex år smält ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var fullständigt ograveradt, och han förstod, att hon ej heller nu ämnade lyfta ett öre af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en sådan kvinna hade sannerligen varit värd ett bättre öde, tänkte han, än att kasta bort sig åt en samvetslös slösare, en stackare utan ryggrad.

-- Godset kan ej vara kommet så i lägervall, att skadan på något håll är obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be förvaltaren att grundligt sätta mig in i alla förhållanden, innan ni lämnar er befattning. Ni ger mig väl tre månaders anstånd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan i ert ställe. Ingen kan bli, hvad ni varit för Bragehall. Tack för ert trofasta nit, herr En.

-- Skall grefvinnan själf bli vår husbonde nu?

-- Ja, min man är för klen att orka med något arbete.

-- Nu blir det också styft.

-- Det kan inte hjälpas; jag får taga det ändå.

Förvaltaren log ljust. Just det där draget af orubblig kraft och praktisk energi, när det gällde att taga i med båda händerna, hade hon efter gamla fru Eiden; det var något af karlakarl hos sondottern också, hur kvinnlig och blid hon vanligen föreföll. Hon kunde bära en börda!

-- Har grefvinnan någonting emot, att jag tar tillbaka det där jag sade om att jag ville flytta? frågade han, på en gång förläget och trohjärtadt. Det hade varit mig omöjligt att stanna, om -- om detta trassel fortsatt, men nu -- hans ärliga, fasta blick mötte hennes med beundran och tillgifvenhet -- nu skall jag gärna gå i elden, när vi fått igen fru Gunvor.

Hon räckte honom handen.

-- Jag förstår, att jag varit för länge borta, sade hon, men med er hjälp skall här nog röjas och sås till nya skördar.

Detta samtal medförde en bråd förändring i Gunvors lif; med det plikttrogna allvar hon ända från sin tidigaste barndom lärt att inlägga i hvarje arbete började hon granska räkenskaper, se igenom kostnadsförslag och sysselsätta sig med folket. Hennes praktiska, klara blick var öppen för allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trött, hur många göromål dagen än gaf henne.

-- Det märks, att du kommit hem till din egen värld, Gunvor, sade Eric en dag, då hon varm och glad hoppade af hästen, efter att hafva varit på en ridtur utåt ägorna. Här är du dig själf igen, sådan du var, innan jag drog dig ut i societeten.

Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen.

-- Ja, Eric, du har nog rätt; i stora världen passade jag aldrig. Det ligger väl i blodet hos oss af köpmanssläkt att vara driftiga och verksamma. Min första ungdom drömde och längtade jag bort, men sedan du kom, har jag ingenting mer att längta efter. Nu önskar jag bara, att vi båda skola få åldras i ro.

-- I ro -- du arbetar ju från morgon till kväll.

-- Ja, men det är långt till ålderdomen. Jag känner mig starkare än någonsin.

-- Och jag -- tröttare än någonsin.

-- Men du blir nog bättre, Eric.

-- Å ja, en gång.

-- Kära min vän! -- Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla hörnsoffan i salongen. Där hade de suttit så ofta under det första året af sitt äktenskap. -- Du borde ändå resa litet, det skulle förströ dig.

-- Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten är borta. Jag dör bit för bit invärtes. Känslorna förtorka, hjärtat vissnar som brändt gräs. Solen har gifvit mig för skarpa strålar.

-- Men, Eric, kvällssolen är mildare, försök att glädja dig åt den.

Han satt länge tyst. Slutligen sade han:

-- Hur har du tänkt dig framtiden?

-- Vår framtid?

-- Ja.

-- Som en lång, klar dag i kärlek och tro.

-- Tro -- på hvad?

-- På att lyckan skall bli bofast här. När du blir frisk, Eric, skola vi gemensamt arbeta för vårt folk, och de utopier vi en gång hade skola bli verklighet.

-- Och om jag i stället blir blind?

I den paus, som följde på dessa ord, skälfde tusen rädda tankar, darrade tusen sorgsna ord. All den fattiga tröst, hvilken, om uttalad, endast gör ondt värre, kväfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt för honom, om det kunnat skänka honom fred och hopp, men det gick Gunvor, som det så ofta går den, hvilkens inre är fullt af deltagande: hon förmådde endast förstå, och förstående är balsam för sår, som kunna läkas, men eljest är det smärtans fostbrödralag.

-- Ser du, Gunvor, där svek ditt mod, sade han sorgset.

-- Ja, för din skull. Så grymt kan inte ödet vara, tillade hon häftigt.

Han såg på henne; hennes ansikte skymtade endast svagt för hans skumma blick.

-- Nej, du har rätt, det ödet vore för grymt, sade han sakta. Men det förefaller mig ändå ofta, som om jag såge dig för sista gången.

-- Eric! -- Hon tryckte sig hårdt intill honom. -- Af hela min själ skall jag be: Varde ljus!

-- Tack, vännen min, tack för allt!

-- Hvart går du, Eric?

Han hade rest sig upp.

-- Bara till min gamla vän, trollet vid Lögens strand. Du vet, att vi ha mycket att säga hvarandra, nu som förr.

-- Dröj inte för länge borta! Vill du inte åka?

-- Nej, nej.

-- Och jag får inte följa dig?

-- Nej, med trollet måste jag vara ensam.

-- Jag saknar dig hvarje stund, tills du kommer igen, det är mitt afsked, sade hon innerligt.

-- Om inte trollet håller mig fast, kommer jag snart.

Han nickade och gick.

Det var ljufligt svalt och tyst där inne på den breda skogsvägen. Eric vandrade tämligen raskt framåt, ehuru han gång efter annan snubblade mot en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han för sig med händerna vid hvarje trång passage. Men han tyckte dock själf, att han aldrig gått så stadigt och visst mot målet som just i dag.

När han ändtligen kom ned till den djupa, stilla sjön, satte han sig på en sten tätt intill vattnet och började halfhögt tala med det troll, hans fantasi diktat på Lögens strand:

-- Du tusenåriga stortroll! Vet du mera än vi små, fattiga människor om de två gåtorna: »Hvadan och hvarthän?» Har du något att tälja om den eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett människolif på din strand, ett stycke vrak; har du ingen våg, som är nog barmhärtig att taga det och sänka det i djupet? Du tycker, att jag inte stridt nog! Jo, troll, _nu_ har jag det! Det är strid att mista sig själf tum för tum, att dag för dag följa sin egen förintelse. Och som jag har älskat lifvet!

Hans stämma sjönk till en svag hviskning vid de sista orden, så satt han tyst med hufvudet i händerna.

Skulle han gå? frågade han sig. Det fanns väl knappast val! Han kunde ej låta kroppen sätta honom i fängelse under långa år, ej låta själen tvina bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hört till de rotlösa, inte dugde han att planteras på ett arbetsfält!

Gunvor hade på sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten, tyckte han. Hade hans drömmar blifvit för bleka och märglösa? Han ville för öfrigt inte tänka på henne nu, då kunde han inte taga steget ut. Hennes kärlek skulle hålla honom tillbaka. Således -- slita det bandet! Den, som ville dö, måste endast vara sig själf; ofta är döden större egoist än lifvet. Nog kunde han finna vackra namn för att han ej stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han ägt mod ...! Han strök med handen öfver pannan. Hvad var mod? Visste någon hvilka kraf det okända, detta utom lifvets räckhåll, uppställde? Ingen visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stället för de många kämpande småtrollen inom honom funnits en enda stark och fast tanke, skulle han vändt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen.

Gunvor! Hon skulle glömma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han ju, att hon inte skulle. Det tjänade ingenting till, att han intalade sig det. Men han kunde ej göra något för henne, och -- inte heller för sitt stackars förbråkade, förslitna jag.

-- Fred! Fred! ropade han högt.

-- Fred! svarade ekot från det gråa berget midt öfver sjön.

Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han ville; det var tomt och mörkt inom honom; han var bara så outhärdligt trött. Och ändå måste han gå; det fanns väl någon hviloplats också för honom; han skulle söka den. Ännu ett steg! Det svartnade för hans blick, han föll, vattnet slog högt upp öfver honom, sög sig susande in i hans öron; han grep med händerna efter något att fatta tag i, men det var endast lekande böljor, som gledo mellan de matta fingrarna.

Lögens mörka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och solen väfde guldtrådar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken spillra, ett vilset människolif.

SJUTTONDE KAPITLET. Fru Gunvor till Bragehall. (Slutord.)

Det sitter en gammal, hvithårig kvinna ensam på Bragehall. Allt folket i trakten kallar henne fru Gunvor, det är dem nog; då vet hvar och en, att de mena den gamla uppe på slottet, och det är som flöte det ständigt ett gyllene solsken af goda tankar och välsignelser i spåren af detta namn.

Fru Gunvor har hjärtevärme och själsstyrka, hvarhelst det behöfs. Hon hör till de få, som i sorger och pröfningar lärt att se ut från sig själf, och det är, som om hennes blick blefve vidare och klarare med åren. En gång skymdes den för lång tid; det var när Eric Gyldenlo drunknade i Lögen. Då troddes det, att man också skulle mista fru Gunvor, men det var väl så, att hon ej kunde gå från ett halffärdigt arbete, då hade hon ej varit farmor Eidens sondotter.

Glädjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef så underligt blid och stilla, när den första vilda, ohejdade sorgen lagt sig. Det var som om fru Gunvor gått utom sig själf och hädanefter endast lefvat för andra.

En gång under dessa år hade dock Bragehall strålat i festskrud, och fröjden kom som gäst till de stora salarna. Det var när fröken Hillevi stod brud. Hon följde sedan sin man till London, där han var attaché, men en dag skulle de återvända till Bragehall.