Part 14

Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på dörren.

-- Tar nådig grefvinnan emot?

Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar.

-- Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad jag tänkt på, Gunvor?

-- En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra!

Han kysste henne.

-- Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din förvaltare.

-- Han har gått nu.

-- Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den mäktige mannen att förkunna?

Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva.

Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt:

-- Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter; han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är för en tredje.

-- Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här.

-- Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar.

Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen.

-- Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på Bragehall; det har du lofvat.

-- Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna.

-- Vi ska' ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen?

-- Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna.

-- Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det?

-- Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet.

-- Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset!

Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider.

-- Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka, allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen. Detta är lifvet, Gunvor.

Hon sträckte upp armarna mot honom.

-- Ja, älskade, detta är lifvet -- genom dig, sade hon entusiastiskt. Du har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet. Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg.

-- Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet. Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers namn. Hela orten skall med, du.

Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös brådska ut en låda.

-- Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder, när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans låga, melodiska skratt.

-- Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm.

Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen mot det.

-- Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor?

-- Ja.

-- Och gamle doktorn, du?

-- Ja.

-- Vördig prosten och prostinnan, säg? -- Men du hör ju inte på mig! Du ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det?

-- Å, ingenting -- ingenting alls, Eric.

Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin.

-- Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som plågade dig?

-- Nej, Eric, nej!

-- Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga.

-- O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag -- jag är så småsint, ser så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig hastigt ned och kysste hans hand.

-- Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint?

-- Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning, och hon tryckte sig ångestfullt intill honom.

* * * * *

Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han besvärades nu ofta af recidiv.

Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu funnos kvar efter den forna hamnen.

Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest inspirerade hon någonsin hört.

Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en fjärran kust, där hon ej kunde nå dem.

Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl. Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor, och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna, men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan, hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han teg.

Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla, men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk i en lång kedja:

»Holder du af mig, holder jeg af dig alle mine levedage. Sommeren var kort, græsset blegner bort, kommer med vor leg tilbage.»

En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta, öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte.

-- Hvad ser du, Eric?

Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam. Han suckade.

-- Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit.

-- I saknad?

-- Nej -- och ja.

-- Hur skall jag tyda det?

Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för tung börda.

Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne. Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam.

-- Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud.

-- Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt.

-- Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man slutligen bort den.

-- Eric, kan du inte känna dig lycklig nu?

-- Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken lifslång?

Hon gnolade sakta:

»Holder du af mig, holder jeg af dig alle mine levedage.»

Jag kan inte älska på annat sätt, Eric. Du är mitt allt, hvad som än må hända -- till och med om -- du inte längre skulle hålla af mig.

Han kysste hennes skälfvande läppar med en så innerlig ömhet, att hon med ens kände sig trygg och stark. Det förflutna, detta hemlighetsfulla skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en dag för hennes ljusa, lifsvarma kärlek. Hon behöfde inte frukta bleka vålnader, så länge hans arm slöt sig omkring henne i kärlek, då var hela världen hennes vasall, sade hon sig stolt.

FJORTONDE KAPITLET. Barnet.

-- Bolla på gästgifvargården är här och vill nödvändigt tala vid grefven, sade Mari förlägen.

Det var en förmiddag i början af september, första dagen rapphönsjakt var tillåten, och Eric var ute tillsammans med några andra herrar.

Gunvor lekte med Hillevi, hjälpte den lilla att städa i dockskåpet och såg förströdd upp på kammarjungfrun.

-- Sade du inte, att grefven var ute på jakt?

-- Jo, det gjorde jag, men -- då ville hon träffa grefvinnan. Får jag inte lof att säga, att hon inte kan få det?

-- Nej, Mari, hvad skulle det tjäna till? Hvem är den där Bolla? Jag har aldrig hört talas om henne.

-- Hon tjänade på gästgifvargården för ett par år sedan.

-- Är hon där inte längre?

-- Nej, hon har varit borta från socken se'n samma vår grefve Brage dog.

-- Hvad vill hon grefve Gyldenlo?

Mari såg ytterst generad ut, nöp i förklädet och teg. Gunvor betraktade henne, och plötsligt steg en flammande mörk rodnad upp i hennes ansikte. Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyrå från golfvet för att genom denna paus återvinna själfbehärskning.

-- Du får be henne -- Bolla -- vänta mig i mitt arbetsrum, sade hon med ansträngning.

-- Skall grefvinnan ändå taga emot henne? frågade Mari. Å, gör inte det, tillade hon bedjande.

Hillevi blef uppmärksam och slängde ifrån sig den docka, hon höll på att kläda, därpå stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt:

-- Om det är något farligt, blir det bäst, att jag går med mamma.

Gunvor smekte sitt barns lena kind.

-- Nej, min lilla flicka, du får stanna här. Karna får leka med dig nu. Mamma kommer igen sedan.

När Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade förtrytsamt:

-- Den där Bolla är ett riktigt oförskämdt stycke. Snälla grefvinnan, låt mig skicka bort henne.

-- Nej, Mari, du har hört hvad jag har sagt. Gå nu!

Mari tog ett par steg, så stannade hon på nytt.

-- Grefvinnan får förlåta, men ... men ...

-- Hvad är det?

-- Å, det är så, att -- att den där otäckan därnere inte är ensam.

-- Hvem har hon med sig då?

Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af harm och blygsel, och hon stammade oklart:

-- Hon har pågen med.

Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte blef alldeles färglöst och ögonen stela.

-- Herre Gud, grefvinnan, hur är det?

Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon ville se henne, henne och -- barnet.

-- Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och -- och gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari.

Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen, grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla, den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan, trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla, käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att själf slippa se sig omkring.

Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen.

Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den, som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln.

Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen; ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna läpparna låg ett fult, ondskefullt drag.

Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel.

Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen.

-- Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop.

När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare:

-- Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före detta, för han visste, hur det var fatt me' mig, innan han for utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina herrar godt om, det är bara så tunt me' hållen. Nu tyckte jag grefven kunde hatt nytta af att se på de' eländiga, tossiga barnkräket -- Hon log elakt. -- Då kanske han begripit sin plikt.

-- Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton.

-- Han blir tre år te vintern, men de' vore godt han allri hann dit. Jag har hatten hos doktorn en gång, och han sa', att kräket inte va riktigt.

-- Hvad heter han?

-- Erik, förstås.

-- Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er?

Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en talande stenbild.

-- Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag inte ta med mig.

Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och ängsligt.

-- Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött.

Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde.

-- Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att hjälpa mig sta', allti', de ska' Gud veta.

-- Hur mycket begär ni?

Bolla sneglade på grefvinnan.

-- Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke.

-- Jag skall ordna saken. Gå nu!

-- Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt.

-- Vill ni låta mig taga hand om honom?

Bolla såg ofantligt lättad ut.

-- Ja, herre jemine, så gärna!

-- Då stannar han här så länge.

Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att, eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet.

-- Folk, som ska' lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha'n, tills jag far, se'n får väl de' arma kräket ackerderas bort.

Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen.

-- Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö!

Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad:

-- Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å'n; men nu har jag allti' fått skäms för'n, så grefveson han ä'. De' rår väl inte pågen för, men de' kan inte hjälpas, att han får lida för'et. Grefvinnan blir nog snäll emot stackar'n.

Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket, som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför barnet och grät högt.

Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast kort:

-- Nu har jag sett en Guds ängel.

* * * * *

Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor. Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod och friska tankar.

Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken.

-- Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen.

-- Hon är i sina rum.

-- Redan! Klockan är ju bara tio.

-- Ja, grefvinnan var visst trött.

-- Har det händt något ledsamt, Mari?

-- Ne-ej.

-- Du drar på det, hvad är det?

-- Snälla grefven, det -- det kan jag inte tala om.

Eric gjorde en knapphändig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska stämning var som bortblåst; en nervös oro jagade hvarje hans rörelse och skälfde i hans röst när han ifrigt bad:

-- Öppna, min älskade!

Det hördes ej ett ljud där inifrån.

-- Gunvor, du käraste, gör mig inte förtviflad, låt mig komma in!

Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka.

-- God afton, Eric -- och god natt. Vi få talas vid i morgon.

Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom honom.

-- Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina armar, du, min egen älskade hustru!

Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot. Hon ryste.

-- Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ...

-- Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det?

-- För din skull.