Part 13

En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att alltför noggrant bjuda upp af skyldighet.

Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen, frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor.

-- Jo, med nöje, försäkrade unge baronen.

Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll:

-- Jag dansar själf med min hustru.

-- Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att dansa.

-- Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck.

-- Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona skrattande, men kom nu, go' herrar.

-- Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig, min gubbe?

-- För att Edelcrona ska' få henne; nej tack, han får allt slicka sig om mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts Gunvor spak som ett lamm.

Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast att låta honom hållas.

Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade sig.

Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo krampaktigt hårdt om stolens armstöd.

-- Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng blodet för hennes öron och pulsarna bultade.

-- Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom, Fagerlin!

-- Nej tack, Haqvin, jag dansar inte.

-- Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist.

-- Jag dansar inte, upprepade hon lågt.

Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede.

-- Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall:

-- Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så tvinga mig inte att dansa nu.

Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att hålla sitt ord.

Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken att tvärt tystna.

Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till en soffa, och Forner lät genast hämta läkare.

Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom.

Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika, lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor, etc. etc. i det oändliga.

Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda med sina stirrande, vidöppna ögon.

Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som kanske gått bort -- hunnit utom räckhåll för all möjlighet till försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit hans sista.

När doktorn ändtligen kom -- densamma som skött Haqvins farfar -- gjorde han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin hälsa på sista tiden.

-- Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn, jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet. Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas.

Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit, uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot honom.

-- Nå, sade hon långsamt.

-- Det är slut, sade han. Hjärtförlamning.

-- Ögonblicklig död?

-- Ja -- inga plågor.

-- Hvem vet det ...

Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog lugnande:

-- Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta ...

-- Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat -- å, så gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om han bara fått hälsa till sitt barn.

-- Ni tänker inte på er själf!

-- Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna sakna dem som gått, men jag -- hon andades tungt -- jag kan endast tacka döden.

Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något. Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen.

TRETTONDE KAPITLET. I hans famn.

Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser också meddelade denna:

ERIC GYLDENLO. GUNVOR BRAGE.

Rom.

Meddelas endast på detta sätt.

Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små, blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen. Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor, föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan med blommor.

Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna, vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här funnos åtskilliga instrument.

När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma.

Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara välkommen igen.

Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot rutorna.

-- Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga.

-- Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig, så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta'n var så stor, att man inte kunde hitta någonting där.

-- De hade kanske stämt möte, förmodade friherrinnan oskyldigt.

-- Våran Gunvor och en -- karl! Mamsell Beat-Sofi glömde i detta ögonblick all skyldig vördnad. Nej, tack vackert! Hon va' där mol ensam i flera månader, det vet jag. Och nog va' halfva tiden af sorgåret gången, innan han våga' sig fram. Di förlofva' sig nyårsdagen, skref hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst få läsa det, för jag tror inte att gullängeln, som jag alltid kallar henne, har något emot den saken.

-- Å, nej, lilla Gunvor och min Märta ha varit mycket intima, inföll friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och knappt kunde styra sin nyfikenhet.

Så förevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor på att hon varit den första som fått veta hemligheten och kunnat bevara den så väl. Nu behöfdes det ju inte längre.

-- Friherrinnan kanske undrar på det där, som står öfver, sade hon smått förlägen, men jag brukade spå vår Gunvor ibland, när hon var ung flicka, se'n har det aldrig händt.

Friherrinnan log huldt, tog brefvet och läste:

Rom d. 13 jan.

Min kära, gamla Sibylla!

Minns du din spådom om »den rätte». Nu har han kommit. På årets sista kväll stod han helt plötsligt framför mig, och efter en lång, mörk tid blef det plötsligt strålande ljust. Ser du, Beat-Sofi, jag visste genast, att han var »den rätte».

Vi hade träffats förr en gång, men då måste våra vägar skiljas. Nu är jag fri, och på nyårsdagen, till tecken att jag vill börja ett nytt lyckligt år, lät jag honom sätta förlofningsringen på mitt finger. Så blef jag Eric Gyldenlos fästmö. Du ensam, min trofasta, rara Beat-Sofi, skall få veta det. I slutet af maj gifta vi oss, men ända till första lysningsdagen skall vår lycka förbli en hemlighet. Jag kan knappt styra pennan, så glad är jag; det är som all sorg och strid försvunnit ur världen; den rymmer endast jublande fröjd. Jag går omkring här i min lilla våning och sjunger min älskades namn in i hvarje föremål, och sedan dofta blommorna det, böckerna hviska det. Du tycker nog, att jag är mycket dåraktig, men önska mig ej annorlunda. För första gången i mitt lif längtar jag inte efter något, drömmer inte om annat än nuets härliga rikedom.

Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant svammel hade hon ej väntat sig.

* * * * *

Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k. förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder. Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt hagelskurar störtade ned öfver Bragehall.

En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det sannerligen inte fortfara.

Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan.

Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats.

-- Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ...

-- Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan än grefvinnan om saken.

-- Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela?

-- Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det.

-- Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut.

-- Får jag lof att tala rent ut?

-- Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro. Hon kände sig så trygg i sin stora lycka.

Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan.

Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu ett och ett till.

Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste in hela bunten i sin skrifbordslåda.

-- Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt. Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt säga till om det, förlåt mig!

-- Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då hädanefter skicka upp dem med herrskapets post?

-- Flera -- det -- det gör det väl knappt?

Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de skarpa, gråa ögonen och sade lugnt:

-- Jo, det skulle jag tro.

Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen.

Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts. Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad, tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem.

Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell.

-- Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En lämnar dem till mig personligen och helst så, att -- att det ej blir för mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka på -- öfverinseendet på godset.

-- Så -- grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen?

Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret.

-- Ja -- det vill säga -- vi ha inte talat närmare om det, men det faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om lördagskvällarna.

Herr Ens ansikte ljusnade.

-- Det låter godt, sade han enkelt.

-- Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu skola de ha sina rättigheter.

-- Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta.

-- Men det är inte heller meningen, käre herr En.

-- Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig, men bättre ett ord för tidigt än för sent.

Gunvor nickade.

-- Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte, hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken, därför är jag kanske misstrogen, men ...

-- Vi ska' hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och -- som jag i början nämnde -- får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i allt, som gäller godsets angelägenheter.

-- Skall ske, lydde det korta, buttra svaret.

-- Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig.

-- Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren erkännsamt.

-- Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet, att ni ej slösar med beröm.

-- Jag försöker vara rättvis, grefvinnan.

-- Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp -- och -- hon kämpade med sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka, nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med sänkt hufvud -- var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka och erfarenhet.

-- Jag skall göra min plikt, så godt jag kan.

-- Tack för det löftet!

Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet, som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en lindrig förkylning.

Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det, trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.»

Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord, men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt.