Part 12

Som ett rasande djur, med ridpiskan ännu i handen efter ridten, kom han in till Gunvor. Han hade träffat Märta, som ridit med honom ända till Bragehalls parkgrindar och där lämnat honom med en nästan hjärtlig hälsning till »stackars lilla Gunvor!»

Han hade icke knackat. Nu slängde han igen dörren efter sig, så att det rungade.

-- Hvar är du? röt han.

Gunvor kom från sin sängkammare. Hon hade gjort toalett till middagen och hade en svart spetsklänning. Armar och hals skimrade bländande hvita mot det genombrutna tyget. Den blick, som mötte Haqvin, uttryckte mest förvåning. Sådan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparblå i ansiktet, de runda ögonen tycktes sitta på skaft, halsmusklerna voro onaturligt svällda, och ur munnen kom ett flåsande ljud.

-- Hvad är det? Hvad vill du? frågade hon.

-- Ställa dig till ansvar för din pliktförgätenhet, ditt skamliga besudlande af mitt namn.

Hon märkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra sig, och hon insåg, att han måtte blifvit djupt kränkt, efter han talade i så hög ton.

-- Vill du ej försöka lugna dig, Haqvin. Det är dina beskyllningar, som äro skamliga, och jag ämnar inte tåla dem.

Rak och orädd stod hon framför honom? Hennes ögon undveko ej hans ursinniga blick. Ett fint, ömkande leende flög öfver de mjuka läpparna.

-- Slinka!

Ordet föll ej hastigare än snärten af ridpiskan, hvilken med ett hvinande slag skar luften och träffade hennes högra arm.

Hon blef gråblek och slöt hårdt munnen om det skrik, hvilket smärtan ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klocksträngen; med handen om den, stannade hon.

-- Gå, gå genast, sade hon, eller jag tillkallar tjänstfolket!

Haqvin hade ej märkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen. List förstod han sig ej på, brutalt våld var hans enda vapen. Vreden liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera uttryck; han kände endast en vild lust att slå och slå, sak samma hvem eller hvad det träffade. Han ville krossa, förstöra, bryta sönder, på annat sätt kunde han ej återvinna sitt lugn. I skummande förbittring grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet.

Gunvor släppte klocksträngen; hon blygdes för att visa tjänstfolket detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke själf någon fruktan. I detta ögonblick splittrade han en statyett och strax därpå hördes det skrällande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon försöka tala vid honom?

-- Haqvin!

-- Tig! Han gick med knutna händer emot henne, i denna dag skall jag köra ut dig ur mitt hus.

Hon rätade upp sig.

-- Jag går frivilligt. Nu har du brukat våld, och ingenting i världen skall förmå mig att stanna efter detta. Du har begagnat de råaste ord; du har förspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller böner förmå något öfver mig.

Hans drag slappades plötsligt. Det låg något krypande och fegt i hans blick, när den nu höjdes mot henne. Skulle hon gå? Nej, det fick ej ske, då miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer än allt annat af hans blod. Och för resten -- han unnade henne inte åt någon; hon var hans och skulle förbli det. Hvad hade han sagt, som hon behöfde taga så hårdt? Han hade möjligen förgått sig, men fruntimmer och barn straffades bäst med kroppsaga, och hon kunde väl tåla, hvad många inom hans släkt endast funnit sig väl af. En hustru skulle vara ödmjuk och underdånig, och gjorde hon snedsprång, finge hon också sota för dem. Det kunde inte hjälpas.

-- Är det sant, att Eric Gyldenlo är din älskare? frågade han morskt.

Nu skulle hon väl böja sig.

Gunvor såg honom fast och djupt in i ögonen.

-- Nej, det är inte sant, sade hon, men jag älskar honom, och jag hoppas bli hans hustru en dag. Detta hade jag tänkt säga dig snart, ville blott, att någon tid efter farmors död skulle förflyta i lugn, då jag visste, att du aldrig godvilligt skulle gå in på en skilsmässa.

-- Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbröt han.

-- Nu måste du. Du har själf genom dina förolämpningar drifvit det därhän.

-- Hvem kan tvinga mig?

-- Lagen.

-- Hå, hå, då skulle du skaffat vittnen till det här.

Gunvor skiftade färg, men sade stolt:

-- Du ämnar väl inte förneka dina handlingar?

-- Jo, visst fan tänker jag det.

Hon lade händerna mot tinningarna. Det gick rundt i hennes hufvud. Fanns det då hvarken lag eller rätt för henne; var hon i denne mans våld lika obönhörligt som en fånge i sin vaktares? Men hon ville ej låta sig underkufvas. Han skulle ej ens en minut tro, att han ägde makten.

-- Haqvin, sade hon, hvarför vill du fortfarande kedja oss samman? Ha vi ej båda lidit nog i detta olycksaliga äktenskap? Gif vika utan strid, ty jag måste ha min frihet. Om intet annat hjälper, så lämnar jag som en rymling ditt hus.

-- Och hvar skall du taga medel ifrån?

Hon studsade öfver detta grofva hån. Detta vågade han slunga ut mot henne, som fört millioner till honom.

-- Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort.

-- Och jag skall veta att hindra dig.

-- Det kan du inte.

-- Vi få väl se!

-- Haqvin, var barmhärtig! Förstår du, jag begär ingenting annat af dig än min frihet! Min förmögenhet må du behålla. Jag skall nöja mig med en bråkdel, allt det andra är ditt, allt, hör du!

Hon sträckte upp armarna emot honom, förtviflad, anropande honom som om sitt lif, och visst gällde det hennes lif -- mera än det: hennes människorätt.

Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lösning! Så bråkig som hon blifvit på sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne kvitt. Han sade långsamt, med sin vanliga flegma:

-- Och om jag skulle gå in på detta, så lofvar du att inte krångla mer, inte ställa till något spektakel för flickans skull ...

-- För Hillevis skull?

-- Ja; hon stannar naturligtvis hos mig.

-- Mitt barn! Tror du, att någon makt på jorden kan förmå mig att afstå från mitt barn?

-- Det rör mig inte. Hon stannar här.

-- Haqvin, du kan inte vara så grym!

-- Jo, det kan jag. Hon hör Bragehall till. Henne släpper jag inte. Och skall lagen afgöra emellan oss, så får _jag_ henne och inte _du_! En hustru, som förlöper man och hus!

Gunvor stönade sakta; hon kände det, som hjärtat rycktes ur hennes bröst vid tanken på att hon skulle afstå ifrån Hillevi. Det kunde hon icke. All styrka öfvergaf henne; vapnen föllo ur hennes händer, hon hade intet mer att våga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet, oskyldigt barn afgjorde tre människors öde.

Hon såg ej på Haqvin, och hennes stämma hade mist all klang, när hon sade:

-- Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre då en lifslång olycka, och det är det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett mål: att skydda min dotter, så att ej också hon en gång drabbas af mitt sorgliga öde.

TOLFTE KAPITLET. Befrielse.

Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått, sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia. Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken det hvitt som en helgonlegend. Det _måste_ vara så, för att dagens händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta.

Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för att få veta sådant, och Bragehalls postväska var -- figurligt taladt -- alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick, hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan.

Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet.

Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor, som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom, som om han varit ett barn.

Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man, men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla honom tillbaka.

Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till scener, som skrämde hela huset.

Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion.

Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt, att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst; hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada, unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med oändlig saknad och vemod.

I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner. Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation. Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde hon här få veta något om den älskade.

Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats; af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen vara Haqvin Brages hustru.

Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och frågade ångestfullt:

-- Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner?

-- Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra.

-- Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå?

-- Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel. Haqvin har naturligtvis respekt för damerna.

Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne, och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric.

Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes stämma fick, när hon slutligen brådskande -- ehuru hon trodde släpande långsamt -- lät de instängda orden få luft och sade:

-- Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo?

Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån. Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning.

Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne.

-- Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo, jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist. Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket.

-- Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller?

-- Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän, så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif.

Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus, som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig, tätt intill hans öra:

-- Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet.

Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig uppenbarelse.

-- Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en sträfsam, en målmedveten kamp.

-- Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga fribytarkynnet.

-- Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k. njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif -- en annans, menar jag.

Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han sökte öfverskyla deras intryck genom att säga:

-- Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt, att han blifvit alla damers själfskrifne riddare.

-- Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam -- liksom på afstånd från -- från andra.

Han log igen.

-- Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom!

-- Ja, det har jag.

-- Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu besvarar hans bref?

-- Ja, hälsa honom!

Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam, veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar.

Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in i biljardsalen för att dricka kaffe och röka.

Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet, men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa utbrott.

Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin.

Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne.

Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning.

Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom, att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf dem människo- och individualitetsprägel.

Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför. En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i sällskapslifvet.

En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan Edelcrona med en fråga om Gunvor.

-- Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist?

-- Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver.

-- Å, det ser inte så ut.

-- Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. _Hon_ generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin inklination -- men detta blir naturligtvis oss emellan.

-- Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en _sådan_! Och mannen är hygglig, säger friherrinnan?

-- Han hör, som bekant, till en af våra första familjer.

-- Ja, det är sant, men ...

-- Joo, _det_ betyder _mycket_! Man får verkligen ha aktning för ett så gammalt namn, som höljts med ära genom sekler.

Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon dock säga:

-- Men han själf?

-- Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för mycket, men jag frågar: Hvems är felet?

Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga ansiktet. Men -- man fick ju taga seden dit man kom.