Part 11

Det hände ej så sällan, att gamla fru Eiden besökte det Brageska grafkoret, och hon ville då alltid vara ensam. Bengtsson satt därför lugnt på en bänk utanför kyrkogårdsmuren och pratade med kyrkvaktarn, medan han väntade på att få bestiga kuskbocken igen.

Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande låset och gått de få nötta, slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig källarluft slog emot henne, men hon märkte det ej. Hela hennes uppmärksamhet var riktad på den silfverbeslagna ekkista, hvilken gömde den sist aflidne grefve Haqvin Brages stoft. Här stodo dubbla rader af små och stora kistor och på alla plåtar lästes långa titlar och detsamma stolta namnet Brage.

Farmor såg sig ej omkring, rakt fram till den älskade gick hon, och hennes gamla, darrande knän sjönko mödosamt ned mot det hårda, gropiga golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det varit en mjuk kudde, och hennes skälfvande läppar rörde sig sakta till afbrutna meningar.

-- Nu, Haqvin -- kan jag inte mera -- låt mig hvila ut hos dig, hela mitt långa, tunga lif har -- jag lefvat för dig. -- Jag har aldrig -- brutit det löfte -- jag gaf mig själf -- _allt_ för den jag älskar -- intet offer fick vara för stort -- ingen väg för oländig. -- Mina fötter ha i dag tagit -- de tyngsta stegen -- Haqvin! Du käre -- om jag gjort orätt, om ... Minnes du -- hvad jag sade om -- ädelt vildt -- ibland tycker jag, att det varit hetsjakt -- Gunvor, min -- egen lilla Gunvor, var bytet.

Hon våndades som i fysiska plågor och lade handen mot hjärtat. Å, Haqvin -- om jag misstager mig! -- Då får jag aldrig -- aldrig frid -- vedergällningens lag är öfver oss alla -- men du älskade, älskade -- rösten svek henne plötsligt, det blef mörkt för hennes ögon och händerna famlade efter stöd; efter en stund mumlade hon ohörbart: det måste så vara, du kräfde det -- du -- och -- kärleken.

Hon slog i detsamma hufvudet hårdt mot kistan och föll framåt. Så låg hon orörlig.

När Bengtsson väntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han kommo öfverens om, att farmor Eiden kunde förkyla sig därnere i fukten. De måste försöka få henne upp. Bengtsson gick till dörren och gnisslade försiktigt med den för att varsko den gamla. Men det hjälpte inte. Han gick då ned. Kunde hon ha somnat? Tätt invid trappan stannade han och ropade strax därpå:

-- Hansson, Hansson, kom!

-- Hvad är det? -- Kyrkvaktaren kom stöflande.

-- Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ängsligt. Hjälp mig att bära upp henne, så få vi försöka gnida hennes tinningar.

De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras ansträngningar att återkalla farmor Eiden till lif voro förgäfves. Hon sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrömmar. Det var den stora, stilla sömnen, som ändtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista färd, och det var blott det döda stoftet, som återfördes till Bragehall, följdt af mångas blickar.

I byn såg man på hvarandra och sade halfhögt: »Hur skall det nu bli på slottet? Hvem skall hålla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid på sin post.»

ELFTE KAPITLET. Alla trådar brista.

Ett bref till grefvinnan! -- Kammarjungfrun hade vågat sig in i grefvinnans rum utan att knacka, ty hon förstod, att hennes matmor ändå inte skulle hört henne i den sinnesstämning, hvari hon nu befann sig. Hon hade ett besynnerligt, förstenadt lugn öfver sig. Man kunde inte ens veta, om farmoderns död gripit henne, ty fast hon i timtal stått lutad öfver liket, hade ingen sett henne gråta. Det var Haqvin, som nu ändtligen förmått henne att försöka hvila. Det var rätt sent på kvällen, och han själf såg så sömnig ut, som om han inte kunde hålla upp ögonen.

Gunvor stod vid fönstret, på samma plats, där hon stått en gång förr i dag, när farmor åkte bort. Hon vände sig ej om, när den unga tjänstflickan kom in, sträckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet. Hvem skref till henne här på trakten? Posten kom aldrig denna tid.

-- Det var ett bud från Lögenäs här med det, sade kammarjungfrun. Ehuru hon ej blef tillfrågad, tyckte hon sig böra säga det.

-- Från Lögenäs! -- Gunvors stela uttryck försvann och hvarje linje i det fina, bleka ansiktet tycktes skälfva af fruktan. -- Skulle det vara svar? frågade hon.

-- Nej, grefvinnan, det hörde jag särskildt efter.

-- Jaså -- intet svar! -- Hon suckade så tungt och förtvifladt, att lilla Mari blef helt ängslig till mods. Men hon visste ju nog, att olyckan nu skulle komma öfver Bragehall, det var flere, som sett de fyra hufvudlösa barnen dansa på Korskullen, just som månen gått upp vid senaste nytändningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars unga grefvinnan! Hon hade inte för roliga dagar. Mari hade hört, hur grefven lefde ibland, när han fått ett glas för mycket, och hon tänkte med en rysning, att det väl inte kunde vara stort värre att råka ut för en arg, het tjur.

-- Om -- om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa genvägen genom skogen till Lögenäs med det, sade hon, och hennes runda, ljusa ansikte sken af tjänstaktighet.

-- Tack, lilla Mari! -- Gunvor nickade vänligt. -- Jag skall ringa på dig då.

Mari neg och gick. Det var väl, tänkte hon, att inte Korskullen låg åt det hållet, för hur mycket hon höll af sin matmor, aldrig i lifvet skulle hon vågat gå förbi den, sedan månen gått upp.

Gunvor behöfde inte tända ljus för att läsa sitt bref. Sommaraftonens klara dager var tillräcklig. Hon kände också väl dessa underligt kantiga, osäkra bokstäfver, hvilka hållningslöst fyllde papperet. De kunde ej hänföras till någon stil, utan talade sitt eget individuella, starkt expressiva språk. Än slängde de sig trött ned i några bisarra krokar, än reste de sig stolt, och än böjde de sig mjukt. Hvarje ord hade lif och färg. Hon hade lärt sig hålla af dem i all sin oregelbundenhet, när de kommit till henne i små, smeksamma biljetter, bringande bud eller hälsning från Eric. Denna gång bildade de ett helt bref. Hon sjönk ner på en stol, utmattad, rädd att möta ödet. Det hjälpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast velat sända henne några tröstande ord öfver den förlust, som han möjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, då hade han kommit själf -- _det var en annans röst_, som skulle tala till henne från denna skrifvelse. Å, den rösten, den var så stark och viljemodig, att ej ens döden förstummade den! Farmor hade varit vid Lögenäs i dag. Farmor hade velat skilja Eric och henne, och aldrig än hade farmors vilja lidit nederlag. Den ropade till hennes sondotter ännu i denna stund: »Böj dig under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera.» Hon bröt förseglingen, men hennes blick skymdes plötsligt af tårar. I denna stund tänkte hon ej på Eric. Hon sörjde öfver att ej _kunna_ sörja, öfver att farmor ej gifvit henne den lyckan ens att äga ett mildt och ljust minne. Hur innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ändlöst långa eftermiddag, bedt, att hon skulle få begråta farmor i ömhet och saknad, att något skulle inträffa, som förmådde smälta ned den bitterhet, hon hyste mot den döda. Att vilja älska och tvingas att hysa agg, gafs det väl något grymmare? Tårarna stelnade i hennes ögonvrår; hennes hvita ansikte förvreds i konvulsivisk smärta. Hon vecklade upp brefvet och läste:

»Gunvor!

Det myllrar i världen af ord, som borde varit outsagda; sådana ord ha väl också fallit emellan dig och mig, och ändå -- ångra dem kan jag ej. De ha gjort mig så lycklig. Att de hädanefter skola få tiga inom mig i längtan och saknad, är det största offer jag kan ge, ty tusen gånger hellre läte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de äro; drömmens vilda fåglar.

Mitt löfte är emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer än det; jag har också lofvat att säga dig farväl för lång tid -- troligen var det menadt _för alltid_.

En, som är klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag sagt mig, att det vore bäst för dig, om jag afstod från ditt ägande. Bäst för dig! Det ljöd så underligt i mina öron, som ännu gömde ekot af dina kärleksord, de varma, längtande, de, som om och omigen smekte hela mitt väsen, när du lät mig sluta dig i min famn. Du älskade! Den rösten, som talade om klokskap och glömska, var så olik din, som natten är olik dagen, men är det inte så, att natten föder skepticismen inom oss, misstrons och tviflets onda andar? Och -- Gunvor! -- min hjärna gaf den hårda stämman rätt: Det är bäst för dig att icke draga ut på de mörka ödesdjupen med en sådan som mig. Mitt hjärta tänkte annorlunda, men hjärtats tankar äro rosendoft och morgondagg, intet att räkna med ute i lifvet.

Och därför farväl! Jag reser bort; hvart kosan bär, vet jag ej, blott att Lögenäs blir öde, och att det måste dröja länge, innan jag återser Bragehall -- och dig.

Det finnes ju många vägar för ensamma stigmän; jag hittar väl också en, det bekymrar mig föga. Tänk ej heller du på den, som gick med ångest och bäfvan! Låt hågkomsten lysa som dalande sol öfver sommardagens lek, och döm ej, hvarken mig, som icke har bättre afskedsord, eller den, som var kraftigare än vi båda. Tack för hvarje lyckostund du skänkte! En gång skall kanske också du kalla dessa timmar stulna och ömka dig öfver din svaghet. För mig förbli de än som minne glädjens purprade rosor, och sargade också taggarna än värre, aldrig skall jag ångra hvart lysande rosenfång jag tagit i famn. Lef väl! Fred önskar dig den fredlöse

_Eric Gyldenlo_.»

Gunvor hade, allt ifrån det ställe i brefvet, där han talat om sin förestående resa, endast behärskats af en tanke: det fick ej ske. Han skulle ej få tro, att hon var vek och svag och lät sig brytas af en annans vilja. Hon lade brådskande ihop det hvita arket; det hade ej gjort henne så ondt; det var ju inte _han_, som talat, han hade endast fört pennan.

Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans flykt; de skulle som glödande kyssar utplåna sorgen i hans sinne, binda honom som mjuka armar.

Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen och sprang upp. Själf ville hon gå till honom, luta sitt heta, trötta hufvud mot hans bröst, höra honom hviska: »barnet mitt!» med denna stämma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i hans ögon och fråga: »Kan du öfverge mig? Kan du gå, när jag ber dig stanna!»

Tornuret slog tio dofva slag -- och skymningen smög snabbt sina skuggarmar kring föremålen i rummet. Öfvergången från dag till dunkel var alltid hastig här på slätten. Gunvor lyssnade dock endast förströdd till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och håg var hon redan hos honom, som måste vänta henne. Hon ordnade nervöst sin toalett, tände ljusen framför spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log ofrivilligt. _Det_ uttrycket var nog för att säga honom, att han måste stanna. Han skulle sluta henne hårdt intill sig och förstå, att endast där, i hans famn, var hennes lycka.

Det knackade sakta på dörren.

-- Hvem är det?

-- Jag, mamma! snyftade en liten förgråten röst.

-- Men, Hillevi då! -- Gunvor öppnade förskräckt. Barnet stod där och skakade i sin långa nattdräkt, under hvilken de bara fötterna stucko fram. -- Hvad vill det här säga; hvarför ligger du inte stilla?

-- Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men så vaknade jag och drömde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef så rädd, för hon pekade på mig och sa': »Lyd!» Och jag var ensam.

Den lilla grät hejdlöst. Gunvor måste taga henne i sitt knä och trösta henne. De små händerna voro feberheta och hufvudet brände, under det att den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen.

-- Min lilla flicka, farmor ligger så stilla där nere i paviljongen; hon kan inte komma till dig.

Hillevis snyftningar aftogo och blefvo långa, trötta suckar.

-- Karna sa', mumlade hon, att farmor nog går igen, och jag törs inte vara ensam.

-- Det behöfver du inte heller. Karna tänkte komma strax, det förstår du väl.

-- Jag vill inte alls ligga där. Jag vill bara vara hos mamma, annars törs jag inte somna.

Gunvor tryckte det uppskrämda barnet intill sig och kysste det. Hon gjorde det häftigt, som för att värja sig mot en mäktig frestelse, ty aldrig hade hon varit närmare än nu att kasta modersplikten öfverbord, lämna den lilla åt lejda händer och gå till honom, som hon älskade. Hennes armar slöto sig nästan krampaktigt om den lilla dottern, och hon bar henne tyst in i sin sängkammare, där hon lade henne i sin egen säng, hvarefter hon ringde på Karna.

Denna kom rusande. Hon hade tusen ursäkter för sin försumlighet. Grefvinnan måste väl känna henne och veta, att hon var att lita på, men det var så, att hon ...

Gunvor afbröt ovanligt kort och skarpt alla förklaringar. Hon hade endast velat säga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt.

Flickan, som suttit upprätt och med stora, ängsliga ögon följt samtalet, lade sig strax belåtet ned på kudden, och tio minuter senare sof hon med sin lilla hand inkrupen i moderns.

Gunvor lösgjorde sig varsamt och gick fram till fönstret. Nu var det alldeles mörkt, buskar och träd skymtade endast som dunkla konturer. Himlen var tätt öfverdragen af hotande ovädersmoln, och de första regndropparna började smattra mot rutorna. Det var för sent att sända bud till Lögenäs, för sent! Och själf kunde hon ej gå; barnet hade omedvetet spärrat hennes väg. Utan att ana det, hade Hillevi gått farmors ärenden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drömmen. Var det möjligt, att farmor ej ens nu hörde till de trygga slumrarna, att hennes okufliga energi nådde öfver gränsen? Å, nej, nej! Gunvor lutade hufvudet mot fönsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men ödet slog ständigt sina ojämna tärningskast för människors barn.

Hon satt länge orörlig, förnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan att lyssna till dem, oaflåtligt grubblande öfver ett, _ett enda_. Hur skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen tvehågsenhet, inga tvifvel inom henne om rätten till denna kärlek. Hon gick emot den som mot vägens mål, och måste där också bli uppskof, fram skulle hon, förr eller senare. Hans afskedsbref hade icke stött henne tillbaka, mellan raderna läste hon glödande försäkringar om hans hängifvenhet, och hon trodde med ljus tillförsikt, att hon fått korsa hans led endast därför att hennes kärlek skulle värna och stärka det veka hos honom, hennes tro bli hans stöd, hennes hopp också hans. Med orubblig, jublande visshet såg hon mot deras gemensamma framtid, och hon ryggade endast sekundlångt som för ett lätt afvärjdt hinder tillbaka för Haqvins plumpa utfall, när hon talade om skilsmässa.

Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, där ångesten kunde nå henne, och hon smög sig på tå bort till sängen för att öfvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty då -- då ... Hon hade visserligen nyss sagt sig, att vägen nu var stängd för henne, att hon ej kunde vandra till Lögenäs midt i natten, men hvad hindrade henne egentligen?

Inte den cyklonartade stormen, som plötsligt börjat rasa och böjde gårdsplanens höga träd till sviktande bågar; inte det strömmande regnet, hvilket slog rosenbladen till marken och fäste dem som ett applikationsmönster på den våta sanden; inte mörkrets vida kappa, grå och ogenomtränglig som förintelsen, nej, nej, intet af detta kunde betvinga hennes brusande längtan. Hon lutade sig öfver Hillevi; den lilla kastade sig i sömnen och mumlade otydligt. Plötsligt skrek hon gällt: »Farmor!» och strax därpå kved den späda rösten: »Törs inte -- mamma, mamma, jag törs inte vara ensam!»

Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla blef trygg igen, men inom henne själf tumlade oron som vilda hästar och febern brann i hennes blod. Hvad fängslade henne här denna underliga natt, då döden gästade Bragehall, var det blott ett litet gråtande, skrämdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gåta lifvet aldrig löser?

Hon reste sig ånyo och började rastlöst gå af och an i rummet; så gick hon ända till daggryningen, då satte hon sig vid skrifbordet, doppade pennan och skref med skälfvande hand, iskall af trötthet och matt af att ha vridits och sträckts i längtans marter:

»Min älskade!

Har du vakat denna natt, måste du känt, hur nära jag varit dig; hur hvarje min tanke flätats in i din och hvarje hjärtats döfvande slag flugit mot dig i längtan.

Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din hals och hviskade till dig, hvad jag under de gångna timmarna tusen gånger upprepat för mig själf: »Du är mitt lif, min enda lycka!» Att jag inte kom för att säga dig det, är hemliga makters verk.

Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss åt, kanske har hon vakat i natt i tro att fängelseluft och fångdräkt var »bäst för mig», men du käraste, om du också flydde till världens ända, skulle mina tankar och min håg följa dig.

Men jag skall ej behöfva söka dig. När du läst detta, skall du stanna och hjälpa mig öfver det bittra och svåra. Vår kärlek har varit en glad lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett högre värde och ett större ansvar. Du vet, Eric, att jag skall kräfva min frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som är »bäst för mig», ty är inte kärleken en kvinnas verkligaste lif?

Hvad jag längtar efter dig, dina ögon, din stämma, efter det varma och veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, när mörkret låg tungt öfver mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, när vi stodo i det förseglade rummet: »Här skulle jag vilja ge mina bästa drömmar en trygg vrå!» De orden har jag aldrig glömt. Innan jag såg dig, var mitt hjärta också ett försegladt rum, du öppnade den stängda dörren och trädde dit in med drömmar och lyckoaningar. Skall du låta dem förmultna, därför att man velat sluta om dem med reglar och lås?

När du läser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden är borta, att hon fördes hem död -- sedan hon vunnit seger öfver dig. Det kännes så kallt och hårdt inom mig, när jag tänker på, hur hon hänsynslöst trampade allt under fötterna, blott för att nå sitt föresatta mål. Jag kan ej hålla af den, som förödmjukat och plågat mig, men jag lider af att ej ha några tårar åt henne; goda milda tårar ville jag så gärna, gärna gråta i saknad och sorg, men jag _kan_ inte. Det är fruktansvärdt grymt, Eric, när den ena människan dödar den andras känslor. Ett uppenbart mord vore bättre.

Å, att jag skall skrifva detta om min egen, en gång i blind dyrkan älskade gamla farmor! Det är, som vredes en knif obarmhärtigt rundt i mitt hjärta -- sargadt är det, blödande och olyckligt, men inte förlåtande. Eric, vännen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res ej från

_Din Gunvor_.»

Hon läste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref utanskriften. Så såg hon på klockan. Endast sex, då måste hon vänta en stund. Mari kunde ej sändas än, det skulle väcka för mycken undran.

Hon gick till fönstret och öppnade det. Luften kändes behagligt uppfriskad efter nattens rasande oväder. Himlen var nu blå med ett och annat litet glidande, hvitt strömoln. På alla träd och buskar hängde stora vattendroppar, de glittrade och blänkte i det klara solskenet som myriader ädla stenar.

Vid sjutiden ringde Gunvor på Mari, som genast infann sig. Morgonen efter ett dödsfall är det ju alltid oro och rörelse i sorgehuset, och flickan undrade därför ej öfver den tidiga kallelsen.

-- Det skulle vara svar på brefvet från Lögenäs, sade Gunvor lugnt, kan du genast gå öfver med detta, Mari? Du skall helst lämna det till grefven egenhändigt.

-- Ja, grefvinnan!

Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. När hon efter ett par timmar kom tillbaka, lade hon det ånyo framför sin matmor.

-- Grefven hade rest redan i natt, sade hon.

-- Hvart?

Nilla visste inte hans adress.

-- Du frågade inte, när han skulle komma hem?

-- Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ... att ...

-- Nå, Mari?

-- Att det skulle bli auktion vid Lögenäs en af de närmaste dagarna.

-- Då kommer han aldrig igen!

Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hört dessa ord, hvilka som en sönderslitande jämmer banade sig väg öfver hennes läppar, men hon kunde ej tillbakatvinga dem. Häftigt slog hon händerna för ansiktet och brast i en skrämmande gråt.

Mari förstod alltsammans. Hon var varmhjärtad och finkänslig, och det gjorde henne så innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen. Det hade legat där tillskrynkladt som en tuss bland annat skräp, och Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att läsa de två orden: »Till dig!» Det väckte hennes intresse, och hon hade stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna »dig» kunde vara. Inte Bolla på gästgifvargården, för det hade visserligen varit »väl» mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser till henne, trodde inte Nilla.

Och inte kunde det heller vara till den fina fröken Märta Edelcrona. Hon var nog tokig i grefven, men Nilla ville svära på, att husbond bara nojsat litet med henne, ungefär som med en söt knähund.

Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade på annat håll. Fru Eidens besök hade varit så mystiskt, och när så Mari kom farande i häng och fläng på morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig med Mari.

-- Hvad säger hon till det här, Mari?

-- Ingenting, men eftersom Nilla ändå inte bryr sig om verserna, kunde jag väl få dem.

Nilla klippte med ögonen.

-- Hvad ska' hon me' dom till?

Mari blef förvirrad.

-- Jag ska' -- jag ska' visa dom för Bengt-Peter. Han tycker så mycke' om tocket.

-- Hm, hm! Det kan hon väl få. För det är väl ingen ann', som skulle ha ett godt öga te dom?

Mari rodnade och teg.

Men Nilla lade belåten in just hvad hon ville i tystnaden och tänkte, att »så'nt där fint folk inte va' stort för mer än andra». Hon skulle visst inte »blamera dom», hon skulle bara tala om det för Anna Per Ers, när hon drack kaffe hos henne på eftermiddagen. Si, det var allt så godt som en själfskrifven tretår det, annars vankades där bara två koppar.

Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemåt med det illa tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla drog hon upp det och lät det falla i Gunvors knä, hvarpå hon ljudlöst smög sig ut.

* * * * *

Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vän och denna två eller tre, och sedan man upphört att tala om gamla fru Eidens underliga slut och ståtliga begrafning, återstod dock som ett lefvande intresse i den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne grefven skrefvo kärleksbref till hvarandra.

Ryktet växte; från de grå, murkna kojorna gick det vidare, höjde sig med ogräsets frodighet till herrgårdarnas stolta corps de logis, och där blef det uttydt på ett ännu mera raffineradt och skymfande sätt. Det belades med kvarstad för att i hemlighet spridas allt flitigare, och snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages älskare, att hon bedragit sin man, försummat plikterna mot sitt barn. Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vänner, och man sade med fräck indignation, att detta var tacken för att man låtit »en uppkomling» tränga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog att komma till Gunvor själf med detta förtal. Det smög omkring henne som en fuktig dimma, men ingen gestalt trädde fram ur töcknet.

Märta Edelcrona var utom sig af förbittring. Hon ansåg, att Gunvor kränkt hennes rätt, och det fanns ej ord nog skarpa för henne, när hon talade om denna »uselhet».

Det var också hon, som förde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit skickligare att uppreta och såra honom. Hon stack med ord till ord i hans ömtåligaste känsla: hans högmod, och hon gjorde det så elegant, att hon själf stod oantastlig.