Part 10

Fru Eiden hade suttit med slutna ögon hela vägen, först när vagnen svängde in genom Lögenäs' murkna parkgrindar, såg hon stort upp. Hvad allting här var förfallet och vanvårdadt! Hon kunde ingenstädes se spår af en ledande och ordnande hand. Gräset växte vildt och frodigt; ingen tycktes ha tänkt på att slå det. Träden sågo öfvermogna ut, och murgröna och humle klängde oförsynt kring de skrofliga stammarna. Här och hvar släpade en gren öfver vägen och hotade att skrämma hästarna, och mer än en gång fick farmor böja sig undan för det täta kvistverket på någon jättebok eller alm.

Gårdsplanen var okrattad och dess gräsmatta kring den utsinade fontänen brunbränd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar låg lättjefullt utsträckt på stentrappan utanför byggningen. Han reste sömnigt på sig, när vagnen körde upp på gården, och skällde pliktskyldigast.

Men för resten föreföll Lögenäs utdödt. Fru Eiden väntade, att åtminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt föraktligare, medan hon satt så. Hurudan var den husbonde, som lät allt förfaras och vårdslösas, och som ej ens lärt tjänstfolket vanlig disciplin? En lätting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en vandrande riddare utan hemortsrätt.

-- Bengtsson får gå och höra, om någon är hemma, sade hon slutligen.

Bengtsson makade sig säfligt ned från kuskbocken. De hästar han i dag körde kunde han tryggt lämna, men det föreföll honom för galet, att ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick inåt köket till. Nog för att porten stod oläst, men han ansåg det bäst att söka upp Nilla å hennes eget område.

Farmor fick vänta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med sin eröfring. Nilla kunde omöjligt visa sig för gamla fru Eiden, sådan hon såg ut. Det var också bra förargligt, att den stränga farmor på Bragehall skulle komma just i dag, då allting var så upp- och nedvändt inomhus.

Hon hade inte hunnit göra någonting i ordning sedan i går, då grefven sent på kvällen, ifrån middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left som ryssar ända till vid tretiden på morgonen, då hade de seglat öfver Lögen till gästgifvargården för att fortsätta där, sedan hade inte Nilla sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid oberäknelig och inte lätt att förstå sig på, men nu en tid hade han varit värre än någonsin, brukade gå ute i skogen hela nätterna eller sitta därnere vid sjöstranden och spela på sin luta -- »för trollet», sade han. Liksom en kristen människa kunde sätta tro till tocket spektakel.

Nilla hade fått så många myror i hufvudet, sedan hon kom till Lögenäs, att hon inte visste sig någon lefvande råd, och medan hon nu i en fart snodde på sig kjol, tröja och förkläde, beslöt hon att tala ut med farmor Eiden. Det fanns visst ingen så klok som hon på många mils afstånd. Någon nere vid fiskläget hade sagt en gång om farmors ögon: »De äro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer på rätt stråt.»

Nilla stod ändtligen vid vagnen och neg för den gamla frun.

-- Är grefven hemma, ljöd den stilla, men underligt hårda frågan emot henne.

-- Nej, fru Eiden.

Nilla neg igen.

-- Väntas han snart?

-- Hå, det är aldrig nå'n, som vet när han kommer.

-- Men han är inte bortrest?

-- Nej, för allan del; han va' hemma till klockan tre i natt, då följde han herrarna på väg.

-- Efter jag kommit hit, skall jag försöka vänta en stund.

Farmor lät Nilla hjälpa sig ur vagnen.

-- Fru Eiden är väl så god och stiger in? -- Nilla brydde sin hjärna förtvifladt med funderingar på, i hvilket af de tre sällskapsrummen det kunde vara någorlunda snyggt. Salen visste hon var värre ruskig än vid flyttstök. Spelkorten kvar på bordet, stolarna omkullslagna, skärfvor af vinglas, och grefvens luta med en brusten sträng, hvilken stack upp som en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur vråarna sedan! Det låg ofta hela veckan igenom tjockt och grått på alla föremål; Nilla var inte alls efterhängsen emot det i vanliga fall, men till midsommar hade hon, förstås, schasat undan det med en skurning och kunde aldrig tänka sig, att det så fort skulle vara framme igen.

Förmaket var hon inte stort säkrare på än salen. Där var ena benet af soffan, marmorskifvan på divansbordet spräckt, spegeln som en skärgård med flugfläckar till öar, och öfverdraget på fåtöljerna i rämnor. Grefven bara skrattade, om hon sade åt honom om saken, när han var vid godt humör. Misslyckades hon att yttra något, när han var ur stämning, kunde han ryta till: »Kasta eländet i Lögen, så behöfver du inte ha bekymmer för det se'n; tror du inte trollet kan svälja litet uselt bohag, hårdsmältare saker har det tuggat.»

Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla såg så trött ut, att hon visst kunde behöfva komma till ro litet i en af de stora skinnstolarna. Nilla var själf ingen ungdom och visste, hur det kändes, när krafterna aftogo.

Alltjämt nigande, placerade hon farmor på bästa sätt och frågade, om hon inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes förmenande, blifvit en så ypperlig inledning till ett förtroligt meddelande.

Men farmor skakade på hufvudet. Hon ville ingenting ha.

-- Å-å, inte! Då ska' jag väl gå då, sade Nilla med en saknadens suck.

Farmor såg då upp, och Nilla förstod så väl, att fiskaren kunnat kalla de ögonen fyrar; så klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en blick förr.

-- Sköter grefven själf sin gård? frågade fru Eiden.

-- Sköter! Å, herre jemine, det sköts väl inget alls här. Folket går, för dom inte får ut sina pengar. Kräken dör, för dom inte har någe foder, och om utsädet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde gråta, om de' hjälpte.

-- Hvad gör grefven då?

Nilla tittade förstulet på farmor. Hon hade hört, att den gamla, kloka frun aldrig lade sig i andras angelägenheter, aldrig frågade; hvart ville hon nu komma, månne? Var det i alla fall »någe» emellan honom och grefvinnan Gunvor? De hade sett så besynnerliga ut den där förmiddagen, när lilla flickan var med, och Nilla fått sällskapa med barnet, medan hennes mor och grefven »låste sig inne» i biblioteket.

-- Hva' en gör, sade hon långsamt. Han roar sig väl på sitt vis, fast jag tycker det är fasligt konstigt. Och pengar har han då inga att komma me', inte så mycke' som så! -- Hon slog öfver den ena handens flatsida med den andra för att bevisa deras tomhet. -- Men höga herrar lära kunna lefva på skulder, har jag hört.

Farmor nickade.

-- Om han gifter sig rikt, sade hon ansträngdt, kan ju allt bli bättre. -- Hennes blick släppte ej Nilla, under det hon talade; den kräfde svar, långt mera oryggligt än orden.

-- Gifter sig, _han_! -- Nilla kunde inte hjälpa, att hon fnyste till och att det kom en road glimt i hennes små, klippska ögon -- Lika väl kunde solen gifta sig med alla stjärnor eller tuppen på en gång ta alla hönorna till sig! Nej, då blefve det allt ett kackel utan all ända, om han försökte någe tocket. Man kan, förstås, ha en käresta i hvar vrå, och det går nok, så länge den ena inte vet om den andra, men si gifter man sig, är det väl tvunget att sopa rent i huset, och finge nå'n se di soporna, som då kom ut, är jag rädd hon vände om. Grefven är visst en både fin och schangtil herre, och Gud bevare mig för att förtala husbond', men gifta sig me'n, det kan ingen, då skulle det sannerligen spöka i huset.

-- Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbröt farmor så tvärt, att Nilla hoppade till.

-- Ja, herre je då, hvad jag det kan.

Hon rusade ut och kom strax åter med det begärda.

Farmor drack och ställde sedan bort glaset.

-- Tack, Nilla! Jag vill gärna hvila nu en liten stund, medan jag väntar på grefve Gyldenlo.

Nilla förstod, att hon måste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan råd. Ingen kunde befalla så, endast med sin hållning, som gamla frun på Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan fått denna afvisande höghet i arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket hade hittat på sitt eget namn för henne. De kallade henne »Fru Gunvor». Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde förväxla dem, men alla voro öfverens om, att det endast fanns _en_ »fru Gunvor», och i mannaminne hade det ej spridts så mycken glädje på Bragehall, som hon åstadkommit blott på några år. Grefve Haqvin var högmodig och en smula gnidig, när det gällde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett vänligt ord och en hjälpsam hand.

Det vardt ej mycken hvila af för farmor, trots att hon blef lämnad alldeles ensam i det stora, tysta rummet, där väggarna voro klädda med klumpiga bokskåp och reoler, och där endast ett egendomligt, gammaldags väggurs knäppande afbröt stillheten. Den djupa, bekväma stolen gaf ingen ro åt den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket var öfversålladt med en massa onödiga ting. Oafslutade bref lågo kastade åt sidan, öppet biktande för all världens nyfikenhet grefve Gyldenlos vigilanser. Midt upp i alltsammans låg en dikt, nedrafsad på ett stycke oskuret papper: »Till dig!» läste farmor. En klok rubrik, den hade intet särskildt namn att söka till, kunde gå ur hand i hand som grefvens kärlek. Hon lät blicken glida vidare nedåt raderna -- -- -- och när hon hunnit sista strofen, lade hon hånfullt ned papperet; det fanns ord i det sista poemet, som måste bränna sig in i ett älskande kvinnohjärta. Troligen skulle han ej förgäfves behöfva vädja till henne och fråga:

Vill du stiga med mig i min bräckliga båt? Vill du med, vill du med mig på villande stråt? Säg, älskade, följas vi åt? Där är ingen flagga hissad i topp, och intet roder skall styra vårt lopp, men seglet skall svälla af hopp. Vill du med, så lägga vi strax från land. Du käraste, vill du taga min hand och stäfva mot okänd kust med äfventyrslust?

Farmor kände en stark åtrå att rifva papperet i fina flagor för att åtminstone få döda något af denna älskogslek, som hon föraktade. Skulle Gunvor verkligen få dessa dumma verser och tro, att de voro tankar? Kanske skulle han sända dem i en bukett rosor! Blommorna voro ärliga; de vissnade -- -- -- men orden, de smekande, hviskande orden på det hvita papperet, de stodo där och vaktade på veka stämningar för att då bringa oro i blodet.

Fagra ord! Kärleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej med sin vackra mask. Hon läste dem från afvigsidan och där hade de skogsråets hålighet. Många af lifvets grymmaste dödsdomar hade afkunnats med ljugande, varma fraser. Och säkert hade Eric Gyldenlo bjudit mer än en med sig i sin »bräckliga båt» och sedan kastat den lättrogna öfver bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat än för stunden, att erkänna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en godtköpsheder var det. Den man, som ej ville ett mål, kunde aldrig vara värd en kvinnas kärlek. Man kunde i ungdomsåren drömma aldrig så mycket om hafvets oändliga vidder, så sökte man dock förr eller senare hamn.

Hundarna skällde gladt välkomnande ute på gårdsplanen.

-- Så, nu kom han! -- Fru Eiden fattade med båda händerna hårdt om bordsskifvan; hela gestalten fick en prägel af att hon nu spände bågen till det yttersta, och hon darrade af ångest för att strängen skulle brista.

Det dröjde litet, innan Eric kom in, men då var han den oklanderligt elegante världsmannen, och med spänstiga steg gick han emot sin gäst. Djupt bugande kysste han hennes hand.

-- Hvad förskaffar mig äran af själfva farmor Eidens besök? frågade han artigt. Det är väl ingen sjuk på Bragehall, tillade han hastigt, i det han kastade en snabb, orolig blick på den gamla fruns bleka, strama ansikte.

Hon skakade på hufvudet och strök med en rörelse, hon ofta begagnade, öfver sina hvita lockar.

-- Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Här finnes inte en enda vrå i mitt fattiga torp, som passar för er, det vet jag nog, men Nilla har haft förstånd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och därmed ha både hon och jag fredat våra samveten.

Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast ånyo tillrätta i karmstolen.

Eric ställde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick föll ofrivilligt först på brefven och sedan på poemet. De förra lät han ligga, trots han förstod, att farmor Eiden också låtit dem undergå granskning, men dikten skrynklade han till en hård boll och kastade den sedan i papperskorgen. Någon hade sett på den med onda ögon, då hade det smugit sorg in i den. Bort därför! Sådana smittämnen fick ej hans visa föra vidare.

-- Vill ni inte komma och sätta er, grefve Gyldenlo?

-- Jo, fru Eiden, nu är jag till er tjänst. -- Han vred om skrifstolen och satte sig så, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon lät också dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras rättvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer, men ändå motsade de hvarandra. Ögonen drömde svårmodigt under en allvarlig tänkarpanna, hakans form var vek och munnen än vankelmodig, än spotsk och än åter god och varmt leende. Håret hade denna mörka, mjuka glans, hvilken lockar hvita kvinnohänder att glida öfver det från pannan mot nacken. Farmor såg äfven på hans gestalt, smidigt mager med breda, viljestarka skuldror, och hon frågade sig, hvad ödet menade, när det exponerade en dylik människa och kallade den till att endast bli en hand full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo.

-- Grefve Gyldenlo, sade hon dämpadt, jag går rakt på saken. Ni har för öfrigt nog redan förstått, att mitt besök här föranledes af ert förhållande till min sondotter, _er väns_ hustru.

-- Haqvin torde knappt kunna kallas min vän i djupare mening, och den man, som ej själf tar vara på sina intressen, får finna sig i att -- inkräktare -- om ni så vill -- göra det.

-- Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas kärlek och stjäla fred och lycka från hennes hem?

-- Har lyckan någonsin gästat Bragehall annat än på en kort visit?

-- Ja, den lycka de flesta få nöjas med. Och tror ni, att Gunvor blir lyckligare, om hon sviker sina själfåtagna plikter? Hvad kan ni bjuda henne?

-- Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest något skygga ögonen. Hvarför skall den ena människan bjuda den andra något, när de känna, att de måste gå samma väg? Jag har ingenting att vinna henne med, fru Eiden. Jag kunde säga er, att jag har min kärlek, men det skulle ni skratta åt och jag själf -- skulle kanske gråta öfver att räcka fram en så fattig gåfva.

-- Ja, från er är den fattig, afbröt farmor, ni har slitit ut den.

Han log öfverlägset.

-- Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det är den helgdräkt människan fått att kläda på sig, när söckendagarna bli för många. Men jag kallar den en fattig gåfva, därför att den begär att bli återgäldad. Han lade armen på bordet och stödde hufvudet emot den. Utan hätskhet eller häftighet återtog han: Ni talade några stora ord om kränkt heder och stulen fred, fru Eiden. Jag kände så väl igen den frasen. Den är ju ofta den lösen, hvarmed striden om känslans rätt öppnas. Men jag kan tyvärr inte åstadkomma någon förolämpad stolthet eller ädel harm; jag är till och med oförmögen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att uppträda som min motståndare. Kan ni visa mig dem?

-- Han är hennes man, hennes barns far.

-- Ja, det torde vara onekligt, liksom att prästen förklarat dem vara _ett_, men, fru Eiden, se nu på dem, som de två individer de äro. Ha de någonsin hört samman? Har Hillevi någonsin känt, att hennes far var annat än en snäll, litet trög lekkamrat, och slutligen Haqvin själf! Är det kärlekens lycka _han_ bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett väldigt maskstunget och ihåligt träd, redan innan jag kom. Att jag hittade fågel Fenix därinne i mörkret och skyndade mig att föra den ut i ljuset, är det detta ni förebrår mig?

-- Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag förebrår er _allt_, ty ni vet, att ni inte hör till de män, som kunna ge en kvinna hem och härd. Invänd inte, att Gunvor är rik och kan betala alla edra skulder, det är inte _det_, jag menar. Ni står ju själf utan hållpunkt, och först och främst måste en kvinna kunna trygga sig till den hon älskar, om kärleken skall ha bestånd. Kan ni ge trygghet?

-- Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men tillade strax därpå i en nästan sorglös ton: Trygghet finnes inte i världen; själfva klippan rämnar. Det är inte heller trygghet Gunvor söker hos mig, det är förståelse för det sjudande unga och varma, som fyller hennes håg. Det är lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det är sin stormande längtan hon vill känna stillad i min famn. Ser ni, fru Eiden, sådana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro, att detta var allt, hvad de förmådde, men möta de så den ende, som kan lära dem, att en kyss gömmer hela lifvets fullhet, då gå de till döden, om det gäller, för den, som gaf dem kärlekens djupaste hemlighet.

-- Ni är säker, alldeles för säker på Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo.

-- Nej, på hennes trohet.

-- Jag kallar det _otrohet_, ty jag ser det ej i falsk belysning, och jag har kommit hit för att be er se det -- ej med mina ögon -- men så som det är. Aldrig kan någon lycka byggas på en så skef grundval, som den ni uppställer. Ni störtar Bragehalls bestånd, utarmar en så godt som värnlös man, stöter ut ett litet barn i världen och ger Gunvor till godt pris för onda tungor. Betänk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er tillbaka, gör oss inte alla olyckliga för en -- en nycks skull. Döm inte Bragehall och Haqvin Brage till säker undergång!

Hon bad med darrande röst, och ögonen stodo fulla af tårar. Eric såg, hur kallsvetten i stora droppar rann nedför den fårade pannan, och hur händerna skälfvande knötos, för att ej deras nervösa rörelser skulle märkas alltför tydligt. Hon satt där så hopkrumpen, så nedbruten och förtviflad, att han endast kände ett: hon var en kvinna, som bad, och han måste trösta.

Sekunden därefter låg han på knä framför farmor Eiden och gömde sitt upprörda ansikte i hennes knä. Plötsligt såg han upp, hvarje muskel var i strid inom honom, och hjärtat slog vildt.

-- Jag älskar Gunvor, sade han sakta, tonlöst, så vackert och rent har jag inte älskat, sedan jag var barn och kysste blommorna.

Farmor öppnade sina händer. Hon lade den ena på hans hufvud och böjde det ned igen.

-- Bröt ni också blommorna.

-- Nej, inte då.

Farmors hand smekte hans hår. Hon visste det knappt själf; handen gled och gled öfver de mjuka vågorna, det var, som hon stillat en storm.

-- Har ni aldrig drömt om att utföra en stor och god handling? frågade hon. Bara _en_ enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde för er en gång, när ni var trött och behöfde hvila.

-- Jo, jag har drömt ... och vaknat igen, men aldrig blef _den_ drömmen verklighet.

-- Öfvervinn er själf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle gå i döden för sin kärleks skull tror ni. Månne den ej också kunde lära henne att lefva? Det är ofta svårare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och bitterhet, men ni har afväpnat mig -- hvarigenom? Jag vet det inte, bara att jag nu kan be er som en ödmjuk, gammal kvinna ber det unga och starka, hon ej rår med att lyfta, gå ur vägen. Ni är i denna stund triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu, att ni är sådan, att ni skall höra som ett verop från hvarje spillra. Därför kan jag be: stanna! hejda den krossande färden, innan det är för sent.

-- Och Gunvor?

Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde döfva. Var det verkligen så, att hon ånyo måste offra den unga för det, som gått, för den kärlek, hvilken aldrig slöt, som var starkare än graf och död och förgängelse.

-- Gunvor, sade hon osäkert, hon har sitt barn.

-- Är det nog?

-- Det är mycket.

-- Men om kärleken är hennes _allt_?

-- En otillåten känsla måste kufvas. Å, ni inser det ju själf! -- Hennes tonfall blef ånyo skärande af kvalfull smärta. -- Gunvor har mark under fötterna, hvarför skulle hon gå ut på gungfly? Om marken än är hård, så är den dock fast. Säg mig, tror ni på er egen styrka? Är ni inte rädd för att vackla? Och hvad skall då bli Gunvors öde? Kom ihåg, Haqvin Brage sviker henne aldrig.

Eric såg nästan förvånad på farmor, när hon så stolt uttalade dessa ord, och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en halfidiot! Hvem frågade efter hans gunst? Minst af alla hans härliga Gunvor. Men ändå, farmor hade rätt, Eric ängslades för de lifslångt bindande banden, för den solidt tilltrampade grund, samhället fordrade. Han hade aldrig pinat in sig i några former, tålde ej tvångströja och hade inte tänkt på, att med Gunvors ägande kom ansvar och skyldigheter öfver honom som en all glädje och frihet begrafvande glaciär. Han fick ett slags fruktan för denna hotande jordbäfning, som människofördomar behagade ställa till för att underminera äkta, ursprunglig lycka, och han frågade plötsligt: -- Hvad begär ni af mig, fru Eiden?

-- Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser härifrån.

-- I landsflykt? Ja, men hvart?

-- Välj själf.

Reslusten grep honom och tände eld i hans blod. Han såg för sig alla de länder, hans fantasi så ofta genomfarit, söderns varma, rika länder med strålande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju född med konstnärskynnets nomadlängtan, och dess glöd kunde intet dämpa och ändå -- hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt »välj själf!» Visste hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog och mark milsvidt bort, men inte öfver hafvet.

Han skrattade kort.

-- Ja, valet, fru Eiden, sörjer min tomma plånbok för. Den säger: »Gå du! Man kan vara biltog också i eget land!»

Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen på skrifbordet med febril onödig brådska.

Farmor reste sig också. Hon kom fram till honom:

-- Om ni ville tillåta mig, sade hon lågt, några tusen kronor; det är ju en småsak ...

Han sträckte afvärjande ut handen, och hon såg, hur han blef flammande röd; det låg blygsel öfver att hon kunnat göra ett sådant erbjudande i hans tonfall, när han svarade:

-- Jag tar inte mutor för min kärlek. Ni borde inte trott mig vara så lågsinnad, fru Eiden!

-- Förlåt mig! Jag är af köpmanssläkt, och ser detta från en annan synpunkt än ni. -- Efter en paus tillade hon: -- Men brefvet, det skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete säga er, att det sker för Gunvors bästa.

-- Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag säljer Lögenäs åt den förstbjudande. Trollet komma de ändå inte åt, tillade han med ett svagt leende, det sitter vid Lögens strand och undrar öfver de små människorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet är stort och mäktigt, därför att det är ensamt, kanske också jag kan gå och bli stortroll nu.

Farmor hörde det halft vemodiga, halft hånfulla i hans klangfulla stämma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrån honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats från en tung börda.

-- Jag litar på ert löfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka till och tack för hvad ni gjort i dag! Farväl, kanske ses vi inte mera. Nu har jag rätt att få ro. Mitt dagsarbete är afslutadt. Gunvor stannar på Bragehall.

-- Är fru Eiden viss om det?

-- Ja, ni var den ende, som kunde förmå henne att glömma sina plikter -- och nu går ni.

-- Ja, fru Eiden.

Hon lämnade rummet med långsamma steg, men hållningen var rakare än nyss. Hon var väl lika trött, men det hvilade ett tryggt lugn öfver hela hennes väsen.

Eric hjälpte henne upp i vagnen. Hon nickade vänligt åt honom till afsked.

När de kommit ut på landsvägen, ropade farmor Eiden uppåt kuskbocken:

-- Kör vägen förbi kyrkvaktarn, Bengtsson. Gå in där och få nyckeln till grafkoret; jag vill gå dit ned.