Part 6

-- Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut!

-- Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till.

-- Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina goda sidor. Människorna äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill ge all min vänlighet.

Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt mer. Även till djuren.

Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok. Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under alla årstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar. Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara glädje.

På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare. Han gick med höger bakben och framben på en gång och strax därpå tog han till vänster fram- och bakben. Jag tänkte:

-- Det här är en farlig plats för dig, käre ekoxe. Du kan när som helst bli överkörd av en vagn. Kanhända sitter det en ekko med kalv och väntar på dig och kommer du inte hem, så är det kanske för att ett hjul gått över dig.

Så tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han kröp upp på vägen igen. Jag lyfte ned honom på nytt. Han kröp upp igen. Mitt på vägen.

Då förstod jag att han ville offra sitt liv. Och då lät jag honom vara. En trilsken ekoxe får man ingenstans. Måhända äro förhållandena bland ekoxarna sådana nu för tiden att de icke anse sig ha något att leva för, att de med berått mod gå ett kärrhjul till mötes. Vad vet jag.

Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att hon skulle dött i mars.

Vi hälsade och stannade.

-- Ni har magrat, sade fröken Anstrin.

-- Ja, sade jag, jag har magrat.

-- Hur mycket? sade fröken Anstrin.

-- Sjuttiofem kilo.

-- Det var förfärligt! Hur mycket vägde ni förut?

-- Åttiofem.

-- Då väger ni ju bara tio kilo nu -- det förstår jag inte.

-- Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag är i god form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns inga feta hundraåringar.

-- Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga magra heller.

-- Jo, två -- Frippe och v. Essen. Det vill säga Frippe är egentligen 120 år men han gör sig till så att man märker inte att han är mer än 55.

-- -- --

På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en sommar ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade.

-- Kommer ni till Storön i sommar?

-- Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där. Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön.

-- Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar.

-- Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra midsommaren. Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd jag prästen och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till morgonen därpå -- nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När gästerna skulle tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle skada. Men vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på havssidan med min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och släpade efter båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick jag en idé, lade om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela prästerskapet på släp.

Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken. Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med klockringning till.

De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade menighetens åsyn. -- -- --

Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden.

-- Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte jag:

-- Där fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria till. Kors, så underligt!

PAKETEN.

-- Vi tar en bil, sade F.

-- Nej! sade jag, vi tar en spårvagn. Det blir billigare. Sockret håller på att ta slut och man får bara köpa ett kilo i taget.

Vi togo en spårvagn. F. hade tre paket. De voro rätt vanliga paket i brunt omslagspapper och det hör alls inte hit vad de innehöllo.

F. lade paketen på motorn till plattformen och så foro vi till den restaurang där vi ämnade äta frukost. Då vi suttit ett ögonblick och sett på matsedeln, ryckte F. till, stirrade rätt ut i luften och sade:

-- _Paketen!_

Därpå rusade han upp och ut på gatan. Efter femton minuter kom han tillbaka och var rätt varm.

-- Hur gick det, sade jag, jag förstår att du glömde paketen i spårvagnen.

-- Javisst! Man ska inte åka spårvagn! Men jag fick dem! Jag tog en bil och sa till chauffören:

»Kör efter alla spårvagnar på vita linjen och stanna vid var och en!»

Han gjorde så och sedan jag undersökt 6 vagnar fann jag paketen i den sjunde. Har du beställt någon mat?

Vi åto en god och lätt frukost, ty det var på sommaren, och då vi kommo till kaffet sade jag:

-- Var det något värdefullt i paketen?

-- Paketen, svarade F., dom glömde jag i bilen.

PÅ EN ÅNGBÅT.

Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så gott som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå ombord på båten.

Båten heter Södertörn och är ett utmärkt fartyg. Med en restaurang som kommer oss att glömma att resan tar 4 timmar. Men då och då göres Södertörn ren i pannan och då går någonting annat, som heter Prins Gustav och som förr i tiden fördes av en kompositör vid namn Morsing. På den båten finns också en matsalong, som tyvärr ej kan rekommenderas. Häromdagen tog det mig en timme att få en bit skinka som sedan var så salt som Lots hustru skulle varit om hon vänt sig om två gånger.

Men Södertörn har också ett fel som Vaxholmsbolaget bör reparera. Båten medför andra passagerare än mig och de andra hyggliga stamgästerna på Utö och Dalarö. Kaptenen är nog vänlig att släppa ombord nykomlingar, som aldrig rest på traden, och som inte veta att uppföra sig så hyggligt att det passar våra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sällskap vi aldrig bett Vaxholmsbolaget, störa vår ro och fördärva ofta nog hela resans behag. Härutinnan bör en ändring med snaraste vidtagas. En kommission bestående av oss, bättre Utö- och Dalaröbor, bör tillsättas för att genom befullmäktigat ombud redan vid landgången mota bort löst folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna allt annat som berättigar ett umgänge med oss på vår båt.

Dessa passagerare medföra ofta barn, illa uppfostrade barn. En ung fru kom i början av sommaren ombord med två pojkar, som anordnade kapplöpning runt däcket med _oss_ såsom hinder. Dessa barn, som sattes i land vid Dalarö, borde förvarats i tillstängda hytter tillsammans med modern, som var en dålig uppfostrarinna. Andra medföra små barn, som skrika och ta upp plats för oss. Dessa barn skola sändas på pråmar till Eliassons ö i norra skärgården. Vi vilja icke ha dem.

Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, som sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda för frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp tidigt försöka få en stunds vila. Dessa damer sätta sig på våra fötter och så sladdra de högt och i gälla toner om mat, om sina bekanta, om sina familjeförhållanden, om mat igen, om priser på mat, om vad de ätit i går och vad de skola äta i dag.

Dessa damer besvära oss. Förra året bodde på Utö artisten Schwab. Han bor nu på Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och han stördes mycket av sladderkäringarna från Dalarö. Men den sommaren drevo vi bort dem. Schwab ägde en papegoja vid namn Ada, ett ädelt djur med ett läraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en tid med Ada och till slut lyckades vi lära henne fem ord, som hon uttalade högt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. Då vi voro fullt säkra på henne, togo vi henne en morgon ombord på Södertörn och placerade henne i aktersalongen, där vi lade en duk över hennes vackra bur. Ada trodde nu att det var natt och teg så länge duken låg kvar.

Vid Dalarö kommo fyra äldre damer ombord. Ned på våra fötter. Konversationen i gång, överröstande det jämna bullret från propellern. Prat om allt livets elände på en gång. Schwab reste sig, drog in sina fötter och tog duken från Adas bur.

-- En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har också en vacker goja.

-- Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med djur!

Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben och skrek med hög befallande röst:

-- _Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på däck!!_

Det hjälpte. Ada räddade den sommaren åt oss. Men nu är Ada på Jylland för att skrämma bort lustresande matsvenskar. Så nu är det slut med friden i aktersalongen på Södertörn. Härom morgonen låg jag där med Ytterman, då de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och våra hjärnor arbetade för att få bort inkräktarna.

I en liten kort paus sade Ytterman:

-- Vid nästa brygga bor Gösta Ekman. Han kommer alltid ned till morgonbåten.

Damerna tystnade helt men ingen rörde sig. Gösta Ekman tillhörde inte deras åldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe. Sladdret började på nytt. Då sade jag:

-- Det är märkvärdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom sprängämnestillverkningen. Den här lilla pennan, som jag har här, är ingen penna, det är en bomb. Den innehåller en frätande syra som förbränner en kopparhylsa, och då allt är klart, exploderar bomben. En hel båt förintas fullkomligt, med passagerare och allt. I kriget använder man sådana för att få fartyg att spårlöst försvinna. Den här är laddad.

Damerna tego och stirrade på mig. Slutligen sade en av dem:

-- Det där är ingenting att bry sig om! Jag känner igen den där karln! Förra året satt han i en järnvägskupé och beskrev ett smittsamt eksem som han hade på benet bara för att bli av med medpassagerarna. Men mej fick han inte ut!

Ytterman vände sig mot väggen och jag såg att han skrattade.

Sladdret fortsatte. Det pågick i 10 minuter. Då reste sig Ytterman, tog sin väska, tömde den på allt innehåll och gjorde sig i ordning att gå upp på däck.

-- Vart skall du hän? sade jag.

-- Vi komma strax till Grenö, sade Ytterman, och där på bryggan står ju den där fiskargumman, som säljer smör för sex kronor kilot. Jag fick tre kilo i går...

Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned på soffan och de fyra damerna stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma först upp på däck.

All vänskap var borta. Hat glödde ur deras ögon, de trampade, drogo och sleto i varandra och då de slutligen allesammans kommit uppför den branta trappan, sprang Ytterman efter och stängde dörren.

Vi sovo lugnt och skönt tills båten med en mild stöt tornade mot Nybrovikskajen.

HANDBOK FÖR NYA MILLIONÄRER.

_Huvudregel._

Sök ditt umgänge bland dina gelikar -- bekantskaper med årsinkomst under 100,000 kr. bör man inte odla. Man kan lätt bli utsatt för obehag från de lägre klasserna.

_Uppförande ute._

På gatan.

Åk. Och åk naturligtvis i egen bil. Åk inte för sakta! Kom ihåg att gatorna äro till för bilar. De promenerande ha god plats utefter husväggarna och utanför staden. Har man inte mer brått än man går så får man också behandlas därefter. Råkar du genom någon gåendes ouppmärksamhet köra över en eller annan så tag icke den saken så noga -- fortsätt, helst med starkare fart. Din tid tillåter dig icke att vänta och reda ut bagateller. Hur mycket kan icke hända på börsen medan du är borta.

_I affären._

Se till att du blir först expedierad. Efterkommer icke biträdet din önskan i detta fall så befall honom (henne) att genast kalla på chefen, som, då han får höra vilken kund han har att göra med, säkerligen behandlar dig som det passar ditt stånd.

Pruta inte! Endast medelklassen prutar och ser på slanten. Får du för litet tillbaka, så låtsas inte om det. Visa att du har råd att betala _vad som helst_ för det du vill köpa.

Välj inte länge bland varorna. Tag det dyraste. Då vet du att du i det fallet icke kan bli övertrumfad.

En av mina vänner (taxerad inkomst 1915: 256,789 kr.) besökte en dag ett stort varuhus för att köpa ett möblemang.

-- Vad är detta för avdelning? sade han till biträdet.

-- Det är möbelavdelningen, svarade detta.

-- Vad kostar den? sade min vän.

Han fick veta priset och köpte naturligtvis hela avdelningen. Därigenom sparade han mycket tid, ehuru det ju i början generade honom att han fick 4 pianon, 6 bufféer och 18 toalettbyråar. Men i dess ställe fick han 24 spelbord och sådana behöver alltid en gentleman.

Tag aldrig med dig något av det du köper. Butiksfolket kan lätt få den föreställningen att du tillhör de enkla människor som själva bära hem sina paket. Även den minsta småsak skall skickas hem. Kommer ej det köpta på den tid du bestämt eller du får något annat så låt din betjänt sparka ut budet.

_På restaurangen._

Kom ihåg att du skall ha det bästa bordet. Beställ för guds skull ingen mat i detalj -- det är högst ofint! -- utan ge din order till hovmästaren så här:

-- Middag för fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne så att det blir en butelj över per man. En låda cigarrer à 100 kr. lådan per man. Och absolut dyraste konjaken. Jag försäkrar dig att de andra sorterna kunna helt enkelt icke drickas.

När du betalar notan, så är det absolut nödvändigt, att du ej ser på den. Du får ej låtsas om beloppet utan betala så mycket du kan och tag icke emot det som blir över! När du går in i kaféet kan du klappa hovmästaren i ryggen och säga:

-- Det här var bra, men champagnen ska vara kallare nästa gång!

Champagne skall alltid vara så iskall som möjligt -- det är bara mobben som är rädd om magen.

Apropå magen så bör du varje morgon se till att du är bredare om magen än om bröstet. Ett motsatt förhållande tyder på enkla och fattiga förhållanden. Skaffa dig också en våg på vilken du kan väga dig var dag så att du ser att du ökar i vikt. Folk kan annars lätt tro att du har det dåligt.

_På teatern._

Se till att du för all del kommer sedan föreställningen börjat! Låt inte skådespelarna på scenen avbryta din konversation. Du har viktigare saker att tala om än de. Du får dessutom absolut inte ha reda på vad som spelas. Det intresset är till för radpubliken och de herrar som skriva i tidningarna. I dem kan du dagen därpå läsa vad du sett.

Sitter du mitt på en parkettbänk så tacka inte när man reser sig för att ge dig plats. Alltför stor hövlighet har man bara otack för. Rusa inte in i salongen genast som mellanakten är slut. Sådant är fjäskigt. Sitt du lugnt kvar i kaféet och drick din punsch. Kom in när du har lust.

Och så en sak till: applådera inte! Det passar sig inte att visa att man är intresserad. Undantag från denna regel ges endast om du har någon väninna i baletten. Hon kan ju behöva en liten uppmuntran. Begagna kikare endast för att se på baletten. Är din fru med så se till att hon håller kikaren i den hand på vilken hon har de flesta och största ringarna.

Vad beträffar din fru så bör även hon varje morgon företaga kroppsmätning, dock med omvänt resultat mot dig: så att hennes vidd över bröstet måste vara större än den över magen. En stor barm är i hög grad klädsam för en dam ur den förmögnare klassen. Ovanpå densamma bör dock vila en briljantbrosch -- briljanter omkring mannens fotografi är mycket vackert.

_I hemmet._

En man i din ställning är ju icke så mycket i hemmet. Men då du är där bör du ha det trevligt. Lägg dig på någon av dina divaner och vila ut. Tag av dig i strumplästen och knäpp upp västen -- det är skönt.

Ser du några vänner hos dig på middag så knussla inte. Låt gästerna från början förstå att du har råd till litet av varje. Taffelmusik skadar inte. Inte heller en sångare, som dock, om han är vid operan, skall äta med vid bordet.

Ni kan gärna dansa efter middagen. Skulle grannarna anse att de bli störda, så låt dem veta att du betalar högsta hyran i huset och att de kunna flytta, om de inte trivas med bättre folk.

_Allmänna regler._

Bry dig inte om politiken. Den ger inga pengar. Undvik att uttala dig i sådana frågor. Man vet aldrig vem man talar med. Beträffande sådant som konst och litteratur bör du ha reda på att Strindberg var tokig, att Zorn tar 50,000 kr. för ett porträtt samt att prins Eugen är hemligt gift.

Var för övrigt lugn och trygg, lita på dig själv och ännu mera på ditt bankkonto så går det bra.

KUDDEN.

_DRAMA I EN AKTERSALONG._

Brovin och jag kommo tidigt ned till båten. Klockan var bara fem på morgonen och vi kände oss som om vi stigit upp uteslutande för att gå och lägga oss. Vi stodo i aktersalongen och våra trötta ögon stirrade efter två lediga liggplatser. De funnos också men samtidigt upptäckte vi något som gav anledning till det samtal som nu följer. Detta samtal föres i en viskande, hänsynsfull ton för att icke störa de i salongen sovande. Brovin har satt sig på sin plats:

-- Här fattas en kudde. Min kudde fattas!

-- Jag har en för mig. För säkerhets skull lägger jag en näsduk över den. Man kan inte vara nog försiktig i dessa smittosamma tider.

-- Därborta ligger en karl som har två kuddar. Han har min kudde! Det är orätt!

-- Ja visst, är det orätt, men kanske tycker han om att ligga högt med huvudet.

-- Jag kan inte ligga utan kudde! Han får lämna igen en kudde! _Min_ kudde!

-- Ja men, han sover. Du hör ju att han sover. Det är synd att väcka honom. Kanske har han vakat hela natten.

-- Det angår inte mig. Jag är inte sentimental om morgnarna, när jag inte har någon kudde. För övrigt reagerar jag mot alla orättvisor. Du som skall föreställa en tänkande varelse ser väl att denna situation är en bild av Samhället. Där ligger han, parasiten, och sover på _min_, den hederlige, arbetsamme medborgarens egen kudde!

-- Jag trodde det var ångbåtens --

-- Var inte dum. Här är en kudde till var plats. Vi ha rätt till var sin kudde, men han där har tagit _två_. Han vet mycket väl att det kommer andra som vilja ha var sin kudde på morgonen, som äro trötta och behöva vila.

-- Att du orkar tala så här mycket så här dags!

-- Jag är alltid vaken då det gäller kränkningar och förolämpningar av alla slag! Mitt i natten kan jag stiga upp och kämpa för min rätt -- mina rättsbegrepp vila aldrig.

-- Jag förstår det -- men mitt behöver det. Vad tänker du göra för att få frid?

-- Jag vet inte det. Jag kunde tillkalla kaptenen på båten, men han har annat göra. Akterstäderskan är inte vaken. Hon kommer inte förrän halv sex.

-- Du skulle kunna vika ihop din rock till en kudde och ligga på den.

-- Det kan jag inte.

-- Hur så?

-- Tror du att jag skulle kunna sova en minut med en hopvikt överrock som kudde när jag vet att min egen _rättmätiga_ kudde ligger under en annans flintskalle!

-- Han har mörkt knollrigt hår.

-- Som jag avskyr! Hellre intet hår än knollrigt hår! En människa med knollrigt hår är inte att lita på. Lägg märke till det. Dessutom är det oestetiskt, oroande och ger rum för antaganden om beboddhet.

Jag kände hur jag var nära att somna där jag sätt. Trött, räckte jag Brovin min kudde och sade:

-- Tag den här, så blir det lugn. Jag behöver ingen kudde. Jag ligger bättre utan.

-- Det kan jag inte. Det är _din_ kudde och en orättvisa mot dig är en mot mig. Men om du nödvändigt vill att jag skall ha kudden så tar jag den. Mina vänners önskningar äro lagar för mig.

Brovin tog kudden. I detsamma lyfte mannen med de två kuddarna på ena ögonlocket och sade:

-- Det var ett förbannat snattrande mitt i natten! Håll käften och sov så att det kan bli lugnt någon gång!!

Brovin vände sig genast mot väggen, med huvudet mot min kudde och var borta.

Jag låg stilla på rygg och tänkte.

Efter en stund då jag hörde, att mannen med de två kuddarna somnat, smög jag mig sakta fram till honom, tog försiktigt bort hans undre kudde, och då han icke vaknade, tog jag även den övre, smög mig tillbaka och gick lugnt till vila. Jag har alltid tyckt om att ha högt under huvudet. Det är kanske inte så hälsosamt men det är behagligt.

* * * * * * * * * * * * * *

Errata:

Det kan inte tillåtas _text: tilllåtas_ in och upp för traporna _text: trapporna_ nedra / botten till vänster! _[sic]: nedre?_