# Ada

## Part 5

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/ada-19128/index.md

-- Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser bättre ut. Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med överstar och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro bara misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax.

Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren. Över bröstet bar han ett brett band och på det stod något i silverbokstäver som jag glömt.

-- Träffas bankdirektören?

-- Ja, men han har sammanträde just nu -- är det något brådskande?

-- Ja, det är mycket brådskande (jag tänkte på kapellmästaren som satt och väntade).

-- Hur var namnet?

Jag lämnade mitt visitkort. Det bars in på en silverbricka, och så satte jag mig att vänta. Det dröjde inte länge förrän bankdirektören kom. Han såg ut som nu, ehuru mera undrande och förvånad. Kanske över mig. Eller kanske har världskriget gjort honom resignerad.

-- Ni önskar? sade han.

-- Låna ett tusen kronor -- kontant, tillade jag för att undvika alla tvivelsmål.

Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla av förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom mitt i ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha 1,000 kronor. En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? Vi stodo länge tysta och så sade bankdirektören:

-- Dröj ett ögonblick.

Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med kamrer och växlar som jag inte förstår ett smul av.

Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och så säger bankdirektören: -- Var god och lämna herr Zetterström ett tusen kronor!

Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som satt på Du Nords kafé och väntade.

Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet smålog då han öppnade dörren för mig.

Jag kom lagom till kaffet på Du Nord. Kapellmästaren blev litet förvånad men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg att idén var hans.

Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och skaffade mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. Men på en middag berättade en bankman hela historien om den unge mannen som gick direkt till Wallenberg och lånade tusen kronor på sitt visitkort. Då sade någon:

-- Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om det.

-- Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det egendomliga är att den unge mannen betalade igen pengarna.

Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske inte Wallenberg heller.

FÖRSÖK MED VÄNLIGHET.

En snäll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt sätt att avhjälpa bråket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket nu är så argt på. Man ska bara vara vänlig och tålig, så går det bra säger den snälla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om ursäkt, ger jag henne ett kort, artigt, tröstande svar.

Jag försökte den där metoden, med vänlighet, för en stund sedan. Så här gick det till:

Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar. Ringde på nytt. Intet svar.

-- Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att bråka. Det blir inte bättre eller fortare för det.

Ny signal. Telefonisten svarade, något som ej kunde uppfattas, och jag sade:

-- Jag ber om ursäkt om jag besvärar er, så mycket som ni har att göra och så många utlänningar som kommit till stan --

_Telefonisten_, i skarp ton:

-- Vad ska ni ha för nummer?

-- Jag skulle vördsammast be att bli sammankopplad med 52 60 om det inte är alltför mycket besvär. Jag kan annars vänta tills i eftermiddag, då det kanske är liksom litet ledigare.

Intet svar. Jag väntar 5 min. Jag byter om hand och väntar ytterligare 5 min. Intet svar.

Då ringer jag på nytt. Intet svar. Väntan. Ny ringning. Svar: _bubbelbubb!_

-- Det är bara jag igen, säger jag, jag medger att jag stör er, men --

-- Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton):

-- Bara 52 60.

-- Kallat!

Väntan. Därpå svarar en obekant röst.

-- Var är det, säger jag.

-- Det är 52 16.

Avringning.

Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, ovänlighet, bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, avdelningschefen och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rätt nummer.

Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig.

PÅSKHATT.

I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. Jag har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda mustascher. De klädde henne. I denna råa brutala tid måste ett par röda mustascher klä en äldre kvinna.

Litet längre fram kom en dam i kort päls och tunna svarta silkesstrumpor med naturligtvis snögaloscher till. Hon frös om benen så att hon var blå i ansiktet.

Utanför Kompaniet stannade jag. Där lågo i ett fönster vårens herrhattar i alla möjliga former och färger. En del vackra och en del avskyvärda. Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste att det var en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson från Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis kunde jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på gatan. Jag kunde icke heller gå in i en port -- det skulle förefalla skamset. Det återstod mig ingenting annat än att gå in på Kompaniet och köpa en ny hatt för att få veta vilken jag bar på huvudet.

Jag gick in. Nere i stora ljusgården stodo långa bord med påskägg i alla färger och storlekar. Jag gick dem stolt förbi ty jag hade nyss hos Siwertz (inte författaren, utan konditorn) köpt 3 ägg åt mina barn, 1 åt min hustru och 1 åt en annans barn som är sjukt. Jag gick till vänster, till hattarna. Men så stannade jag plötsligt och tänkte: det kan gå som med den lille gossens pälsmössa! Hela din dag kan bli förstörd. Vänd om medan det är tid!

+Den lille gossens pälsmössa.+

Det var en gång en man från landsorten som reste till Stockholm med sin lille gosse för att köpa honom en pälsmössa. Mannen reste inte enbart för pälsmössans skull men den var med som led och länk i det hela.

Mannen sade till en vän:

-- Medan jag kommer ihåg det skall jag gå och köpa en pälsmössa åt Edwin.

Edwin är inte något vackert namn men det kan inte f--n (fan) hjälpa.

-- Då gå vi till Kompaniet sade mannens vän och så togo de en bil dit. Bilen hör till historien. Dess roll kommer i sista akten.

Mitt i ljusgården stod en man i uniform och på hans mössa lästes ordet Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade:

-- Var kan man få köpa en pälsmössa till en liten gosse?

-- På gossavdelningen tre trappor upp -- hissen därborta!

Herrarna gingo till hissen. Den var sönder. Förmodligen på grund av bristen på brunsten som gör att telefonister inte kunna höra eller svara. Den man som uppfann brunstenen som orsak till allt telefonslarvet är nästan lika genialisk som den som uppfann telefonen.

De togo trapporna.

_På Gossavdelningen._

-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?

-- Nej, det ha vi inte. Det finns på pälsvaruavdelningen -- hissen till höger.

Herrarna togo trapporna, ty de visste vad de gjorde.

_På Pälsvaruavdelningen._

-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?

-- Nej, det ha vi inte. Det finns på Konfektionsavdelningen, nedra botten till vänster!

Herrarna kommo slutligen till Konfektionsavdelningen. Under vägen köpte de 3 tvålar, en sidenkudde och en korsettskyddare.

_På Konfektionsavdelningen._

-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?

-- Nej, det finns inte här. Det ha vi på Sportavdelningen, nedre botten till höger.

Herrarna gingo till Sportavdelningen och under vägen fotograferade de sig, skrevo vykort till Falköping och drucko alkoholfria drinkar vid en bar.

_På Sportavdelningen._

-- Finns här en pälsmössa till en liten gosse?

-- Nej, det ha vi ej. Det finns på Gossavdelningen.

-- Försök inte. Vi ha varit där.

-- Då finns den på Pälsvaruavdelningen.

-- Vi ha varit där. Och på Konfektionsavdelningen. Pälsmössa för gosse finns inte.

Biträdet bugade, medgivande.

Herrarna lämnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och bokavdelningen och karamellavdelningen och mjöl- och grynavdelningen och gungstolsavdelningen och stoppademöbelavdelningen och kulörta västavdelningen och förnicklade dörrhandtagavdelningen och stodo på Hamngatan. Där stod också bilen. De tittade på den och så kastade de ett sista öga på Kompaniet. _Där mitt i ett fönster på en rak pinne hängde pälsmössan för en liten gosse!_

Mannen från landsorten och hans vän snurrade in igen genom virveldörren och ramlade rätt på en liten elegant herre som stod behagfullt lutad mot en disk full av porslinshundar, i vilka man kan sätta en elektrisk lampa för att de skola lysa bättre.

Mannen från landsorten tog den unge eleganten i knapphålet och ledde honom ut ur ljusgården, ut genom virveldörren, ut på gatan, fram till fönstret med pälsmössan på pinnen och sade:

-- Just den mössan vill jag köpa! Just den mössan! De tre herrarna återvände i affären. Det eleganta biträdet sprang fram till en avdelningschef, denne sprang till en annan avdelningschef som telefonerade till 18 andra avdelningschefer. Slutligen lade denne avdelningschef ned luren, försvann i en hiss utan brunsten, kom tillbaka en trappa och viskade något till det första eleganta biträdet som bugade sig för mannen från landsorten och sade:

-- Den mössan som min herre önskade köpa kan vi inte sälja _för vi vet inte vilken avdelning vi ska skriva den på_.

Nu kommer bilens roll. Den förde de båda herrarna till en restaurang. Taxametern visade 38 kr. och 25 öre, däri inberäknat de 10 procent som tillagts med anledning av det ännu pågående världskriget.

På Hattavdelningen köpte jag en mörkblå Christyhatt, mjuk och med rätt raka brätten. Den hatt jag bar förut var min bruna Stetson från Silvander.

ETT PROBLEM.

-- Nu ska ni få höra, sade Nykvist. Jag kan en gåta eller ett problem.

-- Jag tycker inte om gåtor, sade Brink. Är det den där med galoscherna? -- rött inuti och svart utanpå?

-- Jag kan en annan gåta, sade Sundström. Vad är det för likhet mellan ett piano och en huggorm?

-- Duger inte ett pianino? sade John.

-- Jovars -- nå vad är det för likhet?

-- Jag tycker inte om att bli avbruten, sade Nykvist, min gåta är ett _matematiskt problem_. Den är intressant.

-- Jag vill veta det där med huggormen och pianot, sade Laura.

-- Båda börjar med b, sade Sandström.

-- Nej, sade Brink, huggorm börjar med h och piano med p.

-- Det är möjligt, sade Sandström, men _båda_ börjar med b. Om man kan stava.

Då körde vi ut Sandström.

-- Mitt matematiska problem lyder så här, sade Nykvist:

Det går två tåg. Ett från Stockholm och ett från Örebro. Bägge tågen avgå samtidigt, men det tåg, som går från Örebro, går fortare. När de två tågen mötas, vilket av dem är då närmast Stockholm?

-- Huru mycket fortare går tåget från Örebro, sade Brink, som är nyfiken.

-- Det vet jag inte, det hör inte till saken. Men vi kunna ju säga att det gör fem knop mer.

-- Tåg gör inga knop, sade Laura, som varit bekant med en sjökapten. Det är bara båtar som gå med knop.

-- Nå, sade Nykvist, låt oss då antaga att tåget från Örebro går åtta kilometer i timmen under det att tåget från Stockholm bara går fem. Huvudsaken är att bägge avgå på en gång och att de mötas på linjen. Vilket tåg är då närmast Stockholm?

-- Är det dubbelspårig bana? sade John.

-- Naturligtvis, det är inte meningen att det skall bli sammanstötning, sade Nykvist. Idiot.

Därmed var John borta ur denna historia.

-- Jag förmodar, sade Laura, att Örebrotåget, som går fortare, måste vara närmare Stockholm än det andra, då de mötas.

Brink tänkte, och så sade han:

-- Stockholmståget, som går långsammare, är närmast, ty det har ju inte hunnit så långt från stationen.

-- Nej, ingen har rätt, sade Nykvist. Det är ju så enkelt. Bägge tågen äro, då de mötas, _precis lika långt från Stockholm_. Det kan ju ett barn begripa!

-- Inte jag, sade Laura. Jag förstår det inte alls.

-- Du är inte heller något barn längre, kära Laura. Men kom skall jag visa dig. Du ställer dig vid den där väggen, och jag vid den här, och så gå vi emot varandra på en gång. Nå, hur långt äro vi från väggarna?

-- Det förstås, vi äro lika långt, sade Laura, men det är väl mycket längre mellan Örebro och Stockholm?

-- Nykvist har händelsevis rätt, sade Brink. Det är ju så naturligt. Låt oss tala om något annat.

Då återkom Sandström.

-- Var har du varit? sade Brink.

-- Jag har varit ute och köpt en tågtidtabell -- _det går inga tåg på en gång från Stockholm och Örebro och därmed förfaller ju hela historien_.

Då talade vi om något annat.

P. S. Den uppmärksamme läsaren finner strax att Sandström kördes ut _innan_ problemet började debatteras. Och därmed förfaller ju historien en gång till.

KÄRLEKSBETYGELSER.

-- Kan ni tänka er, sade den unga damen, som visste hur allt hade gått till, kan ni tänka er, hur han behandlade sin egen hustru efter operationen! Något hänsynslösare kan man knappast tänka sig. Han var nyss opererad -- det hade tagit 2 timmar alltsammans och alla voro vi mycket oroliga. Han låg där och hade just vaknat ur narkosen då hans stackars hustru, som lidit så mycket för honom, sakta går fram och klappar honom på kinden. Vet ni vad han gör? Jo, han öppnar ögonen och med fullt hörbar och tydlig stämma säger han:

-- _Jag vill inte bli klappad!_

Kan man tänka sig något mer hänsynslöst! I månader har hustrun oroat sig och vakat dag och natt för hans skull och så får hon denna vackra belöning, då hon av gott hjärta går fram och smeker honom!

Ingen sade något i sällskapet utom en herre, som lugnt frågade:

-- På vilket sjukhus ligger han?

-- På Vita Korset -- hur så?

-- Därför att jag vill så gärna, när han blir litet bättre, skicka honom ett telegram och uttrycka min djupa förståelse av hans handlingssätt.

-- Ni är en hård och kall människa -- som de flesta män, sade den unga damen.

-- Nej, svarade mannen, men jag låter mitt hjärta uttrycka sig på rätt ställe och vid rätta tillfällen. Det finns ingenting som vi män avsky mer än att bli kyssta och smekta när vi inte önska det. I allmänhet tror jag inte att det passar oss med kärleksorgier då vi ligga nyopererade i en sjukhussäng. Var kyss på rätt tid och rätt tid för var kyss.

-- Ni är ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er hustru!

-- Det är onödigt. Hon beklagar sig inte själv. Hon visste redan från början hur det skulle vara med kärleksbetygelserna. Jag tror att det är den kunskapen som är grunden till vår lycka. Jag prövade henne en gång. Jag gav henne en kyss då hon vaknade och en till middagen och en till kvällen. Efter en vecka sade hon, att hon var trött och ville fara bort och vila sig. På sträng tillfrågan erkände hon sedan, att hon trodde att jag bedrog henne. Hon hade hört att män, som voro alltför vänliga mot sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu är hon säker på mig i det avseendet.

-- Men då ni var ung och kär, var ni då lika klok och kall?

-- Nej, det var jag inte, men så blev det också därefter. Vem glömmer någonsin den första kyssen? I månader drömde jag om min innan den slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkväll och jag tog farväl av henne utanför hennes port. Vi talade om allt utom det vi båda tänkte på. Och så, plötsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne på näsan. Det blev aldrig mer, ty dagen därpå skildes våra vägar för evigt. Hade jag då varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gått till på annat sätt. Efter många år råkades vi igen, men då var hon gift med en karl, som såg ut att inte bara kyssa henne på näsan.

-- Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som envist höll fast vid ämnet.

-- Jag kan inte påminna mig att jag gjort det någon gång. Jag är rädd för att mina pojkar skulle tycka att jag vore löjlig om jag ens försökte.

-- Men er dotter?

-- Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet vänlighet så vänder jag upp och ned på henne och klappar henne i stjärten tre eller fyra gånger. -- Då förstår hon att vi äro goda vänner. Men kyssas göra vi aldrig.

Jag skall berätta en liten händelse. En gång var jag på middag hos en högre ämbetsman, en allvarlig herre, som bjudit mig på middag för att se hur jag såg ut inuti. Middagen var så tråkig den kunde vara. Då den äntligen var slut, gick värdinnan fram och kysste sin man och sedan gjorde alla barnen detsamma. Den allvarlige mannen och fadern såg på mig med en blick som sade: så lycklig är jag i mitt familjeliv -- hur har du det?

Nå, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in på aftonen, ty jag hade för tillfället ingen annanstans att ta vägen.

Husfadern satt i en länstol och då klockan slog tio, såg jag, att han stelnade till som väntade han något. Det kom. Det var hustrun. Hon gick fram till länstolen, böjde sig ned, kysste sin make på pannan och sade god natt. Efter en stund kom äldsta sonen, han var 20 år, och upprepade ceremonien. Så kom en yngre son, en äldre dotter, en ännu yngre son och en ännu yngre dotter. Allesammans kysste på pannan och alltsammans skedde mekaniskt utan känsla eller övertygelse och utan smackande biljud. Men alltsammans äcklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som jag inte sett förut, jag hörde sedan, att hon var en avlägsen släkting som bodde i huset. Hon kysste också värden på pannan ehuru med tydlig motvilja.

Då reste jag mig och sade god natt.

-- Skall ni redan gå, sade värden.

-- Ja, sade jag, jag förmodar att även pigorna och portvakten och hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att jag nog allvarligt skulle kunna klara det ögonblicket.

Vi umgås inte vidare. Nej, man skall inte gå till överdrift med sina kärleksbetygelser och man skall heller inte planlägga dem i förväg. Låt dem komma spontant och i rätta ögonblicket.

Jag kände en gång en ung nygift man som en afton kom hem till sin hustru. Hon tog emot honom klädd i päls men för övrigt rakt ingenting. Pälsen smög sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En lång tid efteråt kunde mannen icke tänka på denna underbara afton utan att bli varm och aldrig undrade han över hur hustrun kommit på denna raffinerade idé. En del kvinnor äro ju så uppfinningsrika. Så man hinner inte undra över dem.

Så en afton, var mannen på sitt kontor. Han ringde hem och pratade med sin hustru.

-- Kommer du snart hem, sade hon.

-- Ja, snart -- tar du emot mig? sade han.

-- Kom, sade hon.

-- I päls? sade han och skrattade.

Då ringde hon av.

Då mannen skulle lämna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen fick ett kort meddelande om att han på dagen förlorat 50,000 kronor på börsen.

Inför detta glömde han alltsammans. Både hustrun och pälsen. Men han gick hem.

Då han kom till porten, mindes han plötsligt telefonsamtalet med hustrun. Han hade satt nyckeln i låset, men han tog åter ut den, stod en stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig på ett hotell.

Det blev alldeles tyst i sällskapet. Så sade en herre, sannolikt för att bryta en pinsam stämning:

-- Det måtte ha varit före kriget -- nu äro hotellen ju så överfulla att man måste tinga rum flera dagar i förväg.

-- Ja, det var före kriget, svarade berättaren.

HOPPTÅGET.

Det kan icke förnekas att Robert är rätt fet. Hans kroppslängd är 175 cm. och han mäter ungefär detsamma om magen. Om bröstet är han smalare. Han har svårt för att andas lugnt även vid de tillfällen då det är hausse på börsen och han går ogärna upp i hus utan hiss.

Robert är emellertid min vän. Ty man skall se även något litet till själen då man väljer sina vänner. Roberts själ är tunnare än hans kropp.

Härom dagen möttes vi i solskenet på en bred gata och Robert sade:

-- Du har blivit mager. Varför det?

-- Därför att det är osunt att vara fet.

-- Hur bär du dig åt?

-- Jag arbetar mer och äter mindre. Så enkelt är det. Gå ut och gå om morgnarna, ät inte om kvällarna och gymnastisera litet ibland.

-- Det där är lögn, sade Robert. Jag har försökt alltsammans. Det hjälper inte.

-- Då skall jag skicka dig en liten sak som hjälper.

Så skildes jag från Robert och dagen därpå köpte jag i en leksaksaffär ett hopptåg, ett sådant som små flickor hoppar med. Hoppning med ett sådant tåg tar ganska snart bort all överflödig fetma. Magen -- den yttre -- försvinner och man blir smärt som jag. I Amerika hoppar alla medelålders herrar med tåg. Idrottstränarna rekommendera det livligt och måhända skulle det även kunna rädda den något för fetlagda nationen.

Jag skickade hopptåget till Robert och skrev på ett kort:

_Här är din räddning. Med detta tåg får du bort din mage på en månad._

Efter 14 dagar besökte jag Robert. Det var tidigt på morgonen och jag beredde mig på att få se en rationell träning. Robert var hemma. Jungfrun öppnade med bortvänt ansikte dörren till hans sängkammare. Jag stannade på tröskeln och såg på min vän. Fullkomligt naken gick han omkring i rummet och kring magen hade han bundet mitt hopptåg.

Hans ansikte var djupt allvarligt.

-- Har du gått länge? sade jag.

-- I tio minuter, svarade Robert.

Då stängde jag dörren och satte mig att tänka en stund utanför Roberts rum.

Så öppnade jag dörren på nytt och sade:

-- Det är orätt av mig att inte säga dig sanningen: det var meningen att du skulle _hoppa_ med tåget och inte bara ha det kring magen!

Robert såg på mig en sekund, så löste han upp hopptåget kring magen, knöt hårdknut på det _och slog mig hårt i huvudet med knuten_.

Vi umgås inte längre.

EN PROMENAD.

Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så med mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda med andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår mig en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit en festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så mycket förefaller tanklöst här i landet just nu.

Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt på middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar mig.

Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.

-- Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.

-- Ja, sade jag, jag har magrat.

-- Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.

-- Två kilo.

-- Det var inte mycket.

-- Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte beräknat.

-- Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara i sommar?

-- På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken och torn och vallgravar. Och du själv?

Hesselman svarade med ett rätt underligt leende:

-- Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.

-- Hur så?

-- Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle leva längre än till mars.

Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade:

-- Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni.

-- Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat honom nu i 2 månader -- men jag vet inte hur det går i sommar.