Part 4

Tobaksröken hängde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma människor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, förgylld spegel satt en gammal herre med ena benet under sig. I handen höll han en pincené, som han vände upp och ned, allt under det han nickade med huvudet. Ibland rörde han också läpparna som om han sade något, men ingen hörde vad det var.

I soffan mittemot mig satt en medelålders, slätrakad herre och läste en tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, som var för fet för sin ras. Mannen, som tydligen var närsynt, hade tidningen utbredd framför sig på bordet och läste den så att säga med näsan. Då och då ryckte han plötsligt till, som om han fått en idé, klappade hunden åtta gånger på huvudet, riktade så blicken mot taket, försjönk i en minuts djupa tankar, ryckte till på nytt och tog en pris snus ur en liten silverdosa. Snuset höll han mellan högra handens tumme och pekfinger, och över hans ansikte låg den verklige snusarens njutningsrika glädje.

Det såg ut som om han tänkte: Här i handen har jag hela världens lycka, jag håller den fast, ingen kan röva den ifrån mig. Fast och hårt håller jag den, och när det faller mig in stoppar jag den rätt in i näsan!

Och han gjorde det, då tiden var inne. Och då det var gjort, slöt han ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i huvudet.

En uppasserska, som såg ut som om hon bad om förlåtelse för att hon djärvdes leva i närheten av dessa höga och mäktiga personer, kom fram till mitt bord och tog min beställning, och då hon gått, _kom mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig!_

Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig artigt och tog emot honom, och han sade:

-- Det var längesedan!

-- Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev sent.

Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som dock tyckas känna mig mycket väl.

-- Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var då! Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick?

Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade:

-- Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt.

-- Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr.

-- Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer hit efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, jag trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man trivs, där man trivs?

-- Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket trevligt, ungefär som i förstugan till helvetet.

-- Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det säger jag dej (han kallade mig för du, helt plötsligt, utan titelbortläggning, jag förstod att han druckit) det säger jag, gamla, stiliga gosse, för jag tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna ska du akta dej för! Det säger jag!

-- Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon särskild, bror menar?

-- Särskild, _särskild_! Det har bara funnits _en_ särskild för mig, en enda!

-- Såå, det var vackert!

-- Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, kom som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot mej, på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. Hon var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi, vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen. Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte vad jag gjorde.

Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, som gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon var kassörska på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på mig och sade: »Belåning?»

»Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.

»Huru mycket?» sade biträdet.

Jag kände att jag älskade henne.

»Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå.

»Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag älskade. Och hon skrev ut ett kvitto och räckte mig det jämte pengarna utan att se på mig.

»Tack,» sade jag, och så tillade jag för att få höra hennes röst:

»Hur stor är räntan?»

»Åtta procent!»

Hennes röst var lika underbar som hon själv.

»När kan jag lösa ut den?» sade jag för att få tala vid henne så länge som möjligt.

Hon såg upp på mig och svarade:

»Hur kan jag veta det!?»

»Förlåt!»

Och så gick jag. Jag gick hem, och jag såg henne framför mig på gatan. Hon följde mig hela dagen, och på kvällen, då jag lade mig för att sova, såg jag hennes blå ögon mot mina --

Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, förstår bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på skämt:

»Det är väl samma klocka som jag lämnade i går!?»

»Tror ni vi byter ut de belånade varorna?» sade biträdet och gav mig en arg blick. Hon såg icke upp från sin bok.

Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min klocka, hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började betrakta mig som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag belånade allt vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland löste jag ut en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom blev hon vänlig emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är sådan, ser bror, men en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför porten, bara för att se henne och följa efter henne, kom hon ned med biträdet, och han följde henne framåt gatan. Jag kände förfärliga kval, där jag följde dem: älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon honom? Men han skildes snart vid henne, och hon blev ensam. Då begick jag en av de modigaste handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hälsade god afton.

»Ah, är det ni,» sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde henne till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, kände jag mig så glad och lycklig, så lycklig.

Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där, och då jag skulle gå, viskade jag till henne:

»Får jag följa er i kväll?»

Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra -- ack, bror, vad man var ung och rik! -- och så sprang jag.

Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.

Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. Det är så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot mej, hon är hård och grym, och hårdast är hon, då hon säger: »En sån där som du, som levat som ett svin innan jag fick tag i dig, _en sån där, som levde och svirade och pantsatte allt vad han ägde och hade!_»

Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, varför jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att jag var full och tokig!

Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade:

-- Skål, skål för mej!

-- Skål! sade jag.

Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden hade gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 minuter på gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande min olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och förtvivlan.

Var icke detta en allvarlig berättelse?

TVÅ SOM GÅTT.

Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. Han var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir allt mera sällsynt.

Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket karaktäristiska, en del verkligt roliga.

I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända Hirschhistorien är icke äkta, den är en förfalskning och det är på tiden att den avslöjas. Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord och beställde:

-- _Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala_!

Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion, införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson. Historien gjorde stor lycka -- den var ju typisk för mannen -- och den bevisar endast att en populär man ofta icke bär skuld till de legender, som omsväva hans person. Förr i tiden lade man alla roliga historier på Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och andra. Och när vi, som nu leva, en gång försvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de andra. Vilket inte gör någonting, bara man ljuger roligt. En historias värde ligger inte däri att den är sann utan däri att den är sannolik.

Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på en middag på Gamla Fenix -- vart tog det vägen? På den middagen fanns Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade ifrån:

-- Champagne skall vara kall, men inte iskall! Det är bara brackor, som dricka iskall champagne!

Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch:

-- Söt eller torr?

-- Det gör detsamma, svarade Isaak -- _men inte för kall, inte för kall!!_

Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affärsman som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen med all den värme han har för en oskyldigt anklagad:

-- Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om honom!

Hirsch såg fundersam ut och så svarade han stilla och saktmodigt:

-- Han var i alla fall inte ute, när han var inne.

Isaak Hirsch var verkligt hjälpsam mot dem han ansåg behöva hjälp och tröst. Till dem räknade han inte precis unga fattiga konstnärer.

En dag sökte jag upp honom och bad honom hjälpa en ung, verkligt begåvad målarinna.

Isaak sade absolut nej.

-- Konstnärer intresserar jag mig inte för -- jag har så många andra!

Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak:

-- Jag ger inte ett öre, men jag skall sätta opp en förteckning på folk som ska hjälpa flickan. Och hälsa från mej!

Jag fick en namnlista. Först stod där Handelsbankens direktör, Fränckel. Jag behövde aldrig gå längre. Den unga målarinnan fick ett månatligt underhåll som betalades så länge givaren levde. Så hjälpte ändå Isaak Hirsch.

--

Albin Lavén är också borta. Han var en god skådespelare och han var dessutom något som är rätt ovanligt på den svenska scenen: han var humorist.

Axel Engdahl har skrivit om Lavén och på sitt utmärkta sätt givit det bästa och roligaste om honom. Må han förlåta att jag faller honom i ämbetet med några minnen.

För rätt många år sedan gjorde Lavén på en middag bekantskap med baron Carl Cederström, som senare i tiden överraskade folket med att bli Sveriges förste flygare. Lavén och Cederström funno strax varandra och litet längre fram på aftonen, då man blivit bröder, sade Cederström:

-- Titta ut till mej någon söndag på Brunn, Ingarön, och ät middag!

-- Går det båt dit, sa Lavén.

-- Javisst. Till Kolström. Sen får du gå en bit. Det är vacker väg.

Lavén kom redan nästa söndag. Och han stannade i 3 månader. Cederström blev ofta bedrövad, då han tänkte på den tomhet Lavén efterlämnade, då han äntligen reste. Som en rättare gick han omkring på gården, ordnade och ställde och talade med folket:

-- Havren ser ut att bli fin i år, bara man kupar den i tid. Kronärtskockorna bli nog också bra bara dom inte fjälla för tidigt. Varför sätter ni inte små håvar under äpplena så att dom inte behöva falla på marken och bli stötta?

En dag inspekterade han ladugården. Cederström visade honom den största tjuren.

-- Den var inte dålig, sa Lavén, och höll sig på aktningsfullt avstånd.

Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och föll pladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt vänligt:

-- _Gissa vem de' ä'!!_

Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet -- som man nu vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? -- Lavén tog sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i stil och dräkt. Oftast var han ensam.

Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom till Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och korrekt.

Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger:

-- Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du _alltid_ går på Norra Djurgården?

Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte -- ända tills döden gett mig rätt att bryta det.

Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén.

EN SKÅNSK POET.

_Sigurd P. Sigurdh._

En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm, där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer, författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du Nord.

Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är så länge sedan att man gudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod luften blå och ljum. Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus, till Kristallsalongen, till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle sitta ute året om, då som nu.

Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking, hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå ögon.

Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde så på den tiden. Och så sade han:

-- Mitt namn är Sigurd P. Sigurdh, får jag lov att slå mig ned?

Han sade allt detta på den dialekt som gläder oss stockholmare mest och som vi förgäves försöka härma.

Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rätt långa den tiden, även om det inte var på våren. Ibland slutade de inte alls.

Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och journalist.

Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå ögonen låg något försök till stram militär. Han trodde alldeles säkert att han såg ut som en ung löjtnant.

Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av stadens kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv -- Söndags-Nisse gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rätt snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr. Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och kunna visas i Skräckkällaren.

En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh, som var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder -- i början och till en tid -- men så en dag hände det, att han kom upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska:

-- Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! Absolut slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att jag inte ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller!

Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet att det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:

-- Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd.

O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en dag stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer -- ?

Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.

Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern ville han inte ha krig med Norge. Sigurdh bodde hos redaktören. Villan var liten, bara två rum, så vi måste gå ut på landsvägen då vi talade om Norge för att inte väggarna skulle rämna. Sigurdh var högerman, han ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen blev grälet så starkt att vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka våra känslor. Vi badade från ett litet badhus.

-- Kan du simma? sade jag till Sigurdh.

-- Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.

Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld.

-- Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige räddaren.

Varpå Sigurdh svarade:

-- _Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under fötterna!_

Affären med Norge avgjordes så småningom utan Sigurdhs ingripande -- herr Mickelsen fanns tyvärr till hands -- och Sigurdh fick ett annat intresse i livet utom diktningen och kåserandet i dagspressen. Han ville flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att sväva högt över jorden, att glida fram mellan moln, över skogar, berg och sjöar, det blev hans dröm. Han kände hela Aeronautiska Sällskapet och slutligen lyckades det honom att få löfte om en tripp med ballongen Svenske på dess första färd. Är det någon som minns den seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt skildrat den att ingen gör det bättre. Här endast de korta dragen av den underbara tilldragelsen.

Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och den tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh. Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll åt denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i händelse av ett olycksfall med ballongen. Det blev ett olycksfall, men inte det möjligen beräknade.

Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var klart för en lycklig färd, då någon sade:

-- Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av!

När äter en svensk inte en liten frukost -- vem kan väl hindra honom från denna höga akt? Knappast ett världskrig.

Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på Östermalm. Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han skulle just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid fönstret, skrek till:

-- _Nu gick ballongen!_

-- Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med!

Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol, utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart, t. o. m. testamentet, för avfärden.

Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.

Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord:

-- _Knölföda!_

Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre luftlagrens. Men det justerades.

Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av knölfödan.

Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god och bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld -- en banal fras, men jag finner ingen bättre.

Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner.

WALLENBERG.

Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont samvete från den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl) och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för pengarna och tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men -- donationen visade i alla fall att här är för mycket pengar på privathänder. Vilket gör att socialdemokratien är det enda rätta.

Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar pengar med gott samvete, det vet jag ej -- sannolikt är han av samma mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det kommer ett och annat litet stänk på änglavingarna -- men då han ger ut pengar, är jag säker på att han gör det med gott samvete.

Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död -- bokförläggare med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär.

Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, som fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på Du Nord, gamla hederliga Du Nord -- fäll en tår, du stockholmska hjärta! -- och åt frukost med en redan då rätt flintskallig kapellmästare. Små honkräftor med dill, stor kupa pilsner -- Du Nords blandning -- minns ni?

-- Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man sådana?

-- Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar.

-- Vad finns det för banker?

-- Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra, mindre banker. Men de äro nog inte så säkra.

-- Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där?

-- Wallenberg.

-- Jaså, han. Då går jag till honom.

-- Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med säkra namn och så får man komma igen och så vidare.