Part 3

Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol.

Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde karotten på bordet och försvann.

Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka: Försynen är sysslolös -- låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i dag driver makterna med mig. Det kan inte tillåtas. Jag är en fri man. Jag vill bestämma själv över min lunch.

En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande.

-- Förlåt, sade jag, _Kidney and bacon_ är det icke längre njure och fläsk?

-- Jo, naturligtvis, sade hovmästaren.

-- Det kan aldrig vara köttbullar?

-- Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon.

-- Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket bra, framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem. Hovmästarens ansikte blev mycket allvarligt. Han såg på min karott som var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han grälade och jag ångrade genast vad jag gjort.

Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen. Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd.

Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag såg att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även det av silver, och på det låg _Kidney and bacon_.

Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo. Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig.

Det är mannen som skall ha _Kidney and bacon_, tänkte hon -- _Kidney and bacon_, _Kidney and bacon_ -- det måste jag komma ihåg!

Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med potatis. Jag beställde köttbullar.

Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och tvivel. Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och på det fatet låg Kidney and bacon.

Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste vårsolen.

Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den unga uppasserskan:

-- I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra?

-- Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är vår specialitet.

Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen!

FJÄRDE MAN.

Det var en sådan dag -- solen hade börjat värma och sommaren var på väg. Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på gatorna och torgen.

Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och där barnen leka i stora sandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen och ritade i sanden med min käpp som människor göra som äro lata och icke besvärade av trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om mina fötter. Sen ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom John.

-- Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet.

-- Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på våren vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske allmänheten förlåter oss.

John satte sig och sade:

-- I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han kom inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och det var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir inte balanserat.

-- Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat poker då jag var ung.

-- Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, men det är ju det som förrycker spelet. Joker hade vi också.

-- Du sa att du var med om något besynnerligt?

-- Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade upp med några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter sodavatten och jag kom mig icke för.

Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade:

-- Vem var det?

Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. I tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under armen.

-- Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom.

Jag kände i fickan efter min portmonnä -- nåja, ett par vykort kunde man ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på karn. Han var trasig och smutsig och orakad och oklippt och jag inbillade mig att han luktade sprit. Man vill gärna att illa klädda personer skola lukta sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. Kanske var det bara en tillfällig olycka som kunde repareras -- re-pareras -- repareras -- jag upprepade ordet för mig själv tills idén kom: _om vi skulle klä upp Söderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjärde man!_

-- Förlåt, herr Söderberg, sade jag, spelar herr Söderberg poker? Vi äro bara tre i kväll och behöva en fjärde man. Ni gjorde oss en tjänst, om ni vore med.

Herr Söderberg såg på mig med förvåning i sitt ovårdade ansikte, så sade han:

-- Poker har jag spelat mycket både här och i Amerika, men jag har inga pengar och som jag är klädd --

-- Den saken ordna vi, om ni tillåter.

Jag tog ifrån herr Söderberg hans portfölj och tog in honom själv i min sängkammare. Vi badade honom inte, så långt gingo vi inte, men vi klädde om honom i en av mina bättre kostymer och vi rakade honom. Då han var färdig såg han nästan elegant ut. Han gick fram och tillbaka på golvet och man märkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjöd honom en cigarrett och i detsamma öppnade Bertil dörren och frågade om han fick gå hem. Han hade tröttnat på ensamheten.

Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och vi återvände till rökrummet.

-- Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker mellan fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor såg på mig och vi smålogo!

-- Fem kronor, sade jag. Jag sade det på skämt, men Söderberg svarade:

-- Kör till!

Och så satte vi oss ned och spelade. Det är nu så med poker i en del hus att man inte behöver kontanter förrän man gör upp, men då behöver man vanligen. Söderberg kunde alltså spela med markerna till dess.

Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som kunde spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. Han vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han bluffade och han ökade -- alltid i rätt ordning. Han rökte cigarrer och han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Söderberg vunnit 400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn.

-- Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag.

-- Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller.

Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag inte sett dem.

Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något liknande?

-- Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är det väl likgiltigt vem man förlorar till.

Vi sutto tysta och så sade John:

-- Ja, jag blev alldeles pank på det där -- kan du låna mig hundra kronor till i morgon?

Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra och så sade jag:

-- Under flera år träffade jag på gatorna två herrar, som inte kände varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gällde mig. Den ene ville låna 10 öre till ett frimärke för att svara på en annons om en plats, den andre ville ha 20 öre för att gå och raka sig, han skulle också söka en plats.

Jag lånade dem flera gånger 10 öre och 20 öre, men då jag märkte att de aldrig fingo några platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag är litet för mycket på en gång. Vill du inte ta 10 öre?

John reste sig, såg mig rakt i ögonen och sade med rätt fast stämma:

-- Du är en fähund!

-- Hälsa herr Söderberg, sade jag och ritade en fjärde cirkel utanför de 3 andra, ty det var en sådan dag, då en lat människa, som icke har några viktiga göromål, icke kan göra något annat.

EN JULBERÄTTELSE.

Det var en gång en författare, som satt vid sitt skrivbord och tänkte. Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han satt och tänkte över vad han skulle skriva om.

Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var grå och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor slätt ända bort till en vik av ett stort vatten. Slättens gräs var ännu grönt men vattnet därborta var grått av regn och dimma.

Jul, tänkte författaren. Jul -- skall det bli jul i år också? Jul med snö och granar och barnaglädje och allt det andra som hör till.

Det är möjligt, tänkte han vidare, att man drar in julen i år såsom man dragit in så mycket annat. Man drar in den alldeles som en överflödig hållplats vid spårvägen. Eller också sätter man den på kort: en halv jul eller bara en kvarts jul per individ. Och så tillsätter man en extra julkommission med många ovänliga tjänstemän, som ta emot den stackars allmänheten.

Där kommer en liten gosse och han frågar:

-- Blir det någon jul i år? Får vi någon gröt i år och några julklappar? Får vi någon gran med konfekt och vackra ljus i?

Där kommer en gammal kvinna. Hon är tärd och tunn av nöd och svält:

-- Det var så länge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. Det är bara i drömmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesången. Jag hör hästarnas bjällror klinga och känner den goda doften av det färska brödet och ser barnens ögon stråla. Blir det någon jul i år?

-- Nej, säger kommissionens tjänstemän, vet ni inte av att det är krig ute i världen och att vi alla måste leva på surrogat tills det blir fred igen.

-- Finns det något surrogat för julen, ropar en ung man med hån i rösten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske jobbarna köpt upp det med!

-- Surrogat för julen, tänker författaren, det är ingen dum idé. Man skulle kunna göra en julberättelse på det. I själva verket är julberättelsen ett surrogat för julen. Om jag skulle skriva en sådan, en riktigt god och vacker julberättelse som kom alla människor att glömma att den gamla goda julen icke mera finns till.

Författaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och skulle just börja sitt arbete, då dörren sakta öppnades och en herre kom in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot författaren och sade:

-- Du är en gammal humbug!

-- Å, inte så värst gammal, sade författaren.

-- Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug.

-- Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats förr.

-- Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte behövt mig -- det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett varningens ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från en högfärdig tanke -- att ge människorna ett surrogat för julen med din enkla barnsliga julberättelse.

-- Jag har inte skrivit den än.

-- Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul -- tycker du att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från blodiga fält och mörka skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute dånet och larmet från kanoner och granater.

Författaren reste sig och sade:

-- Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem ni är.

Den besökande smålog:

-- Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Förståndet och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske du förstår vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd:

-- Köp livsmedel och sälj och tag dubbelt betalt. Lägg på lager. Smuggla varor och lura staten och tjäna pengar så behöver du ingen jul. Och lär du andra människor att göra detsamma så behöva de heller ingen jul. Tänk, att det ännu finns så sentimentala idioter som du! Tror du att det går att dansa kring en karbidlampa och tro att det är en julgran. Det är något i den vägen du försöker inbilla mänskligheten genom din dumma julberättelse. Var nu klok och förnuftig för en gångs skull. Jag kan ge dig adressen på ett ställe där du kan få köpa prima grönsåpa så billigt att du i morgon kan sälja den för det tredubbla.

Författaren gick bort till dörren för att tända det elektriska ljuset och då han kom tillbaka var den främmande borta.

Så besynnerligt, tänkte författaren. Skulle det inte längre finnas någon mening med julen? Är alltsammans bara pengar och affärer --

Då hörde han steg i rummet utanför, små korta, snabba steg och han hörde strax vem det var som kom.

En liten flicka stod på tröskeln och såg på honom med nyfikna blå ögon.

-- Vad sitter du och tänker på, sade hon.

-- Jag sitter och tänker på julen, sade författaren till den lilla flickan som var hans dotter. Tror du att det blir någon jul i år?

Den lilla flickan stängde dörren mycket försiktigt, smög sig på tå fram till fadern och viskade:

-- Om du lovar riktigt säkert att inte säga _något_ för _någon_ så skall jag tala om vad jag vet att du får av mamma -- det är en sådan förfärligt fin sak som hon sytt på hela sommaren fast du inte sett det! Och jag vet vad Karl-Axel skall få och vad Anne-Marie skall få och jag vet att jag tror att jag får en sak som jag _förfärligt_ gärna vill ha -- å, om det vore jul nu riktigt snart!

-- Säg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat med grönsåpa, riktigt fin grönsåpa, som du kunde sälja och förtjäna förfärligt mycket pengar på, skulle du inte vilja ha den såpan i stället för julen?

Flickan såg på fadern och så svarade hon:

-- Vad pratar du för dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis som den skall vara, riktiga julen! Förstår du inte det?

-- Det är bra, sade författaren. Och så tänkte han: Det behövs intet surrogat för julen. Hennes existens är säkerställd. Hon kommer i egen hög person -- till dem som förstå att ta emot henne.

1917.

FARBROR TEODÅR.

Då jag var liten var jag en mycket snäll gosse. Jag var därför mycket hatad och föraktad av mina jämnåriga kamrater, vilkas goda föräldrar aldrig tröttnade att säga:

-- Se så snäll den gossen är! Så skulle ni också försöka vara, så fingo vi föräldrar litet glädje av er!

Jag var ett verkligt dygdemönster ända tills jag blev 13 år. Då inträffade en vändpunkt i mitt liv. Vändpunkten låg på den lilla vackra Mariagatan på Söder. Där mötte mig en dag på trottoaren en pojke som jag aldrig sett, varken förr eller senare. Han kom rakt fram till mig, stannade, såg mig i ansiktet och sade:

-- Det är ju du som är en ängel!

Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt sedan.

Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med _ringledningen och Farbror Teodår_.

Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen betydde skreko de alla på en gång:

Farbror Teodår! Gott nytt år! Ont i dina tår!

Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på vårsidan.

Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag:

-- Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se!

Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen så att ringningen blev permanent och så sprang jag.

Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in, ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till portvaktsrummet. Där ringde klockan allt fortfarande! Ut på gatan igen! Så höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen upptäckte tricket med korken. Dagen därpå sökte han fånga oss med list. Han stod gömd i porten och sprang ut då vi kommit förbi. Jag var sist. Och jag sprang som för livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hörde den gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag kände hur hjärtat bultade och slog i bröstet. Han kom mig allt närmare. Han skrek: -- Tag fast! Tag fast! Men då kom en möjlighet till räddning. En port stod öppen: jag sprang in och upp för trapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår. Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag. Jungfrun steg in och sade:

-- Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han är förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna!

Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på galoschhyllan och tiggde och bad:

-- Snälla, goda människor, låt mig stanna här en liten stund, så att han inte får tag i mig. Han är alldeles galen!

-- Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer ingen att göra dig något ont, det lovar jag!

Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka och i detsamma ringde det på dörren!

-- Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte in honom! Han dödar mig!

Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika:

-- Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag också ska stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här!

Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodår i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han ropade till familjen:

-- Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste spärras in!

Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned köksvägen.

Sedan ringde vi inte vidare på Farbror Teodårs port. Man bör inte utmana ödet och en pojkes fantasi får icke arbeta för ensidigt.

Stockholmspojken får leka på en gård bredvid soptunnorna eller på en kyrkogård mellan gravarna, men tro icke därför att hans liv är dystrare och tyngre än lantpojkens vid hagen, bäcken och den gröna ängen. Hur många äventyr gömmer icke en port, en vind, en genomgång eller en källare! Vilka strider ha icke utkämpats på Maria kyrkogård och gatorna däromkring! Hur många päron snattades icke på gården till slottet vid S:t Paulsgatan -- de härligaste franska päron, stora som barnhuvuden, skulle inte kunna få mig att glömma min barndoms stulna sura kart, dolda i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en portgång eller förstuga.

Vintern var en härlig tid! Med snö och is och jumpning. Jag beklagar nutidens Stockholmspojkar. De få icke jumpa, hoppa på isstyckena vid Mälarkajen, stå i iskallt vatten till fotknölarna och se en arg poliskonstapel på kajen.

En vårdag jumpade jag vid Söder Mälarstrand. Isstycket delade sig plötsligt i två stycken. När jag något senare hemförts av en äldre, obekant dam och en något mera bekant poliskonstapel delade sig även min faders rotting i flera stycken.

-- -- --

Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde snögrupper åt stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en billig avgift för välgörande ändamål. Dyfverman gjorde en vinter Barmhärtigheten. Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll, ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna -- ack, slädarna! -- kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste -- jag tog en snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över planket till snögruppen. Snöbollen träffade Barmhärtigheten mitt i planeten så att huvudet föll av. -- -- --

Min barndomstid hade sina stunder av spänning och fröjd, men jag vill ändå icke ha den tillbaka. Där fanns så mycket annat.

Dyfverman gjorde ett nytt huvud åt Barmhärtigheten. Han var en god människa.

EN ALLVARLIG HISTORIA.

Nu skall jag berätta för er en historia om en man, som blev djupt olycklig därför att han mötte en kvinna.

-- Ack, det är en gammal historia, säger den noggranne läsaren.

Visst är det en gammal historia, men dock evigt ny och ung.

Och nu ska ni få höra:

Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick på trottoaren fram och tillbaka och väntade på D. Jag hade väntat en hel kvart och blev allt ondare för var minut som gick.

Det finns bara en punktlig människa, tänkte jag, och det är jag själv. Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem vidare.

-- Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, som gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel och preludier.

Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså inte heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste berättas i denna ton och takt.

Då jag alltså gått på trottoaren i ytterligare 10 minuter, öppnades plötsligt en dörr med glasruta. Denna dörr ledde in till en restaurang, ett litet kafé, som jag många gånger passerat, men aldrig besökt. Det är mycket sällan jag numera går på kaféer. Jag finner ingen glädje på sådana ställen.

-- Var det mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig, som kom ut genom glasdörren? frågar nu den ivrige läsaren.

Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar ingen roll i denna berättelse. Han endast kom ut genom en dörr och försvann sedan ur dramat.

Jag såg på klockan och så tänkte jag:

-- Jag går in på kaféet och sätter mig vid fönstret, så kan jag se, om D. kommer. Jag kan då låta honom gå en stund utanför och möjligen känna samvetskval över att han låtit mig vänta så länge.

Jag gick in genom glasdörren. En rockvaktmästare tog emot min rock och hatt och hängde alltsammans på 2 hängare, hatten överst och rocken inunder.

Därpå gick jag in i kaféet. Där var först ett litet rum, där voro alla bord upptagna, och jag fortsatte därför till nästa avdelning. Där var en soffa ledig vid fönstret, och jag satte mig där.