Part 2

Grisen var mycket ung och Almblads upptäckte snart att han inte åt vad som helst. Han skulle ha mjölk. Och han fick det också. Kontrollerad barnmjölk för 55 öre litern med Mariekäx, som doppades i mjölken för att den lättare skulle tuggas.

Alla öns sommargäster kommo och tittade på grisen. De unga damerna sade att det var något av det mest förtjusande de sett. De matade grisen med småbröd och chokladpraliner, och de skulle nästan ha kysst honom om inte en förvänd uppfostran hade förbjudit det.

Grisen döptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn och lätt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla villorna på ön. Adolf vägdes en gång i veckan. Och han tilltog i vikt. Han var tjock och fet och rund och såg lycklig ut. Han var på väg att bli ett svin.

En dag sade en vän till Almblad:

-- Vad ska du göra med Adolf?

-- Vad jag ska göra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom och ha honom till jul.

-- Kan du verkligen det? Jag trodde du hade fäst dig vid honom.

Adolf började tänka över detta. Slakta Adolf. Döda Adolf. Det var som att förlora en vän. Och äta upp Adolf. Allt det där som nu gick omkring och grymtade och bökade och var så snällt och vänligt. Det var som att äta upp en av sina närmaste. En avlägsen släkting skulle Almblad möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen tillagades på ett aptitligt sätt -- men äta upp Adolf, nej, det gick inte.

Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt:

-- När ska vi slakta Adolf?

Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.

-- Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora höstslakten har väl inte börjat än?

Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte att invändningen gjorde sig.

På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade Adolf. Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. Fru Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes man.

-- Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes broderade nattlinne. Vi -- kan -- inte -- döda Adolf! Vi ä inte -- sådana -- hårda -- grymma människor, att vi kan döda -- ett -- osjäligt djur!

-- Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall få leva.

Hösten kom och Adolf var nu rätt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han åt till och med biffstek med lök och drack även det s. k. krisölet, ehuru dock icke gärna. Det kunde man se på hans uppsyn.

Sommargästerna flyttade så småningom till staden. Blott Almblads stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf.

-- Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för resten törs jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur han får det.

-- Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd. Affärerna kan jag sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna vind för våg.

Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som värmdes något för att inte göra Adolf nervös.

Ibland ringde det på telefonen. Då sålde eller köpte Almblad aktier och andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det blev en hacka över. Och på middagen gick han till båten, hämtade post och tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen satt han hos Adolf på en liten pall och talade om dagens händelser.

-- Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du ska få leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig!

En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han började veva, men han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjärna: _Adolf!_ Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda människor hade kommit på natten, bedövat honom för att han inte skulle ropa på hjälp och fört bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt något håll. Eller kanske -- kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att han sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet, bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne.

Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: -- Adolf! Adolf! Men intet svar. Adolf var borta.

Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade efter en noggrann undersökning att han var stulen _levande_, bortförd med våld av illasinnade rövare.

Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som bleknade med höstens storm och oväder.

Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan, direkt från gatan. I hatt och kappa sjönk fru Almblad ned i soffan framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma:

-- _Jag har sett honom!!_

-- Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?

-- Nej, _Adolf!_ _Jag har sett Adolf!_ O, Gustav, han låg i Avéns matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade ett stort äpple i munnen!

-- Hur vet du att det var han, sade Almblad.

-- Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat -- han fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren -- jag kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg han mitt bland sylta, korv och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det var han, vår Adolf!

Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i fönstret. Där fanns ingen gris!

-- Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris.

Så gick han in i affären och frågade expediten:

-- Här fanns ett grishuvud i går, var är det?

-- Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket vackert grishuvud.

-- Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad.

-- Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på morgonen.

-- Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.

Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.

Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med varandra och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på middag hos Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de voro tyvärr upptagna -- man går inte gärna bort på middag för att nödgas äta upp sin allra bästa vän, även om han en gång varit ett svin.

LÖVGRODAN.

Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren. Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta.

Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte:

En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på söder -- granris på golvet -- de vackra flickorna -- alla kamraterna -- unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu går han om morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser efter att allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som städar och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så har han ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens hårda stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit hitut. När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa honom mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och kakbitar ur en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven härute under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund -- det är förbjudet med gravkullar i parken. Då och då lägger han en blomma på graven till minne av den bästa och trognaste vännen.

Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och säger:

-- Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga tusental av dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en hårnål i magen.

Han blir tyst och så fortsätter han:

-- Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda, som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag kom över järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan stenarna är det små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med sand, men den rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg jag två små lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, och jag stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då hon hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. Jag tittade ned i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte hjälpa henne upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata väggarna. Jag stack ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag försökte också med grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i hålet och måste vara där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra något för henne. Hela min vackra morgon var förstörd för den där lilla lövgrodans skull. Till slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen och hela dagen tänkte jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde inte komma upp.

Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid middagen berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, ty hon är så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för lövgrodan. Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:

-- Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens mening, att hon skall vara där, så _skall_ hon vara där. Vi kunna ingenting göra åt den saken.

Och naturligtvis är det så. Jag kan _absolut_ inte göra något.

Vi sutto tysta och så sade jag:

-- Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar?

Han reste sig och svarade:

-- Nej, nej, på inga villkor -- jag vill det inte -- det vore ju att tvivla på försynen! Och det gör jag inte.

Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt -- kanhända.

BROMSEN.

Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter på Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen, härmar han djurets surrande läte -- sssss -- och då dramat blir som mest spännande, står han upp på golvet och visar med energiska rörelser och gester det olyckliga offrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens huvudpunkt, då spänningen är som starkast stelnar han plötsligt till, står rak med stirrande ögon och faller sedan ihop på en stol. Effekten är storartad.

Berättelsen lyder så här:

Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak.

En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt arbetsföra.

På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås på mina vita flanellbyxor.

Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man gör, som får en anjovis på sina vita flanellbyxor.

På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god morgon och jag sade:

-- Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, att han varit i staden några dagar förut.

Drängen svarade: -- Tack, gott! och jag tillade omedelbart:

-- Kan Karlsson skaffa mig en broms?

-- Skall han vara levande? sade Karlsson.

-- Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask.

-- Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den stora skoveln.

På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren till gren och så vidare.

-- Har Karlsson bromsen? sade jag.

-- Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle vara.

-- Är han stor och stark?

-- Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men den sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892, slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig. Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom.

-- Hur mycket kostar han, sade jag.

-- Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så säjer vi väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en tändstickslåda.

-- Är han bunden, sade jag.

-- Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så han är nog liksom lite bedövad.

Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och såg efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas från bromsen.

Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt rörde sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, stack några små hål på dess övre sida, för att djuret skulle kunna andas, och därpå gick jag till sängs.

Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30 grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att bada.

Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt under en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och surrade. Ssss -- sss -- tssss -- tssss.

Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig glömma.

Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en manikurist om naglarna -- och där var också min dam, hon med anjovisen. Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade väntat på detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, böjde mig ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför kvinnans kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den är bra.

Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften. Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade -- sssssss -- en allmän panik bröt ut -- ssssssss -- man sprang upp från borden -- sssssss -- man ropade om varandra och över alla hördes den ensamma gamla damens gälla röst:

-- Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!!

Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde sig på en stol och ropade:

-- Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss!

Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek:

-- Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är den jag mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut.

Ssssssss!

-- Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det lugnar!

Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko undan för henne. Högt ropade hon:

-- Jag känner honom! Jag känner honom!

Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla. _Bromsen surrade icke längre._ Ögonen fingo ett undrande, frågande uttryck, hon drog en lång djup suck och så föll hon pladask i golvet.

Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag tände en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det hördes genom hela huset:

-- Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, för den är dubbelt så stor som den andra.

Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan. Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek:

-- Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för allt! De ä gott pris!

Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, säger någon:

-- Hur gick det med den gamla damen?

-- Jag tror, säger berättaren, att hon dog -- av skam.

CHAPMANS MORMOR.

Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han har ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är så att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. Och han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att använda honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi bo. Men på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i skärgården har man gått med honom på älg och det gick bra.

Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men han är inte märkvärdigare än de andra -- utom det där med spaderesset förstås.

Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till något alldeles särskilt märkvärdigt.

Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger hon:

-- Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor.

Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han haft en mor.

-- Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var alldeles brun över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni känna väl Lewenhaupts taxar?

Alla känna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det måste man ju göra. Och gör man det inte, bör man inte tala om det.

-- Och när jag tänker närmare efter, fortsätter den unga frun, så känner jag också Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste taxar jag sett. Hon var också alldeles brun över hela kroppen och hon tillhörde Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Men hon bet får så dom måste skjuta henne.

Det blev alldeles tyst och nu förstå vi vad som hänt oss. Vi ha i vårt hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gått i slottets salar och kanske fått socker av riktiga prinsar och prinsessor, kanske av konungar och kejsare! Och ättlingen till denna höga varelse går här omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett spaderess där det skall sitta men ändå -- och denna varelse får äta ur en bleckskål i ett kök och ligga i en korg i en tambur och ha till täcke en gammal uttjänt aftonkappa!

Då den unga frun gått, gå vi allesammans ut och titta på Chapman där han ligger i korgen. Ingen förändring. Han är fortfarande lika enkel och vänlig i sitt sätt. Rör litet på svansen och ser på oss med sin vanliga litet trötta världsmannablick. Jag lägger på honom aftonkappan och vi dra oss diskret tillbaka.

Men Anna-Clara, som nu är 8 år, kan inte glömma detta med Chapman. Då och då smyger hon sig till honom och ser på honom och klappar honom på huvudet. Inte som förr, så där i förbigående, utan mera vördnadsfullt och underdånigt.

På middagen tar hon honom i koppel och går ut med honom runt kvarteret. Och då hon kommer utanför hyrkuskverket, träffar hon alla barnen från huset bredvid och hon berättar för dem om Chapmans underbara mormor. De stå i en vid ring och höra på med öppna munnar. Och då Anna-Clara går, följa de henne med stora, beundrande blickar.

På kvällen, då Anna-Clara gått och lagt sig, ligger hon stilla och tänker som barn bruka innan de somna. Så säger hon:

-- Min mormor är inte så fin som Chapmans mormor, för hon har inte varit hos Hennes Majestät Drottningen av Danmark.

-- Nej, säger jag, hon är inte så fin.

Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara:

-- Men min mormor har aldrig bitit några får.

-- Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så behöver vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak.

Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon:

-- _Det tror jag heller inte att någon skulle våga!_

Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet barn att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna.

KIDNEY AND BACON.

Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda trottoaren. Klockan var ett -- det var min lunchtid och jag gick in på den stora restaurangen i hörnet vid torget.

Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var sig likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita bordslinnet och bröts mot glasen och bordssilvret. Jag fick ett ensamt litet bord och en ung flicka räckte mig en matsedel.

Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag vid _Kidney and bacon_. Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det kan vara mycket bra. Just nu vill jag ha det!

Jag beställde Kidney and bacon.

Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med min mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och var köttbullar med potatis.

Jag såg på den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon ställde karotten på bordet och försvann.

Jag tänkte: hon har missuppfattat min beställning. Någon annan har fått Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Men så är det ju ofta i livet. När få vi det vi önska? Och huru ofta händer det icke att just det vi önska skänker oss besvikelse när vi få det. Makterna leda våra öden. Det var bestämt att jag denna dag skulle äta köttbullar och jag gjorde det. De voro för resten utmärkta.

Då jag ätit, knackade jag för att få betala och då flickan kom sade jag:

-- Det var utmärkta köttbullar. Äro de alltid så bra?

Hennes ansikte lystes upp helt svagt -- tiderna ge icke anledning till alltför stora glädjeyttringar -- och hon svarade:

-- Vi äro kända för att ha utmärkta köttbullar.

Så betalade jag och gick.

Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som dagen förut.

Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där stodo många goda rätter och där stod som i går _Kidney and bacon_. Jag tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar -- låt oss se hur det går i dag!

Och så beställde jag Kidney and bacon.