Part 8
— Män och vänner! hördes nu scheiken säga. Han skall genast uppdaga vår tillflykt härstädes. Skola vi därför genast bryta upp, eller skola vi söka att infånga honom med ryttare? Kanske kunna vi lyckas genom att på kameler och till häst slå en cirkel runt hela denna trakt.
— Inte skola vi fly men väl omringa honom, sade hans dotter med av vrede skälvande röst.
De andra instämde.
— Välan! Upp i sadlarna och följen mig! — Den som bringar mig Abu-Seïf. levande eller död lovar jag en stor belöning.
Då framträdde Halef och sade:
— Lönen, är således min! — Därute ligger er farligaste fiende — "svärdens fader" — men död!
Ett sorl av undran gjorde att man knappt kunde höra scheikens ord när denne sade:
— Är det sant och hur kan detta vara möjligt?
— Tack vare att jag genom min herre fått lära mig mästerliga sätt att söka upp spår, svarade Halef. Han har lärt mig se sådana, där annars ingen kan upptäcka dem. — Jag sprang alltså först upp åt vänster här utanför hålan och sedan åt höger och letade noga överallt, men kunde först inte upptäcka det minsta.
Då kom jag på den tanken, att han säkert varit slug nog att gömma sig tills vidare här alldeles intill. — Jag letade ytterligare och fann spåret. — Och plötsligt innan jag visste ordet av var han över mig. — Vi började kämpa i vild kamp. Och lyckan var med mig. — Abu-Seïf blev besegrad.
— Således ligger han där?
— Ja. Han ligger där orörlig för alltid. — Abu-Seïf har redan fått sin dom. — Han är död.
Död? — Ja. Det fanns intet annat att göra, såvida jag inte själv skulle stannat kvar på platsen.
Alla rusade åter ut. Snart kommo de åter.
— Nåväl! sade den gamle scheiken, vänd till den medföljande Halef. — Vad vill du nu ha till lön för denna din stora tjänst mot oss?
— Herre och scheik! Från ett fjärran land kommer jag och dit skall jag säkert aldrig mer vända åter. Håller du mig värdig detta, så ber jag att bli upptagen bland ditt folk.
— Du vill bli en ateïbeh!
— Ja.
— Har du inga anförvanter i närheten?
— Nej.
— Har du ingen hustru i din stam och inga barn?
— Nej.
— Vad heter din stam?
— Sunniterna.
— Vilar det över dig någon blodshämnd?
— Nej.
— Är det något mer du önskar av oss?
— Ja, herre! Men detta ber jag, att min nuvarande husbonde och vän må framföra!
Han vädjade således till mig och jag förstod honom. Och jag reste mig samt sade:
— Så må du då lyssna till mina ord, o, scheik. Jag kan inte nog berömma denne unge man för hans mod och tapperhet, som han ju dessutom nu för er givit flera prov på. — Med en sådan man i er krets kunna ni finna en värdig medbroder, som helt visst skall vara er till allra största nytta. — För mig har han ofta visat sig vara oumbärlig genom mod och förslagenhet. — Därför lämnar jag honom ogärna från mig. — Men då det nu är så, att hans hjärta blivit fångat av den kvinna, som du ju redan på sätt och vis själv givit honom och då det vidare är så, att även hon älskar honom, ser jag i detta, att du bör låta dem fullt och helt få varandra — därmed givande honom en lön, som han fullt värdig också skall veta att till allas ert gagn uppskatta. — Vare detta denna hans önskan, som jag härmed såsom hans böneman velat uttala. — Sallam!
Alla hade uppmärksamt och förvånat lyssnat till dessa mina ord. Det blev en stund alldeles ljudlöst innan scheiken svarade:
— Helt visst skola inga hinder möta att upptaga denne tappre man bland oss. Må han ock bli min dotterdotters make om hon så önskar. Allt tyder på att hon därmed gjort ett gott val. — Hadschi Halef Omar jag hälsar dig som son av vår stam!
TIONDE KAPITLET.
En kuriös engelsman.
"Förskräcklig skall Herren vara över dem, ty han skall förlägga alla gudar på jorden och alla öar bland hedningarna skola tillbedja honom, var och en i sitt rum.
Och skolen i ethiopier genom mitt svärd slagne varda.
Och han skall utsträcka sin hand norr ut och förgöra Assur; Han skall göra Nineve öde, torrt såsom en öken.
Så att sig däruti lägra skola allehanda djur ibland hedningarna; och rördromar och uvar skola bo på deras torn och skola sjunga i fönsterna och korpar på bjälkarna, ty cederbräderna skola avrivna varda.
Denne är den lustige staden den så säker bodde och sade i sitt hjärta: Jag är det och ingen annan. Huru är han så öde vorden så att djuren bo därinne? Och vilken som där framom går han visslar till honom och slår med handen över honom." (Zephanja 2, v. 11—15).
På dessa profeten Zephanjas ord måste jag tänka då vår båt i dagens sista stunder lade till vid högre stranden av Tigris. Hela trakten till höger och vänster om floden är som en grav, en stor, oerhörd öde begravningsplats. — Roms och Athens gamla ruiner belysas av solens strålar och de forna egypternas minnesmärken resa sina mäktiga formationer mot himlen. De tala begripligt nog om deras makt, rikedom och konstsinne som rest dem. — Men här vid Tigris och Eufrat ligga på ömse sidor endast öde ruiner vilka hedningen rider förbi utan minsta aktning, ofta utan att ana, att under hans hästs hovar ligger mark för årtusendens lust och ve! —
Var finns nu tornet som folket i landet Sinear byggde när de sade åt varandra: "Kom! Låtom oss bygga en stad och ett torn, vars spira räcker upp till himmelen och så att vi därmed må vinna rykte!" De hava byggt stad och torn, men platsen var är förödd och okänd. — De ville göra sig ett namn, men namnen på de folk som efter varandra bebodde denna stad och förrättade sin syndiga gudstjänst i det där tornet, och namnen på dynastier och ståthållare som rullade sig i guld och blod äro förgätna eller kunna endast med stor möda av våra bästa forskare uppletas. — —
Men hur kom jag själv till Tigris och på ångbåten som förde mig dit och som förde oss med strömmens hastighet från Chelab?
Jag hade följt atebehemrna till öknen. En Nahman, då jag inte längre vågade visa mig i de västra delarna av landet. — Närheten av Maskat hade lockat mig att besöka denna stad. Jag gjorde det ensam, utan någon följeslagare. — Där betraktade jag stadens gamla betornade murar, dess befästade gator, dess moskeer och portugisiska kyrkor, beundrade även Imams beludschistanska livgarde samt slog mig slutligen ned i ett av de offentliga kaffehusen för att dricka en kopp keschreh. — Denna dryck beredes av kaffebönornas skal samt kryddas med kanel och nejlikor. —
Min kontemplation blev störd av en gestalt som fördunklade ingången. Jag betraktade honom och fick se en figur, som var fullt värdig ett längre betraktande.
En hög grå cylinderhatt satt på ett smalt, långt huvud, som med hänsyn till hårväxt var en fullständig öken. En oändligt bred mun med mycket tunna läppar, ställde sig i vägen för näsan, men som dock förrådde sin avsikt att vilja förlängas ned till hakan. Den bara, torra halsen reste sig ur en mycket bred, nedvikt och klanderfritt struken krage, och därtill hörde en grårutig slips, en grårutig väst, en grårutig rock och grårutiga benkläder, dito damasker och av dam grå fotbeklädnad. — I högra handen bar den grårutige ett instrument som såg ut som en torvhacka och i den vänstra en dubbelpipig pistol. Ur den yttre bröstfickan uppstack nyfiket en sammanviken tidning.
— Wermyn kahwe! hördes han säga med en röst som påminde om sparvkvitter.
Han satte sig på en senïeh, som egentligen tjänade till bord, men av honom begagnades som stol. Han fick kaffe, sänkte näsan över drycken, insöp doften samt kastade ut innehållet på gatan och ställde koppen på golvet eller marken.
— Wermyn tytyn! — tobak — rekvirerade han.
Han fick en redan påtänd pipa, drog ett bloss, blåste ut röken genom näsan, spottade och kastade pipan bredvid koppen.
— Wermyn …
Han tycktes leta i minnet, men det turkiska ordet ville inte komma. Arabiska kunde han kanske inte alls. Därför sade han helt kort:
— Wermyn rostbiff!
Kafévärden begrep inte.
— Rostbiff! upprepade han i det han med mun och alla tio fingrarna pantomimiskt sökte imitera att han ville ha något att äta.
— Kebab, förklarade jag för värden, som genast försvann bakom en dörr att arrangera denna beställning som består av ett litet fyrkantigt köttstycke, som på ett spett halstras över elden.
Nu vände engelsmannen sin uppmärksamhet till mig.
— Arab? frågade han.
— Nej, sade jag på engelska.
— Turk?
— Nej.
Nu höjde han förväntansfullt de tunna ögonbrynen mot höjden:
— Engelsman?
— Nej. Jag är tysk.
— Tysk? — Varför är ni här?
— För att dricka kaffe.
— Gott. — Vad är ni annars?
— Skrivare — författare.
— Oho! — Och vad söker ni i Maskat?
— Anseende.
— Och mera?
— Ingenting.
— Ni har pengar?
— Ja.
— Och ni heter?
Jag nämnde mitt namn. — Hans mun öppnades så att den ganska noga bildade en liksidig fyrkant genom vilken man kunde se de breda, stora tänderna. — Ögonbrynen lyftes ännu högre och näsan vippade med spetsen som om den ville inhämta vad hålet under den nu skulle säga. Därpå grep han ned i rockskörtet och tog fram en notisbok, bläddrade i denna och for sedan upp för att taga av hatten och hälsa mig.
— Välkommen, herre! Känner er.
— Mig?
— Ja, mycket väl.
— Kanske jag får fråga varifrån?
— Är vän till sir John Raffley, medlem av Traveller-club — (Resandeklubben) — London, Nearstreet 47.
— Verkligen! Känner ni sir Raffley? Var befinner han sig nu?
— På resor — antingen här eller där — vet inte. Ni var med honom på Ceylon?
— Alldeles riktigt.
— Jagade elefanter?
— Ja, detta stämmer också.
— Har ni gott om tid för närvarande?
— Hur så?
— Jo, jag har läst om Babylon—Niniveh — Utgrävningarna. —Jag ämnar mig dit för utgrävningar — ämnar gräva upp flowing-bulls — flygande tjurar — som jag skall skänka till British museum. — Kan inte arabiska — vill gärna hava jägare. — Följ med. — Betalar bra, mycket bra.
— Törs jag be om ert namn?
— Lindsay, David Lindsay. — Begagnar ingen titel. Sir Lindsay, se där allt.
— Ni har således för avsikt att besöka Eufrat och Tigris!
— Yes! Har ångbåt. — Far dit upp och stiger av. — Ångbåten får vänta eller gå tillbaka till Bagdad. — Köper hästar och kameler — reser, jagar, gör utgrävningar; British museum skall få. — Berättas för Traveller-club. — Nå, vill ni med?
— Nej. Jag reser helst för mig själv.
— Nåväl! Ni kan ju lämna mig när ni vill — Skall betala bra, ja, mycket bra. — Men följ nu med.
— Vilka ha ni med er?
— Hur många ni vill — men helst far jag ensam med er och ett par tjänare.
— När skall ni fortsätta resan?
— I övermorgon — i morgon — i dag — genast.
Detta var ett erbjudande som inte gärna kunde komma lägligare för mig. Jag betänkte mig inte länge utan gick med på förslaget. Men jag betingade mig att genast få lämna honom, när det passade sig för mig. — Han förde mig till hamnen, där det låg en liten näpen ångbåt, och jag märkte efter knappt en halvtimme att jag inte kunde önska mig en bättre reskamrat. — Han ville skjuta björn och alla möjliga odjur, besöka djävulsdyrkarne och som han sade mig utgräva en flowing-bull — "flygande tjur" — för att skänka denna åt British museum.
Dessa planer voro äventyrliga, men vunno likväl mitt fulla erkännande. Jag hade på mina vandringar mött ännu märkligare original, än han syntes vara det.
Dessvärre lät han mig inte återvända till ateïbeherna. En roddare måste hämta mina saker och underrätta Halef om, varthän vi skulle resa. När roddaren återkom berättade han, att Halef skulle resa med en ateïbeh till abu-salman och schammar-arabemas land att med dessa stammar underhandla angående en önskad införlivning med dem. Han skulle föra med sig mitt uppdrag och sedan noga taga reda på var jag fanns.
Denna underrättelse tyckte jag om. Att Halef var utsedd att underhandla i sagda sak visade, att han var omtyckt av sin svärmors far, scheiken. Vi reste in i Persiska viken, besågo Basra och Bagdad och kommo sedan ångande uppför Tigris till den plats som vi denna dag landade vid.
Ovanför vår landningsplats utmynnade Zabasfal i Tigris och stranden var överallt beväxt med bambudjungel. — Såsom redan förut är sagt inbröt natten. Likväl vidhöll Lindsay att gå i land för att tälta.
Jag var just inte så hågad för detta, men följde honom i alla fall, då jag ju inte kunde lämna honom ensam.
Besättningen bestod av fyra man och dessa skulle i dagningen återvända till Bagdad. Och så fattade engelsmannen mot mitt råd det beslutet att avlasta allt — även de fyra hästarna, som han hade inköpt i Bagdad.
— Sir! Det vore bättre att vi inte gjorde detta, sade jag.
— Varför det?
— Emedan vi se bättre i morgon bittida.
— Det går nu också. — Betalar bra!
— Men vi och de fyra hästarna äro i bättre skydd på båten än i land.
— Finns det tjuvar här då — rövare — mördare
— Araberna äro inte att lita på. — Vi ha ännu inte inrättat oss efter förhållandena.
— Vi skola inte heller lita på dem, men inrätta oss. Vi ha bössor. Varje spetsbof blir nedskjuten.
Han kunde inte frångå sin föresats. Först efter ett par timmar blevo vi färdiga med arbetet. De två tälten restes och mellan dessa samt stranden blevo hästarna tjudrade. — Jag hade den första, de båda tjänarne den andra och tredje samt Lindsay själv den fjärde vakten.
Natten var underbart vacker. Framför oss runno den stora flodens böljor och bakom oss reste sig Dschebel Dschehennems höjder. Firmamentet var ljust nog för att tillräckligt belysa allt; men landet där jag nu befann mig var mig ännu en gåta. Dess förgångna liknade floden Tigris' flöde, som försvann där i djungelns dunkel. — Tankarna knötos vid assyrier, babylonier och kaldéer — stora nationer och jättestäder — men tankarna blevo som minnet av en dröm vars detaljer man har glömt.
När min vakt var slut väckte jag den ene tjänaren och instruerade honom noga. Han hette Bill och var irländare och gjorde på mig intrycket att hans muskelkraft var tre gånger större än hans förståndsgåvor. Han flinade åt mina råd och började patrullera av och an. — Jag somnade.
När jag åter vaknade skedde detta inte frivilligt utan genom en armskakning. — Lindsay stod bredvid mig i sin grårutiga dräkt, som han inte ens i ökenlivet kunde umbära.
— Siri — Vakna!
Jag rusade upp och frågade:
— Vad står på? — Har något hänt?
— Hm! — Ja!
— Vad då?
— Obehagligt.
— Men vad?
— Hästarna borta.
— Hästarna? — Ha de slitit sig?
— Vet inte.
— Funnos de där medan ni hade vakten?
— Yes!
— Var då?
— Där.
Han pekade på en ensam kulle, som låg ganska långt från vårt tält.
— Där? — Varför där?
— Troligtvis en ruinkulle. — Skulle dit för att leta efter flygande tjurar.
— Och när ni återkom voro hästarna borta?
— Yes.
Jag gick ut och undersökte pålarna. Stumpar av tjuderlinorna hängde ännu kvar. Men det syntes att linorna blivit avskurna.
— De ha inte slitit sig, utan blivit stulna.
Han formade munnen till den förut beskrivna läppparallellogrammen och skrattade förnöjt:
— Yes! — Men av vem?
— Av tjuvar.
Han visade ett ännu muntrare ansikte.
— Very well! — Av tjuvar. — Men var äro dessa och vad heta de?
— Inte kan jag veta det?
— Nej! — Inte heller jag. — Utmärkt! — Alltså ett äventyr.
— Det kan inte vara en timme sedan stölden skedde. — Om vi bara vänta en fem minuter så är det dager nog för att kunna urskilja spåren.
— Utmärkt! Alldeles utmärkt! Troligen prärijägare. — Vi skola finna spåren — följa dem — skjuta ned tjuvarne. — Alldeles belåten! — Betalar bra, mycket bra.
Han gick in i tältet för att göra de förberedelser som han ansåg behövliga. — Jag kunde kort därpå i dagningen urskilja spår av sex män och meddelade Lindsay denna upptäckt.
— Sex? Hur många äro vi?
— Endast två. Ty två måste bli kvar vid tälten — och båten bli kvarliggande tills vi återkomma.
— Ja! Giv order om detta, och så begiva vi oss i väg.
— Är ni en rask löpare, eller skall jag taga med mig Bill?
— Bill? — Vad skulle jag då här att göra vid Tigris?
— Här blir äventyr, och jag springer bra — som en hjort.
Sedan karlarna fått nödiga förhållningsorder kastade Lindsay den gåtfulla backan och bössan över axeln och följde mig. — Det gällde att upphinna tjuvarna innan de förenat sig med en större styrka, och därför kilade jag på så fort det var mig möjligt. Min följeslagares rutiga ben höllo sig fullt i jämnbredd. Det var ett riktigt nöje att löpa tillsammans med denne kuriöse engelsman.
ELFTE KAPITLET.
Hästtjuvarna.
Vi voro i början av året. — Marken var därför inte så ökenartad utan mera som en äng, men så att blommorna växte rent av som buskar. — Vi hade inte hunnit långt förr än våra byxor voro alldeles färgade av blomstoff.
Till följd av denna höga vegetation var det mycket lätt att följa spåren. De förde oss slutligen till en biflod, som rann ned från Dschebel Dschehennem och som hade ett ganska stritt lopp.
Vid stranden av denna flod stötte spåret på ett ställe som var trampat av hästhovar; men en ny undersökning visade spår av tio hästar i stället för fyra. Två utav tjuvarna hade sprungit ända hit i stället för att rida. Men här hade de haft alla sina hästar samlade.
Lindsay såg mycket förargad ut.
— Miserabelt, sade han. Kan reta livet ur en!
— Hur så?
— De skola komma undan!
— Hur så?
— Ha nu alla hästar — medan vi få springa?
— Än sedan! Jag skall ändå hinna fatt dem, om ni bara orkar med. Men inte ens detta är alldeles nödvändigt. — Man skall nämligen inte bara se, utan även kunna draga sina slutsatser.
— Vilka slutsatser?
— Hava dessa tjuvar av en händelse kommit till vår lägerplast ?
— Hm!
— Kanske, kanske inte. Det kan vara så att de följde på landet vår båt som lade till och gick för ankar under nätterna. Är detta fallet, så för deras spår till stranden västerut, men blott därför, emedan de måste över floden, men inte våga sig in med de främmande hästarna då det är högvatten.
— Ni menar att de då tagit en omväg?
— Ja! De vilja söka sig ett vadställe eller ett bättre ställe att komma över på. Sedan skola de åter slå in i den gamla riktningen.
— Utmärkt! Mycket bra!
Han tog av sig kläderna och gick ned till stranden.
— Men är ni styv simmare, sir? frågade jag.
— Ja.
— Här är det inte alldeles utan risk om man vill hålla vapen och kläder torra. Bäst är, att man lägger kläderna som en turban kring huvudet.
— Gott! Utmärkt! Det skall jag göra.
Även jag gjorde mig ett slags turbanring av mina kläder och satte denna på huvudet. Därpå stego vi ned i vattnet. Engelsmannen visade sig vara en lika tränad simmare som han var löpare. Vi kommo över mycket bra och togo åter på oss kläderna.
Lindsay överlämnade sig helt åt min ledning. Vi sprungo ungefär två engelska mil söderut samt slogo där in mot väster, där vi från höjderna hade en vidsträckt utsikt.
Vi klättrade ännu högre upp bland bergen och sågo oss omkring. Men så långt vi kunde se syntes inte en levande varelse.
— Inte en levande själ, sade Lindsay. — Miserabelt!
— Inte heller jag kan upptäcka någon.
— Kanske ni räknat fel? — —
— Vi ha ännu god tid att förfölja dem nere vid floden. Ännu har ingen ostraffat stulit en häst från mig, och jag tänker inte heller nu återvända förr än jag återtagit de fyra djuren.
— Likaså med mig.
— Nej. Ni måste stanna kvar vid edra tillhörigheter.
— Tillhörigheter? Kan köpa nytt om det gamla kommer bort. — Betalar gärna för ett äventyr — mycket bra.
— Vänta! — — Är det inte något som rör sig därborta?
— Var då?
— Jo, där.
Jag utpekade riktningen. Han spärrade upp ögon och mun och spärrade även benen. Hans näsvingar rörde sig. Det såg ut som om han ville se även med luktorganet eller som om han vore begåvad med ett optiskt lukt- och aningsorgan.
— Jo! Alldeles riktigt! sade han. — Nu ser jag.
— Det kommer hitåt.
— Yes! Om det är tjuvarna skjuta vi dem alla.
— Ja, det är verkligen människor.
— Tjuvar. — Måste dö — ovillkorligen.
— Det gör mig ont att jag måste lämna er.
— Lämna? — Varför?
— Jag försvarar mitt skinn om jag blir angripen, men jag dödar aldrig någon. — Jag trodde att ni var engelsman. —
— Well! — Just engelsman — adelsman — gentleman. — Skall inte döda — bara återtaga hästar.
— Det tycks verkligen vara hästtjuvarna.
— Yes! — Tio punkter — stämmer.
— Fyra äro lediga — sex beridna.
— Hm! — Ni år god prärijägare. — Sir John Raffley har berättat detta för mig. — Och ni skall stanna hos mig — betalar bra, mycket bra.
— Kan ni skjuta träffsäkert?
— Åjo. Ganska bra.
— Nåväl! Vi måste hålla oss undan så att de inte få syn på oss. Vårt operationsfält ligger där nere mellan berget och floden. Om vi gå tio minuter längre sydvart så når höjden så tätt intill vattnet att ett undkommande inte är möjligt för dem.
Vi skyndade oss nu med all fart utför branten och uppnådde snart det av mig antydda stället. Floden var tätt kantad med vass och bambu, och vid foten av berget fanns gott om mimosor och höga malörtstånd. Där fanns bra gömställen.
— Hur ska vi göra nu? sade engelsmannen.
— Jo, ni gömmer er här i vassen och låter hästtjuvarna passera. Vid utgången till denna ränna ställer jag mig bland mimosorna, och när vi ha tjuvarna mellan oss stiga vi fram båda två. — Det blir då bäst att jag ensam tar hand om skjutningen, emedan jag troligen bättre förstår mig på den saken. Men ni begagnar er bössa endast på min uppmaning eller om ort liv råkar i verklig fara.
— Well! Mycket bra! — Utmärkt äventyr!
Han försvann i vassen och även jag uppsökte mig ett bakhåll. — Strax därefter hördes hovslag närma sig — och man red förbi Lindsay, helt visst utan skymten av en misstanke.
Just som jag såg engelsmannen stiga fram gjorde jag detsamma. Hästtjuvarna höllo in djuren ett ögonblick. — Bössan hängde över min axel och Henrystudsaren höll jag i handen.
— Sallam aaleikum! hälsade jag.
Denna vänskapliga hälsning överraskade dem.
— Aaleïk! — svarade en av dem. Vad vill du här?
— Jag väntar på mina vänner, som skola hjälpa mig.
— Med vad då?
— Du ser, att jag är utan häst. Hur skall jag sålunda komma över öknen? Men du har fyra hästar mer än ni behöva. Vill du sälja en åt mig?
— Vi sälja ingen av dessa hästar.
— Jag hör, att du är en Allahs älskling. Du vill för den skull inte sälja någon häst, emedan ditt goda hjärta bjuder dig att i stället skänka den åt mig.
— Må Allah upplysa ditt förstånd! Jag tänker inte heller ge bort någon häst.
— Ack, du mönster av barmhärtigheten, du vill kosta på dig Paradisets fröjder fyrdubblade! Ty du skall inte bara ge mig en häst utan fyra, emedan jag behöver just precis så många.
— Allah kerim! Denne man är helt visst galen.
— Nåväl! Betänk i så fall att de galna ofta taga det som de inte få. — Se dig om! — Kanske ger du honom där, vad som du nu nekar mig.
Först nu när han fick se engelsmannen blev honom situationen klar. Och alla sex lade sina lansar tillrätta för angrepp.
— Vad är det ni egentligen vill? sade den som förde ordet.
— Ha tillbaka hästarna som ni stulo av oss i natt vid morgonsidan.
— Människa! Du är således spritt galen! — Om vi tagit dessa hästar från dig, skulle du nu inte kunna befinna dig här till fots.
— Tror du det! — Ni veta mycket väl, att dessa fyra hästar tillhöra frankerna, som anlänt med en båt. Men hur kunna ni tro att frankerna skulle ostraffat låta bestjäla sig, och att de inte äro slugare än ni? — Jag visste att ni måste göra en omväg för floden, men har därför simmat över och genskjutit er och kommit hit före. — Men ni ha låtit lura er. — Jag vill inte utgjuta människoblod, därför ber jag er att frivilligt återgiva hästarna. Sedan må ni draga hädan vart ni vilja.
Han skrattade.
— Ni äro två, men vi sex, sade han.
— Gott I Då får var och en göra som han vill.
— Gå ur vägen!
Han lade an med den fjäderprydda lansen och drev på sin häst mot mig. Jag lyfte studsaren. Skottet föll. Häst och karl tumlade om. — Jag behövde inte fem sekunder för att skjuta fem gånger till. — Fem av hästarna störtade. Endast de fyra, som tillhörde oss blevo kvar. — Dessa voro sammankopplade. Den, som hade hållit dessa hade släppt linan vid skottsmällarna. — Vi begagnade oss av ögonblickets förvirring, kastade oss upp på var sin häst och försvunno med dessa och de två andra och skyndade bort.
Bakom oss hördes arabernas ursinniga vredesrop. Men detta besvärade oss inte alls utan redo vi belåtna därifrån