Part 6

Dessa mina ord skulle längre fram besannas. Men sedan vi återlämnat våra djur åt kameluthyraren togo vi avsked av varandra på hjärtligaste sätt såsom landsmän vilka träffas i vida världen. Jag begav mig sedan hem för att med Halef sammanpacka våra tillhörigheter och för att göra upp med min värd, vars lägenhet jag inte trott att jag skulle lämna så snart. På två förhyrda åsnor lämnade vi åter Dschidda. Där utanför bestego vi de väntande kamelerna med vilka vi med ateibeherna redo till deras läger.

SJÄTTE KAPITLET.

Ett underligt bröllop.

Under denna ritt blev det ganska enformigt. Mest tystlåten var scheikens dotter. Hon sade knappt ett ord, men i hennes ögon glödde en sällsam eld. När hon såg åt vänster, där hon förmodade att Abu-Seïfs sjörövarefartyg låg, grep hon antingen sin handschar, svärdet, eller bössan med dess långa kolv, som låg över sadeln.

När vi kommo nära lägret red Halef fram till mig och frågade:

— Hur brukas det i detta land? Skall den, som tager sig en hustru här även begåva henne med en present?

— Detta gör vanligen var och en hos oss och säkert även här, tänker jag.

— Ja, även i dschesirat el arab och i hela östern brukas det. — Men eftersom Hanneh blott blir min skenhustru för några dagar, så vet jag inte om det kan behövas någon gåva.

— En dylik gåva blir en artighet, som ju alltid väcker välvilliga känslor. Jag skulle ge en sådan om jag nu vore i ditt ställe.

— Med vad skall jag giva? — Jag är fattig och var dessutom inte förberedd för ett bröllop. — Tycker du, att jag kan ge henne mitt eldtyg?

Han hade i Kairo köpt sig en liten ask av papier-maché och hade i denna sina tändstickor. Detta "eldtyg" hade för honom stort värde, emedan han fått betala det minst tjugu gånger mer än det verkligen var värt. Men kärleken ingav honom nu det heroiska beslutet att avsäga sig denna kostbara klenod.

— Ja, giv detta åt henne, sade jag.

— Gott! Hon skall få det. — Men hon skall ge mig igen det, när hon inte längre är min hustru.

— Såvida hon inte föredrar att behålla det.

— Hur skall jag väl då bära mig åt?

— Giv henne något annat, som är dig mindre påkostande.

— Men vad? Jag har ingenting annat. Ty jag kan ju inte gärna ge henne min turban, min bössa eller min ridpiska.

— Nå, giv henne då ingenting.

Han såg mycket bekymrad ut.

— Går inte, sihdi. — Hon är min brud och måste ha något. Vad skulle ateïbeherna väl tänka om mig, om din tjänare tager hustru utan att begåva henne?

Det slughuvudet hade härmed vänt saken så att den berörde min person och appellerade således helt enkelt just till min portmonnä.

— Prisa Allah, att han just så upplyst ditt förstånd, Halef. Men det är med mig på samma sätt, ty jag kan ju inte ge henne varken min turban, jacka eller mitt enda par byxor.

— Allah är god och barmhärtig, effendi. Han belönar tusenfalt varje gåva i hans namn. Din kamel bär ju på läderpåsar, vari säkert finnes något, som kunde göra en brud överlycklig.

— Nå, om jag gåve dig detta åt henne, skulle jag då få igen det, när hon inte längre är din brud?

— Detta får du själf framställa åt henne.

— Nej, tack. Sådant är inte bruk bland oss franker.

— Men efter som du lovar mig — genom Allah — tusenfallt igen, så skall jag se efter om det kan finnas något åt dig.

Då reste han sig helt muntert i sadeln och utropade:

— Sihdi! Du är den mest vise och bäste effendi som Allah skapat. Din godhet är större än Sahara och din givmildhet längre än Nilen. Din fader var den mest berömde och din farfader den präktigaste konungariket Nemsistan haft bland undersåtar. Din moder var den vackraste bland rosor, och din mormor Aftonlandets älskligaste blomma. — Må dina söner bli talrika som himmelens stjärnor och dina döttrar oräkneliga som öknens sandkorn — dina barnbarn tallösa som dropparna i havet.

Det var lycka, att vi just uppnådde lägret, annars hade han i sin tacksamhet gift mig med alla samojeders, tungusers, eskimåers och papuastammars döttrar. — Vad beträffar läderpåsarna så innehöllo dessa åtskilligt, som mycket väl kunde duga till present åt en beduinflicka. Köpmanssonen Isla Ben Maflei — som vi i ett tidigare äventyr hulpit — hade av tacksamhet försett mig med åtskilligt smått och gott, lämpligt till att presenta bort bland halvvilda folkslag. Småsaker allt nog, utan större värde för europeer men rariteter bland ökenfolken.

Under vår bortvaro hade ett tält blivit ordnat åt mig. Därinne tog jag fram en medaljong under vars glaslock en liten glas— eller pappersdjävul sprattlade på en nål. Denna medaljong hade en kedja av glaspärlor, som i facetter bröt ljuset i alla regnbågens färger. — Värdet var väl ungefär ett par francs. — Denna kuriösa "amulett" förärade jag nu Halef.

Han ryggade genast till när han kastade en första blick på den rörliga figuren.

— Maschallah! Detta är ju scheitan, den av gud förbannade. — Sihdi, hur har du kunnat få den onde i ditt våld! — Må Allah bevara oss för denne tre gånger stenade djävul! — Endast dig, Allah, vilja vi tjäna! — Den där är inte farlig. Han är ju infångad under glas och ram.

— Tror du då verkligen att han inte kan komma ut?

— Nej.

— Kan du svära detta vid ditt skägg?

— Ja, vid mitt skägg.

— Men om han ändå kommer ut är jag förlorad. Och detta skall komma över dig och din säd.

Han tog i kedjan ytterligt försiktigt med fingertopparna, lade medaljongen på marken och sig själv på knä medan han betraktade trolltyget.

— Ja, vid Allah, är det inte den onde! Titta, skall du få se, hur han sticker ut gadden. — Han slänger med huvudet och hornen, han svänger svansen, kröker klorna och stampar. — Ve oss — om glaset skulle gå sönder.

— Ser du inte, att hela figuren är konstgjord?

— Detta säger du bara för att lugna mig. — Vem skulle väl kunna göra en sådan här ond ande? — Ingen människa, ingen sant troende, ingen kristen, ej heller någon jude. — Men du är en stor lärd och en tapper hjälte, som kunnat betvinga satan, scheitan, och stänga in honom i detta lilla fängelse, detta zindan. — Hamdullillah! Nu är jorden säker för den där och hans följe! Och alla profetens efterkommande kunna fröjda sig över de kval, som han här måste lida. — Men vad menas med den här kedjan, sihdi?

— Den skall du också ge åt din brud.

— Jag? — — Denna kedja som är kostbarare än alla stora Moguls diamanter. — Den som äger en sådan kedja skall bli vida berömd bland alla troendes söner och döttrar. — Vill du verkligen giva mig den?

— Ja, du får den.

— Då behåller jag den också själv. Flickan får mitt elddon.

— Nej, jag vill att du ger henne kedjan.

— Så måste jag väl lyda. Men var har du väl haft dessa saker förut?

— I mina vida byxben, emedan vägen hit från Kairo är väl osäker.

— Din klokhet och list är större än den ondes! — Honom har du tvingat att här ge sig till tåls. — När tycker du att jag skall ge Hanneh kedjan?

— Så snart ni blivit vigda.

— Hon skall bli den mest berömda bland benat el Arab — ty alla stammar skola berätta, att hon håller satan fången. — — Tillåter du att jag även betraktar de andra sakerna?

Därav blev emellertid ingenting, ty scheiken skickade just bud på mig och Halef. — Vi gingo och funno hans tält fullt med ateïbeher. Malek frågade:

— Har du med dig pergament, sihdi!

— Nej, men papper, vilket är lika bra.

— Vill du skriva äktenskapskontraktet?

— Ja, som du vill.

— Då kunna vi börja nu?

Halef nickade samtycke, och genast reste sig en av de närvarande männen och frågade honom:

— Hur är ditt fullständiga namn?

— Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Dawud al Gossarah.

— Från vilket land härstammar du?

— Från Garbi i väster där solen går ned bakom de stora öknarna.

— Av vilken stam är du?

Min far och farfar — dem Allah välsigne — tillhörde båda den berömda stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu Seba av Dschebel Schur-Sohum. Utfrågaren, som var en brudens anförvant, vände sig nu till scheiken och sade:

— Vi känna dig alla som en tapper, god och vis och rättrådig man. — Du är Hadschi Malek Iffandi Ibn Achmed Chadid el Eini Ben Abul Ali el Besami Abu Sohehab Abdolatif el Hanifi — scheik för den tappra Beni-Ateïbeh-stammen.

Här ha vi denne man, en hjälte av stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu Seba, som bo bland bergen, vars toppar räcka till himmelen och heta Dschebel Schur-Schum. — Han heter — Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Dawud al Gossarah och är vän till en stor effendi från Frankistan som vi uti vårt tält ära såsom gäst. —

Du har en dotterdotter. Hennes namn är Hanneh. — Hennes hår är som silke och huden som olja och hennes dygd är ren och glänsande som snön uppe i bergen.

Halef Omar begär henne till hustru. — Säg oss, o, scheik, din mening i denna sak.

Den tillfrågade tog på sig en djupsinnig min och svarade efter något betänkande:

— Du har talat! — Sätt dig nu och hör vad jag har att säga. — Denne Halef Omar al Gossarah är en hjälte vars rykte redan nått oss sedan flera år. Hans arm är obesegrad och hans språng som gazellens, hans ögon ha örnens blick, och han kastar sitt spjut många hundra steg, hans kula träffar alltid målet och hans svärd har redan fuktats av många fienders blod. — Därtill känner han koranen och är erfaren uti kloka rådslag. — Han är vidare denne mäktige frankers vän — — varför skulle jag då inte giva honom min dotterdotter, om han för övrigt går in på mina villkor?

— Och vilka äro dessa villkor?

— Hon är dotterdotter till en mäktig scheik, därför kan han inte få henne för det annars vanliga priset. — Jag fordrar alltså en sto, fem rid— och tio lastkameler och femtio får.

Vid dessa ord fick Halef en min som om han uppslukat alla dessa kreatur levande med hull och hår. Men till all lycka fortsatte scheiken:

— Däremot ger jag henne till morgongåva en sto, fem ridkameler, tio lastkameler och femtio får. Er vishet inser således att det under sådana förhållanden är alldeles onödigt att dessa nämnda djur bytas. — Men jag fordrar att du i morgon vid tiden för fagr-bönen anträder en resa till det heliga Mekka och att du på denna medtager din hustru. — Ni skola där förrätta de heliga bruken och genast därpå vända åter.

Halef Omar har vidare att under denna resa anse och behandla sin hustru som orörd mö och att henne som sådan till mig återlämna. — För denna sin tjänst skall han erhålla en kamel och en fylld säck med dadlar. — Uppfyller han ej sagda villkor dömes han till döden. — Och varen i här alla församlade mina vittnen till detta mitt beslut.

Förordsmannen vända sig nu till Halef sägande:

— Du har nu hört vad som är bestämt. Vad har du att svara på detta?

Man kunde på den tillfrågade se att han inte var alldeles belåten. Men han var likväl klok nog att foga sig efter omständigheterna och svarade:

— Instämmer.

— Uppsätt då kontraktet, effendi, sade scheiken till mig. Och i två exemplar, det ena åt mig och det andra åt Halef Omar.

Jag gjorde detta och uppläste det skrivna. Det mottogs med scheikens belåtenhet samt undertecknades av Halef och försågs med scheikens bomärke tryckt i smält vax.

Härmed voro de huvudsakligaste formaliteterna undanstökade och den mer festliga delen av bröllopet kunde taga vid. — Men som det ju här endast var fråga om ett skenäktenskap blevo festiviteterna naturligtvis enklare.

Man slaktade ett får, som stektes helt. — Och medan detta stektes på spettet dansades en krigsdans. Men inga skott lossades, av den orsaken att man inte för obehöriga ville ge notis om var man fanns.

Först med nattens inbrott begynnte måltiden. Endast männen deltogo i denna. Kvinnorna fingo sedan tillgodose sig med det som fanns kvar.

Härvid måste även Hanneh — bruden — vara närvarande. — Därav begagnade sig Halef för att till henne överlämna sin present.

Men den scen som nu följde låter sig knappast beskrivas.

Den i medaljongen inslutna djävulen var ett underverk, som gick över alla närvarandes förstånd. Alla mina bemödanden att förklara mekanismen misslyckades fullständigt.

Man trodde mig inte. Man var fullt övertygad om att det var en levande, ond ande i medaljongen. Och jag blev ansedd som en stor trollkarl som kunnat lura in satan i en sådan liten sak.

Slutet blev att bruden inte fick behålla denna "dyrbara" gåva. — Denne infångade Belsebub ansågs så värdefull för hela stammen, att scheiken beslöt att behålla den själv! — Endast han ansågs värd att bevara denna märkvärdiga dyrbarhet — sedan han dock på alla sätt sökt övertyga sig om att den lede inte skulle kunde slippa ut och ställa till något sattyg.

Midnatten var nästan inne, när jag drog mig tillbaka till mitt tält för att söka litet vila. — Halef gjorde mig sällskap så brudgum han än var!

Hans min var bekymrad när han sporde:

— Sihdi? Anser du det vara nödvändigt, att jag håller allt det där, som jag skrev under?

— Naturligtvis. — Du har ju också lovat det.

Efter en stund frågade han på nytt:

— Skulle du, sihdi, lämna igen din hustru?

— Det tror jag inte — om jag hade någon.

— Men ändå anser du, att jag bör hålla alla dessa dumma löften?

— Naturligtvis!—Men om jag hade tagit mig hustru, så hade jag aldrig lovat att lämna igen henne.

— Sihdi! Varför har du inte sagt mig detta förut, så hade jag inte lovat?

— Du är väl karl för din hatt och bör väl framför allt vara det i ett fall som detta. Dessutom kan väl inte en kristen undervisa en muselman i dylika saker som dessa. — Annars tycker jag att du borde försökt att få behålla Hanneh.

— Nu har du rått mig, sihdi.

— Och nu tänker du alltså för din hustrus skull övergiva mig, din herre?

— Aldrig, sihdi — — Och —

Han såg ut som om han nu kommit mellan två eldar. Han syntes ha det riktigt svårt.

Ett obestämt brummande och så något som kunde vara halvkvävda snyftningar, var allt vad jag vidare kunde höra från honom.

Han kastade sig också från den ena sidan till den andra. — Det var alldeles tydligt att detta skengiftermål skaffade honom mycket stora lidanden.

Men jag kunde inte hjälpa honom i detta. Och dessutom somnade jag snart in, glömmande både kontrahenterna och det underliga beduinbrölloppet.

SJUNDE KAPITLET.

Svåra instruktioner.

Min sömn var så tung att jag först vaknade vid travet av en mängd kamelfötter. Jag reste mig och tittade ut genom tältet. Dagen grydde redan vid den östra horisonten och åt det hållet där vi hade havsbukten var det morgonrodnad. Men inte bara detta, ty där var det visst också en eldsvåda, vilket bestyrktes av det rörliga livet i lägret.

Männen hade brutit upp och när de återkommo voro deras kameler lastade med byte. Även scheikens dotter hade varit med på denna expedition och när hon steg av kamelen lade jag märke till att hennes dräkt var blodstänkt.

Malek helsade mig och sade, pekande åt brandstället, där röken steg upp:

— Du kan se, att vi funnit sjörövarens skepp. De sovo när vi kommo och ha nu samlats till hundarna, deras fäder.

— Du har således dödat dem och stuckit fartyget i brand sedan du plundrat det?

— Plundrat? — Vad menar du? Tillhör inte bytet den segrande? Vilken kan göra oss detta stridigt?

— Pengarna, som Abu-Seïf. rövat, tillhör scheriff Emir.

— Han som utstött oss! Aldrig skall han få något därav. — Men man kan ju också ha ljugit för dig, att det var tullintäckter eller sådant. Endast scheriffen själv kan uppbära sådana och detta låter han sannerligen ingen turk syssla med. Troligen var denne en smugglare eller en indrivare från paschan av Egypten, den Allah månde förgöra.

— Du hatar således denne pascha?

— Det gör varje fri arab. — Har du inte hört talas om dessa grymheter som tid efter annan utövas av wachabiterna? — Om pängarna nu tillhör paschan eller scheriffen, så äro de nu i alla fall mina. — Men gör dig nu beredd att följa oss, ty tiden för fagr är inne. Här kunna vi inte dröja längre.

— Var tänker du härnäst slå läger?

— Jag skall göra detta på en plats från vilken jag kan observera vägen mellan Dschidda och Mekka. — Abu-Seïf. skall inte undkomma mig.

— Har du även betänkt vilka faror du därmed utsätter dig för?

— Tror du, att vi ateïbeher äro rädda?

— Nej, men även den modigaste kan bli oförsiktig. Om Abu-Seïf. faller i dina händer och du dödar honom, så måste du genast lämna dessa trakter. Du kan då lätt för alltid förlora din dotterdotter Hanneh, som då befinner sig med Halef i Mekka.

— Jag skall säga Halef var han i så fall skall finna oss. Hanneh måste till Mekka innan vi draga vidare. Hon är bland oss den enda, som ännu inte varit i den heliga staden, och längre fram blir det sannolikt omöjlikt för henne att komma dit. Dessutom har jag redan länge väntat på ett så gynnsamt tillfälle som detta.

— Har du bestämt dig för vart du vidare skall hän?

— Jo. Vi skola till öknen Er Nahman åt Maskat — och därifrån skicka vi kanske ett bud till El Frat — (Eufrat) till Beni Schammer eller Beni Obeïde för att låta oss upptagas av dem.

Solen stod nu i kanten av horisonten — och araberna knäböjde till bön. Kort därpå togos tälten ned och karavanen satte sig i rörelse. Först nu när det blev dager kunde jag se hur rikligt byte det var som man tagit från sjörövaren. Med detta överfall hade ateïbeherna blivit smått förmögna.

Till följd därav voro de också vid ypperligt lynne.

Jag höll mig avsiktligt litet efter dem. Och jag kände en viss beklämning över att ha varit orsaken till allt detta mördande och plundrande. Möjligen hade jag kunnat avstyrt detta dåd.

Även gav mig närheten av Mekka åtskilligt att tänka på. — Skulle jag undvika denna heliga stad eller skulle jag drista mig ditin? — Min längtan drev mig dit med all makt, men likväl måste man hysa en god del betänkligheter. — Vad kunde jag för övrigt ha för nytta av besöket? — Jag kunde säga, att jag verkligen varit i Mekka, men detta var också allt! — Bleve jag upptäckt där så var min dödsstund kommen, och vilken död!

Men med allt detta kunde jag nu inte komma till något resultat. Och jag beslöt därför att anpassa mig efter omständigheterna. — Så hade jag ofta gjort förr och alltid med lyckligt resultat.

För att så mycket som möjligt undvika möten lät scheiken karavanen taga en liten omväg. Han medgav ingen rast förrän kvällen. — Vi kommo snart till ett trängt pass som var inneslutit av kala bergväggar, mellan vilka vi redo fram en ansenlig sträcka tills vi kommo ned i en dalkittel, från vilken det syntes som om vi inte skulle kunna komma ut någon annan väg.

Här sutto vi äntligen av. Tälten uppsattes, och kvinnorna gjorde upp eld.

Denna kväll bjöds på en mycket riklig måltid, som tydligen härflöt från skeppsprovianten. Och efter denna fest kom fördelningen av bytet.

Som jag inte hade något att skaffa med saken så lämnade jag de andra och tog mig en rond i dalkitteln. På ett ställe tycktes det mig som om man skulle kunna komma upp och jag gjorde även ett försök. — Det var mycket stjärnklart, och allt syntes gå förträffligt. Efter en kvart stod jag däruppe på berget samt hade fri utsikt åt alla sidor så gott den klena belysningen medgav. — Åt söder såg jag på himlen ett sken, som lät förmoda att där låg en belyst stad. — Denna måste vara Mekka!

Under mig hörde jag sorlet av ateïbeherna, som antagligen kivades om bytet. — Det dröjde ganska lång stund innan jag åter befann mig bland dem. Scheiken mottog mig med orden:

— Effendi! Varför har du inte varit närvarande? Även du skall framför allt ha din del av bytet.

— Jag? — Hur så? — Jag var ju inte med och har således ingenting att få.

— Vi skulle aldrig ha fått detta byte utan dig. Du har fört oss an — om även indirekt — och du är din lön väl värd.

— Men jag vill ingenting ha.

— Sihdi! Jag känner föga till din religion. Och jag kan inte tvista med dig och kanske såra dig, då du ju är min gäst. — Dock vill jag antaga att din tro inte förbjuder dig att dela detta byte med oss. — Våra fiender där äro nu döda och deras fartyg uppbränt. — Du kan väl inte mena, att vi också skulle offrat allt detta byte, som är oss till nytta?

— Den saken skola vi, som sagt, inte tvista om. Mitt förslag är, att ni behålla det som nu är ert.

— Inte allt! — Men om du tillåter kunna vi ju ge din tjänare Halef även din del, fast han redan fått och mottagit sitt.

— Var så god!

Halef blev naturligtvis överförtjust. Han hade fått några vapen och klädespersedlar samt dessutom en börs mod silvermynt. Han ansåg sig med detta ha blivit en ganska förmögen man. Summan utgjorde i alla fall 800 piaster, stor nog att göra en arab lycklig.

— Med denna summa kan du kosta på dig att leva gott som pilgrim i Mekka, sade jag.

— När bör jag ge mig av dit?

— I morgon förmiddag, sade scheiken.

— Jag undrar hur man skall bete sig där?

— Jo, det kan jag också tala om. — Först och främst är det varje pilgrims skyldighet att genast begiva sig till el Hamram eller den stora moskén. Du skall således inställa dig i Guds hus — Beith-Allah — och naturligtvis lämna din kamel utanför. — Där finner du helt visst en vägvisare, som tar hand om dig och för dig vidare. — Men du bör på förhand göra upp med denne om priset, så att du inte blir lurad. — Så snart du ser Kaaba skall du kasta dig två gånger till marken och bedja de bestämda bönerna till tack och lov för att du äntligen fått se den heliga staden. Sedan går du till mambar eller mimbar samt drar av dig dina sandaler. Du måste lämna dem utanför, ty där får man ej gå in som i andra moskéer, med skorna i handen. — Härefter har du att göra towaf d.v.s. att sju gånger gå runt Kaaba.

— Åt vilket håll?

— Åt höger, så att du alltid har Kaaba till vänster. De första två varven skola tagas med snabba steg.

— Varför det?

— Till åminnelse av profeten. — Det var nämligen så, att ett rykte spreds ut, att han blivit svårt sjuk. För att bestrida detta rykte sprang han tre gånger runt Kaaba. De följande fyra varven gick han långsamt. — Du kan ju bönerna som skola bedjas därunder? — Efter varje fullbordat varv skall du kyssa den heliga stenen. — När dessa omlopp äro fulländade skall du trycka ditt bröst mot Kaabas port, utbreda armarna och högt bedja Allah förlåta dig dina synder.

— Sedan är allt klart?

— Nej, visst inte! Du skall därpå begiva dig till el Madschem — en liten med marmor belagd grop, ur vilken det säges att Ibrahim och Ismael togo kalk då de byggde Kaaba. Där skall du bedja två böner vid Mekam-Ibrahim, den sten som vid bygget var Ibrahims pall. Därpå beger du dig till den heliga brunnen Zemzem och ur denna dricker du, under mellanstickande med böner, så mycket vatten du orkar med. — Jag skall lämna med dig en flaska som du kan fylla där åt mig och taga med dig. Ty detta heliga vatten skall vara botemedel mot alla kroppens och själens sjukdomer.

— Vad följer sedan?

— Nu kommer den så kallade say-gången från Szafa till Merua. — På kullen Szafa stå tre öppna bågar eller portaler. — Där skall du ställa dig och vända dig mot moskén, lyfta händerna mot himlen och bedja om Allahs bistånd på den heliga vägen. — Nu går du trehundra steg mot Merua—altanen. — Du finner på denna väg fyra stenpelare, som du måste passera springande. — På Merua förrättar du åter en bön samt lägger sodan platsen sex gånger bakom dig uti nyssnämnda längdavstånd.

— Med detta är det ceremoniella färdigt?

— Nej, inte än! — Ty nu måste du låta klippa dig och besöka Omrah, som ligger lika långt utanför Mekka som härifrån till denna heliga stad. — Men därefter har du utfört de heliga handlingarna och kan återvända när du vill. — Annorlunda är det under de heliga månaderna. Ty då är det ännu fler ceremonier, som taga mycket längre tid, då det vid denna tid finns tusentals pilgrimer i staden. Men du kan reda ut saken nu på ett par dagar och bör kunna vara här igen på den tredje dagen, slutade scheiken denna vidlyftiga instruktion, som sedan följdes av några ytterligare detaljer som huvudsakligast rörde Hanneh, varför jag drog mig undan och väntade på Halef, som utbrast när han äntligen visade sig:

— Sihdi! Vem skall nu hjälpa dig, då jag är borta?

— Jag hjälper mig själv. Men vill du göra mig en tjänst?

— Du vet, att jag gör allt för dig som står i min makt.

— Du skall även taga med dig en flaska av det där vattnet åt mig.