Part 11

— Herre! Mitt namn är Sir David Lindsay och jag låter inte skämta med mig. Kom ihåg det!

— Gott! Då skall jag inte vidare tala om saken.

— Vilken sak?

— Jo, att jag lämnar er tidigt i morgon bitti.

— Varför?

— För att draga ut på spejarfärd. Ni känner redan till att det är krig i görningen. Jag skall försöka lista ut var och hur de fientliga stammarna skola samlas och för detta erhåller jag, om jag lyckas i mitt uppdrag, den där finfina hingsten — världens finaste häst.

— Ni är då en lyckans guldgosse! — Jag skall rida med er, speja och kunskapa.

— Detta går inte för sig.

— Varför inte?

— Ni kan inte vara mig till någon nytta men väl motsatsen. Er dräkt — —

— Jag kan ju kläda mig till arab.

— Utan att begripa ett ord arabiska?

— Nå, detta är sant. — Hur länge blir ni borta?

— Kan ännu inte veta. — Några dagar — Jag måste långt över på andra sidan Zab, och detta är en ganska betydlig sträcka.

— Elak väg! — Dåligt slag av araber.

— Ja, jag måste vara försiktig.

— Kommer kanske dit jag också om det faller sig så.

— Vilket?

— Inte för att speja på beduiner.

— För vad annars?

— Jo, för vackra ruiner. Måste göra utgrävningar — finna flygande tjuren och skicka den till London och British Museum.

— Nå, gör detta då!

— Gott! Jag är redo.

Vi intogo våra förra platser i tältet samt tillbrakte resten av dagen med allehanda berättelser såsom araberna tycka om. — På kvällen gjordes musik och sjöngs.

Endast två instrument funnos: rubabah — ett slags zittra med bara en sträng — och tabl — en liten puka vilken i motsats till zittrans svaga, entoniga ljud gjorde ett förskräckligt larm. — Sedan hölls aftonbön och vi gingo till vila.

Engelsmannen sov i scheikens tält. Men jag lade mig hos hästen ute på marken och tog plats mellan hans fötter. — Har jag verkligen viskat den hundrade bönen i hans öra? I så fall var det inte på grund av någon vidskeplig övertro. Hästen var van vid denna viskning och han skulle därigenom bli mer förtrogen med mig. Och i det jag vid reciterandet hårt andades vid hans näsborrar lärde hästen samtidigt känna sin nya herres lukt.

Jag låg mellan hans ben som ett barn hos en trogen, klok newfoundländare. — När dagen åter grydde öppnades scheikens tält och engelsmannen kom ut.

— Hur har ni sovit? frågade han.

— Gott.

— Men inte jag.

— Varför det?

— Det var för mycket liv i tältet.

— Av de sovande?

— Nej.

— Av vilka annars?

— Av fleas, löss och gnat.

Jag måste skratta och sade tröstnade:

— Vid dylikt måste ni allt vänja er här i landet.

— Aldrig! Kunde dessutom inte sova när jag tänkte på er.

— Varför?

— Ni kunde ju ha ridit er väg innan vi ytterligare fått talas vid.

— Jag hade i alla fall sagt adjö.

— Men försent.

— Hur så?

— Jo, för jag har mycket att fråga er om.

— Nå, låt höra!

Jag hade redan föregående afton måst giva honom en hel mängd underrättelser. Men nu tog han upp en anteckningsbok.

— Skall låta föra mig till ruinerna. — Måste där tala arabiska. — Vad heter vän?

— Aschab.

— Fiende?

— Kiman.

— Måste också betala. — Vad heter börs?

— Surrah.

— Sten?

— Hadschar eller chadschr.

Sålunda frågade han mig om en mängd ord som han alla skrev upp på engelska och arabiska. — Därunder blev det liv i lägret och jag måste in i tältet till scheiken, för att äta frukost.

Under detta rådplägades ännu mycket, varpå jag tog avsked, steg till häst och lämnade en plats till vilken jag kanske aldrig skulle återkomma, men väl till nya äventyr såsom indirekt fortsättning på alla de äventyr som blivit en följd av mitt sammanträffande med den nu oskadliggjorde arabiske sjörövaren Abu-Seïf.