Part 1

RUNOLA

af

C. A. GOTTLUND

J. Simelii Enka, Helsingfors, 1840.

Till lugnets hem och fridens byar Går diktens skepp från _Vandas_ strand; Bland ljusa moln och mörka skyar Syns _Sångens_ Ö och _Sagans_ Land.

Imprimatur: J. M. af Tengström.

Den studerande UNGDOMEN vid Kejserliga Alexanders-Universitet i Helsingfors. vänskapsfullt af Författaren.

Få nationer torde för det närvarande hafva, och få torde hafva haft, så många egentliga folkskalder som den Finska; och likväl sakna Finnarne hvad så många andra folkslag deremot äga, ett _Sagans land_ för sina Skalder, en _Sångens Ö_, ett _Guda-hem_, om ock skapadt i inbillningen och sången. Att till någon del afhjelpa denna brist, har varit ursprungliga ändamålet med denna skrift.

Om denna brist i den Finska Sångare-verlden än möjligen skulle kunna förklaras derigenom, att Poesi och Skaldekonst var nationens allmänna egendomlighet, så dessa egenskaper mera voro att anses såsom en hos folket medfödd natur, än fullkomnande genom konst; och att följaktligen Skalderna, i detta fall, mera voro naturens barn än konstens, så skulle kanske derigenom till någon del kunna förklaras, hvarföre hos Finnarne saknas detta diktens land, såsom en skapelse af fantasin, i ersättning för den verkliga sällhet Skalderna fåfängt söka här på jorden; eller, med andra ord -- så var måhända, på grund häraf, hela landet sjelft -- detta _Sagans och Sångens land_.

Men äfven om en sådan förklaring möjligen skulle kunna antagas, så qvarstå likväl så många andra luckor och brister i den Finska myten och dikten, att man icke annorlunda torde kunna förklara detta, än derigenom: att Finnarne troligen fordom måtte hafva haft några föreställningar och begrepp, analoga med Grekernas och Romarenes om de _Elyseiska fälten_, Skandinavernas om _Valhalla_, Judarnes om _Paradiset_, o.s.v. ehuru dessa, under tidens längd, småningom förbleknat, och slutligen, med införandet af den Kristna Religionen -- äfven till deras minsta spår försvunnit. Att numera, genom konst, vilja ersätta och söka såsom en Finsk folk-myt insinuera hvad sjelfva naturen af nationens legender redan saknar, eller hvad tiden hos oss redan till sista skärfven utplånat, kan blott under vissa villkor låta tänka sig. Att i likhet med Grekernas _Olympus, Pindus_ eller _Parnassus_, i detta fall vilja lokalisera, eller idealisera, något ställe eller något berg inom landet[1] såsom Skaldernas helgade hem, kan numera icke gerna låta göra sig, likaså litet som i allmänhet att i detta afseende framkomma med en paramyt, emedan fiktionen, om den skall få naturen af myt, måste grunda sig på sjelfva traditionen, eller stödja sig på en annan sanning än den som blott finnes i dikten. Blott under ett villkor skulle jag likväl anse detta försök icke endast vara verkställbart och möjligt, utan äfven på sätt och vis lämpligt och ganska naturligt; och detta villkor har jag här sökt begagna.

Ehuru visserligen drömmarnes magi, i sig sjelf, är den friaste af alla fantasier, utan all inskränkning med afseende å tid och rum, är den likväl till sin natur bunden vid en viss verklighet, och ligger oss icke omedelbart gifven i den fria viljans disposition. De (drömmarne) måste nemligen stödja sig på en viss natur-nödvändighet, hvilken ligger lika mycket _utom_ oss som _inom_ oss, eller på en viss fysisk verklighet, ehuru denna verklighet, liksom skuggan, är till sin natur en fantom, en chimer, ett magiskt gyckel, hvarigenom de försätta oss i den närmaste beröring med sjelfva ande-verlden.

Såvida nu ingen kan tadla mig för det jag drömmer, icke heller, i thy fall, såsom sanning bestrida verkligheten af hvad jag sett i drömmen, så hoppas jag ock att en beskrifning på Runola, betraktad endast som en dröm, skall, såsom sådan, undgå all anmärkning, och blott för framställningen, eller omtalandet deraf, måste jag här hafva att svara. Eller med andra ord: om än det skulle anses otillbörligt, att vilja dikta om Gubben Väinämöinen annat, än hvad de gamla Runorna om honom veta att förtälja,[2] så måste det likväl vara en hvar lofligt, att åtminstone få drömma om honom; ock -- annat har jag ju icke gjort; helst dikten, framställd under formen af dröm, aldrig gör anspråk, hvarken på historisk sanning å ena sidan, eller på artistisk förtjenst å den andra.[3]

Då nu den Finska Runan eller skaldekonsten, egentligen att tala, sällan och aldrig tillegnat sig den högre ståndpunkt som erbjuder sig i allusionen på en _annan verld_, på ett _tillkommande lif_ efter detta, i tanken på en _himmelsk lycksalighet_, m.m. har hon i detta afseende sällan kunnat höja sig ifrån jorden, och ikläda sig någon högre karakter än den sjelfva naturen och språket anvist henne. Så länge Väinämöinen, såsom sjelf endast ett jordens skötebarn, förenade i sin person den högsta fullkomlighet för den Finska sången, så länge kunde icke heller denna hans sångarestämma blifva den rena, himlaburna; ty för att verkeligen kunna finna något högt och fullkomligt på jorden, måste man tänka sig, eller måste det äfven finnas, något analogt högre i himlen, eller utom jorden. Det är detta jag här vågat konstituera. Jag har nemligen vågat ställa Väinämöinen under en annan högre sångaremakt, under den allt omfattande Finska Sången och Skaldekonsten, personifierad och idealiserad i Runamoinens person. Väinämöinen är sjelf, till sin karakter, ännu för mycket enskild, och spelar i det hela en alltför underordnad roll, för att kunna uppträda och representera den högsta fullkomlighet af all Finsk skaldekonst. Jag har trott det dessutom vara nödvändigt, att Väinämöinen icke blott skulle jemföras med dem som i sång och stränga-spel voro inunder honom (emedan detta vore att nedsätta honom); utan äfven med dem som voro honom öfverlägsnare (hvilket vore att upphöja honom). Han har ju dessutom, i den mytiska Runan, mer än en gång varit i förlägenhet både på ord och råd; och äfven sjelf, i detta fall, någon gång erkänt bland andra en viss _Anders Vipuinen_ för sin mästare. Men vare det härmed huru som helst, så hade en _Orpheus_ aldrig uppstått på jorden, om det icke funnes en _Apollo_ i himlen; och må _Väinämöinen_, af Finska Skalder, fritt vara den största på jorden, icke blott på sin tid -- utan äfven på vår; men hvad _Runamoinen_ är i himlen blir han ändock aldrig, såvida det hela alltid, äfven i detta afseende, måste vara större än hvar och en af sina delar.

I den Finska mytiska Runan förekomma visserligen ofta, ock nästan ständigt, allegorier och personifikationer, om just ej alltid af de högsta ideer och begrepp, så dock af öfversinliga och andeliga föreställningar; de sednare vanligtvis endast till ordet och namnet antydde, oftast blott uttryckte genom tillägget af stafvelsen _tar_. Sällan och aldrig får man der se dessa personer i detalj nogare och närmare beskrifne. Teckningen af dem, är endast en vink ett utkast, utan delineation och fulländning. Derföre kunna icke heller dessa i den mytiska Runan förekommande namn och personer hlifva föremål för skön konst, eller framställas till konsternas behandling, emedan Skalderna lemnat dem så till sägandes nakne ej blott på beklädning och omgifning, utan äfven på attributer och sinnebilder. Det vill dock synas som oss gjordes behof af något mera fulländadt äfven i denna del, i synnerhet om en inhemsk litteratur någonsin hos oss skall komma i flor; ty om vi Finnar någongång t.ex. skulle vilja genom målningar, medaljer, transparanger, plastiska arbeten, eller arbeten i basrelief, m.m. allegoriskt föreställa lyckan, hoppet, visheten, Finska språket och skaldekonsten etc. etc. personifierade i en mytisk framställning, så måtte vi väl härvid kunna finna och begagna egna bilder och föreställningar, heldre -- än låna dem af Romare, Greker, Hinduer eller andra för oss främmande folkslag. Ett försök att småningom åtminstone till någon del undanrödja denna brist, genom öppnandet af en ny bana äfven i denna väg, har varit det andra hufvudändamålet med denna skrift; och endast bristen hos oss af skickligare figur- och historie-tecknare har förorsakat att vi icke här, enligt vår önskan, kunnat låta i stentryck medfölja teckningar af _Onnetar, Toivotar, Tiijotar, Saunatar, Heinätär, Tarjotar, Väinämöinen och Runamoinen_, m.fl. hvilka här omnämnas och till en del beskrifvas.

Oaktadt alla de rika skatter de Finska Sånggudinnorna verkeligen redan äga i sitt förvar, är likväl bristen ännu i ett afseende ganska stor. Ej blott all vår gamla folkpoesi, utan äfven allt hvad den Finska Sångens fatebur sedermera producerat, består blott i smärre lyriska stycken, äfven om ock dessa någongång skulle behandla ett mytiskt eller historiskt ämne. Någon originel större komposition af vidsträktare omfång har hos oss ännu icke sett dagen, hvilken man skulle kunna tillerkänna namnet af ett fulländadt konststycke. Vi hafva äfven i detta fall vågat försöket, och gripit oss an i afsigt att, så vidt möjligt, söka utvidga sången och skaldekonsten -- åtminstone i en om ej mycket dock i en litet större skala än hittills; och detta har varit den tredje hufvudafsigten med denna skrift. Huruvida vi harutinnan lyckats, öfverlemne vi till Läsarn att bedömma.

Hvad slutligen sjelfva den af oss här begagnade _Runometern_ beträffar, om hvilken man i sednare tider hört så många fält-rop både _mot_ och _med_, så bör man till upplysning och sakkännedom kanske nämna: att Runan är, med afseende å formen, ursprungligen densamma; men att den divergerar något, och förekommer allmännast under tvenne skiljaktiga former, den rent Lyriska och den deklamatoriska eller retoriska; af hvilka den förra sjunges, och den sednare deklameras eller reciteras högt, eller ock frammumlas sakta och otydligt emellan tänderna, hvilket t.ex. sker vid häxerier, signerier och besvärjelser.[4] Skillnaden dem emellan är nog prekär och obestämd, och man kan i allmänhet anse den sednare ursprungligen uppkommen genom en depravation af den förra med afseende å metern, och att den väl i så måtto är mera vitiös, men äger deremot ofta i anseende till språket flere och större förtjenster[5] liksom den ock i allmänhet begagnas mera än den lyriska, ej blott af häxmästare oeh såkallade trollkarlar eller kloke män, utan äfven af alla dem som sakna röst och gehör.

Den _lyriska Runan_, hvilken så vidt möjligt vårdar både aksent och meter, skulle dock med allt detta i längden förefalla tröttsam och enformig, genom sin ständigt utkallande monotona entonighet (hvilket dock mindre märkes vid sjelfva sången, som icke mera vid deklamationen deraf) om icke Skalderna sökt bibringa den, så vidt som möjligt, en skiftande mångfald och omväxling, dels genom begagnande af hyperkatalektiska verser, dels genom korta och aksentlösa stafvelsers förlängande[6] eller aksentuerade (och stundom, tvertom, genom långa stafvelsers förkortande) eller genom en från det dagliga bruket omvänd konstruktions-ordning, medelst en slags egen omkastning af orden.[7] Bland dessa omväxlingar kan äfven räknas den såväl lyriska som deklamatoriska Runans egenskap att, någon gång genom sjelfva allitterationens momentela annihilerande, älska ett angenämt afbrott, eller ett ögonblicks frihet, från dess herrskande lagar.

_Den retoriska Runan_, hvilken vi ofta förut ehuru icke här begagnat, bekymrar sig i allmänhet mindre om den så kallade Runo-metern; men fordrar i det stället så mycket mera ett ovillkorligt och strängt iakttagande att, vid det patetiska uppläsandet deraf, inga missbruk och afsteg emot det rätta uttalet, eller språkets allmänna lagar, måtte äga rum. Liksom af den lyriska Runan, genom för få eller för många sfafvelser i versen, eller genom andra fel emot metern, småningom uppkommer en retorisk, så återfår man äfven lätt af den deklamatoriska Runan en lyrisk, endast genom en liten omkastning af orden, genom ömsom antingen användandet eller uteslutandet af pronominala suffixer, enklitiska partiklar, eller genom begagnande af _epenthesis, diaeresis, syncope, apocope, parogoge_ och andra prosodiska figurer. Ja man finner slutligen, att samma Runa ofta förekommer under hvardera formen, och det ej sällan hos en och samma person; så nemligen att om t.ex. en bonde sjunger en Runa, begagnar han den lyriska formen, men deremot den retoriska om han skall uppläsa eller deklamera den; d.v.s. han förändrar på flere ställen verserna i hvardera fallet; i förra fallet, efter hvad sången fordrar -- i sednare, efter hvad språket tillkommer. Häraf kommer det sig att mången, af missförstånd och okunnighet om detta sakens förhållande, velat bedömma och bestämma den Retoriska Runan efter alla den lyriskas former, och upphäft sig till domare i en sak den man icke kände.

Emellertid hoppas vi att de som af en slags förkärlek för såkallad qvantitet i Finsk vers (den de ändock sjelfve icke alltid kunna följa) vilja, med uppoffring af aksenten, skrifva sina hexametrar:

"Surkia mies, komiannäkö, naisuros, akkain hempu!"

eller:

"Louhiperään -- paetos, jos araksi sä moititahanki,"

icke böra förarga sig, om andre, ehuru mindre svage för de nya skalde-ljuden, likväl någongång, till följd af hvad nyss blifvit nämnt, och med anledning af den såkallade _licentia poetica_, inrymma i Runosången, eller i den lyriska Runan, verser sådane som t.ex.

"Karkoita kivi-karillen"

eller

"Kulki kuin tammi kurikka"

hvilka i språket, såväl som i den retoriska Runan, naturligtvis måste läsas och uttalas helt annorlunda än de sjungas; och hvilka ingalunda här anföras såsom exempel att tjena till efterrättelse, men äro dock stundom användbare, och någon gång, för ombytes skull, till och med omtyckte.

Sluteligen och sist hafva vi trott -- att, vid ett tillfälle då icke blott landets förnämsta läroverk begår sin största högtid, genom firandet af sin andra, betydelsefulla, sekular-fest, utan då den Finska parnassen, medelst fem promotioner inom de fyra fakulteterna,[8] på en gång liksom bestormas från alla sidor utaf lärde af alla grader, ja, vi hafva trott det Runotars helgedom icke måtte stå ödslig och tom; att -- vid ett tillfälle, då vetenskap och konst, inom alla brancher, hos oss offentligen krönes, hyllas och ärebetygas -- den finska Sånggudinnan icke borde lemnas af oss helt och hållet bortglömd, öfvergifven och förgäten. Väl hafva vi icke haft tillfälle att, efter vår önskan, hembära henne ett större och rikare offer; men våga dock hoppas, att hon icke bör misstycka denna lilla gärd, hvilken vi med tacksamhet vilja nedlägga på hennes altare; och då hon och landets skalder icke äga sig något tempel helgadt inom fäderneslandet, hafva vi varit nödsakade att söka det i ett aflägset fjerran.

Helsingfors den 24:de Juli 1840.

C. A. G.

Runola

I. Sången.

Skalden, missbelåten öfver den ällmänt visade liknöjdheten vid det Finska modersmålet, beklagar sig i detta afseende.

Yksin laulon, yksin soitin Runoja jo ruostunneita, Lauluja lakastunneita. Ei mua Suomi soitattanek, Omat lapset laulattanek, Mielytäk nykyiset miehet, Joita oarteet ajelloopi, Rahan-voitto raukaisoopi, Kateus teköö kapeiksi. -- -- --

Moni vaivainen valittaa, 10 Moni huokaa huoleessansa, Itkeepi kaiken ikänsä; Sill' on monta murheellista, Huolta kaiken karvallista, Monen-kirjavat kipuhut. Kuitennik kurjalla kullaik Joku tuttu turvaksensa, Joku tover' toivoksensa, Joka murheet murteloopi, Huolehet huojenteloopi. 20

Kyyhky hurjakin kujertaa Korressaan, pesän kokalla; Siinä suutaan surkutteloo, Toverinsa toivotteloo, Tulevaksi tuttavansa, Yhtyvän ystäväjänsä. Tuolta turkainen tuloopi, Mieli kulta kuunteloopi Siivellä sinertävällä, Purstolla punertavalla 30 Puoliso purjehteloopi, Tulla tuikkalehteloopi. Pesällehen peästyähän Kultansa kuiskutteloopi, Sulhonsa suloitteloopi Leukojen lepyttämällä, Siivien siroittamalla. Suuta toisen suikkaamalla.

Miesi mierukka minäpä Yksin laulan, yksin soitan, 40 Kielellä tällä omallain; Ei mua kukana kuulek, Eikä ykskään ystävänä; Kaikk'on veikot vieraistunna, Ouvoistut omat sukuini. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

II. Sången.

Inslumrande under dessa sorgliga tankar, vanhelgar han ännu i sömnen allt som hos honom väckt och underhållit känslan och kärleken för den Finska skaldekonsten, då plotsligt -- i drömmen -- för honom framstår sjelfva den gamle Väinämöinen, talande honom till med tröstande ord.

Niinma kerran keski-yöllä Surkuttelin mun sukuni, INulitelinma kuinma nukuin; Vielä unessain utelin, Nukuksissain nurahtelin; Sitä kirvestä kiroilin Joka karsi kanteletta, Vesti soiton vempelettä, Lauvat lauluillen asetti; Sitä noitin, sitä moitin 10 Joka laitto laulujansa, Sommitteli sanojansa Iäksi ilon-teoksi, Suomalaisten suosioksi. Manaisin sitä nimeä Joka teki kielelleni Sulaksi minunkin suussain, Kuin ei syntynä syäni Kovaksi tahi kiveksi; Kuin ei keänyt kieleheni 20 Kankeaksi, kampelaksi, Jäntä jousen jäykkeemmäksi.

Säikähtinmä! Miesi seisoi Eissäin. -- Soatanko sanoa? Ite vanha Väinämöinen, Parta pitkä, napa paksu, Hapset harmaat-hallavaiset; Lakki peässä Laulajalla, Käessä rukkaiset Runojan; Hanki vankan hartioilla, 30 Kinos kainalon kokalla, Nietos kummallaik kupeella; Kaikk' oil huulet huuhtehessa, Paijan-kaulus kalkkareissa, Lunta povessa Lumojan. Peälle viitta villavainen Vaski-vyöllä vyötettynnä; Vyöllä kirveensä kivisen Kulta kanteil kainalossa Hopein solkin solmittunna, 40 Kulta-lukolla lukottu. Tuoll' oil tuohiset jalassa, Virsut voaksan viisi kuusi, Tehyt tammen tarpeheista, Pihlan kuorista kuvotut; Pantu pajut paulohiksi, Virnat veännetty vitoiksi.

Sanoi: "poikani poloinen, Elä sukuisi suruilek, Elä moitik mahtiaisi! 50 Vielä laulajat Lapissa, Karjalassa kanteleita, Savossa runon-sanoja, Joski joku joukossamme Pitäis pilkkana puheensa, Kehnohonna kielellensä, Halpana runon halumme, Häpäisööpi tätä häntä; Josko muuan muukalainen Omistammekin olisi, 60 Joka sanat sorteloopi, Veärin kieltä käyttelööpi, Tuhnelloopi turvallansa, Märehtiipi tätä meillen, -- Ei sanat sanoihin puutuk, Kieli kielehen kirouk.

"Vielä kytööpi kipuna Miehen monen mielehessä, Vielä liikkuupi lihani Monen poikoisen povessa, 70 Vielä venyypi vereni Suonihissa Suomalaisten; Kyvi porossa palaapi, Alle lieskan leimahtaapi."

III. Sången.

Väinämöinen föreslår Skalden att göra sig sällskap till de odödliges land, för att der, ännu en gång, i dess ursprungliga renhet, få höra det Finska språket, och den Finska lutans klara toner. Emot Norden ställes så deras tåg, der de bestiga öfversta toppen af ett fjäll. Här lössläpper Väinämöinen, genom sin trollkonst, väder och vind; och i en förfärlig orkan sammanstörtar alla luftens rytande stormar, hvilka han sedan åter gör spake, och sammantjudrar dem alla, genom sin magiska makt, i ett tjockt och digert moln, det han genom kraften af sin sång förmår att först sänka sig ned till fjällets spets, och sedan, efter det Väinämöinen sjelf, jemte dess följeslagare, uppstigit på sjelfva molnbädden, att åter höja sig -- allt efter sångens stigande toner. Så börjades nu den luftiga färden genom rymdens toma regioner upp till sjelfva ljusets höjder.

Siitten sanoopi minullen, Sekä kielsi että käski, Puhettaan puhuamasta, Laulujaan laskettamasta: "Lähetäänpä kerran käymään Tuonnek tuonelan takoa, Kuollon kurjan kankahillen, Maillen manalan pyhillen, Voaroillen vanhojen miesten, Uroin uusillen majaillen, 10 Kanteleita kahtomahan, Vanhoja valittemahan, Lähe myöteni minun nyt Lauluja latelemahan, Suomea suloistamahan, Kieltämmö kehoittamahan, Kuuntelohon miten kuuluu; Kuinka puheet punnitahan Sanoihin sovitetahan, Virsihin virutetahan, 20 Laulut laillen laitetahan!"

Läksi moata salvamahan, Kesällistä kiertämähän, Talvista tavoittamahan; Polkeisipa pohjan moahan, Lapin loajallen salollen. Tunturihin tultuammo Nousi vuoren kukkulallen, Hanken vanhan hartioillen; Kahtoi itään, kahtoi länteen, 30 Kahtoi koarna-pohjoisehen; Ihaili sitä ilmoa Josta valo valkeneepi, Siunaili sitäik seätä Josta päivä paisteloopi.

Käen oikeemman ojensi Itäisihin ilmoihihin, Käsi vasinen vajuisi Lumisihin luoteisihin; Sanoipa sanoa kaksi, 40 Popotti puhetta kolme. Oikeemman ojettuahan, Pilvi ilmauntui ijässä; Vasemman vajottuahan Näkyi liennet luotehessa; Pohjoisessa pilven-pystö, Etelässä saen-sappi.

Ukko vanha Väinämöinen Vivahutti viisi kertoo Sormella nimettömällä, 50 Sakarillaan sai sanomat. Tuosta tuulet tuimentuivat, Syntyi myrskyt, läksi läiskyt, Pyry-ilmoja isoja, Tuli tuulen tuiskamia Vihurin viskoamia. Lännestäpä lempo nousi, Pakko poika pohjoisesta; Nousi meret ja mehätkin. Nosti moan niinkuin merenkin 60 Rajumahan, riehumahan; Ijät tulta iskemähän, Lännet vettä läikkymähän. Kaikki ilmat ilkiämmät, Kaikki koaret kauhiammat Vaelsivat vastatuksin, Kokountuivat kaikki yhteen.

Ukko vanha Väinämöinen Lukeili niitä lumoja, Sopotti niitä sanoja, 70 Joilla seätä säretähän, Tuulen kynnet kytkytähän. Likemmäksi pilvet liittiin, Liittivät, likentelivät, Pakahtuivat peällen toisten Paksuiksi kuin pilven pankko, Sakeeksi kuin suola-säkki.

Väinämöinen vanha miesi Hyppäis kyynnä kynnyksellen, Nousi kuin kana katollen, 80 Niinkuin oksallen orava. Minä pyöräytin perästä, Keikahtelin kärpäisennä. Alkoi laulujaan latella, Lukea pilven lumoja. Peästi pilvet pintehestä, Satamasta sapet kaikki, Veen-varat vuotamasta, Hattarat hajoamasta. Ukko lauloi loilutteli 90 Vanhoja lumo-sanojaan; Laulo päivän paistamahan. Laulo pilvet nousemahan. Pilvet nousi, päivä paisto, Yhtenään kynnet ylensiin; Ukko ylös kynnen kanssa Nousi kuin sumu suella, Kasteli aurinkon avulla; Nousi päivän, nousi toisen, Kohois kohta kolmannenkin 100 Ilmarisen ilmoihihin, Takoilian taivoihihin, Ilma-koarihin ikuisiin.

IV. Sången.

En närmare beskrifning på sjelfva denna deras resa genom etern. Samtal i anledning häraf de resande emellan. Väinämöinen underrättar slutligen Skalden att deras väg förde dem tili Runola, till detta diktens land, de Finska skaldernas Olymp.

Ensimmäisen päivän peästä Näkyi moata, näkyi mannut, Näkyi mehät ja meretkin. Toisen päivän peätettyä, Moa ja moailman malossa Sinitti niin kuin sinervo, Hiilui niinkuin hiiren häntä Rapisevan moan raossa. Päivän kolmannen perästä Kaikki varjot vaikenivat 10 Kaikki hoamut hajoisivat, Hälveni nämät hämärät. Sinisiksi silmät muuttui, Korvat kuulemattomiksi, Aivon autioks ajatus. -- -- -- Ukko soitti, matka joutu, Aika kului, tie lyheni.

Yheksättä yötä kului, Kului päivee kymmenettä, Nähtiin tuolla taivaan alla 20 Pilkka pikkuinen pimiä Perhoisenna lentävännä, Kiiäten tulen-kipuna. "Väinämöinen veikkaseini Liekköön ilmassa itikka, Takiainen taivahassa?"

"Siin' on viitta viskattunna, Karsikko on kasvattunna Keski-tieIlä taivoisehen; Josta tuulet tuunetahan, 30 Ajan-kulut arvatahan, Matkan mutkat muistetahan."