Part 5

Jag beder allerödmjukast om förlåtelse, att jag ända hittills dröjt med att afsända de låfvade orden, hvilka nu medfölja. Jag har haft mycket att göra med geometrien, hvilken nu ändock icke kommer under prässen, för än i början af Januarii nästa år, emedan Boktryckaren är sysselsatt med andra arbeten. Äfven har jag haft arbete med en uppsats, hvilken jag läs opp i lördags på Kaisaniemi på vårt nationskalas. Den afhandlade om våra förfäder i södra Sibirien, på gränsen af Kina och på andra ställen i Asien, mest efter kinesiska underrättelser, hvilka jag åtkommit i det stora verket _Ritters Erdkunde_. Der talas mycket om ett folk vid namn Usun, hvilket varit till utseendet skildt ifrån andra Asiater, nemligen: med hvit hy, ljust hår och ljusa ögon, framstående näsa och djupt liggande ögon, eller icke ett så platt mongoliskt ansigte som kineserne. Äfven talade de ett eget språk. Till dem hörde utom de egentliga Usunerne äfven folket Tingling i södra delen af Sibirien ifrån Baikal ända till Obdalen och derifrån åt söder ända till Sogdiana. Alltså aldeles på samma sträcka, som nuförtiden de märkvärdiga Tschudgrafvarne finnas, hvilka i Europa gå ända till Wolga och Dvina. Usunerne blefvo tordrifna först till trakten af sjön Balkasch och sedan derifrån i 4:de århundradet åt norr och nordvest. Tingling blefvo äfven år 507 drifna åt vester ända till berg (förmodeligen Ural).

Ritter kan icke annors förklara saken, än att han antager detta folk vara af Germanernas stam, men opassligheten af en sådan hypothes är klar. Jag deremot anser, att ingen annan rimlig förklaring dertill kan antagas än att förklara dem för Finnarnas stamfäder. Hunner och Ungrare voro de icke, ty Hiongnu och Uigurer voro deras stamfäder. Fortsatta undersökningar häraf torde ännu lemna ganska interesanta resultater.

Jag har redan glömt att allerödmjukast tacka för Herr Doctors bref af den 1 dennes. Jag förde det straxt efter dess ankomst till Professor Rein, på det Han skulle få notis af de deri befintliga anmärkningar till Schildts öfversättning, men Han sade, att Litt. Sällsk. redan corresponderat med Doctor Schildt angående terminologien, och att den nu får bero vid hurudan den är.

Stud. Tikkanen har förenat sig med Studd. Ahlqvist, Warelius och mig för att nästa år börja utgifva en finsk tidning med namn Suometar. Närmare tre veckor har ansökningen redan varit i Senaten, men utslaget har ännu icke utkommit. Herr Doctorn torde väl hafva någonting, som kan införas i nämnde tidning, derföre beder jag det Herr Doctorn ville vara god och hemta sådant med sig, när Herr Doctorn nu enligt löfte snart kommer hit.

I natt har snö fallit, så att marken nu är aldeles hvit, men vädret är dock icke kallt och snön tyckes börja smälta bort.

I hopp att snart få trätta Herr Doctorn härstädes, förblifver jag

Högädle Herr Doctors allerödmjukaste tjenare D. E. D. Europaeus.

H:fors den 27 November 1846.

23. Lönnrotille.

H:fors 8 den 12 Januarii 1847.

Högädle Herr Doctor!

Jemte hjertelig önskan till lyckelig fortsättning af det nya året, får jag härmedelst ödmjukast tacka Herr Doctorn för brefvet af den 4:de dennes, äfvensom för den medföljande 3:dje delen af Kanteletar.

Första nummern af Suometar blef färdig sista lördagen, dock med denna dags datum. Orsaken hvarföre hon så länge dröjt, är, att privilegium först sista tisdagen ficks ut ifrån Senaten, ehuru ansökning, derom inlemnades redan i medio af october s. å. Den kunde icke heller förr inlemnas, emedan Ahlqvist blott kort förut ankom. -- För det uteblefne sista tisdags bladet, torde två numror nästa tisdag utkomma.

Sången _Suomettaren kosiat_, hvarmed bladet börjar, är, illa nog, på några ställen utan tillräckliga skäl ändrad. Lyckligtvis hafva dock många ändringar, som voro ämnade att införas deruti, i tider blifvit rättade. Emedan jag, liksom äfven Tikkanen och Ahlqvist, voro juldagarne bortresta, så hade Warelius allena bestyret om profbladets tryckning, och jag jemte Ahlqvist hade blott gifvit åt honom början till våra uppsatser och öfverenskommit, att ofvannämde sång skulle äfven införas. Emedlertid hade Warelius till tryckningen afskrifvit sången enligt sin vestfinska dialect med d. carit. ta', mennykkänä (vepsiskan har i genit. mennyden, hvaraf ses att t hör till stammen) suorsa, helkkymätä' etc. Ja ännu svårare förändringar hade han gjort, såsom: _ainanen_ i. st. f. _ainoinen_, och mente på fullt alfvare, att _ainaset, ständiga_ vore rättare än _ainaiset, de endaste_. I st. f. kaur'ajoilla hade han skrifvit och mente vara riktigare kaurajolla af ajo. Äfven hade han fått vieron i st. f. mieron och i betydelse af vieras liksom taivo = taivas. Så fann jag den redan satt vid min ankomst hit den 3:dje dennes, men vid andra korrecturen lyckades jag dock, fast med mycken strid och gräl att få det mesta återändradt.

I stället för ändelsen _ton, tön_ har jag ansett mig hafva funnit skäl, att börja begagna _toin och töin_, hvilket jag anser enligare med jemnvigtens i språket så allmänna och mägtiga lagar. Stamändelsen _toma_ har nämligen blott ett _m_ som äfven förvandlar sig till ett _n_, alltså med svagare ljudstyrka. Då nu äfven _t_ i början af ändelsen _ton_ är förenkladt, så måste vocalen genom ett tillagdt _i_ förlänga sig, för att gifva åt ljudet utrymme. I _ton_, der _n_ ljuder hårdare, emedan rösten i brist på utrymme i föregående vocal, mera måste falla på nämnde _n_, skulle det förutsätta dubbelt _m, tomma_. Ken har af samma skäl heldre kennen än kenen ehuru det sednare vore riktigare. Jemnvigts-lagen har, såsom jag först i går kom att fundera efter, inflytelse äfven på vocaler allena. Likasom t.ex. _t_ förstärkes till _tt_ när stafvelsen blifver öppen, _taaton, taatto, taattoina_, så har äfven _tulen, tuloo_ i r. Kar[elen] äfven _tuloman_. Att _o_ har större klang och ljudstyrka än _e_, derom kan man se i _Akianders Ljudbildningslära_. Äfven andra vocalförändringar tyckes hafva samma skäl för sig, såsom i orden pieni, pienen, pikku; sauva, savakko; halpa, halvempi, halvemman; ele', ela', älä'; tarvis, tarpehen etc.; allt förenar sig dock icke med den ordning, hvaruti A. ställt vokalerne efter klangen. Jag har för öfrigt ännu ganska litet tänkt efter denna sak. Säkert är dock, att i finska grammatiken, så redig den än tyckes vara, ännu mycket står att upptäcka.

Hvad tecknet till det förmildrade _k_ angår, så anser jag vara lättast att begagna apostrof ' dertill och det conseqvent i alla fall, äfven efter _l r_ för att undvika många tvetydigheter såsom palon, pal'on; koron, kor'on; etc. Flere exempel kan ses i D:r Castréns uppsats i Suomi "Om några ljud i Finskan". Genom ett allmänt bruk af detta tecken blir den utan några reglor begriplig för alla, och, som det förnämsta är, utlänningar och andra i språket oinvigda hitta sig derigenom mycket lättare fram deruti. Af dessa samma skäl har jag äfven förklarat mig för ett allmännare bruk af slutaspirationen och börjat begagna Warelii tecken ` blott med undantag af Allativus och 3 persons suffix, hvaruti den hvarken ingriper i grammatiken genom att förmildra föregående konsonant, ej heller allmänt brukas, ty jag har ingenstädes märkt aspiration i sagde former. Jollekkulle har jag icke hört. Denna asspiration torde dock vara orsaken till att _-nsa_ förmildrat sig till -se' i östra Finland. Detta sednare har verkeligen aspiration. Lika godt torde väl vara att begagna äfven till aspirationstecken apostrof, men Warelius går icke in derpå, och orsaken att begagna skilda tecken är icke heller stor. Dessutom har Stbg i sista årets Kanava N:o 19, förordat Warelii tecken och önskat blott en mindre storlek åt detsamma.

Genitivus plur. bildar jag ännu alltid af infin. pl., ty Herr Doctorns hypothes, att gen. af inf. sing. bildad vore bestämdare, anser jag derföre osäker, att såväl inf. sing. som pl. båda äro lika obestämda, och att gen. pl. troligen blott af misstag bildats ifrån inf. sing., emedan den begagnas efter nomina numeralia och partitiva.

Herr Doctorn är god och skrifver till mig isynnerhet om ändelsen töin, derom beder

Högädle Herr Doctors allerödmj. tj:re D. E. D. Europaeus.

Suometar beder ödmjukast, att Herr Doctorn ville vara god och ibland skänka åt henne någon uppsats. Herr Doctorns insändningar torde för henne vara de käraste.

För tidningsposten har helt nyligen nya förordningar inkommit, hvilka troligen hindrat alla härvarande tidningars afresa; så äfven Suometars. Deruti är Alkulause af Warelius, _Tutkistelemuksia Suomalaisien esi-isistä ja niiden asumapaikoista_ af mig, och _Satu_ af Ahlqvist.

Ljudbildningsläran har jag anmärkande börjat genomgå, för att enligt Herr Doctorns önskan med tiden recensera den på vårt blad. Jag har äfven inprickat Herr Doctorns märken ifrån Rector Colans bok i min. Om Herr Doctorn ville meddela mig ännu flere anmärkningar, så vore det för mig till stort nöje. Egna anmärkningar har jag äfven gjort ganska många.

En ganska fägnesam sak är det, att Hans Kejserliga Höghet Thronföljaren i Nåder täckts hugna mig med en gåfva af 150 Rub. S:r, hvilka jag straxt vid min hitkomst af Rector Magnificus fick emottaga. Jag förmodar att Stats Rådet Grot genom Sitt goda ord åstadkommit detta.

24. Castrénille.

[2 p. helmik. 1847.]

Jalooppinen Herra Tohtor!

Pian sanoen sattumoita myöten olen tullut Suomalaisien esiisien jäl'ille. Niiden hakeminen antaa erinomaisen ilon ja mielihyvän rintaani jo nyt, vaikka niin vähän olen tehnyt. Toivotan Teille sitä iloa paljoa suuremmassa mitassa; Te olettekin niillä jäl'illä paljoa etemmäksi tulleet, ja olette ilman sitä vakuutetut, että työnne koskee selvästi perustettua hyvää, ettekä tarvitse` pel'ätä` ajavanne tuulta takaa.

Minä puolestani kyllä en tahtoisi muuta, kuin uskoa` todeksi, mitä olen kirjoittanut myötä seuraavissa sanomalehdissämme, mutta nä'yttää se muiden silmissä olevan ei paljon muuta kuin hulluutta. Toivoin, siitä jo kaikkien niinkuin itse` ilahtuvan, mutta eipä yksikään itsestänsä ole` virkkanut paljon sanaakaan. En ole` minä paljon kysellytkään ko'ettaakseni, mitä itsestänsä virkkaisivat, mutta jos sanan -- toisen sanoovat "onhan se vähän toden näköistä", niin mitä niistä voittoa. -- Niin se on täällä Suomessa. --

Jos Teidän mielestänne asia on todempi, niin kirjoittakaat, Hyvä Herra! mitä asian toteuttamiseksi vaan voitte; kirjoittakaat tänne meille suomeksi lehteemme pantavaksi, kehoittakaat Tekin sanallanne mieliä havahtumaan yles ja ehkä vähänkin suuremmalla innolla kiintymään kotimaan tärkeimpiin asioihin. Kehoittakaat myös muutamilla voimallisilla sanoilla kansaamme paremmin ottamaan lehteämme, sillä asiallinen kehoitus ei mitään vaikuta`, kuin siitä ei kukaan mitään kuule` eikä nä'e`.

Juuttahista eli Fornjoterista olen saanut jäl'emmältä enemmin tietoa, kuin mitä niistä "Tutkistelemuksissa" kirjoittanut olen. Geijer todistaa niiden selvästi olleen Lappalaisia, ja ihmeellisellä tavalla sopii yhteen, mitä Prichard sanoo Lappalaisien ja Jats (eli Jutes) kansan nä'ystä, nim. että molemmat ovat ruumiiltansa pienet ja raukat, että Lappalaiset ovat mustatukkaisia, mutta Jats kansa muutoinkin musta, joka ei olekkaan muuta kuin luonnollista, koska aurinko Pentschabissa mustuttaa pinnan paljoa enemmin kuin täällä, ja niiden pinta, jotka ovat tukaltansa mustat, on erinomaisen helppo päivettymisestä mustumaan. Voivatkin Jats ja Juuttahat (Lappalaiset) olla` samaa kansaa, sillä koska Suomalaiset ovat Korkeasta Aasiasta kotosin, ja Lappalaiset ovat Suomalaisien läheistä heimoa, niin pitihän Lappalaisienkin olla` miltei samasta paikoin kotosin. Voi siis hyvinkin tapahtua`, että kaikki miespuuttoon eivät lähteneetkään tänneppäin. mutta jäivät jäl'ille ja poikkesivat toisille teille. Tästä asiasta aj'on puhua` 6:nessa lehdessä.

Aivan hyvä olisi, jos Pietarissa joku ottaisi työksensä tarkoin tutkia` siellä olevia muinaisuuksia, ja niiden vertomalla, niinkuin Tutkistelemuksissa sanon; pyytäisivät selkoa asiassa. Teidän kehoituksenne sekä sananne asian tärkeydestä kyllä sielläkin voipi panna` miehiä liikkeelle. Voittomme siitä olisi arvaamatoin.

Toivottaen Teille kaikkea iloa ja onnea vaivaloisessa, mutta aivan tärkeässä työssänne ja toivoen paljon iloisia ja kehoittavia sanoja kohta takaisin, olen aina

Teidän nöyrin palvelia D. E. D. Europaeus.

Helsingistä 2:na helmekuuta 1847.

Että olen paheksinut Suomalaisiemme vähää vaaria tutkistelemuksistani, on parasta, että ei mitään virkkaa`. Tällä postilla menee myös Magisteri Kellgrenille nämät samat lehdet. Saksalaiset, pelkään, kyllä meidät voittaavat.

25. Lönnrotille.

[D. 19 Martii 1847.]

Höglärde Herr Doctorn!

För Herr Doctorns bref af den 12:te dennes får jag härmedelst aflägga min ödmjukaste tacksägelse. Hvad orthografin i _Lukemisto_ vidkommer, så önskade jag gerna, att det förmildrade k allestädes skulle betecknas med det vanliga tecknet ', och likaledes asspirations tecken, det engång antagna `, begagnas, dock med undantag af allativi ändelse och tredje persons suffix, hvilka icke allestädes torde begagnas med asspiration, eller åtminstone med en svagare, hvilken utomdess der aldrig har något grammatikaliskt inflytelse eller åstadkommer någon förmildring i föregående konsonanter.

I en Krestomathie tyckes det just vara nödvändigast, att hafva dessa båda tecknen, emedan de läsare, för hvilka boken är bestämd, just böra veta hvilka konsonant-förmildringar i orden för sig gått. Utan dessa tecken blir språkets lärande för deri okunniga mycket svårare och i samma mån mera afskräckande, hvilken svårighet isynnerhet drabbar alla utlänningar. Dock är ju vår önskan att vårt Suomis språk blefve för alla så angenämt som möjligt. Stats Rådet Grot har yttrat mycket nöje öfver asspirationer och isynnerhet för k tecknet. Utlänningarnes fördel dervid skulle redan vara nog för att förmå till begagnande af dessa tecknen; lärarne vid skolor, gymnasier och Universitetet torde för lättnadens skull vid lärandet äfven finna nöje dervid. De gamla j och v, såsom i orden jäljen, jalvoilla, torde äfven derföre kunna bortfalla, som de enligt Satakundensen Warelii utsago, knappast torde annorstädes begagnas än i trakten af Åbo, alltså i en ringa del af Finland, hvarföre, sedan jag enligt mitt beslut i Suometar skrifvit om den nyare rättskrifningsläran, skribenterne hellre torde småningom börja att följa det vida allmännare sättet att utan ersättning af j och v bortkasta k vid dess förmildring.

Doctor Castrén har ju i _Suomi_ 1841 noga skrifvit om fördelen af att hafva ett eget tecken för det förmildrade k och ju mera skriftspråket utbildas, desto mera faller detta behof i ögonen.

För sådana fördelars skull beder jag Herr Doctorn vara god och skrifva till Litt. Sällsk:t, att omtalte tecken skulle införas i Lukemisto. Det finnes väl många i Finland, som anse sådana tecken för stötande, men då de ändock icke anse accenterne i franskan och i, å och ä prickor, samt interpunctions tecknen för någonting stötande, så säger ett sådant påstående ingenting, högst att sådana förekomma ovanliga, men som försvinner så snart man blir van vid dem. En, som förut icke begagnat finska böcker utan dessa tecken, kommer aldrig på den tanken att de skulle stöta.

Vigtigt är äfven bruket af dubbel vocal framför v, i 3 person plur., äfven sing. t.ex. karsiiva. Såsom Akiander anmärker finnes en tvåfaldig konsonantförstärkning t.ex. tuvan, tupa, tuppaan. Samma lag anser jag vokalen e i verba vara underkastad, ehuru den yttrar sig annorlunda. T.ex. tulen har i R. Kar[elen] tuloman, tuloov; (o är enligt Akianders ljudbildningslära starkare än e); alltså förstärkt i öppen stafvelse (jmf. tupa), men äfven då när vocalen är dubbel (jmf. tuppaan). Detta tuloov anser jag just bevisa att vocalen är lång, ty annors borde det heta tulev, liksom tulen. Den starkare förstärkning har just för dess större stryrka gjort sig vidsträcktare gällande än den mildare t.ex. tuloman, som blott begagnas af grekiska Finnar. Deremot säges tuloovat, tuloo(pi) kanske i större delen af Finland. Denna förstärkning är alltså efter mitt tycke ingen slump utan blott en lydnad för språkets allmänna lagar om ljudförstärkning och -förmildring, men för hvilket alla dialekter dock haft olika fint öra. Detta förutsätter just ett dubbelt e, som varit allmänt i bruk, för än det blifvit förstärkt till ett dubbelt o.

Förnämligast i anledning häraf vill jag begagna dubbel vokal framför -vat (-vät). Att der förvandla e till o i skrift, anser jag dock för onödigt. Att participium praesens nom. plur. och praeteriti 3 pers. plur. hos verba på ia (iä) derigenom lätt urskiljas, är bekant.

Instruct. sing. af ku, om Herr Doctorn ännu har begagnat det, torde hellre böra vara plur. så snart correlation och andra orsaker så fordra.

Runosamlarene Polén och Sirelius hafva återvänt, sedan de kringvandrat Ladogas norra och vestra kuster ända till gränsen af Petersburgska gouvernementet, På vestra kusten skola runorna nästan hafva försvunnit utom vid Ingermanlands gräns, der de någorlunda åter skola vidtaga. I Metsäpirtti kapell, hörande under Pyhäjärvi, torde hafva varit ymnigare, men som folket der berättats vara ifriga Staroverer, så skulle de icke sjunga fastetiden. Jag skref för 2 veckor sedan till Litt. Sällsk. i Wiborg, att det skulle utsända runosamlare till Ingermanland och dess gränstrakter.

När torde Herr Doctorn få Kalevala till tryckning? Bäst torde vara att lemna det till början af nästa hösttermin, ty jag skulle ganska gerna vara då här och till ferien tänker jag begifva mig till Tschuderna i Tverska gouv. och vid Bieloosero och äfven till Wepserne. Kanske jag på den vägen ännu skulle hitta något. Äfven andra Studenter torde i massa utvandra nästa sommar och hvad som då skulle samlas kunde allt införas.

Herr Doctorn är god och skrifver några anmärkningar till min runo-oppi och hitsänder dem. Kalevala torde ju nog gifva anledning till en och annan fundering, som skulle gagna den nya sången[s] uppkomst.

Herr Doctorn är god och meddelar Litt. Sällsk. sin mening om mina anmärkningar öfver Lukemisto, ty ifrån Herr Doctorns hand utgångna vinna de gehör.

Förblifver städse

Höglärde Herr Doctors ödmjukaste tjenare D. E. D. Europaeus.

H:fors den 19:de Martii 1847.

I fjerde runon af Kalevala är den 272:a versen obestämd, om den sitt verbum i imperat. eller i impf. Sådana för den i språket oinvigde osäkra ställen skulle genom asspirationstecken aldeles undvikas.

H:fors den 23:dje Martii.

P. S. Att brefvet icke tidigare kommit ut, har icke skadat, ty nu just fick jag af Bokh. Öhman manuskriptet till _Tolken_ som här äfven medföljer jemte Mag. Ignatii bref till Öhman, så att Herr Doctorn kan genomögna de anmärkningar, som Litt. Sällsk. i Wib. gjort, Monne det icke skulle gå an, att i Tolken införa såväl k-förmildrings tecken ' som asspiration `, ty jag anser det vara en småsak, om asspirationstecknet är si eller så, men anser dock det utsatta hafva företräde, emedan det skiljer sig ifrån k-förmildringstecknet och apostrofen utan att dock vara fulare, ja ofta i Suometar vackrare, än apostrofen (eller k-form.). Monne icke äfven den fullt utsatta ändelsen i verba vore bättre t.ex. alltid häpeää i st. f. häpee. Korta framställningar om den finska Formläran med motsvarande svenska utryck och omskrifningar torde vara ganska väl till pass; äfven om den svenska, isynnerhet läran om bokstäfvernes uttal, emedan i svenskan sådant ofta läses annorlunda, än de skrifves. Reglorna kunna vara såväl på finska som på svenska och göra alltså tillika samma tjenst, som samtalen.

Härledningsläran ligger för finskan ännu i lindan, men för att få något beprepp deri, företog jag mig i höstas att genomgå Helenii Lexicon och samla opp de flesta ord med tvetydiga härlednings ändelser, hvarvid jag äfven kom under fund med åtskilligt, t.ex. att verba på staa` hafva olika betydelse då de äro bildade ifrån sing. och plur. sås. ar'astaa` ar'istaa`, myöhästää`, myöhistää`, etc. af hvilka den förra är neutrum, analog med herrastaa` och den sednare activum. Häraf följer, att Kilpinens suomestaa` = suomeksi käyttää` är alldeles misslyckadt. Då Herr Doctorn arbetar på lexicon, så "yksi tie, kaksi asiaa", kan Herr Doctorn äfven uppsamla härlednings-ord i columner och då hela förråderne äro upptagne, så kan härledningens grundbetydelse och härledningssättet och gränsorne eller inom hvilka ordklasser härledningen kan begagnas, etc. lättast öfverses. Så kan t.ex. blott af verba ord på e` bildas och alltså äro tiede`, hyve` etc. opassliga. Jag tycker att vid härledningar liksom vid allt borde för språkanden ömmas så mycket som möjligt och icke genom misstag missleda språkkänslan, utan hellre genom treffade nya exempel skärpa och väcka den. Jag tänker efter någon tid vidlöftigare tala härom i Suometar.

Härmed afskickar jag äfven härlednings förteckningen, bedjande om ursäkt såväl för det i broskan uppkomna fusket i detta bref, som äfven att förteckningen icke blifvit renskrifven, hvartill nu icke är tid. Samma förteckning önskade jag snarast få tillbakas.

Med Högaktning förblifver

Höglärde Herr Doctors ödmjukaste tjenare Europaeus.

26. Lönnrotille.

[14 p. toukok. 1847.]

Jaloarvoinen Herra Tohtor!

Suomeksi minä kirjoitan Teille, sillä joku aika sitte liittyi kirjallisesti pari kymmentä Oppivaisista, joiden joukossa minäkin, että kukin pitäisi puolestansa kaikissa tiloissa vaikuttaa Suomen hyväksi ja pysyä` uskollisesti Suomalaisella mielellä, niin että Suomen kieltäkin kaikissa tiloissa, kirjauksissakin käytettäisiin, konsa vaan sopii. Yhteinen mieli vähäpätöisissäkin asioissa nä'ytteleivä vaikuttaa paljon sen voimistumiseksi ja kaikkivaltaisuudeksi.

Kiitoksia aivan paljon joku aika sitte tulleesta kirjauksestanne ja lahjoista Suomettarelle. Kiitoksia myös Suomettaren puolesta, että kehoititte Kirjall. Seuraa häntä muistamaan. Kyllä on vähän hänellä ottajia, vasta puoli kolmannen sadan paikoilla, ehkä 500 kappaletta painetaan. Hyvä olisi, jos sanallanne Kanavan taikka M. Ystävän kautta kehoittaisitte kansaa paremmin ottamaan sitä. Kyllä on Suomettaren itsenkin syytä, että ottajia on vähän; hinta on kallis, ilmoitettiin enemmin olevan Herroille kuin talonpojalle, lisälehti on viipynyt kau'an j.n.e., joista kaikista minä kyllä niskaan asti olen torunut muita ja tahtonut toisin, mutta ei ole` auttanut. Koko lisälehtikin oli liikaa ja hulluutta, josta ei vähintäkään voittoa ole` toivomista. Mutta kaikkea sellaista en ole` minä voinut auttaa`.

"Tulkkia" kiirehtii Öhman, sentähden pyydän nöyrimmästi, että lähettäisitte sen kohta tänne painettavaksi.

Hyvä olisi, jos, niinkuin Skoltidningkin tahtoo. Lukemisto vielä jäisi myöhemmäksi, kunnes Suomen kansan Sadut kerkeäisivät annettaa`, sillä Lukemistossakin pitäisi ajatuksen ja mielen juoksi saataman niin suomalaiseksi kuin mahdollista on. Myös olisi hyvä että kieliopillisia ja muita muistutuksia pantaisiin siihen, niin että se tulisi siihen jär'estykseen, kuin Lukemistolta vaaditaan. Tarvittaisi vielä odottaa, jos kirjoitustapa vakautuisi, Johto-oppia saataisiin. Kalevala annetaan täydellisemmässä painossa, niin että, mitä siitä on Lukemistoon otettu, tulisi täydellisemmästi kirjoitettavaksi; ja monta muutakin tietoa ja viisautta kertyisi. Mahtaisi se kuitenkin saataa` tulevan vuoden syysterminan al'uksi valmiiksi. Ei se kuitenkaan kerkeä` tämän vuoden syysterminan al'uksi.

Olkaat hyvä ja kirjoittakaat minulle, mitkä paikat Kantelettaresta vielä olisivat kääntämättä ruotsiksi, sillä eräs tuttu tahtoisi ko'etella` kääntää` muutamia niistä ruotsiksi ja sellaisia, joita ennen ei olisi käännetty.

Minä ja Mag. Reinholm aj'omme kesäksi lähteä Pietarin, Inkerin, Tverin, Wepsän j. m. paikoille matkaelemaan. Hyvä olisi, jos Tekin kehoittaisitte Wiipurin Seuraa antamaan enemmin rahaa sekä meille, että muille matkoille pyrkijöille, sillä siitä olisi monin kertainen hyvä, matkaelijoista tulisi hyviä Suomalaisia j.n.e.